Kvinnan vid kanalen - Set Mattsson

Med kriminalromanen Kvinnan vid kanalen har Set Mattsson gjort det igen, skrivit en  engagerande berättelse med stark närvaro. I denna fjärde bok om Kriminalöverkonstapel Douglas Palm i Malmö har vi lämnat fyrtiotalet och istället är det nu år 1952. 

Douglas Palm är något melankolisk och hans äktenskap går på sparlåga. Han begår dessutom en omoralisk och olaglig handling som får stora konsekvenser för honom och andra som står honom nära. 

I ett hyreshus på väster hittas en man fastbunden i sängen, nerkletad med läppstift. Vad som först tros vara ett mordfall visar sig vara än mer komplicerat. Det sker också ett brutalt mord på en direktör i Malmös finare områden som så småningom visar sig ha kopplingar till den tidigare händelsen. 

Mycket av handlingen kretsar kring Malmös prostituerade och det är en tuff och sjaskig miljö vi får ta del av. Det är som alltid en bra intrig och autentiska miljöskildringar, här även med många tidsmarkörer så som spionaffären Enbom, den nerskjutna DC-3:an och hetsjakten på kommunister. Här finns också den djupt rotade rasismen mot tattare och annat löst folk och ett utbrett kvinnoförakt.

Roligt är att ta del av detaljrikedomen som många gånger fick mig att börja slå upp och bläddra i andra böcker. Där är en scen då färjan M/S Malmöhus nämns, som fick mig att titta närmare i en bok som jag haft i mina ägor i många år, Malmö och dess färjor.                         
  

I Tanger - Christine Mangan

Den här debutromanen kommer att låta höra talas om sig, inte minst för att den ska bli film med George Clooney som producent. 

Det är en svettig, nervpirrande och begåvad thriller med en atmosfär av film noir. 

  

Året är 1956 och Alice Shipley befinner sig i Tanger med sin man John. En dag dyker Lucy Mason upp, den sista person Alice hade förväntat sig möta. De har inte setts på över ett år, sedan den förfärliga olyckan som skedde när de båda gick på Bennington College. 

Christian Mangan har en masterexamen i skönlitterärt skrivande och det märks på gott och ont, mest på gott då det är en skicklig historia.                    

Relationen mellan Alice och Lucy påminner väldigt mycket om Patricia Highsmiths "The Talented Mr. Ripley. I bland finns det scener som är kopierade rakt av som när Lucy prövar Alice kläder framför spegeln.

En perfekt sommarthriller.    
     

Mellan himmel och Lou - Lorraine Fouchet

En tjock romantisk feelgoodroman damp ner från förlaget Sekwa för en kort tid sedan. Häromdagen tog jag mig tid att läsa den även om det inte riktigt är min cup of tea.
Det här är en roman som jag tror att de som gillar Jojo Moyes böcker skulle uppskatta. Åtminstone kommer det att vara min utgångspunkt när jag som bokhandlare ska rekommenderar och tipsa om denna.

Joseph och hans fru Lou planerade att njuta och åldras tillsammans på den lilla ön Groix utanför Bretagnes kust. Istället vänds allt upp och ner när Lou hastigt går bort. Lou var den som höll ihop familjen och de bräckliga banden med barnen. Joseph eller Jo som han kallas har under åren glidit allt längre ifrån barnen. Men Lou har i sitt testamente gett ett uppdrag till Jo, att göra sitt yttersta för att barnen ska bli lite lyckligare.      

Romanen berättas i dagboksform av de olika familjemedlemmarna. 

Det är en charmig och mänsklig roman med ett stort hjärta. 

Dansa vid vulkanens rand - Grégoire Delacourt

Då jag tidigare har läst en roman av Grégoire Delacourt som jag gillade var det inte svårt att även ge hans nya roman en chans.

Dansa vid vulkanens rand handlar om Emma som är fyrtio år, gift och har tre barn och som en dag drabbas av en ögonblicklig passion i en annan man. 

Romanen kan sägas utgå i från en fransk klassiker, nämligen Madame Bovary,  där kampen mellan det vardagligt tråkiga å ena sidan och det passionerade, spännande, annorlunda å andra sidan. 

Här blir det dessutom aldrig riktigt fullbordat, eftersom han dör innan de ens har legat med varandra. Men strax innan har Emma beslutat sig för att lämna sin man och barn och konsekvensen av detta blir den samma även om subjektet för åtrån dramatiskt dör.

Här finns mycket passion, sorg och längtan över att vara mer levande och älskad.  

          

   

Nej och åter nej - Nina Lykke

Nina Lykke (f 1965) är en norsk författare (ska inte förväxlas med den danskfödda Nina Lykke som är svensk professor i genusvetenskap.) som med sin tredje roman har fått stor uppmärksamhet. 

En riktigt bra och intressant roman som är både djupt allvarlig och samtidigt bjuder på många skratt. 

Ingrid och Jan är runt de femtio och har varit gifta i ett kvarts århundrade. De har två curlade vuxna söner som borde ha flyttat hemifrån för länge sedan. 

Ingrid är trött på både familj och på sitt lärarjobb. Maken Jan har nyligen blivit befordrad till departementschef och i samma veva har han inlett en relation med en femton år yngre kollega Hanne. Hanne som inte nöjer sig med att vara älskarinna ställer krav på Jan att han måste välja. 

Nej och åter nej är ett triangeldrama som skulle kunnat var väldigt klichéartat, men som i Nina Lykkes händer blir en vass satir över privilegierade medelklassmänniskors problem att handskas med med kärleken, driften och hitta meningen med livet.  


"Nu var Jan inte längre förbjuden. Jan hade blivit lovlig och de hade blivit ett par. De bodde ihop, det var meningen att de skulle ligga med varandra. Varje gång de låg med varandra applåderade stat och kommun, detta var en av de många syner Hanne fick på näthinnan när Jan rörde sig inne i henne, alla handläggare som stod och hejade på och klappade takten, trots att Jan bodde på sin gamla adress och hade alla sina saker där, och att allt han hade av personliga ägodelar på Tøyengata låg i en gammal sportväska."   

269 sidor

Kr. 379, -

Utgivare Oktober

John Scofield - Palladium 2018-05-11

John Scofield har sedan hösten 2016 då skivan Country for Old Men släpptes turnerat med musiken från skivan. Jag såg turnén först gången samma höst i Køpenhamn. Han har sedan dess förvisso hunnit med att släppa ännu en skiva Hudson tillsammans med Jack DeJohnette, Larry Grenadier och John Medeski. 

Han har också turnerat en del med grabbarna Mediski, Martin & Wood. Men huvudsakligen har det varit Country for Old Men. Han har dock hunnit byta några av musikerna sedan skivan och den första tidens turné. 

Det är fortfarande den briljante Bill Stewart på trummor. Men i övrigt har det skett ett byte, på orgel och piano, Gerald Clayton och på bas, Vincente Archer. 

Gerald Clayton, John Scofield, Vincent Archer, Bill Stewart. Foto Jan Jansson

Palladium är en utmärkt scen och det blev en mer intim konsert än förra gången jag såg honom på DR Koncerthus. Jag hade dessutom en perfekt plats för första raden.

John Scofield har haft en livslång kärlek till Countrymusik (framkommit i intervjuer) och det märks att han gillar vad han håller på med. Det är en rolig och spännande hybrid som han och bandet åstadkommer med Countryklassiker som färgas med jazzens idiom. Oftast är låtarna bara lätt igenkännbara. 

John Scofield. Foto Jan Jansson 

Här några av kvällens låtar.(jag uppfattade inte riktig alla i andra sett.) Mr Fool, The Gambler, Jolene, en oigenkännlig Scarborough Fair (som om jag förstod det rätt kommer på en ny platta så småningom)  Bartender's Blues, I'm so lonsome I could cry. 

I grunden är det en osannolik kombination då countryn och jazzen har varit allt annat än såta vänner. Men det funkar fantastiskt bra. Vad Scofield och bandet gör är att i utgångspunkt från bra melodier (som countryn ofta är) improviserar och leka sig fram med jazzens tonalitet. Sedan finns som alltid bluesen nära till hands i allt Scofield företar sig. 

Det blev två timmars (två och en halv med paus) upplyftande musik med bra avvägning mellan mera svängig och lugna partier. 

Som två av mina vänner uttryckte det: Nostalgi och nyfikenhet! 


   

Reseberättelse från Paris 3-6 maj 2018.

                                   En resa till författarnas och konstnärernas Paris. 

     

Torsdag.

Jag var i god tid på Kastrup där det var lugnt. Skrev ut boardingkort och bagagetag och lämnade min väska på sjävlskanning. Jag gick sedan för att äta frukost.

Det ska bli trevligt att återse Paris. Det var sex år sedan jag senast var där.

Vi är en stor grupp som åker till Paris. Närmare bestämt tjugosex personer plus vår kunniga Parisciceron Gunilla Ericsson.

Men det är bara jag som kommer från södra Sverige, så när jag lyfter 8.25 från Kastrup och landar 10.20 har inte ens övriga lyft från Arlanda. Deras flyg går 10.40 och landar 13.10.

Eftersom jag kom så mycket tidigare till Paris valde jag att inte invänta övriga utan tog RER-tåget från Charles de Gaulle-flygplatsen till Paris.

Så klart var det strejk, men inte en total sådan, utan punktstrejk. Det gjorde att det var färre avgångar än vanligt, så jag fick vänta en halvtimme innan tåget kom. Normalt kan man åka blålinje B ända till station Luxembourg utan byte, men så var det inte nu på grund utav strejken. Jag fick byta på Gare de Nord och åka de återstående tre stationerna från en annan perrong.

Bara sju minuters promenad från station Luxembourg, intill den vackra Jardin du Luxembourg ligger vårt hotell, Grand Hotel des Balcons på 3, rue Casimir Delavigne. Det är ett mysigt hotell i latinkvarteren i 6.e arrondissementet. Perfekt beläget för den litteraturintresserade. 

Grand Hotel des Balcons

Jag kom till hotellet ca 12.30 och efter incheckning gick jag för att äta lunch och bekanta mig med kvarteret. Åt Pizza på en liten italiensk restaurang, lusia maria, precis runt hörnet från vår gata. Det är vackert väder i Paris och blomningen har kommit långt. 
Jag vandrade sedan runt i latinkvarteren under en timme och besökte kyrkan Saint-Sulpice. Den här enorma kyrkan påbörjades 1648 och tog 134 år att slutföra. Inne i kyrkan tittade jag på de många väggmålningarna av bland annat Eugéne Delacroix.

Saint-Sulpice

Intill kyrkan kan man också sedan förra hösten titta på en byst av August Strindberg (en replik av den ursprungliga som Carl Eldh gjorde) på Place August Strindberg.  (Här en länk från invigningen) 

Jag fortsatte att se mig omkring i våra kvarter, promenerade till Jardin du Luxembourg. På vägen titta jag på det anslående palatset där senaten sitter. I parken avnjöt jag en glass i det soliga vädret.

Medicifontänen. 

Palais du Luxembourg. Maria av Medici lät uppföra detta palats. 

Jag han också med att promenera bort till Sorbonne. Jag visste att de övriga snart borde anlända så jag satte mig på Place de l'Odéon som ligger vid hotellet, beställde en öl och inväntade. Klockan var nästan fyra när minibussen kom. En kvart senare samlades alla på Place l'Odéon där Gunilla Ericsson berättade lite om kvarteren där vi bor. Det väntade välkomstdrink och middag på Café Danton, men innan dess hann vi med en kort litterär promenad i Hemingway, Proust, Strindberg och Patrick Modiano fotspår. Vi vandrade bort till Place August Strindberg (som jag någon timme tidigare hade sett) där Gunilla berättade om invigningen förra hösten där hon var en av de inbjudna gästerna.

Efter en god middag på Café Danton fortsatte Gunillas litterära promenad till Shakespeare and Company, där det som vanligt var mycket folk.

Kunde notera att bokhandeln hade genomgått en uppfräschning, städad och omändrad, sedan jag var där senast för sex år sedan. Vi fortsatte till Notre-Dame och efter det valde huvuddelen av sällskapet att gå hem medan en liten grupp följde med Gunilla till Café Sorbonne för en drink innan sängdags.

Fredag.

Jag vaknade tidigt som jag alltid gör och var en av de första vid frukostbordet. Hotellet har en ovanligt bra frukost för att vara i Paris. Jag gick sedan en stärkande promenad tillsammans med alla morgonjoggare  i Jardin du Luxembourg. Klockan 9 samlades alla på Place de l'Odéon för att invänta vår minibuss som skulle ta oss till Fontainebleau och vidare till byn Grez-sur-Loing.

Igår var det exakt 50 år sedan upploppen i Paris började, så det var naturligt att det fick bli utgångspunkten för Gunillas berättelse denna morgon. Hon kåserade om detta under färden längs med Rue Gay-Lussac. Det var på denna gata som de första gatstenarna slungades och studenterna ockuperade Sorbonne, och några dagar senare även teatern Odéon (som ligger vi vårt hotell) Studenterna fick med sig arbetarna och ganska snart utlystes generalstrejk där 10-12 miljoner strejkade. I början av juni var faktiskt inbördeskrig nära, men det redde upp sig.

Efter en timmes färd kom vi till slottet Fontainebleau som är ett av Frankrikes största. Många kungliga gäster har tillbringat sin tid här. Vår drottning Kristina bodde här 1657. Vi fick lite tid att se oss omkring, men inte så mycket tid att vi kunde gå in på slottet. 

Strosade runt på slottsgården, tittade på slottet och slottssjön där stora karpar simmade. 

Jag och Malin hann också promenera till byn där vi tog en kopp kaffe på torget tillsammans med Gunilla som redan satt där.

Tillbaka i bussen berättade Gunilla levande om den konstnärskoloni som kom att etablera sig i Grez under senare delen av 1800-talet.

På vägen till Grez stannade vi till vid ett stort köpcentrum för att inhandla den lunch som vi själva skulle tillaga. Vi delades in grupper där varje grupp ansvarade för något så som ost, chark, paté, vin, vatten, bubbel och grönsaker. Bröd ordnades från bageriet i Grez som också stod för de underbara tårtor som senare serverades till kaffet.  

Gunilla fortsatte sin berättelse om konstnärskolonin. Här i Grez träffades Carl Larsson och Karin Bergöö. Carl Larsson friade till Karin på den gamla bron och deras dotter Suzanne kom också att födas i Grez. Gatan som leder över bron och fram till vägkorset längs med kortsidan av Hotel Chevillon heter Rue Carl Larsson.

  

August Strindberg kom att besöka Grez flera gånger, första gången var 1882 och då för att besöka sin gode vän Carl Larsson. Anteckningar från denna vistelse låg senare till grund för boken Bland franska bönder som kom ut 1886.      

På stiftelsens hemsida kan man läsa detta.

"Vid 1800-talets senare del var Grez-sur-Loing i Frankrike platsen för ett betydande konstliv. Många var de konstnärer, som tillfälligt bodde och verkade i denna lilla by, sju mil söder om Paris. Amerikaner, engelsmän, skottar och irländare kom först. Skandinaver dominerade under 1880-talet och strax före sekelskiftet kom också japaner som i Grez grundlade den japanska impressionismen.

Vid den tiden fanns det två pensionat i Grez-sur-Loing, Hôtel Chevillon och Hôtel Laurent. Båda låg vid byns huvudgata med muromgärdade trädgårdar vid sluttningen ner mot floden. Det var på dessa pensionat som svenskarna bodde. Bland de skandinaver som fanns på plats under 1880-talet kom många att utvecklas till mycket framstående konstnärer och författare. Särskilt framträdande var Carl Larsson både som akvarellmålare och som primus motor för det glada livet vid de båda pensionaten.

August Strindberg vistades åtskillig tid i Grez. Robert Louis Stevenson och den finländske skulptören Ville Vallgren fanns på plats liksom flera av de danska och norska målare som sedermera kom att vinna stor berömmelse som ”Skagenmålare”. Svenskarna var flest. Bland dessa kan nämnas Julia Beck, Karin Bergöö, Oscar Björck, Eva Bonnier, Ernst Lundström, Emma Löwstedt, Karl Nordström och Georg Pauli. Kortare besök gjorde Verner von Heidenstam, Bruno Liljefors och Anders Zorn.

Idag kan vi betrakta och beundra friluftsmåleriet från Loings stränder och pensionatens trädgårdar på bl.a. Nationalmuseum och Göteborgs Konstmuseum. I Strindbergs Bland franska bönder kan vi läsa hans skildring av 1880-talets Grez-sur-Loing. Idag är Grez-sur-Loing inte längre någon bondby. Men för den nutida besökaren bär den lilla byn omisskännliga drag av förra sekelskiftets miljö på den franska landsbygden."

Jag vill passa på att rekommendera Gunilla Ericssons fina och informativa lilla bok, ...minnesvärt från Grez-sur-Loing som innehåller det mesta man behöver veta om Grez, konstnärerna, författarna och stiftelsen.

Stiftelsen som äger och förvaltar Hôtel Chevillon blev invigt efter en genomgående renovering 1994. Redan från start var Gunilla och hennes kollega på Partille bokhandel involverade genom att de instiftade ett författarstipendium som innebar en vistelse på Hôtel Chevillon. Några som fått stipendium är Viveca Lärn, Marie Hermanson och Johan Theorin. I sexton år delade Partille bokhandel ut sitt författarstipendium innan de sålde sin bokhandel 2009.

Andra som idag delar ut stipendium för vistelse på Hôtel Chevillon är olika stiftelser och kulturfonder i Sverige, Finland och Scotland.

  

När vi kom fram till Grez parkerade vår chaufför Amadu bussen nära den medeltida bron som vi inte fick köra över. Där gick vi ner till floden Loing för ett gruppfoto ( något som görs vid varje resa). När man står där nere vid floden, så ser man över till Hôtel Chevillon, dess trädgård och hörnhuset som Carl och Karin Larsson bodde i.

Innan vi tömde bussen på alla inhandlade delikatesser vandrade vi över bron för en kort promenad i den lila byn och bort till kyrkan från 1100-talet.

Väl på Hôtel Chevillon hälsade vi på intendent Kerstin och började förbereda lunch i köket. Efter att vi skålat i lite champagne så var det dags att hugga in bland alla läckerheter.

Det blev en otroligt minnesvärd dag med vin, god mat, trevligt sällskap och ett fantastiskt vackert väder i en historisk miljö som saknar motstycke. Efter maten serverades kaffe med fem olika tårtor från byns bageri. 

Vi tyckte nog alla att det var svårt att bryta upp och vi kom också iväg bra mycket senare än det var tänkt. På tillbaka resan var de flesta trötta och utmattade så det blev en stunds vila i bussen.

Tillbaka på hotellet skildes de flesta åt, men jag, Annika, Thomas, Malin och Madeleine tog metron till Place de la Bastille för att äta på Bofinger. Efter en överdådig middag till sena kvällen var det dags att åka hem och lägga sig. 

Lördag.

Var även idag uppe tidigt och efter frukost gick jag för att hitta en bukett blommor till Annika som fyllde år idag. Efter det tog jag min morgonpromenad i Jardin du Luxembourg. Klockan 10 samlades vi som vanligt på Place de l'Odéon där vi alla sjöng för Annika. 
Vi promenerade en kort bit på Rue de l'Odéon till den minnesplakett som sitter på fasaden vid nr12 där Sylvia Beach berömda bokhandel Shakespeare and Company låg i många år.

Mellan åren 1922 till 1941 låg bokhandeln här.

Så här skriver Hemingway i En fest för livet: "På den tiden fanns inga pengar att köpa böcker för. Istället lånade man böcker mot en avgift på Shakespeare and Company, Sylvia Beachs bibliotek och bokhandel på Rue de l'Odéon 12. På gatan var det kallt och blåsigt, men där inne var det varmt och skönt och trevligt, med en stor öppen spis som värmde om vintern, bord och hyllor med böcker, nya böcker i fönstret och på väggarna fotografier av berömda författare , döda som levande. Fotografierna var alla som ögonblicksbilder och även de döda författarna såg högst levande ut. Sylvia hade ett livligt, mycket skarpt markerat ansikte, bruna ögon lika levande som ett litet djurs och lika muntra som en ung kvinnas och vågigt brunt hår som var borstat bakåt från hennes släta panna och hängde tjockt nedanför öronen och längs kragen på hennes bruna sammetskavaj. Hon hade vackra ben och var vänlig, gladlynt och nyfiken och älskade att skämta och skvallra. Ingen jag någonsin känt har varit snällare mot mig."

Vi tog sedan metron från Odéon till Abbesses i Montmartre. Tittade på Le mur des jet'aime (jag älskar dig väggen) och fortsatte sedan till Le Bateau-Lavoir. Gunilla berättade ingående om många av de konstnärer som bodde här.
Picasso, Modigliani, Juan Gris, Max Jacob och många, många fler. Picasso skapade här den berömda målningen Les Demoiselles d'Avignon (Flickorna från Avignon) 1907.

En bit längre upp under träden på Place Émile-Goudeau berättade Gunilla vidare om konstnärskvarteren och framför allt om Nils och Thora Dardel som bodde en bit längre upp på gatan Rue Lepic 108. På Rue Lepic ligger också caféet från filmen Amelie från Montmartre.

Vi fortsatte i gassande solsken och på kullerstenbelagda smågator vår promenad mot Sacré-Coeur, där vi passerade torget där alla konstnärer håller till som målar av turisterna.

Vid Sacré-Coeur skildes gruppen åt och jag, Malin, Annika, Thomas och Madeleine gick för att äta lunch. På vägen svalkade vi oss först med en öl och sedan kollade vi snabbt in vinodlingen på Rue des Saules innan vi återvände till Place Émile-Goudeau där vi intog lunch på Le Relais de la Butte tillsammans med Eva och Sven som redan satt där.

Jag skulle sedan leta efter ett hotell som Hemingway lär ha bott på, så i metron skildes vi åt. Jag fann inte adressen, men det gjorde inget utan istället fick jag en fin promenad där jag bland annat passerade förbi Sorbonne och en staty av Montaigne.

Väl på hotellet tog jag en dusch. Klockan 18 ska vi ses på det vanliga stället på  Place l'Odéon. Vi ska ikväll ha en festlig avskedsmiddag på La Coupole.

Vi promenerade genom Jardin du Luxembourg med vår eminenta ciceron Gunilla till Montparnasse.
Stannade vid Rue de Fleures 27 där Gertrude Stein bodde och som var en samlingspunkt för konstnärer och författare i exil. 

Vi fortsatte till Rue d'Assas där en gång Pensionat Orfila låg, men som idag är privatbostad. Här bodde Strindberg en längre tid och på fasaden finns en skylt som vittnar om detta.

Vi fortsatte till Place de Picasso och där i vägkorsningen längs Boulevard du Montparnasse ligger flera av de berömda ställena som Picasso, Hemingway, Scott Fitzgerald och många andra så flitigt frekventerade, La Rotonde, Le Dôme och Le Select. Vi stod här en stund och lyssnade på Gunilla när hon lade ut texten om allt som har utspelade sig här.

La Coupole

Le Select

La Rotonde

Även La Coupole ligger här som är vårt mål för kvällen. Denna lyxiga restaurang med sin vackra lokal invigdes 1927. Uppdraget att inreda lokalen gick till 27 konstnärer där ibland Isaac Grünewald. Målningarna finns ännu kvar.

Det var en fantastisk upplevelse att få komma hit även om tyvärr servicen inte var vad vi hade förväntat oss. Maten var å andra sidan mycket god. Det serverades först löksoppa och därefter confiterad anklår och till efträtt serverades en citron och marängpaj. Även här blev det festligheter för Annika som har blivit ordentligt firad under hela dagen. 

La Coupole

Isaac Grünewald

Efteråt valde flera att åka hem, men vi var ett relativt stort sällskap som promenerade till Closerie des Lilas. Det var väldigt roligt att äntligen få komma till detta berömda café där "alla" satt. Här var Strindberg flitig gäst och det var stamställe för Hemingway som bodde ett stenkast därifrån på Rue Notre-dame-des-Champs. På borden i pianobaren finns mässingsskyltar som visar var alla stammisar satt.

Vi fick en egen separat avdelning och här beställde vi in drinkar och hade det trevligt. Efter en bra stund bestämde sig flera för att bryta upp, men vi var några som ville stanna och dessutom väntade vi på Annikas son Axel som skulle dyka upp ungefär vid elva snåret.  
Vi flyttade över till baren efter att Axel hade kommit och beställde in champagne och fortsatte festa fram till klockan var över ett. Sedan vandrade ett glatt gäng hem i den ljumna Parisnatten förbi Luxembourg trädgården till hotellet.

Söndag.

Det blev inte mycket sömn, men känner mig ändå hyggligt pigg och alert. Efter frukost valde jag att besöka Musée d'Orsay.

Ett fantastiskt museum med en gigantisk konstsamling med framför allt impressionister och postimpressionister. Det är egentligen omöjligt att ta del av en sådan här stor konstsamling under en timmes tid.

Men jag fick se några av de mest kända verken innan jag gick för att möta upp alla på Café Danton där vi ska äta lunch innan avfärd.

En lien utvikning: Boulevard Saint-Germain som ligger nära museet och sträcker sig sedan hela vägen till Danton är berömd för alla författare som huserade på de många berömda Caféer som ligger här.

Här bodde Henry Miller sin första tid på Hôtel Saint-Germain. Här ligger också Brasserie Lipp (Paul Verline, Hemingway, André Gide), Café de Flore (här var Jean-Paul Sartre och Simon de Beauvoir stamgäster) Place Sartre-Beauvoir ligger brevid.
Les Deux Magots (tillhåll för Surrealisterna med André Breton i spetsen) och på en sidogata ligger Le Petit St.Benoit (här drack Albert Camus, De Beauvoir och James Joyce en daglig kopp kaffe)  

  

Då bussbolaget inte vill riskera att vi missar flyget (det hade visst hänt dem förra veckan och det var en dyr historia) så är dagens program något kringskuret. Vi åkte i alla fall och tittade på Lutetia-arenan som är en betydelsefull lämning från den Gallo-romerska tiden. Vi stannade också kort till vid Pére-Lachaisekyrkogården innan vi fortsatte till Belleville för att se Edith Piaf statyn.

Här stannade vi en stund och intog förfriskningar på en bar och där fick vi också träffa Guy de Faramond (en av eldsjälarna bakom Place August Strindberg) som höll ett litet föredrag för oss.

Sedan var det dags att åka till flygplatsen.

Au Revoir Paris för denna gång och ett stort tack till Annika och Gunilla Ericsson.