torsdag 29 augusti 2013

The Bootleg series vol. 10 - Another self portrait 1969 - 1971


Nu är den här! Volym tio i den sanslöst intressanta utgivningen av Dylans bortvalda, kasserade och glömda låtskatt.

The Bootleg series vol.10

Detta projekt är ett av de mest häpnadsväckande och oemotståndliga som gjorts. Varje ny skiva i denna serie är en källa till ständig förvåning över hur mannen "tänkte". 
Denna gång berör det perioden 1969-1971.Den innehåller framför allt alternativa versioner och outgivna låtar från New Morning och Self Portrait. Men här finns också hela konserten från Isle of Wight, en konsert som redan när den gjordes var tal om att ges ut som skiva. Det var Dylans första live framträdande sedan motorcykel olyckan. Men som så många gånger förut så skringlades planerna på det och istället gavs  fyra spår ut på Self Portrait.

1970 gav Dylan ut sitt tionde studiealbum Self Portrait som antagligen är hans kanske mest kontroversiella album. Det är  i alla fall det mest utskällda. Mest berömt är Rolling Stones - recensenten Greil Marcus som inledde sin recension med "What is this shit".
 
Även jag har haft svårt för denna skiva. Fast med åren har jag blivit mer resonlig. Så förfärlig är ju inte skivan som den blev beskylld för. När man nu kan ta del av alla dessa fantastiska spår som valdes bort så ser man vilken bra skiva det egentligen kunde ha blivet med ett annat urval. Ta bara den underbara Pretty Saro där storheten ligger i Dylans röst. Så klar och ren som en ängel. Det är också det definitiva beskedet till alla dem som säger att Dylan inte kunde sjunga. Har finns även flera andra fina sånger som valdes bort och annorlunda versioner som är "bättre" än de som kom med på plattan.
 Samma är det med alla outgivna och ratade versioner från New Morning. Här ett exempel på en avskalad version av If not for you med bara piano och violin. 
Gå och köp! Vilket är nödvändigt om man ska ta del av allt. Det är nämligen bara ett litet urval som ligger på spotify.  


      

tisdag 20 augusti 2013

Varför vara lycklig när du kan vara normal? - Jeanette Winterson

När jag 1990 läste hennes debutbok Det finns annan frukt än apelsiner var jag djupt imponerad. Den hade kommit ut i England fem år tidigare när författarinnan endast var tjugofem år. Har sedan dess inte följt henne annat än att jag sett hennes böcker eftersom jag arbetar i bokhandel. Nu var det dags att ta sig an hennes självbiografi som fått ett sådant fint mottagande. Hon slår fast inledningsvis att hennes barndom och ungdom var mycket värre än vad som kom fram i apelsiner.
Det är först nu som hon orkar berätta hela historien om sin allt annat än lyckliga barndom. Det är en så klok och insiktsfull berättelse med mycket humor i allt det svarta. Jag blir återigen så imponerad av hennes sätt att skriva. Hon besitter en mästerlig formuleringskonst som är så träffande klarsynt med blick för detaljer.



tisdag 13 augusti 2013

Alltihop verkligt


Den här lilla berättelsen kommer att handla om Ayahuasca, Banisteriopsis caapi ,Yajé eller Yage. Kärt barn har många namn. Denna slingerväxt påträffas i norra och östra Sydamerika. Framförallt i Amazonasregionen med dess biflöden i Brasilien, Colombia, Ecuador och Peru. Namnen syftar på barken från denna växt. Barken krossas i en mortel och tillreds med andra ämnen. Där varje region och varje schaman har sin speciella blandning. Blandningen späds sedan med vatten för att kunna drickas.

Jag hade en gång förmånen att få ta del av denna illasmakande sörja med sina sinnesförhöjande egenskaper. Men innan jag går in på min egen erfarenhet av denna dryck. Så tänkte jag nämna att det är en omskriven och mytisk växt. Flera upptäcktsresande har dokumenterat dess inverkan.




Växten har också skildrats i en berömd brevväxling mellan William Burroughs  och Allan Ginsberg. Deras bok The Yage Letters 1963 som på svenska heter Yagebreven kom ut på det lilla underground förlaget Bakhåll 1983. Större delen av boken består av en tidig brevroman av William Burroughs (1914-1997) I brev till Allan Ginsberg (1926-1997) som vid den här tiden var en okänd poet återger Burroughs sin jakt och irrfäder efter yage i Amazonasdjungeln. Julen 1953 träffades de båda i New York där de redigerade texterna till en sammanhängande volym. Den andra delen, som skrevs sju år senare 1960, är Allans Ginsberg upplevelse från Peru med samma drog.
Så här skriver Burroughs om tillredandet av drogen "En av dem var en indian från Vaupesområdet där metoden att bereda yage är annorlunda än kofanindianernas metod i Putumayo. I Putumayo skär indianerna lianerna i bitar på 20 centimeter och använder omkring fem bitar per person. Lianbitarna krossas med en sten och kokas tillsammans med en dubbel handfull blad från en annan växt". I ett annat stycke beskriver han upplevelsen så här "Samma kväll drack jag en liter av blandningen under en tidsrymd av en timme. Med undantag för blå blixtar och lätt illamående - fast det gick inte så långt att jag kräktes - påminde effekten om gräs. Livligt mentalt boldspel, afrodisiska verkningar, enfaldighet och fnittrighet. I den här doseringen fanns det ingen fruktan, inga hallucinationer eller någon förlorad kontroll"  
Så här beskriver Ginnsberg sina upplevelser "Drack en kopp - det var en aning gammalt, flera dagar gammalt och en aning jäst också - lutade mig tillbaka och efter en timme (i bambuhyddan utanför skjulet där han kokar) - började jag se eller känna vad jag trodde var den Stora Varelsen, eller något slags förnimmelse av Den, närmare sig mitt sinne som en stor våt vagina - sjönk ner i dt en stund - den enda bilden jag kan få fram är ett stort svart hål av Guds Näsa genom vilket jag kikade in i ett mysterium - och det svarta hålet omgivet av hela skapelsen -särskilt färgade ormar - alltihop verkligt".
 Det här sista  Alltihop verkligt spelar en avgörande roll för den fortsatta berättelsen som nu är min egen. Jag gjorde en rundresa i Sydamerika 1984 där en vistelse i Perus djungel var en av höjdpunkterna. Efter några dagar upp för floden Rio Madre de dios var vi nu tillbaka i staden Puerto Maldonado. Vår Guide Victorio hade föreslagit oss att stanna några dagar till i djungeln. Vi blev inviterade att bo hos honom och få vara med om en speciell ceremoni som han uttryckte det. Han hade strax innan vi var framme i Puerto Maldonado varit och hämtat Ayahuasca/yage hos en schaman han kände. För att ytterligare förstå växtens egenskaper ska jag citera ur boken Växternas Makt av Brendan Lehane. "Det är en märklig egenhet hos ayahuasca att det tillåter en person, som använder det att fortsätta med sina normala aktiviteter i det dagliga livet, medan han i högsta grad upplever de stegrade visioner, som drogen framkallar. En indian har under dess påverkan kunnat springa nattetid genom en skog utan att falla omkull. I mera avancerat stadium får en ayahuascero - som drogens brukare kallas - visioner av färgspel, märkliga odjur och landskap, allt utan tvekan relaterat på ett eller annat sätt till hans miljö eller folklore." 
 Vi förberedde oss inför kvällens ritual genom att inte inta fast föda. Vi fick nämligen veta att man kan få fruktansvärda uppstötningar och bör således ha tom mage. Drycken serverades i en vanlig glasflaska som gick runt till mig och mina två medresenärer. Drycken kan närmast beskrivas som en gyttje liknande sörja och smakade som det också. Det var så fruktansvärt äckligt så jag klarade inte av att dricka den anvisade mängden. Detta gjorde dock mina kamrater. Som därmed också hade helt andra upplevelser av drycken. Men deras berättelse lämnar jag till dem. Så eftersom jag enligt expertisen inte druckit tillräkligt förväntade jag mig inte heller att några hallucinatoriska excesser. Så efter de vanliga symptomerna så som illamående och kräkningar gick jag och la mig. Mitt i natten vaknar jag och är helt klar vaken. Sätter mig upp i sovsäcken. Får då först en chock över att jag ser alldeles tydligt i den vanligtvis nattsvarta djungeln. Det var som om hela bambuhyddan hade fått elektricitet och alla väldens lampor hade placerats här. Sedan ytterligare en chock när jag tittar ner i och upptäcker att jag tittar ner i golvet från tre meters höjd på mina sovande kamrater. Strax efter att jag konstaterat att jag svävar i min sovsäck bli jag helt lugn. Det är en sådan underbar frid som sprider sig när jag inser faktum och inte tycker att det är det minsta konstigt. Allt är så tydligt det är inte frågan om en dröm. Det är på riktigt. Alltihop verkligt                 

söndag 11 augusti 2013

Klassiska Jazzskivor

Kind of Blue - Miles Davis Miles Davis – Kind Of Blue


Då var det dags att ta sig an jazzens kanske mest kända skiva. Det är en skiva som inte bara finns hos jazzdiggarna utan säkerligen i de flesta svenska hem. Har träffat många popsnören som om de har en jazzskiva så är det denna. Det lär i alla fall vara världens mest sålda jazzskiva. Och den är oomkullrunkeligt en av de allra inflytelserika skivorna i musikhistorien. Den har inta bara påverkat jazzen utan även rocken och klassisk musik. Det har även skrivits böcker om denna legendariska inspelning.

I den här boken kan man läsa om hur inspelningen i skivbolaget Columbias studio 30th Street  i New York gick till. 


Och visst är det en helt fantastisk skiva som aldrig upphör att fascinera. Trots hundratals genomlyssningar så bjuder den likväl på överraskningar. Miles Davis gick från hard bop för att på det här albumet helt hänge sig åt modal jazz.
Miles Davis på trumpet
Cannonball Adderley på altsax
John Coltrane på tenorsax
Wynton Kelly piano på spår 2
Bill Evans piano på resten
Paul Chambers på bas
Jimmy Cobb på trummor

  



Lived po lanned de enda som e bra


Har tillbringat fjorton välgörande dagar i en av de vackraste trakter som finns. När Gud skapade Brösarp och dess omgivning måste han varit på gott humör. En efterlängtad vila långt ifrån bokbranschen, men inte långt ifrån böckerna, på en rofylld plats. En lovsång till långsamheten och eftertänksamheten. Trots mycket tid med barnen och frugan blev där ändå mycket tid förläsning.

Semestern är en utmärkt tid att beta av i läshögen. Som bokhandelsmedhjälpare när man alltid en liten hets att hinna med alla nya böcker, men på semestern försöker jag läsa även "gammalt".

Började semestern med en kriminalroman Tysta vittnen från 1977 av den för mig okände danske författaren Poul Ørum. Han föddes 1919 och dog 1998. Han arbetade som sjöman och journalist innan han debuterade 1953. En oerhört produktiv författare med alster i alla genre. Såg att den var översatt av Maj Sjöwall vilket bidrog till mitt intresse för den. Jag notera att huvudpersonen, kriminalassistenten heter Mørck. Det heter också den just nu populäraste kriminalförfattaren i Danmark Jussi Adler- Olsens huvudperson. Undrar om det är en medveten blinkning?
Det är en bra psykologisk deckare som gav mersmak att läsa något mer av honom.


Sedan var det dags att ta i tu med Murakami. En författare som jag länge haft en avvaktande hållning till. Vilket jag inte riktigt kan förklara varför. Kanske för att alla andra tokhyllar honom. Men kände det var dags att ge honom en chans. Valet föll på Norwegian Wood. En roman som helt klart var värd att läsas. Likt På spaning efter den tid som flytt med madeleinekakan börjar romanen med en reminiscens. Fast här är kakan utbytt mot Beatles sången Norwegian Wood.
    
 

Det är inte svårt att förstå att den blev en sådan succé i Japan bland unga. Den har visst jämförts med Räddaren i Nöden vilket jag inte förstår annat än att den på samma sätt har blivet en kultbok bland unga. Och det är just detta med tonen i den som vänder sig till en ganska ung publik. Jag hade antagligen gillat den så mycket mer om jag hade läst den vid säg så där runt tjugo i stället för vid nästan femtio. Boken innehåller mycket musikreferenser och då väldigt mycket jazz (Murakami hade en jazzklubb i många år) Den innehåller också många, väldigt många sexscener som oftast är väldigt skickligt skildrade. Det är inte alltid självklart i litteratur. Finns så många dåliga exempel på detta. Men Murakami ror detta i hamn. Det tog tid för boken att nå svenska läsare. Boken kom ut i Japan 1987 men först på svenska 2003. Sedan har det gått snabbt med hans andra böcker som kommit ut i raskt takt på svenska under de senaste åren. Det är något konstigt med språket i boken. Fast att det ska vara 1969-70, så känns det inte riktigt så utan snarare att vi befinner oss i nutid. Är det då en bok som man bör läsa. Tja! Den är verkligen inte dålig, men heller ingen stor roman. Jag antar att hans senare alster är intressantare. Så jag tänker ta mig an någon av hans andra böcker också.
  
Har även läst en klassiker som heter Mannen som planterade träd av Jean Gino. Det är en kort berättelse på knappt 30 sidor. Det är en fin berättelse, en allegori som är rik på infallsvinklar och tolkningar. Efterordet av dottern är också mycket läsvärt.     
 
Häromåret kom på Weyler förlag en ny intressant författare. Nämligen Alain Mabanckou vars debutroman Slut på krita var en väldigt rolig och bra bok. Så när han kommer med en ny bok så brukar jag kastar mig över den. Speciellt när förlaget var så vänliga och skickade mig ett läsex. Först nu blev det tid till hans nya som heter I morgon fyller jag tjugo. Den handlar om Michel som är tio år. Vi får följa pojken, hans familj och landet Kongo i mitten på 70-talet. Det är pojkens röst och perspektiv vi tar del av. Det är en väldigt rolig och dråplig historia. Barnperspektivet är ett effektfullt sätt att skildra skeendet.
 
 
 
Har också hunnit påbörja men långt ifrån avslutat en nyutkommen bok Michail Gorbatjov som heter Som jag minns det. Köpte den samma dag den kom ut trots att jag egentligen inte har brist på läsning. Men tycker att han hör till en av de viktigaste 1900-tals gestalterna genom att han var den som verkade för kraftfulla förändringar som så småningom ledde till Sovjetunionens upplösning. Jag kommer att berätta mer om denna bok när den är avslutad. Men kan redan nu säga att den är lite tröttsam. Om det är hans sätt att berätta eller om det har med översättningen att göra kan jag inte avgöra. Men den har ingen riktig nerv. Den är dessutom dåligt redigerad, har hittat flera stavfel.
 
 
 
 
 
 
 
 

 

       

onsdag 31 juli 2013

Homage till J J Cale

Sitter i ett litet hus i skogen strax utanför Brösarp. Jag nås någon dag försenat av beskedet att J J Cale har gått bort. Är egentligen bortkopplad från datorer och nyhetsflödet därav förseningen. Jag tillbringar tiden med att läsa böcker och umgås med familjen. Men kände att detta var jag tvungen att skriva något om. J J Cale hör till mina absoluta favoritartister. Har enda sedan plattan Troubadour, som var den första jag hörde med honom hos en tillfällig bekant, älskat hans avslappnande gung. På den plattan finns låten Cocaine. Den låten hade jag hört med Eric Clapton som jag såg på Olympen 1978 en tid innan jag hörde originalet. Men originalet drabbade verkligen mig. Spelade låten om och om igen under kvällen och natten. Införskaffade sedan plattan själv och sedan när femman kom 1979 så köptes den med en gång. Sedan dess har J J Cale följt mig och jag har sällan blivit besviken. Fast ska i ärlighetens namn säga att på senare år följde jag inte hans skivutgivning.Jag brukar ofta säga att vad det någon artist som jag önskade få se live så var det han. Nu blir det inte så.
  J.J. Cale – The Definitive Collection

fredag 26 juli 2013

Bara Bra Böcker

Fortsätter kartlägga mitt läsande tillbaka i tiden. Jag var verkligen inte någon bokslukare som barn eller tonåring. Läste mest serietidningar och seriealbum. Någon enstaka gång kunde det bli en Biggles eller Jules Verne kanske James Fenimore Cooper eller en annan västern.
Sedan kom Hans-Eric Hellbergs Kram och Puss att betyda en hel del. Men på det hela taget så hade jag en lång startsträcka. Jag är ett utmärkt exempel på att de aldrig är för sent att börja läsa. Det var mycket mer musiken som upptog min tid. Och flickor förstås. Först i artonårsåldern började jag läsa riktigt ordentligt. Först något stillsamt avaktande för att sedan accelerera och efter en ganska kort tid sluka böcker i ett rasande tempo. I en hastighet som förbluffade mig själv några år senare när jag förstod att jag hade hunnit läsa en hel del. 

Vad var det då för litteratur som jag läste. Allt och lite till. Det fanns ingen röd tråd utan det blev det som fanns till hands. 

Sjöwall Wahlöö var viktiga kanske till och med direkt avgörande för mitt ihärdiga läsande. John Irvings böcker betydde också väldigt mycket. Bo Baldersons deckare tyckte jag var väldigt roliga.
En som jag läste nästan allt av under några år var Graham GreeneHenry Miller  kom till heders igen. Sedan kom jag att tycka mycket om Jan Wolkers, en författare som är helt glömd idag. Kurt Vonnegut läste jag allt av. Stig Slas Claesson blev också tidigt en bekantskap som sedan följt mig under alla år. Kennet Ahl lästes. Liksom Leif GW Perssons triologi. Ulf Lundell så klart. Sedan blev det också mycket av beatnickarna med Jack Kerouac och William Burroughs (några år senare Allan Ginsberg och Garry Snyder). Svenska författare som Klas Östergren, Ivar- Lo Johansson, Stig Dagerman. En som jag var väldigt förtjust i var dansken Leif Panduro. Sedan fanns det enskilda titlar som satte djupa spår. Med kallt blod av Truman Capote, Brott och straff av Dostojevskij, Dödscell 2455 av Caryl Chessman, Papillon av Henri Charriére och Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Vidare kom jag att läsa det mesta av Sture DahlströmCharles Bukowski var jag väldigt förtjust i under flera år.  Den svenska författaren Torbjörn Säfve tyckte jag var fantastisk. Ernest Hemingway så klart. Axel Sandemose kom tidigt att bli en favorit som följde mig i många år. Sedan läste jag många av de stora latinamerikanska berättarna Gabriel Garcia Márquez, Mario Vargas Llosa och flera andra, framför allt efter en U-landsutbildning som jag gick 83-84 och där inriktningen var Latinamerika. Isaac Bashevis Singers böcker lånade jag nästan alla av på biblioteket. Saul Bellow var en som också var bra. Böcker med humor var tidigt en ledstjärna för mitt läsande. Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole läste jag när den kom på svenska. Det var en bok som jag att tycke mycket om och som var det roligaste jag hade läst. Har sedan läst om den flera gånger. Liksom en annan av nittonhundratalets roligaste böcker, nämligen Den tappre soldaten Svejk av Jaroslav Hasek vars drift med kriget är något av de roligaste som finns. Moment 22 av Joseph Heller som också är en drift med kriget lästes under dessa bokslukarår. Andra mycket bra och roliga böcker var flera av den brittiske författaren Tom Sharpe. Portnoys besvär av Philip Roth var också en stor favorit. Kom också att läsa flera av Jerzy Kosinskis böcker. Fritiof Nilsson Piraten var en som jag slukade det mesta av. En författare som sedan också följt med mig och som jag har fortsatt läsa. Det som är lite pinsamt när jag försöker erinra mig och skriva ner vad som läses är att inte många kvinnliga författare lästes under dessa år. Men det fanns några Simon de Beauvoir var en. En annan var Anais Nin som upptäcktes genom Henry Miller. Det kom så småningom att bli flera kvinnliga författare. Nu handlar det bara om läsning mellan arton och tjugotvå. Flera ryssar lästes Gogol, Majakovskij och så klart Mästaren och Margarita av Michael Bulgakov som fortfarande är en av de största läsupplevelserna. Jean Paul Sartre och Albert Camus var ytterligare favoriter.
Denna lilla exposé får tjäna som en introduktion till vad som format mitt tidiga läsande och kanske kan ge impulser till andra som läser detta.