"Loneliness seems to be such a painful, frightening experience that people do practically everything to avoid it" - Dan Josefsson - Mannen som slutade ljuga

Citatet ovan härrör från Frieda Fromm-Reichmann och avslutar Dan Josefssons bok "Mannen som slutade ljuga". En bok som ger oss den sista pusselbiten i Sveriges största rättsskandal någonsin.

Hannes Råstam visade i sin bok "Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare" steg för steg hur Thomas Quick/Sture Bergwall förvandlades till seriemördare och hur domstolarna kunde döma honom för åtta mord han inte begått.

Men Hannes Råstam förklarade för sin vän Dan Josefsson innan han gick bort att det fortfarande för honom var en gåta hur detta kollektiva rättsliga vansinne kunde uppstå. Hur kunde åklagare Christer van der Kwast, psykologen Birgitta Ståhle, polisen Seppo Penttinen, minnesforskaren Sven Å Christianson och advokat Claes Borgström agera som de gjorde. När det inte finns ett enda jävla bevis för att Sture Bergwall skulle vara en massmördare.

 Oj oj oj ! Utbrister man många gånger under läsningen. Lika ofta skakar man på huvudet och tar en paus där man undrar hur galet kan det bli? Boken är spännande som en thriller. Den är oerhört  välskriven och oroväckande. Det här måste nog anses vara höstens stora debattbok. Den har också helt riktigt blivit Augustnominerad. Det är en overklig historia som Dan Josefsson låter oss ta del av. Hade någon fått för sig att skriva en spänningsroman med denna intrig hade den avfärdats som allt för osannolik. Det är en sanslöst skrämmande historia, där verkligheten överträffar dikten med hästlängder.

Några dagar efter Hannes Råstams begravning är Dan Josefesson den slutgiltiga gåtans lösning på spåret. Mycket pekade på att de rättspsykiatriska metoderna som användes på Säter tillsammans med en ständigt överdrogad Sture Bergvall, som dessutom inget hade att förlora genom att erkänna, kunde var förklaringen. Tidigt dyker en psykoanalytiker vid namn Margit Norell upp. Första halvan av boken visar på denna kvinnas "osynliga" starka inflytande på flera nyckelpersoner runt Sture Bergwall. Det handlar om återgestalningsterapi, en idé om bortträngda minnen där framför allt övergrepp som skett i barndomen spelar en stor roll.
Vill helst inte berätta för mycket om handlingen. För ni måste alla läsa boken!
Men så mycket kan sägas att denna Margit Norell hade ett mycket stort och osunt inflytande på flera nyckelpersoner på Säter och så småningom också på andra inom rättsväsendet.

Andra halvan beskriver alla de skogstokiga vallningar som genomfördes med en överdrogad Sture Bergvall i påhittade liksom riktiga brottsplatser. I skogar, sjöar och landskap i Sverige och Norge.
Här är läsningen så fruktansvärt tragikomiskt att det är smärtsamt att läsa. Måste bitvis lägga den åtsidan och kontrollera om jag fortfarande befinner mig i verkligheten eller drömmer alltihop.

Detta måste vara höstens viktigaste debattbok som ni anbefalles att läsa.

 

Bombino

I går gästades Babel i Malmö av en av ökenbluesens främsta representanter, tuaregen Omar "Bombino" Moctar, född 1980 i Agadez, Niger. Jag hade sedan länge planerat att gå på denna konsert, då jag blev uppringd av tidningen Lira som sa att jag vunnit två biljetter. Ett stort tack vill jag framföra till den alldeles omistliga tidningen Lira som ingen vettig människa kan klara sig utan.

Så till konserten i går. Det blev en lång väntan innan de till slut stod på scenen någon gång strax efter nio. Bombino och hans tre medmusikanter inledde först med en stillsamt gungande akustisk halvtimme. Där Bombino spelade akustisk gitarr tillsammans med bas, traditionell nordafrikansk trumma och handklapp. Sedan kopplas elgitarrerna in och ett överjävligt sväng tar vid. En enastående timme följer där de enskilda låtarna nästan inte går att urskilja från varandra. De fyra musikanterna pumpar rytmiskt fram "evighetslånga" elektriska gitarrslingor av sublim hörsamhet för sin musikaliska tradition. Med undantag för de mer kända bandet Tinariwen är Bombino en värdig representant för den Tuaregiska ökenbluesen. Han är en mycket skicklig gitarrist som under sin uppväxt brukade titta på videor med Jimi Hendrix och Mark Knopfler.

Jag tror att vi var många som gick glada och leende därifrån.

Här en liten spellista för den intresserade.   Bombino

Klassiska Jazzskivor

Nu har turen kommit till en av jazzhistoriens mest produktiva nämligen Dexter Gordon som sägs medverkar på långt mer än hundra skivor.
Dexter Gordon född 27 februari 1923 i Los Angeles, död 25 april 1990 i Philadelphia. Gordon räknas till en av två-tre bästa tenorsaxofonisterna genom tiderna.

Han var en av de första tenorsaxofonisterna som tillsammans med pionjärerna Charlie Parker, Dizzy Gillespie och Bud Powell blev en uttolkare av Bebop. Hans karriär varade i över fyrtio år. Han var liksom Miles Davis en estet av rang. Kallades den "eleganta jätten" på grund av sin längd (198 cm).

Dexter Gordon, tenorsaxofon, Freddie Hubbard, trumpet, Horace Parlan, piano, George Tucker, bas, Al Harewood, trummor

Efter fyrtiotalets uppmärksammade år, då han bl.a spelade med Charlie Parker, och sedan de många skivinspelningar han gjorde med en annan tenorist Wardell Gray. Så blev han försummad under stora delar av 50-talet. Men han gjorde en succéartad comeback 1961 med Doin' Allright och  

Dexter Gordon, tenorsaxofon, Kenny Drew, piano, Paul Chambers, bas, Philly Joe Jones, trummor

Dexter Calling som är inspelad 3 dagar senare. För att året efter toppa med

Dexter Gordon, tenorsaxofon, Sonny Clark, piano, Butch Warren, bas, Billy Higgins, trummor

den kanske bästa av dessa tre album. Go som är ett strålande bevis på en artist på toppen av sin förmåga.    

Femtio Fantastiska ECM Skivor

Le pas du chat noir - Anouar Brahem

Anouar Brahem (född 1957 i Tunis, Tunisien) är kompositör och Oudspelare. Han har för skivbolaget ECM utkommit med flera mycket bra skivor. Bl.a. Madar där Jan Garbarek medverkar. En annan är Thimar som är en strålande skiva med den alltid lika begåvade Dave Holland på bas och John Surman på basklarinet och sopransaxofon.


Men jag har valt att skriva lite utförligare om Le pas du chat noir som är ett album som visar prov både på Brahem storhet som kompositör och att han är en elegant och skicklig Oudspelare.

Det är ett album som har en ganska unik och annorlunda sättning. Oud, piano och dragspel är inte ofta man hör tillsammans. Det är en oerhört vemodig och magisk skiva. Ett utmärkt exempel på musikaliskt samspel där man är väldigt lyhörd för varandra. Lika intresserad av att lyssna som att spela. 

Fuente Vaqueros

Gjorde en rundresa i Andalusien under några varma sommarveckor 1996 . Besökte framför allt Cordoba, Sevilla och Granada. Under en dag besökte jag Federico Garcia Lorcas födelseby Fuente Vaqueros en bit utanför Granada. En bondby som Gud glömde. Det var förvisso siesta när jag anlände, men har aldrig varit någonstans där det har varit så folktomt och övergivet. På byns lilla torg satt några gamla gubbar och språkade annars var det alldeles lugnt och ödsligt. Letade mig fram till ett obetydligt hus som var Federico Garcia Lorcas födelsehem och som numera inhyser ett väldigt trevligt museum. Jag och ett äldre Argentinsk par var de enda besökarna. Vi fick en givande rundvandring i ett folktomt museum där det fanns tid för alla mina frågor.

 

Federico García Lorca, föddes den 5 juni 1898 i byn Fuente Vaqueros och mördades 18-19 augusti 1936 i Víznar, Granada av Francoanhängare. Han studerade juridik och litteratur i Madrid 1919-1928. Han debuterade 1920 med dramat "Fjärilens förbannelse. Hans mest kända pjäser "Blodsbröllop"  och "Bernardas hus" är centrerade kring människans eviga frågor om kärlek, liv och död. Lorca skrev också dikter som förenar traditionsmedvetande med förnyelse. Som exempel på det senare kan nämnas den surrealistiskt färgade diktsviten Poeta en Nueva York.

Lorca kom ur en intellektuell och liberal miljö, och var hängiven anhängare av den spanska republiken, etablerad efter monarkins fall 1931. På grund av detta kom han på kollisionskurs med högerkrafterna och katolska kyrkan (Lorca var homosexuell) i det spanska samhället. 

 På det lilla fantastiska förlaget Tranan finns fyra volymer Lorca på svenska.

Kvinnodramerna. Blodsbröllop ; Yerma ; Bernadas hus

Fisk, himlakroppar och glasögon

Fyra korta stycken

Publiken ; Så går fem år ; Resa till månen : två dramer och ett stumfilmsmanus

 

 

Flossie - Anonym

I förlaget Vertiogos erotiska klassiker serie har nu turen kommit till Flossie. En roman som kom ut första gången 1897. Den har allt sedan dess översatts till många språk, kommit i många nya utgåvor och har även filmats två gånger. Allt sedan den kom ut första gången har det spekulerats i vem som är författaren och denna gåta är fortfarande obesvarad.

    
Det har varit flera kvalificerade gissningar genom åren. I både förordet och efterordet näms flera kandidater. Bl.a. har den engelske poeten Swinburne utpekats som författare.

Arne Häggqvist (1911-1995) var författare till och översättare av en lång rad verk och introducerade många framstående författarskap i Sverige. Hans översättning av Flossie kom ut 1965. Inför Vertigos utgåva är översättningen reviderad mot originaltexten av C/M Edenborg.

Halvblodsblues - Esi Edugyan

Det här är en roman med sväng! För att tala med jazzens idiom. Efter två, tre sidor är man fast. Det är en roman om jazz, rasism, nazism, kamratskap, kärlek, svartsjuka och svek.

En berättelse som är berättad med ett språk som liknar jazzen. Mycket slang, puls och synkoper.

Roman handlar om två svarta musiker Sid Griffith och Chip Jones från Baltimore, USA som åker till Europa. Ett levnadsöde som dom delade med många andra som var trötta på den rasism som var utbredd i södra USA.  De spelar Jazz i mellankrigstidens Berlin innan plankstrykaren Hitler förbjuder sådan degenererad musik. "Jazz. Här i Tyskland sågs det som nåt värre än ett virus. Vi var alla värdelösa som löss, vi negrer och judar, slödder och pack som envisades med att spela den vulgära olåten, och lockade fina blonda ungdomar till sedesfördärv och sex."

Vi möter bandet Hot-Time Swingers i Berlin 1939 som under några har haft en enastående karriär, med flera skivor utgivna och många spelningar runt om i Europa. Men nu är bandet på flykt undan kriget. För bandet, som består av den otroligt begåvade och unga svarta tyska trumpetaren Hieronymus Falk på trumpet, Ernst "the Mouth" von Hasselberg på klarinett, Big Fritz Bayer på altsaxofon, Paul Butterstein på piano, Sid Griffith på bas och Chip Jones på trummor, blir tillvaron aldrig densamma igen.

Några i gruppen lyckas fly till paris, men efter en tid kommer kriget i fatt dem även där. I Paris görs en skivinspelning som kommer att få en avgörande betydelse för den fortsatta historien.

Det är en historia med en stark närvaro och autenticitet som jag rekommendera varmt.