Konsert med Ryley Walker på Jazzhouse 2015-04-08

Jag och en kamrat åkte över sundet vid sex snåret. Vi klev av på Nørreport och promenerade till The Dubliner på Amegertorv där vi njöt av kvällssolen och en skummande ale.
Gamla gemensam minnen och vänner avhandlades och när ölen var urdrucken gick vi runt hörnet till Niels Hemmingsen gade och Jazzhouse. Vi hittade bra platser och inväntade nu konserten med en ny ale beställd. Konserten var tänkt att inledas av support Daniel Bachman, men då han hade blivit försenad, så inledde Ryley Walker själv strax efter annonserad tid klockan åtta.

Ryley Walker

Om ni vill höra smakprov på musiken se mitt inlägg från igår nedan.

Redan vid första anslaget på gitarren ägde han oss. Sorlet la sig och det blev knäpp tyst när Ryley inledde på tolvsträngad gitarr. Hypnotiskt följde vi Ryley intrikata spelstil som bjuder på många överraskningar. Han framförde ytterligare en låt på tolvsträngad för att sedan byta till sexsträngad och spelade Primrose green från nya skivan med samma namn. Ryley fortsatte trollbinda oss med låtar från båda sina skivor. Men också några covers framfördes, då främst en finstämd Cocaine av John Martyn. 

Det var på det hela taget en mycket bra konsert även om det fanns en del svagare partier. Då hans låtar är uppbyggda på ungefär samma sätt med ett långt intro innan sången börjar kan det efter en stund bli något enahanda. Men eftersom han är en exceptionellt duktig gitarrist, så överraskar han ändå hela tiden. Men nästa gång vore det trevligt att se och höra honom med band.

   

Ryley Walker

Förra året 2014 kom Ryley Walker med sin första skiva "All kinds of you". En glimrande debutskiva som trots alla påtagliga referenser och reminiscenser av andra artister, står på helt egna ben.

All kinds of you

Många namn nämns för att beskriva honom. Tim Buckley, Nick Drake, Bert Jansch som var medgrundare och långvarig medlem av folkrockbandet Pentangle, Tim Hardin, John Fahay och framför allt tycker jag John Martyn kan höras.Även tidig Van Morrison kan skymta.

Primrose Green

På uppföljaren "Primrose Green" som nyligen har släppts svävar John Martyns ande tydligt över skivan. Lyssna på "Sweet Satisfaction" så förstår ni vad jag menar.

Men alla dessa referenser bakåt i tiden fråntar inte Ryley Walkers självständighet. Han är inte en plagiatör utan han står stadigt i ovannämnda tradition och skapar sedan något nytt och fräscht.

Han har en egen röst och är en begåvad gitarrist, som inte är rädd att ta ut svängarna. Musiken är folkrock och psykrock blandat med lite jazz. 

Senare ikväll ska jag se och höra honom på Copenhagen Jazzhouse. Jag återkommer med intryck från konserten.   

     

    

Picknickkonsert med Fatoumata Diawara på Victoria 16 mars 2015.

Vacker, stilig och stolt stod hon där på Victorias scen strax efter annonserad tid. Fatoumata Diawara är född 1982 i Elfenbenskusten av maliska föräldrar. Hon flyttade i tonåren till Frankrike för att bedriva skådespeleri. Så småningom började hon spela gitarr och skriva låtar där hon blandar malisk musiktradition, då främst från Wassalou, med internationella influenser.
Hon medverkade på flera andra artisters verk innan hon själv debuterade 2011 med först en EP och sedan samma år albumet Fatou. Hon har allt sedan dess flitigt turnerat världen runt.

Hela bandet. Foto Jesper Ekdahl

Fatoumata Diawara. Foto Jesper Ekdahl

I den nyligen visade filmen Timbuktu som handlar om Islamisternas framfart i norra Mali medverkar Fatoumata Diawara.
Mellan låtarna pratade hon engagerat om vikten av fred inte bara i Mali utan i hela Afrika. Pratade varmt om Afrikas kvinnor och barn som är Afrikas framtid. Fred, kärlek och betydelsen av utbildning var kvällens ledord.

Africa!! Foto Jesper Ekdahl

 

Fatoumata Diawara på gitarr och sång och hennes tre medmusiker, gitarr, trummor och bas bjöd på en konsert som kom att bli ganska vild mot slutet. Konserten inleds något trevande och sökande, som om hon vill läsa av oss först innan hon bestämmer sig för vilken typ av publik vi är. Hennes musik är kanske inte så uppseende väckande ny eller epokgörande. Men hennes elektriska gitarrbaserade pop tillsammans med hennes sensuella röst gör ändå att man grips och gärna vill höra mer.
Mot slutet av konserten la hon och bandet i en extra växel och bjud upp till dans.  

Foto Jesper Ekdahl

Alla dansar. Foto Jesper Ekdahl

Konsert med Fredrik Kronkvist & Jason Marsalis på Palladium 10 mars 2015

Fredrik Kronkvist är tillsammans med Jason Marsalis ute på en intensiv releaseturné för sin nya skiva. Tio spelningar på nio dagar uppfattade jag det som. Monk Vibes som skivan heter är Fredrik Kronkvist trettonde skiva i eget namn.

 

Jason Marsalis skiva In a world of mallets och Fredrik Kronkvists skiva Monk Vibes.

Monk Vibes signerad av Fredrik Kronkvist och Jason Marsalis (Foto Jesper Ekdahl)

På skivan medverkar förutom Fredrik Kronkvist och Jason Marsalis även Reuben Rogers, bas och Gregory Hutchinson, trummor. Men med på turnén och under gårdagens konsert är det i stället den flitige Martin Sjöstedt, bas och Daniel Fredriksson, trummor.

Fredrik Kronkvist kvartett. Foto Jesper Ekdahl

Skivan är en hyllning till en av jazzens stora fixstjärnor Thelonious Monk. De inledde kvällen med I Mean You som inte är med på skivan. Resten av kvällen bjöd uteslutande på kompositioner från skivan. De spelade Misterioso sedan Teo och därpå en fin tolkning av Round Midnight sedan avslutade de första sett med Trinkle Tinkle. 

Jason Marsalis. Foto Jesper Ekdahl

Jason Marsalis, Martin Sjöstedt, Fredrik Kronkvist, Daniel Fredriksson. Foto Jesper Ekdahl

Då jag var uppbokad med annat, så var jag tvungen att be ge mig i pausen. Så jag såg och hörde aldrig andra sett.

Men det jag fick ta del av var imponerande.Stundtals bjöd dessa svängiga och tekniskt mycket duktiga herrar på jazz av världsklass.   

Touré Raichel Collective - The Paris Session

The Touré Raichel Collective är ett samarbete mellan den maliske sångaren och gitarristen Vieux Farka Touré (länk till konsert och skivrecension)och den israeliska sångaren och pianisten Idan Raichel. 
2012 släppte de sin första skiva "The Tel Aviv Session" som är en storartad skiva.
Nu är de tillbaka med The Paris Session. En skiva som överträffar alla förväntningar. Den påminner om den förra, fast de är nu ännu mer samspelta och samarbetet har fördjupats ytterligare. 

Har spelat skivan om och om igen under en längre period. Tröttnar aldrig på deras vackra, drömska och stillsamma melodier.
I de flesta av låtarna bildar bas och rytminstrument stommen, som sedan gitarr och piano växelvis väver sina melodislingor kring. Då och då dyker där upp ett annat instrument. Det kan vara som i den inledande låten "From end to end" en trumpet som följsamt smeker oss eller i en annan där vi kan höra en flöjt .

Ibland sjunger de båda herrarna på sina respektive språk. Det är väldigt speciellt att i en och samma låt höra både hebreiska och (vet inte vad det är för språk som Touré sjunger på). Lyssna på låten "Hodu" som liknar en vaggsång och där vi tydligt hör de båda sjunga så stämningsfullt var och en på sitt språk.
Musiken är en mix av deras respektive kulturella arv, vi kan höra både afroblues och judisk folkmusik. Allt är sedan kryddat med en stor nypa jazz.

Samba Touré - Gandadiko

Ständigt upptäcker jag nya artister från det musikaliskt rika men av krig så plågade landet Mali.
Var hos min lokala skivaffär för att införskaffa Touré Raichel Collective (se recension) nya skiva, men då den tillfälligt var slut,blev jag rekommenderad Samba Touré och hans senaste skiva Gandadiko.

Trots namnet så är han inte släkt med Ali Farka Touré eller Vieux Farka Touré. (alla verkar heta Touré i Mali. Det är väl som Svensson hos oss) Däremot ingick han som gitarrist i Ali Farka Tourés band under några år och gjorde också en hyllningsskiva till hans ära.

Det var verkligen en stor glädje att hitta ytterligare en fantastisk musiker från Mali som just nu härjas av den islamistiska milisen Abnsar-al Din som b.la förbjuder musik.
I ett land där musik är en stor del av människornas vardag är detta så klart ett hårt slag.

Brussels Jazz Orchestra på Palladium 11 februari 2015

Med rinnande näsa och röda ögon gick jag med viss tvekan iväg till kvällens konsert. Min dotter har gett mig en rejäl förkylning, men eftersom biljetten var köpt sedan länge var valet ändå ganska lätt. 

Inte många hade tagit sig till Palladium denna kväll. Tror att vi var knappt 30 i publiken. Vilket var något fler än kvällens gäster, Brussels Jazz Orchestra, som med traditionell storbandssättning var 16 musiker. 

  
Kvällens konsert Graphicology är ett visuellt och musikaliskt annorlunda projekt. Serietecknaren Philip Paquet (född 1973 i Antwerpen) har gjort flera seriealbum om jazz. Graphicology består av ett antal grafiska berättelse om jazzens historia. Till dessa bilder/berättelser har sedan några av bandets medlemmar tonsatt original kompositioner. Bandet spelar sedan musiken live medan bilderna/berättelserna projiceras på duk bakom orkestern.       

Medlemmar i Brussels Jazz Orchestra är:

Frank Vaganée (as, ss, fl) - artistic director Dieter Limbourg (as, ss, fl, kl) Kurt Van Herck (ts, ss, fl, kl) Bart Defoort (ts, ss, kl) Bo Van Der Werf (bs, bkl) Serge Plume (tp, fl) Nico Schepers (tp, fl) Pierre Drevet (tp, fl) Jeroen Van Malderen (tp, fl) Marc Godfroid (tb) Lode Mertens (tb) Frederik Heirman (tb) Ben Fleerakkers (tb) Laurent Hendrick (btb) Nathalie Loriers (p) Jos Machtel (b) Toni Vitacolonna (ds)

Det var en mycket annorlunda, rolig och medryckande konsertupplevelse som gav mersmak. Bild och musik samverkade kongenialt.