Konsert med Songhoy Blues på Lilla Vega 2015-12-12

Det är ingen hemlighet för någon att jag är mycket förtjust i västafrikansk musik och då kanske främst i Malis rika musikliv. Ett av de senaste banden är Songhoy Blues från det krigshärjade norra Mali. I denna region har en islamistisk regim tagit över och har absurt nog förbjudit musik i ett land där musiken betyder så mycket. 

Songhoy Blues skiljer sig en del från många andra band från Mali eftersom de inte använder traditionella instrument utan det är gitarr, bas och trummor som gäller. Musiken är också mera "västerländsk" där det snarare är rock'n'roll än traditionell malisk musik som utgör deras sound. Bandet har nyligen släppt sin första skiva Music in Exile och de har också blivit inbjudna till många festivaler.

Songhoy Blues. Foto Jesper Ekdahl

Bandet kör en stil som är mer "vanlig" bluesrock eller Afrika bluesrock snarare än det som brukar kallas ökenblues, där det ledande bandet är Tinariwen. Däremot finns det tydliga influenser av den store Ali Farka Toure. 

Det var ett härligt ös denna kväll och bandet ägde publiken som dansade livligt och som aldrig ville låta det ta slut. 

Själv tycket jag nog att det blev något enahanda och jag om mina kamrater bröt faktiskt upp innan konserten var slut.       

JULÖL - Père Noël

Det är ingen höjdarjulöl, men det är för den saken skull ingen dålig öl. Det är bara ingen julöl på det sättet jag menar. Ingen öl jag häller upp för en avkopplande stund vid brasan. Ingen öl som jag vill sitta och sippa på medans jag knäcker några nötter framför Kalle Anka.

    
Däremot funkar den utmärkt till mat åtminstone till Jansson frestelse. Det är en fruktig öl som påminner lite om veteöl. Den dominerande smaken är apelsin och aprikos med lite honungssötma.

Kanske ingen öl som jag återvänder till, Men kan ändå finnas på julbordet, då främst för gäster som jag vet skulle kunna uppskatta den .      

JULÖL - Mohawk Whiteout Season Imperial Stout

Nu har jag då äntligen börjat avsmakningen av 2015 års julöls bestånd. Redan vid den första julölen hoppar jag högt av förtjusning. Underbart god!! Perfekt julöl både när det gäller smak, doft och utseende.

   

Här finns alla de smaker och dofter som man kan önska sig av ett julöl. Det är kaffe, choklad, sirap och pomerans. Kanske kan jag även känna en svag lakrits ton. En brunsvart maltig och rostig stout som är stark, närmare bestämt 9,7%, och ganska snart, bara efter någon klunk blir jag också lite jullullig.

Butcher's Crossing - John Williams

Inför varje höst, vår också för den delen, finns det en förhoppningar och en vilja att läsa stora delar av utgivningen. Det är ju som alla förstå ett hopplöst företag. Men det blir en hel del böcker lästa på ett år, trots allt!
Allt jag läser är långt i från bra, men med åren har jag vinnlagt mig om att inte läsa direkt dåliga böcker utan försöka plocka ut russinen.
Ett sådant russinen är den sällsynt magnifika Butcher's Crossing av John Williams. Samma John Williams som skrev Stoner. Romanen gavs 1960, fem år före Stoner, och var Williams andra roman.

Det är en välgärning att N&K fortsätter utgivningen av John Williams böcker. Det är en väldigt annorlunda roman jämfört med Stoner, men otroligt bra även denna. Jag sugs snabbt in i handlingen som är förlagd till 1870-talets Kansas och allt annat runt omkring upphör för några timmar.

Den unge Will Andrews har hoppat av sina stuidier vid Harvard för att "go West". Med ett litet arv på fickan hamnar han i det lilla samhället Butcher's Crossing som består av några hus, en saloon och ett horhus. En stark längtan efter äventyret, vidderna och den öppna himlen leder Will till att finansiera en expedition för att skjuta bufflar och tjäna storkovan.

Allt skildras på ett vackert och detaljrikt språk . Det är på många sätt ett klassiskt pojkäventyr, med många av westerns vanliga beståndsdelar (förutom indianerna ), men faktiskt utan att det blir det minsta klichéartad.

Nyheter på tre rader - Félix Fénéon

Vafalls! Barnungar uppflugna på min mur! Med
åtta skott fick monsieur Olive, fastighetsägare i
Toulon, dem att fly sin kos, badande i blod. 

När Parisexpressen anlände till Marseille
arresterades eldaren för att ha sänt döds-
bringande paket med posten.

Ovannämnda treradingar är exempel på nyhetsnotiser som anarkisten, den inflytelserike konstkritikern, galleristen och tidskriftsredaktören Félix Fénéon (1861-1944) så förnämligt gjorde till en oöverträffad konstform.

Så här skriver översättaren Magnus Hedlund i inledningen till Nyheter på tre rader.

"När man läser arbeten om de tidiga litterära modernisterna i Frankrike, eller snarare om banbrytarna, vägröjarna för modernisterna, litterära sensymbolister som Alfred Jarry, Paul Verlaine, Édouard Dujardin och andra, så finner man att det tycks ha funnit en man som var en klippa för dem alla, en man de alltid kunde lita på, som vän, som auktoritet i konstnärliga, politiska och moraliska frågor. Och det var Félix Fénéon."  

År 1906 började han skriva på dagstidningen Le Matin kortfattade nyhetsnotiser (ofta från polisrapporter) på tre rader. Dessa miniatyrberättelser skulle nog aldrig ha nått eftervärlden om inte Fénéons älskarinna Camille Plateel hade samlat och klistrat in dem i ett album.

Det här är litteratur som inte liknar något annat jag läst. Det är väldigt märkligt att läsa något som består av tre rader, men som ändå innehåller så mycket mer. Det är som om en hel roman eller utan att överdriva, mer riktigt, en novells hela berättelse bor i dessa korta nyhetsrader.

Det är mycket behagligt att stilla sjunka ner i några av dessa treradingar som bör läsas i små portioner och fantisera och drömma om vad som mer kan tänkas ha hänt.

Inför kommissionen förnekade monsieur Jonnart
att den planerade nya skatten skulle vara ett knep
för att balansera budgeten.

Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän - Jonas Jonasson

Efter avslutat läsning av Underkastelsen kände jag för något helt annat. I den stora läshögen fick det bli Jonas Jonassons nya skröna Mördar-Anders som är en härligt skruvad historia.
Liksom de två tidigare böckerna av Jonas Jonasson är det inte världslitteratur vi bjuds på, men det är underhållande och roligt och det är faktiskt gott nog. Utan några litterära jämförelse i övrigt skulle jag ändå vilja hävda att Jonas Jonasson i sina bästa stunder frammanar en känsla av en Jaroslav Hasek med sin Svejk.  

   

Hon har alltid haft ett komplicerat förhållande till tron, prästen Johanna Kjellander. Hon blev mest präst för det var vad som förväntades av henne. Men efter att församlingen en dag buar åt henne under predikan lämnar hon för gott prästyrket. Per Persson kunde levt ett annat liv om det inte vore för att hans farfar förslösade den familjeförmögenhet som rätteligen borde kommit han till del. I stället jobbar han som underbetald receptionist på ett tredjeklassen hotell. Johan Andersson som av alla kallas Mördar-Anders har efter att tillbringat större delen av sitt liv bakom galler bestämt sig för att "mörda så lite som möjligt framöver". Mördar -Anders är långtidsboende på pensionat Sjöudden där Per Persson är receptionist. Ett slumpartat möte mellan den bortjagade prästen den illusionslöse receptionisten leder till ett fruktsam möte i lurendrejeribranschen.

Tempot är högt och med smittsam berättarglädje får vi ta del av många tokigt händelser innan skrönan når sitt slut. Det finns många roliga formuleringar kring religion och bibeln, men det är av ett slag som utmynnar i en söt och harmlös religionskritik som knappast ger upphov till några teologiska djupsinnigheter. Men det är nog inte heller syftet. Det här är litteratur som roar för stunden.

Avslutar med att bifoga en bild från bokmässan 2010 då undertecknad delade ut BMF-plaketten till Jonas Jonasson.

Underkastelse - Michel Houellebecq

Så har jag då äntligen underkastat (ursäkta vitsigheten) mig läsningen av Michel Houellebecq senaste roman Underkastelse(Soumission).

Som alltid med en roman av Houellebecq är det en intellektuell utmaning. Jag var för några år sedan mycket förtjust i vad karln höll på med. Läste "Elementarpartiklarna", "Plattform", "Konkurrens till döds" med varierande intresse. Tyckte "Plattform" var intressant och angelägen, bar länge med mig känslan att han var något på spåret med den. Mitt intresse har sedan svalnat något även om jag också läste "Refug", men däremot "Kartan och landskapet" orkade jag aldrig ta mig igenom.

När Underkastelse kom ut i Frankrike i januari sammanföll det med det fruktansvärda dådet på satirtidningen Charlie Hebdo. Detta medförde att Houellebecq stoppade marknadsföringen av sin bok. En karikatyr på Houellebecq prydde omslaget på det nummer av satirtidningen som gavs ut på attentatsdagen.

Boken är en slags blandning mellan fabel och utopi/dystopi och handlar om hur muslimska brödraskapets kandidat Mohammed Ben Abbes vinner presidentvalet i Frankrike år 2022. Detta kan ske genom udda politiska koalitioner för satt förhindrar att Nationella frontens kandidat ska vinna valet. Berättaren är litteraturhistorikern och läraren Francois som undervisar på Sorbonne. Francois har disputerat på den franska författaren J.-K. Huysmans. Flera av hans böcker nämns under läsningen och en stor betydelse spelar Huysmans roman Mot strömmen "Han skildrar där en individ av sjuklig själstyp, som hänger sig åt alla sensuella och estetiska njutningar, tills han slutligen faller ihop i kraftlös leda inför livet" 
    
Detta kännetecknar också Francois som också hänger sig åt sexuella utsvävningar och liksom många andra romanfigurer av Houellebecq gärna så perverst som möjligt. Romanens titel Underkastelse anspelar också främst på S/M klassikern Berättelsen om O där den största mänskliga lyckan är total underkastelse.      

Francois följer de inrikes politiska förändringarna med en påfallande likgiltighet som om det bara var ett skådespel.

 Houellebecq har ofta blivit beskylld för att vara islamofob och det äger säkert sin riktighet. Däremot kan man inte beskylla boken för det. Den är mycket mild i sin islamkritik, snarare är det i så fall frågan om religionskritik i stort.

Jag tycker det är en mycket intressant och underhållande roman som väcker många skiftande frågeställningar som man inte enkelt kan avfärda. Kanske handlar den främst om hur lätt vi har för att ge upp många av de värden vi tror på. Men visst kan han bitvis vara både tradig och vulgär.