Magic spirit quartet - Sommarscen - 2019-07-18

Som jag har längtat efter att få se och höra Magic spirit quartet igen. Såg dem häromåret på Montmartre i Køpenhamn, en underbar konsert som gav mersmak.

Så det var en självklarhet att vara på plats på Pildammsteatern denna sommarkväll. Det är inte riktigt samma sättning som i Køpenhamn, istället för Carsten Dahl så är det den svenska keyboardisten och pianisten Jesper Nordenström (som spelar med Kajfes i Subtropic Arkestra)

Bandet består i övrigt av den marockanske guimbre-mästaren och sångaren Majid Bekkas, den svenska trumpetaren Goran Kajfes och den danska supersvängande trummisen Stefan Pasborg.      

Magic spirit quartet. 

Det är en blandning av gnawa trans (Gnawa är en av de största musikaliska strömningarna i Marocko. Rytmiska spirituella sånger) och psykedelisk jazz. Många låtar börjar försiktigt och lugnt med guimbren i fokus, men ganska snart drar gruppen iväg i ett våldsamt gungande tempo.

Det är magiskt och vackert!       
 

    

Konsert med Marcus Miller - DR Koncerthus - 2019-07-14

Det har varit få besök på årets Copenhagen Jazzfestival, men på festivalens sista dag blev det konsert med den amerikanske basikonen, producenten och kompositören Marcus Miller. 

Jag hade köpt biljett på tredje raden framför scen. Det hade jag helt glömt bort så jag blev väldigt överraskad när jag fick se var jag satt. Fantastisk plats som innebar stor närhet och som också möjliggjorde bra bilder. 

Alex Han, Julian Polack, Russel Gunn, Marcus Miller. Foto Jesper Ekdahl

Vid nyligen fyllda 60 år kan Marcus Miller se tillbaka på en fyrtio år lång karriär. Han har spelat bas på över femhundra skivor, turnerat som tjugoettåring med Miles Davis och senare var han också producent för flera av Miles sista skivor och han har skrivet en mängd låtar för andra artister. 

Hans senaste skiva Laid Black har nyligen Grammynominerats för bästa samtida instrumental album. Det är framförallt material från denna skiva som han är ute på turné med. 

Alex Han, saxofon. Marcus Miller. Foto Jesper Ekdahl

Marcus Miller, DR Koncerthus. Foto Jesper Ekdahl 

Konserten började något trevande och jag var lite skeptisk men redan efter tre låtar började det bli riktigt bra för att sedan växa rejält. 

Alex Bailey, trummor. James Francies, keyboard. Foto Jesper Ekdahl

Julian Pollack, keyboard. Foto Jesper Ekdahl  

Marcus Miller och hans band, som bestod av den hårt arbetande Alex Bailey bakom trummorna, de två keyboardisterna James Francies och Julian Pollack och de två blåsarna Alex Han på saxofon och Russel Gunn på trumpet bjöd på två timmar fin underhållning. 

Kvällens repertoar kom som sagt framför allt från den nya skivan Laid Black, med låtar som Trip Trap, 7-T's, Sublimity och flera andra, men vi fick också höra Bitches Brew av Miles Davis och Tutu som Marcus Miller skrev för Miles Davis. Marcus Miller framförde också på basklarinett en gospellåten How Great Thou Art  

Marcus Miller på basklarinett. Foto Jesper Ekdahl

  
Det var en konsert där Marcus Miller visade sin fantastiska spelskicklighet och vi fick många bevis på hans tekniska briljans både med bandad elbas och bandlös. 
       

          

Metallicakonsert med min son -2019-07-11

Det bör sägas med en gång att det här inte är en regelrätt konsertrecension. Jag är inte rätt person att bedöma Metallicas prestationer, då jag (det här låter väl inte klokt) aldrig tidigare hört dem vad jag vet. Vad i helsike gjorde jag då där frågar sig säkert vän av ordning. 

Min närvaro var betingad av min son som fick en biljett till konserten i födelsedagspresent och jag ville inte att han skulle gå själv, så det fick bli en biljett även till mig. 

Viktor och jag åkte till Køpenhavn redan tidigt på dagen. Ett strålande fint väder mötte oss när vi gick till halmtorvet för att luncha på Carlton. Min son Viktor åt en hamburgare som han tyckte var en av de bästa han ätit och jag avnjöt en väl tilltagen brunch. 

Vi promenerade sedan bort mot sjöarna och följde dem tills vi vek av mot Kongens Have. Vi hade gått om tid innan Metallicakonserten skulle börja. Denna vecka har det varit jazzfestival i Byn och jag hade koll på att det skulle bjudas på gratiskonsert i Kongens Have kl 16.00 med Frands Rifbjerg 4tet. 

Vi gick först till Orangeriet för en glass och kaffe. Sedan lade vi oss i gräset, solade och inväntade musiken. 

Det var skönt att ligga och slappa, lyssna på jazz och sola en stund innan vi bröt upp för att gå mot Teliaparken. 

Vi stannade till på restaurant Søpromenaden för middag, då klockan hade blivit kvart över fem. Det var lika bra att äta nu för sedan fanns mest snabbmat att tillgå på arenan och det var trevligare (fast dyrare) att äta här. Min son tog in en spätta och jag beställde en dansk klassiker, fläsk med persiljesås. En portion som var så löjligt stor att inte ens Sam Ask hade kunnat klaga. 

Jag tycker inte om att lämna mat, men här hade jag inget val. Åt så gott jag kunde men lämnade säkert hälften kvar. 

Sittandes på Søpromenaden kunde vi iaktta lämmeltåget av Metallica fans som passerade förbi. 

Efter en stund var det dags för oss att bege oss till Parken. Min son var nu taggad och spänd av förväntan inför hans första "riktiga" konsert. Utanför Teliaparken köpte sig Viktor en Metallicatröja. 

Vi satte oss på våra platser på läktare i god tid innan. Strax drog ett norskt förband Bokassa igång. Det var då ännu ganska lite folk på på plan och på läktare. Ursäkta språket, men det var ett jävla skitband. Efter det riggades det om och runt klockan åtta drog ett svenskt band Ghost igång. De var klart roligare och bitvis riktigt bra. En slags blandning av Kiss och Sparks. 
Sedan var det en längre paus innan Metallica vid 21.30 drog igång med full kraft. 
Ett stort leende kunde skönjas i grabbens ansikte och detta behöll han i två timmar och tjugo minuter tills konserten var slut tio i tolv. 

Låtlista för Metallica på Telia Parken 2019.07.11

1. Hardwired
2. The Memory Remains
3. Ride the Lightning
4. The God that Failed
5. The Unforgiven
6. Here Comes Revenge
7. Moth into Flame
8. Sad but True
9. No Leaf Clover

Här var det sedan en cover av det danska bandet D.A.D. Det är visst vanligt att de kör en cover från ett band från det land de besöker. Någon dag innan när de spelade i Göteborg, så spelade de en cover på Blå tågets "Den ena handen vet vad den andre gör", mer känd som "Staten och Kapitalet". 

10. Frantic
11. One
12. Master of Puppets
13. For Whom the Bell Tolls
14. Creeping Death
15. Seek & Destroy

Extranummer.

16. Spit Out the Bone
17. Nothing Else Matters
18. Enter sandman 

Jag måste tillstå att det var en fantastisk välgjord show med fyrverkerier, laser och häftiga filmer som visades på stora dukar bakom scen. 

Men någon Metallica fan blev jag inte denna kväll. 
Men huvudsaken var att min son var nöjd och det kan jag garantera att han var. 

   

En dag i Køpenhamn och Konsert med Mike Stern 2019-06-20

Det finns inte mycket som är bättre än att en solig sommardag åka över sundet till Køpenhamn. 

Jag och en kompis var över för att senare på kvällen se Mike Stern på Nørrebro teater. 
Den danska pianisten Niels Lan Doky hade satt samman ett band med Mike Stern. Återkommer till konserten längre fram. 

Jag hade bokat bord på Restaurant 1733, Nybrogade klockan 14.00. Denna relativt nyöppnade frukostrestaurant ligger fint vid slotsholmens kanal. Det var nu riktigt varmt och det var naturligt att söka svalkan inomhus, så vi satte oss till bords och intog en rejäl frukostplatte med tillhörande øl och en kall snaps. 

Mätta och nöjda bröt vi upp och vandrade sedan till kongens have där vi skildes åt för en stund, då vi ville göra olika saker. 

Jag styrde mina steg till Den Hirschsprungske samling för att se en utställning med P. S Krøyer, men till min besvikelse så stängde museet precis när jag kom dit klockan 16.00. 
Så istället gick jag till Statens Museum för kunst där en utställning med några av Hammershøis målningar utgör grunden för utforskandet av hemmet.

"Et trygt og rart sted? Eller faretruende rammer, der kan drive dig til vanvid? I et nyt kunstprojekt udforsker kunstnerne Elmgreen & Dragset vores forestillinger om ‘hjemmet’.

Oplev den danske maler Vilhelm Hammershøis mesterværker i utraditionelt selskab med international samtidskunst.

Faretruende og fremmedgjort

Michael Elmgreen og Ingar Dragset har i mange år været optaget af Vilhelm Hammershøi (1864-1916). Hammershøi er berømt for sine ikoniske motiver af halvtomme rum og bliver ofte beskrevet som en kunstner, der er optaget af det nære og hjemlige. Men Elmgreen & Dragset ser istedet noget foruroligende i Hammerhøis malerier:"

Jag är sedan några år tillbaka en stor beundrare av Hammershøi och tar gärna varje tillfälle i akt att se hans fantastiska målningar. Jag promenerade sedan till Ølbaren på Elmegade där jag och min kompis sammanstrålade igen. Det var Fortfarande varmt och soligt fast klockan nu hade blivit sex. Vi satt utanför denna trevliga bar och inmundigade några öl innan det åter var dags att äta. 

Det började närma sig kvällens begivenhet och vi vandrade den korta biten till Nørrebro teater på Ravnsborggade. 

Under tre kvällar framför den danska pianisten Niels Lan Doky och de franska bröderna Francois Moutin, bas, Louis Moutin, trummor och Mike Stern, gitarr tillsammans med olika sångerskor tre olika koncept på lika många dagar. Fredagens konsert är inspirerad av soul och på lördag blir det moderna standards.

Torsdagens konsert utlovade psykedelisk rock från 60-talet, inspirerat av Jimmi Hendrix, Pink Floyd, The Doors, Cream och Jefferson Airplan. En ganska oinspirerad och lite rörig konsert tog sin början på utsatt tid. Jag har under årens lopp sett Mike Stern säkert fem gånger och han är normalt ett säkert kort, men denna kväll var inte hans och inte heller bandet och konceptet. Jazzmusiker som lirar rock är ingen höjdare även om få andra är skickade att göra det än Mike Stern som har både har tekniken, känslan och powern. Såg och hörde honom häromåret på Sølyst framföra Jimi Hendrix med den "rätta" touchen. 

Denna kväll var det inte mycket som var rätt. Visst fans det lysande partier där Stern blixtrade till och bjöd på sitt sedvanliga explosiva tekniskt virtuosa spel.

                 

          
               

Simmaren - John Cheever

Det är svårt att förstå hur jag har kunnat undgå, eller klarat mig utan John Cheever. Nu när jag läst den nyligen utkomna samlingen Simmaren vill jag bara läsa mer. Det är storartad novellkonst, bland det bästa jag läst, och väldigt beroendeframkallande. 

"Vi gick alla i lära hos honom, samtidigt som vi njöt av hans chockerande kvalitet, hans exakta iakttagelser; hans instinkter och humor, hans förmåga att ge varje sida ett skimmer av briljans, till synes utan ansträngning."  Så säger författaren Richard Ford om sin landsman John Cheever. 

Det är många som beundrat John Cheever (1912-1982) sedan hans första novellsamling The Way Some People Live publicerades 1943. Det berättas att Hemingway blev så exalterad av novellen En sovstadsmake, som ingår i denna samling att han väckte sin hustru mitt i natten för att läsa upp den för henne. Detta och mycket mer kan man läsa i Daniel Sandströms informativa efterord. 

Samlingen Simmaren består av tretton noveller. Flera av novellerna utspelar sig i den fiktiva förorten Shady Hill (Cheever kallades "förstädernas Tjechov") där människorna lever ett till synes perfekt borgerligt liv. 

Men under ytan av perfekta middagsbjudningar, cocktailpartyn och annan social samvaro anar vi en ständigt underliggande oro. 

            

Bokhuset - Stig-Björn Nyberg

Jag har träffat Stig-Björn "Nalle" Nyberg i samband med Nordisk Studiekurs i Helsingfors 2015.

Här ses Stig-Björn Nyberg i Otavas lokaler

Stig-Björn Nyberg (f 1947) har arbetat i den finska bokbranschen i fyrtio år. Boken Bokhuset handlar främst om åren på Akademiska Bokhandeln, men också om åren som förlagschef på Schildts förlag. Det är en bok fylld av anekdoter om författare och bokbranschen. 
"Nalle" berättar levande om sin år på Akademiska Bokhandeln först som ung bokhandelsmedhjälpare och sedan som direktör för bokhandeln. 

Det är något av en stridsskrift och sorgesång över en bokhandel som var Nordens största och finaste under många år. 

Enligt Stig-Björn Nyberg togs flera felaktiga beslut, och då främst Stockmanns beslut att integrera bokhandelns verksamhet (som varit en egen resultatenhet) i varuhuset.

Den här boken kom ut för några år sedan, men det är först nu som jag blev medveten om dess existens. För en boknörd som mig och en som jobbat i bokhandeln i över trettio år och som har en del erfarenhet av omställningar och felaktiga beslut är det här en guldgruva.

Bokhuset är en riktigt trevlig bok och jag avslutar med att länka till en artikel där "Nalle själv får berätta.  

       

Philip Glas & Philip Glass Ensemble - 50th Anniversary retrospective concert - Malmö Live - 2019-05-26

Mitt första möte med Philip Glass musik var när jag såg filmen Koyaanisqatsi 1984 som var en drabbande och fantastiskt film där musiken spelade en stor roll. Jag skaffade sedan flera av hans skivor, men har inte de senaste trettio åren lyssnat särskilt mycket på honom. Så att få uppleva Philip Glass Ensemble när de firade 50 års jubileum var en självklarhet som dessutom visade sig vara en stor upplevelse. 

2017 gästade Philip Glass Malmö Live och han blev då så förtjust i lokalen att han när det var dags att fira 50 års jubileum av sitt Philip Glass Ensemble ville återkomma. 

Många hade sökt sig till kvällens konsert där en blandad publik fyllde konsertsalen till bredden. Philip Glass, keyboard och hans sex medmusiker, Lisa Bielawa, keyboard, sång, Jon Gibson, blåsinstrument, Peter Hess, blåsinstrument, Andrew Sterman, blåsinstrument, Mick Rossi, keyboard, Michael Riesman, keyboard framförde under två timmar fördelat på två set musik en magnifik musikalisk upplevelse.
Musiken som framfördes var kompositioner som härstammade från från 80-talet utom ett. 
Det var CIVIL warS (1984), Dance Piece No 9 (1986), Parts 1 and 2 (1970) sedan var det paus som följdes av The Grid (1982), Floe (1983), Facades (1983), Rubric (1983), The Photographer (1982) sedan blev det ett extra nummer från Einstein on the Beach (tror jag det var). 

Glass kompositioner, åtminstone det som framfördes denna kväll (kan för dåligt hans senare produktion) är musik som består av långa repetitiva avsnitt med små variationer. Det är något förtrollande över detta, Väldigt behagligt i en tid då allt rör sig snabbt och inget är beständigt. Skönt att bara luta sig tillbaka och meditera. 

Det blev en magisk konsert och en underbar kväll.