Morden i Muranów - Grzegorz Flakierski

Den polskfödda författaren, med det något svåruttalade namnet Grzegorz Flakierski har än en gång överraskat mig med en intressant och välskriven läsupplevelse. Jag har nämligen en gång tidigare läst en bok av denna i Kramfors bosatta författare (se länk) 

Det här här verkligen ingen dussindeckare, utan tvärtom en mycket annorlunda och medryckande historisk kriminalberättelse.

 

Egentligen är det så mycket mer än en deckare. Det är snare så att författaren använder deckarformatet för att berätta ett historiskt skeende i Polsk historia som inte är vackert. Det är 1962 i det kommunistiska Polen, men historien har förgreningar till andra världskriget och den nazistiska ockupationen.

Trots det tunga ämnet och de fruktansvärda vittnesmålen som läsaren får ta del av, så är det ändå en rapp och rolig berättelse. Speciellt dialogen mellan den gamle ärrade detektiven Adolf Sadurski och den unga adepten Spirydion Kaleta. 

Det sker ett antal fruktansvärt brutala mord i stadsdelen Muranów i Warszawa, som visar det sig har exakt samma tillvägagångssätt. I lösandet av morden står det också klart att de mördade (förutom en, utan att spoila för mycket, är ett misstag) och att de går tillbaka till kriget. 

Det är en berättelse, fylld av, som jag tidigare skrev, förfärliga övergrepp på den judiska befolkningen runt om i Polen. Detta begånget av många vanliga polacker, både med, men också utan den nazistiska regimens påtryckningar eller order. 

Utan att återigen spoila för mycket, kan jag väl säga att jag hade till en början hade svårt för slutet, innan jag funderade vidare och kom fram till att det ändå var ganska logiskt. Handlar kan man säga om oviljan att ta itu med skuldbördan bland just vanliga polacker. Utan då bättre att lägga locket på. 

Under läsningen (utan några som helst jämförelse i själva berättelsen, utan mer i atmosfären och stämning) kommer jag att tänka på storheter som Philip Kerr's böcker om kommissarie Bernie Gunther, eller Friedrich Glauser om konstapel Studer. Även kommissarie Maigret av George Simenon ligger nära till hands att referera till för att ni ska förstå att här finns kvaliteter utöver det vanliga.                        

Elin Forkelid - Dunkers kulturhus - 2025-02-13

Det har säkert inte undgått någon att jag är en flitig konsertbesökare, och då företrädesvis jazz. Nästan varje vecka är jag på någon konsert, främst i Köpenhamn och Malmö. Men ikväll var det konsert i Helsingborg, på det fina Dunkers kulturhus. Konstigt nog är jag sällan där för Jazz i Helsingborg ordnar många förträffliga konserter, och vårens program är mycket ambitiöst. 

Som sagt denna kylslagna kväll for jag efter jobbet till Helsingborg och efter en pint Guinness på Bishop, promenerade jag den kort bit bort till Dunkers. 

Elin Forkelid (f.1984) släppte i höstas albumet Songs to keep you company on a dark night  med sina nya kvartett som består av förutom Elin Forkelid själv på tenorsaxofon och altsaxofon, Tobias Wiklund på kornett/trumpet, gitarristen David Stackenäs och på bas Mats Dimming. 

Det är också denna sättning som äntrar scenen på utsatt tid. Det är ingen stor publik denna kväll, men vi som är där får vara med om en väldigt fin och innerlig stund. 

Jag har en gång tidigare sett Elin Forkelid,då på Copenhagen Jazz med sitt förra projekt Plays for Trane. Denna gång är det något helt annat. Denna kvartett utan trummor framför vacker och stämningsfull musik, som till mestadels har komponerats av Elin, men också två covers, Landslide av Fletwood Mac och Ida Lupino av Carla Bley.  

Elin har sagt att hon inför detta projekt inspirerades av Kenny Wheelers skiva Angel song, som också är en skiva med trumpet, saxofon, bas och gitarr. 

Det var en sjuhelsikes fin tillställning med fantastiska musiker. Utomordentligt samspel  och många lysande individuella prestationer. 

Trots den ihärdiga kylan som rådde i kvällsluften när jag sedan vandrade mot tågstationen, så kände jag mig varm inombords.     

 

  

                       

Jacob Karlzon - Questar - Palladium - 2025-02-05

Igår var det konsert med en av mina favorit pianister Jacob Karlzon. Otaliga är de gånger jag sett honom live. Men man kan aldrig få för mycket av denna begåvade musiker, som ständigt söker och skapar ny musik. 

Först något om det sorliga i att Palladium antagligen kommer att försvinna som konsertlokal framöver. Så om inget väldigt radikalt händer, så var det sista gången jag var på Palladium. En lokal som jag och många andra malmöbor upplevt många svenska och internationella stjärnor på. Just Jacob Karlzon har jag säkert upplevt tre-fyra gånger tidigare genom åren. Detta med att palladium upphör med sin musik och dansverksamhet var också något som Jacob Karlzon, vemodigt pratade om, att platsen betytt väldigt mycket för honom personligen. 

Jacob Karlzon kallar sitt nya projekt Questar. Så här beskrivs det hela "Gränserna mellan det komponerade och improviserade, akustiska och elektroniska suddas ut ska och öppenheten för ett stort antal genrer är lika viktig som en gränslös kommunikation med publiken för att den ska känna sig delaktig. Titeln, Questar, är ett ord för en sökare, men också första låten på Keith Jarrett-plattan My song." 

Medlemmarna är Robert Ikiz, trummor som tidigare ingått i Jacob Karlzons trio. Mads la Cour på trumpet och Thobias Gabrielson på bas. 

Förutom att jag var fokuserad på musiken som framfördes, så är jag också sedan en tid tillbaka restriktiv med att ta bilder på konserter, så här finns inga bilder. 

Musiken denna kväll var något annorlunda än Jacob Karlzons tidigare projekt och mina intryck var väl minst sagt blandade. Bitvis var det fantastiskt, som det ofta är med Jacob Karlzon. Han skriver fenomenal musik enligt mig, många av hans skivor är det mest spelade i mitt hem, men jag var inte helt förtjust i allt denna kväll. 

Det var en salig blandning mellan fusion, lugnt eftertänksamt akustiskt och elektroniskt grove. Fint samspel mellan musikerna, med många soloprestationer. Mads la Cour fick stort utrymme med sitt lyriska trumpetspel. Det var speciellt roligt att se samspelet mellan de mångåriga radarparet Ikiz och Jacob.