torsdag 16 maj 2019

Allt jag inte kan säga - Emilie Pine

När jag läser Allt jag inte kan säga av Emilie Pine utbrister jag i glädje liksom bilden nedan. 


Emilie Pine är docent i modernt drama vid University College Dublin, Irland. På Irland har hennes debutbok tilldelats i stor sett alla litterära priser en bok kan få. 

Allt jag inte kan säga är en tunn liten (vacker) bok på 166 sidor som författaren betecknas som essäer. Varför bokens sex korta berättelse inte benämns som noveller beror troligtvis på att det är dagboksanteckningar som bearbetats. Att kalla det essäer, vilket beteckna sakprosa, är väl ett sätt att understryka sanningshalten. Personligen hade jag kunnat leva med om det stod noveller istället. 
Jag tycker inte storheten i dessa starka berättelse är avhängig av om det är sant eller ej.

Som sagt det är sex genuint berättade historier som är otroligt bra och starkt berörande. 

Berättelserna som handlar om alkoholiserad far, barnlöshet, mens, skilsmässa, utsvävande  ungdomsår och våldtäkt. Det är skrivet med ett rakt, nyktert och osentimentalt språk. Här finns inget inställsamt smicker eller romantiskt pladder. 

        
          


måndag 13 maj 2019

Vardagar 2 - Ulf Lundell

                           För mindre än ett år sedan Vardagar. Nu Vardagar 2. 
                           Då för ett år sedan var jag imponerad. Nu först mer avvaktande.
                           Sedan, återigen dras jag med av Lundells svada.
                           Återigen låter jag mig roas av hans ögonblicksbilder av
                           samtiden.
                           Stilen är den samma, en slags prosapoesi som löper som min text
                           gör här. 
                            
                           Det är högt och lågt, privat och offentligt, lästa böcker
                           ofta är det litteratur som också jag läser, musikreferenser som jag                                     delar. Dylan, Young, Mitchell. Dock inte mycket jazz där. 
                           
                           Fåglar, mycket fåglar. Trasiga bilar, hur ska det bli med galleriet?                                       Skilsmässan spökar ännu, och än mer spökar SD och all annan skit.
                           Läser flitigt tidningar och ondgör sig över tidens galenskap.
                              
                           Nytt är de många barndomsbilderna, minnena som då och då 
                           inflikas i texten.

                           Texten, ordmassan är som en besvärjelse och rening. 

           
                               
   

torsdag 9 maj 2019

Köpenhamn bakom portarna - Isabel Andersson

Häromdagen hade jag Isabel Andersson, författarinnan till denna bok inne i butiken. Hon uppmärksammade mig då på sin bok Köpenhamn bakom portarna som jag faktiskt inte kände till. 

Det här är en bok helt i min smak. En underbart vacker bok, en bok fylld med fina foto över Köpenhamn.   


  
Jag är en flitig Köpenhamnsresenär, med säkert tio besök per år, då mest i samband med konsertbesök. Så trots att jag är där ofta så finns det så mycket som jag inte känner till och som finns skildrat i denna bok. Visst har jag under årens lopp kommit att vandra runt och sett en hel del av det som boken skildrar, men här finns också så mycket av dolda pärlor. 

Efter en kort inledning med bland annat en historisk resumé gör Isabel nedslag i Köpenhamns olika stadsdelar. Varje kapitel börjar med en kort kärnfull text, kring ett område, en gård (alla dessa "hemliga" gårdar), eller en gata som sedan kompletteras med många härliga foton. 



Det är främst en bok att bläddra i hemmavid, uppkrupen i soffan med något valfritt i glaset. Att då och då i små doser låta sig inspireras och kanske planlägga ett besök just i det område som man för stunden fastnar i. 

       



        

onsdag 8 maj 2019

Snabbrecensioner

Jag läser långt fler böcker än de jag hinner skriva om eller rättare sagt har jag under en längre tid att haft både svårt att motivera mig till att skriva och haft tid till det. Så många lästa böcker under både höst och vår har aldrig blivit omskrivna. 

Så istället kommer här några snabba omdömen om några lästa böcker de senaste två månaderna. 

Sekreteraren - Renée Knight. Fick sitt genombrott med Disclaimer som kom på svenska 2015. Hennes nya thriller handlar om manipulation, makt och hämnd. En skickligt berättad historia, men som inte riktigt fångar mig.     

Ett andra anstånd - Jan Myrdal.  Det är inte helt lätt att skriva vad detta är och ännu svårare att ge någon rättvis bild. Kan bara säga LÄS!, oavsett vad ni tycker om karln. Han skriver förbannat bra och det är väldigt intressant och tyckte ni om barndomstrilogin, så kommer ni att gilla detta.    

Små eldar överallt - Celeste Ng. En välkomponerad roman som dock börjar lite trögt, men som sedan utvecklar sig till en intressant historia med många lager.   

En oskyldig lögn - Sabine Durrant. 14/2. En obehaglig thriller där en banal liten lögn får väldigt stora konsekvenser. Bra och spännande!    

När lögnen blir sanning - Harriet Wallberg, Kristina Appelqvist. 10/2. Det här är ju så klart en partsinlaga och det är svårt att veta vad som är riktigt. Men det är en intressant bok som ger en mycket trovärdig bild av händelseförloppet kring Macchiariniskandalen. Det är så mycket som är konstigt med hela affären och det ligger många hundar begravda här och efter läsningen är man både arg och förbryllad över att det är så tyst kring allt.   

Den nya Evas passion - Angela Carter. 6/2. En väldigt märklig bok. En dystopi, fylld av myter och symbolik. Väldigt kaotiskt och apokalyptiskt där associationerna går till Mad Max filmerna, lite Philip K. Dick och Sture Dahlström.    

Blindtunnel - Tove Alsterdal. 2/2. Tove Alsterdal skriver alltid intressanta spänningsböcker med ett lärorikt innehåll. Tidigare har jag läst Låt mig ta din hand där man lärde sig en del om militärdiktaturen i Argentina. I hennes nya bok Blindtunnel lär man sig om något som jag tror de flesta vet mycket lite om, nämligen om fördrivning av Sudettyskar efter kriget. 

   



          

söndag 21 april 2019

Krokodilvältaren - Katrine Engberg.

Den här synnerligen välskrivna deckare är ännu inte utgiven på svenska. Den släpps först i juni, men jag har dock haft förmånen att redan nu läsa den. 

Krokodilväktaren av danskan Katrine Engberg är första delen i den hyllade köpenhamnsserien om det omaka paret Jeppe Kørner och Anette Werner.  I Danmark fick denna debut strålande recensioner och har vunnit flera prestigefyllda priser.

I Danmark har ytterligare två delar kommit ut och jag hoppas att de så småningom också släpps på svenska.  

Krokodilväktaren är både originell och spännande. Engberg har dessutom ett väldigt bra språk vilket vill jag påstå är ganska sällsynt i deckargenren. 




Här finns också ett stort och intressant persongalleri som hon omsorgsfullt ägnar mycket tid och därför upplevs personerna som verkliga. 

En ung kvinna hittas brutalt mördad i sitt hem. De båda polisinspektörerna Jeppe Kørner och Anette Werner som ofta går varandra på nerverna får hand om fallet. Ganska snart upptäcks en något udda länk mellan mordoffret, den unga Julia Stender och hennes hyresvärd Esther de Laurenti.       





fredag 19 april 2019

120, rue de la Gare - Léo Malet

Det lilla förlaget Ersatz som främst ger ut rysk och tysk skönlitteratur, både gamla pärlor och nyare utgivning har då och då även gett några deckare. För flera år sedan gav de de ut den schweiziske deckarförfattaren Friedrich Glauser (1896-1938) och förra året gav de ut den fantastiska Babylon Berlin av Volker Kutscher (1962) som snart också ska sändas som TV-serie på SVT. 

Och för en vecka sedan släppte de en fransk deckarklassiker 120, rue de la Gare av den för mig helt okände Léo Malet (1909-96).

Léo Malet arbetade i unga år som kabarésångare. På trettiotalet umgicks han med  surrealisterna som André Breton och René Magritte. Under denna tid skrev han en del poesi, men han är främst känd för sina deckare om privatdetektiven Nestor Burma. 

Léo Malet kom att under 40 år att skriva ett trettiotal böcker med privatsnoken Nestor Burma i huvudrollen. De räknas som klassiker inom noir-genren och Léo Malet brukar tillskrivas som upphovsmannen till Noir i Frankrike. 


Noir är det franska namnet på den litterära stil som kallas hårdkokt i Amerika. Dashiell Hammet och senare Raymond Chandler som utvecklade stilen fick namnet noir när böckerna översattes till franska. Léo Mallet läste några av dessa och fick inspiration till sin serie om Nestor Burma. 

120, rue de la Gare kom ut 1943 och först nu på svenska i översättning av förläggaren Ola Wallin.
Den börjar i ett fångläger i Tyskland med tillfångatagna franska soldater. Där möter Nestor en gåtfull man som förlorat minnet och som strax före sin död nämner adressen 120, rue de la Gare. Handlingen rör sig vidare till den franska staden Lyon där Nestor åter får höra samma adress nämnas efter en skottlossning där en tidigare medarbetare på hans detektivbyrå blir dödligt skjuten. Resten av boken utspelar sig sedan i det ockuperade Paris med allt vad det innebär av utegångsförbud, mörkläggning och ransonering. 


Det är en ganska rörig historia, skriven med ett hårdkokt språk som inte alltid är så lätt att ta till sig för nutida läsare. Den hårdkokta stilen är liksom nästan helt borta i dagens deckare.  Stilen är både styrkan och svagheten då han förvisso är en mästare i att skriva rappt och slagfärdigt som här efter en blöt krogrunda tackar nej till ytterligare en drink " jag tackade nej och stod stadigare i mitt beslut än på mina ben", men kan som sagt upplevas något parodisk och stereotyp 

Den stora behållningen är miljöerna, det suggestiva mörklagda Paris, med billiga cigaretter och syntetisk likör.       






torsdag 11 april 2019

Rigmor Gustafsson - Palladium - 2019-04-10

Gårdagens konsert på Palladium med Rigmor Gustafsson och hennes tajta band var fullständigt underbar. Rigmor är ute på releaseturné för sin senaste platta Come Home. Plattan släpptes i slutet av februari och hon och bandet kommer precis från en längre Tysklandsturné när de igår landade i Malmö. 

Det har hunnit gå fem år sedan senaste plattan When You Make Me Smile som var en skiva med stor orkester. 

På nya skivan är det med trio, en trio hon jobbat med länge. Pianisten Jonas Östholm, Basisten Martin Höper och Trummisen Chris Mongomery. 

Dessa eminenta musiker är också med på turnén och de långvariga samarbetet märks tydligt. Det är ett sjukt svängigt, tajt och svävande komp som bandet presterar. Det märks att Rigmor är både glad och imponerad av sitt band och hon lyser av förtroende.       



Albumet bestå huvudsakligen av Rigmor Gutafssons egna kompositioner med texter av andra då framför allt Andreas Mattsson, men här finns också låtar av Joni Mitchell, Tanita Tikaram och Kate Bush.

Konserten igår utgjordes främst av de nya låtarna under första sett, som varade i trekvart. Därefter var det en paus tjugo minuter. I andra sett som varade nästan en timme blev det blandat fortsatt från den nya skivan men även en del annat så som Over the Rainbow och Birger sjöbergs Den första gång jag såg dig.  


     
Det var en förträfflig konsert med en smittande glad Rigmor som såg ut att stormtrivas och sjöng därefter. Det var många fantastiska sångprestationer.

Jag gick glad och uppåt därifrån med en signerad skiva.