Under rubriken Bara Bra Böcker var det länge sedan jag skrev något. Men häromdagen i bokhandeln dök det upp en fin nyutgåva av Haren Springer av John Updike ( Modernista) och jag kände genast för att läsa den igen.
Första gången var i tjugoårsåldern då jag läste mycket amerikansk litteratur så som Philip Roth, Saul Bellow, Kurt Vonnegut, Charles Bukowski, Joseph Heller, Ernst Hemingway, John Irving. Jack Kerouac, Jerzy Kosinski, Norman Mailer, Henry Miller och John Updike.
Haren springer kom ut 1960 och året efter på svenska. Det blev har jag förstått mycket av en kultroman under sextiotalet. När jag läser den 23 år senare i mitten av 80-talet hade den kanske inte riktigt samma sensationella dragningskraft. Vid den tiden hade ytterligare två romaner om Harry "Haren" Angstrom kommit ut. Haren återställd(1972) och Haren är rik(1982). Den avslutande och sista delen Haren vilar kom ut 1992.
Haren springer handlar om den 26-årige Harry "Haren" Angstrom som i sin ungdom var en lysande basketstjärna, men som nu några år senare försörjer sig på att demonstrera köksredskap på olika köpcentrum. Hans fyra år yngre gravida hustru Janice och deras tvååriga son Nelson bor i den fiktiva staden Brewer i Pennsylvania. Allt oftare finner han sin hustru småberusad sittande framför tv:n och en dag efter ett gräl flyr Haren och kör planlöst iväg söderöver. Men redan efter några timmar kör han tillbaka. Men istället för att återvända hem träffar han sin gamla baskettränare som låter honom slafa över. Han träffar ganska snart den "halv"prostituerade Ruth som han flyttar in hos.
Församlingens präst söker upp honom och en ganska udda vänskap växer. Efter en tid när det är dags för Janice att föda återvänder Haren som är ångerfull och är tacksam för Janice vill ta honom tillbaka. Men ganska så snart igen efter hemkomsten från sjukhuset springer haren åter iväg då allt ser ut att återgår till hur det var innan.
Vad som sedan händer berättar jag inte, då det förtar meningen med att läsa den. Har egentligen redan berättat för mycket av handlingen.
I början av denna fina nyutgåva finns det ett förord av Nils Schwartz där han redogör för skillnaden mellan metafor och liknelse och visar på ett förtjänstfullt sätt att Updike var en mästare på att använda metaforer på ett naturligt sätt i meningarna.
Det är en mästerlig roman som handlar om den lilla vanliga människan om medelklassamerikanen och småstaden. Ett slags motsatsliv till "On the Road".
Ian McEwan har länge varit en återkommande författare i mitt hem. Han är nästan alltid bra. Har framförallt på senare år läst honom flitigt. Hans förra roman Domaren tyckte jag mycket om. Men jag vill nog påstå att Nötskal är bland det allra bästa han har skrivit. Den liknar inte alls hans tidigare böcker. Här har han lekt och tagit ut svängarna rejält.
Den är vansinnigt rolig och mycket fyndig. Berättaren är ett ofött barn. Det kan först vara lite svårt att köpa, men när man väl gjort det är det bara att haka på.
Och då väntar en läsfest som är idérik, filosofisk, tänkvärd, rolig, snillrik och mycket intelligent.
Jag kan rekommendera att ha en penna till hands för här finns väldigt många minnesvärda sentenser att skriva ner.
Kort om handlingen: "Trudy är tjugoåtta år, höggravid och har ett hemligt och passionerat förhållande med sin svåger. Tillsammans smider de illistiga planer på röja den blivande fadern ur vägen. Men det finns ett vittne till de grymma mordplanerna:det ofödda barnet i Trudys mage." (Från bokens baksidestext)
"Hello there, music lovers"
Det har gått drygt två veckor in på det nya året och det är hög tid att tipsa om vintern och vårens kommande konserter i Malmö med omnejd. Nedan följer ett litet axplock av russinen i den stora konsert kakan.
Det är inte på något sätt ett uttömmande och komplett konsertprogram för regionen utan nedan följer enbart de konserter som jag själv har tänkt gå på, redan köpt biljett till eller som jag skulle kunna tänka mig gå på.
21/1 Gustav Lundgren Trio, Victoriateatern. Sveriges främste tolkare av Django Reinhardt gästar återigen Malmö i samband med Djangos födelsedag i januari. Vi som var med förra året minns vilken fantastisk kväll det blev.
30/1 Karin Hammar Fab4. Victoriateatern
1/2 Chip Taylor. Victoriateatern.
2/2 Tolvan Big Band möter MSO. Malmö Live
3-4/2 Thorbjørn Risager. Victoriateatern.
6/2 Monday Night Big Band/Jacob Fischer. Kuben
11/2 Jan Lundgren. Palladium. En hyllningskonsert till Jan Johansson och Jazz på Svenska.
3-26/2 är det Jazzfestival på andra sidan sundet med hundratals konserter på olika spelställen.
23/2 Idan Raichel. Victoriateatern.
27/2 Charlie Musselwhite. Victoriateatern.
7/3 Lloyd Cole. Palladium.
11/3 Danmarks Radio Big Band. Victoriateatern
17/3 Lee Ritenour & David Grusin. Amager Bio
28/3 Joachim Kühn. Palladium.
30/3 Nils Landgren och MSO. Malmö Live
4/4 Joey DeFrancesco & The People. Amager Bio
7/4 Tedeschi Trucks Band. Amager Bio
4/5 Tinariwen. Vega.
10/5 Brad Mehldau Trio. Palladium.
3/6 Snarky Puppy
13/6 Bryan Ferry. Sofiero Slott
Hetta är den australienska författaren Jane Harpers debut. En mycket habil och imponerande sådan.
Det är en skickligt konstruerad historia med bibehållen nerv och spänning ända till slutet.
"Australien härjas av en svår torka och invånarna i den lilla avfolkningsorten Kiewarra tvingas dagligen fatta desperata beslut på grund av vattenbristen. Under mystiska omständigheter tar Luke Hadler livet av sin familj och sedan sig själv. Poliskommissarie Aaron Falk kommer tillbaka till sin barndoms hemtrakter för att närvara vid begravningen. Luke var hans bäste vän, men de delade även en mörk hemlighet. Under århundradets värsta torka börjar Falk ifrågasätta vad som verkligen hände med Luke. Han bär på en bestämd känsla av att något inte stämmer – men ju mer han nystar i fallet, desto mer börjar gamla sår att blöda. Sedan länge begravda lögner tar sig upp till ytan, och Falk tvingas konfronteras med sina egna värsta minnen."
Den mycket produktive Nordirländske deckarförfattaren Adrian McKinty har skrivit en mängd böcker sedan debuten 2003, men det är först Med Kall, Kall Jord som han introduceras på svenska. Kall, Kall Jord är den först i en serie (på engelska finns sex delar) om kriminalinspektör Sean Duffy.
En lite rolig detalj är att alla boktitlarna är uppkallade efter låtar av Tom Waits.
Den är sjukt välskriven. Det är spänningslitteratur utöver det vanliga med en intrikat och intressant deckarintrig. Ändå är det inte själva deckarintrigen som är den stora behållningen utan den utmärkta och insiktsfulla skildringen av den Nordirländska konflikten. Man får en bra historielektion om den Nordirländska konflikten.
Här finns en skärpa om detaljer och stor närvarokänsla som antagligen ligger nära författarens egna upplevelser av konflikten.
När jag skriver detta har det gått några dagar på det nya året och jag har precis läst ut tredje delen av Neapelkvartetten. Men då jag inte hunnit skriva klart texten om volym två som lästes ut redan i mitten av december, så får det bli en text om båda volymerna.
13/12-2016
Hennes nya namn.
Drabbades i helgen av fruktansvärd förkylning, men inget ont som inte för något gott med sig. Jag fick äntligen läst andra delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett, Hennes nya namn. Det har hunnit gå mer än ett halvt år sedan jag läste första delen Min fantastiska väninna, även om det inte känns så länge, då jag har burit med mig historien till och från även under tiden jag läst annat. Det var därför ganska lätt att komma in i handlingen, hade förstås hjälp av det fylliga personregistret i början av boken som tillsammans med en liten resumé gjorde det ännu lättare.
Under hösten har det även blivit känt vem som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante. Den italienska journalisten Claudio Gatti har genom att spåra pengatransaktioner kunnat peka ut den i Rom bosatta översättaren Anita Raja. Detta sensationella utpekande har av flera ansetts vara både skamligt och onödigt.
Det var underbart trevligt att åter få ta del av Elena och Lailas liv i Neapel med omgivning. Det är storartat från början till slut. Hennes nya namn börjar där förra slutade, med bröllopet mellan den 16- åriga Lila och charkuterihandlaren Stefano Carracci. Ett katastrofalt bröllop som redan på bröllopsnatten kännetecknas av övergrepp och våld. Något som är ett bärande tema, inte bara denna del, utan genom hela kvartetten.
Elena fortsätter sin klassresa och bildningsgång när hon börjar på universitetet i Pisa. Vänskapen fortsätter, men är långt ifrån okomplicerad. En lång sommarvistelse på ön Ischia kommer att få stor betydelse i deras fortsatta liv.
Hon skriver så gripande och skickligt även om det då och då kan vara lite väl banalt. Men det är en petitess för oftast bärs denna starka berättelse fram av ett exakt och klart språk som svävar över sidorna.
4/1 - 2017
Den som stannar, den som går.
Jag tycker att för varje del blir det bara bättre och bättre. Jag är bestämt villig att utropa volym tre till den bästa. Flödet är fenomenalt och där är en sån sprängkraft i denna del. Vi kommer här så nära den tidens alla idéer och omvälvningar.
Tredje delen börjar med en kort utvikning om Lila och Elena år 2005 för att snabbt återvända till där andra delen slutade. Nämligen när Elena träffar Nino under ett författarframträdande.
I tredje delen är det ständigt närvarande våldet ännu mer påtagligt. 70-talets inrikes politiska situation i Italien är så skickligt sammanvävt med de två väninnornas liv. Det är också en påminnelse om att terrorism inte på något sätt är något nytt fenomen i Europa.
Förutom alla politiska strömningar, så är den framväxande kvinnorörelsen så magnifikt skildrad. Elenas alla känslor och idéer blir sinnebilden för många kvinnors kamp för lika rättigheter och att få lov att slippa alla klibbiga machosvinaktigheter.
