tisdag 11 december 2018

Jag for ner till bror - Karin Smirnoff

En av årets sista lästa romaner blev den Augustnominerade Jag for ner till bror.  Med en något skeptisk hållning (är ofta det med alltför hyllade och uppmärksammade böcker) var jag efter bara några rader trollbunden av denna unika roman, som (tillsammans med den norska Arv och miljö) är det bästa jag läst i år. Karin Smirnoff har inte bara skrivit en annorlunda berättelse hon har också gjort det på ett speciellt eget språk.    




Denna otroligt starka och ordkarga glesbygdsaction har en alldeles egen rytm och flyt. Den är skrivet med ett språk som saknar skiljetecken och stor bokstav i namn. Många sammanskrivna ord och dialektala uttryck bidrar också till romanen säregna karaktär. 

Det är en svart historia med incest och mord och allehanda elände, men också väldigt rolig.

Jag for ner till bror är en måste läsning i årets bokflod, som jag ger toppbetyget 5 av 5.        

onsdag 10 oktober 2018

Slaget om Troja - Theodor Kallifatides

Theodor Kallifatides kan verkligen konsten att berätta en historia. I Slaget om Troja återberätta Kallifatides den arkaiska berättelsen om Trojas belägring .

Grunden är Homeros Iliaden, en bok som kanske inte många längre läser och som kan uppfattas som svår. Det är få andra som är skickade att tolka och omskriva Iliaden än Kallifatides med sin grekiska bakgrund.
I efterordet skriver Kallifatides att Iliaden, som han ser som den starkaste antikrigsdikt som skrivits, länge funderat på skriva historien så att fler lockas att läsa Homeros.



"När bomberna faller över den grekiska byn under andra världskriget tar lärarinnan med sig skolbarnen till en skyddande grotta. Där berättar hon för dem om ett annat krig - om hur grekerna belägrade Troja. Eller med Homeros ord: hur akajerna belägrade Ilion. 

”Fröken, varför var akajerna så grymma? Varför skulle de ge sig på trojanernas fruar och döttrar?” frågar en flicka.
”Inte för att njuta i kvinnornas famn, utan för att förödmjuka deras män. Så gjorde man då och så gör man än idag”, svarar fröken. 

Dag efter dag berättar hon om hur akajerna lider av törst, värme och hemlängtan och hur motståndarna möts - här mot här, man mot man. Huvuden flyger, hjälmar klyvs, blodet rinner.

Och allting hade börjat när prins Paris från Troja blev förälskad i akajernas kung Menelaos hustru, den vackra Helena, som rymde med honom till Troja. Nu står Helena vid stadsmuren för att se när förföraren Paris och den bedragne maken Menelaos ska mötas i strid. Hur det än slutar blir det hon som förlorar."  

 
Kallifatides är en av våra stora författare. Han kan som få andra förtrolla läsaren med det svenska språket, som han tillägnade sig som tjugofemåring.
Denna "lilla" bok på 200 sidor är så vackert skriven trots all grymhet, både i det av tyskarna ockuperade Grekland och i den antika berättelsen.
  
 

    

torsdag 27 september 2018

Orden som formade Sverige - Elisabeth Åsbrink

"En nation är en grupp människor förenade av en gemensam missuppfattning om sitt ursprung och en gemensam avsky för sina grannar." Karl Deutsch

Detta citat inleder Elisabeth Åsbrinks suveräna bok Orden som formade Sverige. 

I en tid då alla (främst våra politiker) gärna prata om och gör anspråk på svenska värderingar är Orden som formade Sverige en nödvändig bok. Det råder en väldigt polariserad bild om vem som är svensk och vad som är svenska värderingar. Konflikten kan sägas handla om de som anser att svenska värderingar är en viss uppsättning av fasta orubbliga alltid givna i alla tider konstanta värderingar och de som hävda att det inte finns några svenska värderingar alls, utan alla värderingar är universella.

Utgångspunkten för Elisabeth Åsbrink är att hon tycker att båda har fel.

I sextio korta kapitel undersöker Åsbrink ord och uttryck eller som hon själv säger "den innehåller små pixlar av den svenska självbilden"

      
Jag tycker det här är en utomordentlig och angelägen bok som borde delas ut till Sveriges alla grundskoleelever.
Det är folkbildning när den är som bäst, klok, rolig och insiktsfull. Den kan läsas från början till slut, eller så slår man upp ett ord eller uttryck.

Åsbrink gör nedslag i historien med början från den romerske historikern Tacitus år 98 som nämner Svioner (som kan vara en benämning på svenskar) och fortsätter sedan utforska och skärskåda begrepp som "den svenska avundsjukan" (1306), bemötandet av andra länders allt annat än smickrande bild av Sverige (1600-tal), om psalmen "Den blomstertid nu kommer", om hur Linné gav oss arvet att katalogisera och göra listor, "Svenska värderingar med utgångspunkt från Almqvist "Det går an"om uttrycket "Sverige åt svenskarna" (1886), om lånord i svenskan, om folkhemmet, om ishockey och mycket, mycket annat.

Det är en imponerande bok som kanske inte ger de förväntade svaren på vad som är typiskt svenskt, eller så är det kanske det den gör?!                               
      

söndag 23 september 2018

Regnvakt - Tatiana De Rosnay

Den bästsäljande författaren Tatiana De Rosnay (f 1961)(kanske mest känd för Sarahs Nyckel) har skrivit ytterligare en dramatisk och fängslande roman. Det är hennes tolfte roman sedan debuten om jag räknat rätt, och den sjunde på svenska. 


Det är en familjehistoria där många hemligheter kommer i dager i ett regnvått Paris. Den hyllade fotografen Linden Malegarde som normalt bor i USA är hemma i Paris för att fira faderns 70-års dag. Familjen är samlad för första gången på flera år. Fadern Paul är en världsberömd arborist som har en ansträng relation till sin son Linden och dottern Tilia. Modern Lauren ser som sin uppgift att se till att ingenting ska förstöra firandet och återföreningen. 

Medan regnet vräker ner och Seines vatten bara stiger och stiger och översvämningen ser ut att bli den värsta i Paris historia så stiger även flera familjehemligheter upp till ytan.

Tatiana De Rosney är en skicklig berättare som återigen har skrivit en emotionellt omtumlande och godkänd roman.           

onsdag 19 september 2018

Mörkret - Ragnar Jónasson

Det är märkligt att det lilla landet Island förmår inte bara spela toppfotboll utan också frambringa många duktiga författare. Här måste framför allt nämnas den fantastiska Jón Kalman Stefánsson, men också flera deckarförfattare av internationell rang. Den mest kända är väl Arnaldur Indridason, men också Yrsa Sigurdardottir kan nämnas. 

Nu kan vi lägga ytterligare en mästerlig kriminalförfattare från det lilla landet på minnet. Ragnar Jónasson (f 1976) är konstigt nog en ny bekantskap för svenska läsare men han har sedan tidigare en stor internationell karriär med sin serie Dark Iceland. 

När han nu kommer ut på svenska är det med en ny serie där första delen heter Mörkret. 

I Mörkret möter vi kriminalinspektör Hulda Hermannsdóttir i slutet av hennes karriär. De följande böckerna i serien kommer att vara förlagda till ett tidigare skede i hennes liv.

Mörkret är en lättläst kriminalroman på endast 250 sidor. Jag började på den igår kväll och läste klart den på någon timme innan jag släckte för att sova. Det var egentligen inte för att den var så "väldigt" spännande utan mer för den drivna stilen och en historia som ville bli läst och avslutad. 



Jag gillar mycket den något udda och ovanliga kriminalinspektören Hulda. Det är en ovanlig karaktär på så flera sätt, dels att hon är kvinna och ännu ovanligare att hon är i pensionsåldern. 
Sedan bär hon på en mörk hemlighet och en svår barndom som historien lika mycket handlar om som det kriminalfall hon har hand om. 

Utan att gå in för mycket på vad som händer så är det så att denna första bok är slutet på historien om Hulda och de andra böckerna som jag hoppas kommer att ges ut handlar om hennes tidigare fall. 
Detta är min största invändning mot Mörkret, jag gillar inte slutet och därmed blir också känslan vid berättelsens slut något av en besvikelse. 

Ni förstår vad jag menar när ni läst den för läs den ändå det är den värd.      


         

söndag 16 september 2018

Stasiland- Anna Funder

Denna nödvändiga och utomordentliga bok är en nyutgåva av en bok som utkom första gången 2003 (på svenska 2005)  och här försett med ett nytt förord av författaren. 

Stasiland av Anna Funder ( f1966) är ett hjärtkärande och personligt reportage om forna Östtysklands fruktade säkerhetstjänst Stasi.  



"Under sina fyrtio år framställde "Firman" en lika stor mängd dokument som hela Tyskland gjort sedan medeltiden. Uppradade med kortsidorna mot varandra skulle akterna som Stasi fört över sina landsmän och landsmaninnor sträcka sig arton mil."
  
Det Anna Funder har åstadkommit är inget mindre än ett mästerverk.



söndag 9 september 2018

Katharinakoden - Jørn Lier Horst

Katharinakoden av den norska deckarförfattaren Jørn Lier Horst lanseras som första boken i en ny serie. Det handlar fortfarande om poliskommissarie William Wisting, men det nya är att han nu kommer att jobba med cold cases. Den kommer även ut på nytt förlag.  Jag har tidigare recenserat Jakthundarna (där framgår också det olyckliga i utgivandet av Jørn Lier Horst böcker som inte har kommit i ordningsföljd och att flera av de första fortfarande saknas)   



"Det är den tiden på året. För tjugofjärde året i rad tar William Wisting fram pappren från när Katharina Haugen försvann. Fallet löstes aldrig och varje år hälsar Wisting på hos Katharinas make, Martin Haugen. Med åren har en vänskap utvecklats mellan poliskonstapeln och den kvarlämnade äkta maken. Men i år står stugan mörk och tyst när William Wisting kommer på besök. På årsdagen efter hustruns försvinnande verkar även Martin Haugen vara spårlöst försvunnen."


Tillsammans med den yngre kontroversielle utredaren Adrian Stiller måste nu Wisting samarbeta för att lösa inte bara detta gamla fall utan även ett annat tidigare försvinnande som ser ut att ha kopplingar till Katharinafallet. 

Jørn Lier Horst som innan han sadlade om till författare på heltid var utredare vid polisen i Larvik skriver skickligt om just utredningsarbetet. Styrkan hos Horst är trovärdigheten där  Wisting är en väldigt normal polis med vanliga normala egenskaper vilket är ganska skönt. 

         
  

fredag 7 september 2018

Madonna i päls - Sabahattin Ali

Madonna i Päls av Sabahattin Ali (1907-1948) är en underbar liten glömd litteraturhistorisk pärla som Albert Bonnier förlag har valt att ge ut. 
Boken gavs ut första gången 1943 och förde länge en undanskymd tillvaro. Under de senaste åren har romanen återupptäckts inte bara på hemmaplan där den stadigt ligger högt upp på topplisterna utan också på flera andra språk. 



Romanen börjar med att en ung man efter en tids arbetslöshet får ett nytt jobb av en gammal skolkamrat. På detta företag träffar den unge mannen vår romans huvudperson översättaren Raif. Denna till synes obetydliga man som beskrivs så här "en dussinmänniska av den typ som inte väcker något intresse, förutom kanske den ljumt nyfikna frågan: Vad tjänar den sortens varelse för syfte? Varför ger han helt enkelt inte upp? Med stöd av vilken sällsam logik eller filosofi fortsätter han att vandra runt här på jorden?" 

De blir så småningom vänner och han blir en återkommande gäst hos kollegan. Där i dennes hem ser han ständigt prov på hur Raifs familj och släkt behandlar Raif med förakt. Ändå finner han sig så sällsamt i sitt öde. När Raif blir sjuk ber han sin yngre kollega hämta en anteckningsbok som ligger dold i en skrivbordslåda på deras arbetsplats. Raif ber vännen bränna den, men det förmår han inte göra utan börja istället läsa. I anteckningsboken möter vi Raif när han som ung man skickas till Berlin på tjugotalet av sin far. Där är tanken att han ska lära sig tvåltillverkning, men som den drömmare han är ägnar han sig istället åt läsning och kvällspromenader. Under en sådan promenad hamnar han på en konstutställning där han blir totalt fascinerad av ett självporträtt som heter madonna i päls. Han återkommer flera kvällar för att titta på tavlan av Maria, som kvinnan heter. 
Strax efteråt lär han känna henne och en komplicerad kärlekshistoria och en djup vänskap inleds med den viljestarka och självständiga Maria. 

Det är en helt underbar liten berättelse som kommer med stor sannolikhet vara en av höstens mest minnesvärda.      


    
  

   

måndag 3 september 2018

Frihetens blå toner - Göran Jonsson

Frihetens blå toner, En berättelse om jazzen i Sverige av Göran Jonsson är en toppenfin och sympatisk bok. Det är en exposé över jazzens utveckling sett ur ett svenskt perspektiv. 

Journalisten Göran Jonsson som vanligtvis är verksam på Dagens industris helgbilaga Di Weekend har tagit ett samlat helhetsgrepp på den svenska jazzen historia. 



Det är en lärorik bok som mycket väl kan bli ett kommande standardverk. Förutom en gedigen genomgång av personerna som betytt något för den svenska jazzen, så skildras också mötet med de många besökande amerikanska jazzstjärnorna. 

Frihetens blå toner är en elegant,välskriven och upplysande bok med ett rikt bildmaterial. 

måndag 20 augusti 2018

Folkets skönhet - Merete Pryds Helle

Folkets skönhet av Merete Pryds Helle är en stark och drabbande arbetarskildring.
Det är lätt att förstå att den har blivit mångfaldigt prisbelönt i hemlandet Danmark. För det är en mycket välskriven och realistisk berättelse. Merete Pryds Helle har använt sin egen familjehistoria i denna episka släktkrönika.





"Mitt på bordet stod det blommiga fatet med den lilla skåran i kanten. Där låg en sill stekt i ättikan, som nu samlades under den väldoftande, feta, mättande fisken. Modern drog den först över Kajs rågbröd, så fett och lök trängdes ner i brödet. Sedan över de andra barnens rågbröd, efter deras ålder, och för varje barn fanns det allt mindre fett, ättikslag och lök kvar."  

Det är 30-tal när romanen tar sin början. Vi möter den unga Marie och hennes föräldrar och många syskon. 
Det är fattigt, skitigt och elakt (för att travestera en känd
film av Ettore Scola) i trakterna kring Langeland (ö mellan Fyn och Lolland). 

Det är en roman full av dramatiska händelse och av starka okuvliga kvinnor som biter ihop och kämpar vidare. 

En roman som jag hoppas når också många svenska läsare för det är den verkligen värd.          



    

onsdag 15 augusti 2018

Reseberättelse från Prag - 2018

Även om lokaltrafiken antagligen är en av världens bästa, så är Prag en stad som man bör upptäcka till fots. Genom att promenera så knyter man också an till stadens historia då  
fotvandraren (chodec) är en mycket vanligt förekommande gestalt i litteraturen om Prag. 

Jag har en gång tidigare besökt Prag. Det var för tjugosju år sedan. Den gången 1991 var jag där med min far och han liksom jag tyckte om att promenera. Detta har jag även fått mina barn att uppskatta. När jag nu återsåg Prag tillsammans med familjen under några få dagar så blev det framför allt till fots. 

Vi köpte förvisso båda dagarna ett dagkort till  lokaltrafiken för längre sträckor, då främst till vårt hotell som låg lite utanför centrum. 


Hotell Olympik
Nära hotell Olympik ligger metrostationen invalidovna och därifrån gick linje B (gul) till de centrala delarna av Prag. Även med spårvagn nr 8 som också den gick utanför hotellet kom man lätt in till hjärtat av Prag. 



Första dagens vandring tog sin början vid Námestí Republiky där Obecni Dum ("Folkets hus") ligger. Det är en av Prags vackraste Art Noveau-byggnader och den rymmer en konsert hall och ett underbart café som av många anses vara Prags vackraste. 


Obecni Dum

Café Obecni Dum

Alldeles intill runt hörnet ligger en annan fantastisk Art Noveau byggnad, Hotell Paris med restaurangen Sarah Bernhardt och café de Paris (ska inte förväxlas med ett annat Cafe de Paris som finns på Malá Strana) 


Vi fortsatte vår promenad till Staromestské Námesti (gamla stadens torg) där Týnkyrkan, Sankt Nikolauskyrkan, Jan Hus monumentet, Kinskýpalatset och Gamla stadshuset med det astronomiska uret ligger. 


Týnkyrkan
Týnkyrkan är en gotisk kyrka som började byggas 1365. Kyrkan var centrum för den böhmiska reformationen. Den danske astronomen Tycho Brahe ligger begravd här.    


Kinskýpalatset



Jan Hus monumentet 
Jan Hus (1369-1415) var rektor vid universitetet i Prag och en böhmisk reformator som brändes på bål.    




Gamla stadshuset
 På västra sidan av gamla stadshusets klocktorn finns astronomiska uret som just nu genomgår en renovering. 1410 skapade urmakaren Mikulás av Kadan den grundläggande mekaniken till uret, men först 1566 var mekaniken helt färdigställd.   



Sankt Nikouauskyrkan
Prag har två barockkyrkor tillägnade S:t Nikolaus, båda är ritade av Kilian Ignaz Dientzenhoffer. Den här i gamla staden färdigställdes två år innan han påbörjade den i Malá Strana. 

Promenaden fortsatte sedan ner mot Vltava (Moldau) förbi Jan Palach torget där dessa två skulpturer och en minnesplatta för Jan Palach finns. 






Jan Palach (1948-1969) var en filosofistudent vid karlsuniversitetet som den 16 januari 1969 satte eld på sig själv på Vaclavplatsen (där finns också ett minnesmonument) som en protest mot den sovjetiska invasionen under Pragvåren. 


Karlsbron


S:t Vituskatedralen





       
Både det tjeckiska namnet Vltava och det tyska namnet Moldau tros komma från forngermanska wilt ahwa som betyder vilt vatten. 

Karlsbron var fram till mitten av 1800-talet den enda bron som förband de båda sidorna. 

Bron började byggas 1357 ( den 9 juli klockan 5.31 på morgonen, vilket ger den magiska sifferserien 1-3-5-7-9-7-5-3-1) under Karl IV:s regeringstid och stod klar 1402. 





       
 
På andra sidan Malá Strana (Lillsidan) promenerade vi vidare längs med Moldau. Då vi har tänkt utforska Lillsidan tillsammans med Hradcany där borgen ligger mera grundligt imorgon, så rörde vi oss mot Most Legi (Legion bron). 


Passerade förbi John Lennon muren för att sedan sitta ner en stund och svalka oss med en öl. Vi fortsatte sedan längs med ön Kampa där museum för modern konst ligger. 


John Lennon muren

Restaurang Velkopevosky mlyn 

           
      
   





David Cerný är en konstnär vars verk du hittar precis överallt. Dessa jättebebisar står utanför kampamuseet. 

Tillbaka på andra sidan i gamla stan var det dags för en sen lunch. Vi promenerade sedan vidare genom gamla staden för att komma till det judiska kvarteren. 


Staty över Frans Kafka 



Konstnären och skulptören Jaroslav Rónas staty över Franz Kafka alldeles intill den spanska synagogan. 



Spanska synagogan. Foto Jesper Ekdahl

Den spanska synagogan är den nyaste av alla synagogor i Josefov (Judiska kvarteren) fast den är belägen på platsen för den äldsta synagogan Old School som revs 1867.  

Promenerade längs med Rue de Paris tittade på Staronova synagoga(Gammalnya synagogan) som är Europas äldsta, byggd omkring 1270. Det är synagogan där Rabbi Jehuda Löw ben Bezalel verkade. 

Statue of Moses av Frantisel Bilek. Foto: Jesper Ekdahl  
I en liten park bredvid Staronova synagogan finns en staty av Moses gjord av den tjeckiske skulptören Frantisek Bilek (1872-1941)  

Intill ligger Vysoká synagogan(Högsynagogan) och går man sedan längs med U Starého hrbitova så kommer man till Klausova synagoga och ingången till judiska begravningsplatsen. 


Ingången till judiska begravningsplatsen
   
  Sedan promenerade vi vidare förbi ytterligare en synagoga, Maiselova synagoga


Maiselova synagoga. Foto Jesper Ekdahl
Färden gick vidare mot gamla stadens torg där jag såg plaketten över Einstein som jag tidigare hade missat. Vi gick vidare mot metro stationen Mústek där vi tog linje A (grön) till station Flora 


Plakett över Albert Einstein 
Där vandrade vi genom den gigantiska kyrkogården Olsanské för att komma till den nya judiska begravningsplatsen där Franz Kafkas familjegrav finns. Men det till skillnad från kyrkogården så var den tyvärr stängd. 
Nu gjorde det inte mig så mycket då jag vid mitt förra besök för tjugosju år sedan var här, men det hade varit roligt att visa fru och barn. 


Jan Palach grav. Foto Jesper Ekdahl


Eftersom det var stängt på nya judiska begravningsplatsen så visar jag istället en bild på min far (som tyvärr inte längre lever) vid Franz Kafkas gravsten från vårt besök 1991.  


Kafkas familjegrav. Bilden tog vid mitt och min fars besök i Prag 1991.
Foto: Jesper Ekdahl   

Nu hade det blivit sen eftermiddag och det var dags att åka tillbaka till hotellet för att vända innan vi skulle ut och äta på kvällen. Vi tog en spårvagn som körde genom Zizkov förbi högt bredvid den stora Vitkov parken för att kliva av på andra sidan järnvägen. Vi fick gå i tunnlar under järnvägen för att komma till vår sida där hotellet ligger. 


järnvägsspår

Hotell Olympik


Utsikt från 17 våningen på hotell Olympik  
    
Vi vilade en timme innan vi begav oss till Némésti Miru(Fredsplatsen) i Vinohrady. Runt torget med den katolska kyrkan Svatá Ludmila ligger ligger flera bra restauranger. 


Svatá Ludmila. Foto: Jesper Ekdahl

Vinohrady teatern. Foto: Jesper Ekdahl  
 Vinohradys nationalhus. Foto: okänd
I nationalhuset, byggt 1894 i neo-renässans, finns två restauranger, dels Bruxx som är en restaurang med mängder av belgiskt öl och så runt hörnet krogen Vinohradský parlamentet som vi valde att besöka. Vi åt alla en fantastisk middag, faktiskt något av det bästa jag ätit. 

Efter middagen tog vi metron till Mústek och promenerade sedan ner till Moldau för att liksom alla andra betrakta Pragborgen i mörkret. Jag passade då också på att smita in på Café Slavia för att ta en bild av den kända målningen absintdrinkaren. 


Absintdrinkaren av Viktor Oliva (1861-1928). Foto: Jesper Ekdahl


Pragborgen på kvällen.

Vi vandrade längs med Moldau bort till Karlsbron för att kanske gå över bron. Men väl där var det så mycket folk att det inte kändes angeläget. 
Vi promenerade i stället tillbaka mot metrostation Národni trida via några smågator där vi passerade Hemingway bar, som jag blev lite intresserad av att besöka. Men nu var barnen trötta, så det fick bli att åka hem till hotellet. 

Andra dagen låg vi något längre och efter frukost tog vi metron till Mústek där vi bytte linje och klev av på Hradcanská och tog sedan spårvagn en liten bit. Sedan var det dags att utforska området kring borgen. 

Vår promenad börjar vid Strahovporten. Det var här som den svenska armén stormade fram vid slaget om Prag 1648. Det var den sista bataljen under trettioåriga kriget. Vi beundrade  strahovsklostret, grundat 1143. Här finns otroligt mycket att se, vilket inte riktigt lät sig göras med barnen. 




Strahovsklostret. Foto:Jesper Ekdahl
  

Det ligger en suverän utsiktsplats en bit nedanför klostret med en vidunderlig utsikt. Döm själv av dess bilder. 




Promenerade förbi och tittade på Sveriges antagligen vackraste belägna ambassad.




Svenska ambassaden i Prag. Foto: Jesper Ekdahl 
Vi promenerade vidare mot det mäktiga Hradcanskýtorget där ingången till slottet är beläget.  Här ligger också Salmov slott, Schwarzwnberg palatset, Toskanska palatset, Ärkebiskopens palats och S:t Benediktskyrkan.



Ingång till Prags slott. Foto: Jesper Ekdahl

Ärkebiskopens palats. Foto: Jesper Ekdahl

Slottet. Foto: Jesper Ekdahl 

Slottet och S:t Vituskatedralen. Foto: Jesper Ekdahl

Schwarzenberg palatset. Foto: Jesper Ekdahl 

Då det var otroligt långa köer till att komma in till Pragborgen, så fick det vara för denna gång. Det får bli en annan gång, då barnen är lite äldre och kan uppskatta det till fullo. Därför går jag inte in på alla byggnader som finns inne på slottet. 

Istället vandrade vi ner för trapporna längs med Thunovska ner till Malostranské námesti vidare till Karmelitská och Újezd där vi åt en väldigt god lunch på restaurang La Bastille. 

Sedan gick vi rakt över gatan för att promenera i Petrinparken. Vi gick en bit uppför mot Petrinkullen, men valde efter en stund att ta linbanan. Det var en väldans brant lutning uppför och vi var alla ganska trötta efter dagens redan långa vandring. Uppe på kullen valde vi att inte klättra upp i Petrintornet då vi tyckte att det kostade för mycket. 


Jan Neruda 

Karel Hynek

Petrintornet

Utsikt från Petrinkullen

Utsikt från Petrinkullen. S:t Vituskatedralen. Foto: Jesper Ekdahl

På vägen upp stod det flera skulpturer av bemärkta tjecker. Jan Neruda (1834-1891), räknas som representant för den tjeckiska nyromantiken. Skrev bland annat "Berättelse från Lillsidan"

Karel Hynek Mácha (1810-1836) var en tjeckisk poet som också han tillhör nyromantiken. Han var starkt påverkad av Byron.


Vi tog linbanan ner och väl där satte vi oss på en bar för att ta en drink och bestämma vad vi nu skulle göra. Vi tog en spårvagn till Národni trida för vidare färd med metro till hotellet. 

På hotellet blev det en timmes vila innan vi återsamlades för färd till Zizkov fär jag hade utsett en restaurang som jag hittat i guideboken "Mitt Prag" (Karavan resguider) 

Återigen gul linje till Mústek och byte till grön linje till Jiriho z Podébrad därifrån en kort promenad till restaurang U Sadu. Återigen en fullträff, där jag åt en underbar lammkotlett med feta, soltorkade tomater som var explosivt gott. 

Bara ett stenkast från restaurangen låg Zizkov TV-torn som vi så klart ville kolla in. Väl där tog vi oss inte upp till utsiktsplatsen för det kostade oförskämt mycket. Istället åkte vu upp till skybaren som låg något lägre, men som inte kostade annat än de vi där tog in för att dricka. Medan vi satt där blev det mörkt och det hade blivit dags att åka till hotellet. 
Vi ska upp väldigt tidigt för hemfärd. 


TV-tornet. Foto Jesper Ekdahl
           
God natt och hej då Prag!