Fredagen 4 juli startade 2025 års Copenhagen Jazz. Då jag i år hade semester under festivalens tio dagar blev det många konserter. Fredagen 4 juli åkte jag över till den officiella invigningskonserten med Kresten Osgood & Urias Ensemble på Østre Anlaeg, ett grönområde bakom Statens museum för konst.
Det var soligt och fint en timme innan konserten. Låg i gräset och solade med en kopp kaffe. När väl konserten började 15.30 blev det molnigt och innan konserten var slut hade det kommit några droppar regn som återigen gick över i sol och värme när jag vandrade genom Kongens have till Jazzhouse Montmartre för att arbetspass och konsert med Stefan Pasborg trio.
Kvällens event var en hyllning till Alex Riel, som avled i juni 2024. Alex Riel var Stefan Pasborgs gudfar och mentor. Tillsammans med Carsten Dahl på piano och Fredrik Lundin på tenorsax framfördes låtar från den nyligen släppta skivan Dear Alex som innehåller ett knippe låtar som var Riels favoriter. Jag stod i biljettkassan denna totalt utsålda kväll. Det blev en mycket fin och uppskattad hyllningskonsert.
På lördagen blev det gjort annat för att återigen besöka Köpenhamn på söndagen. Då såg jag och en kompis liksom förra året gruppen Weather Report Project på Bartof Station. Lika trevligt som förra året. Man kan aldrig få nog av Weather Reports fantastiska låtskatt. Måste bara berätta att jag hann uppleva Weather Report sista året de existerade på North Sea Jazzfestival 1984, och två år senare såg jag Zawinul med hans kortlivade band Weather Update.
På måndagen 7 juli var det åter dags att göra ett arbetspass på Montmartre. Denna kväll en konsert med den norska trumpetaren Mathias Eick som satt ihop ett superband för två kvällar på Montmartre. Där ingår Jacob Karlzon på piano, Jesper Bodilsen, bas och Morten Lund, trummor. Jag har en gång tidigare sett Mathias Eick på Victoriateatern 2023, fast då med helt andra musiker. Det här var en konsert som jag hade sett framemot och mina förväntningar var höga. Det blev en fantastiskt konsert som infriade mina förväntningar med råge. Jag stod i biljettkassan även denna kväll. Nöjd och glad begav jag mig i god tid till tåget efter att försäkrat mig att det var okej att lämna då kvällen på Montmartre fortsatte med jazz-jam.
 |
| Mathias Eick Nordic Dreams: Foto: Tor Hammerø |
Tisdagen 8 juli bjöd på hyggligt väder. Jag åkte över på eftermiddagen och besökte först Sofie källare på Christianshavn där det var jazz utomhus. Satt här med en bajer och diggade i det behagliga sommarvädret. När konserten var slut gick jag till Café Langebro, där jag satt och läste en stund innan jag promenerade vidare mot DR Byn. Passerade Kulturhuset på Islands Brygge, där det under flera år var konserter i samband med Copenhagen Jazz. Tråkigt att den spelplatsen har försvunnit. Undrar varför? Fortsatte till Café Alma, där jag hade tänkt äta. Beställde mat och en öl. Efter en stund kom en servitris och talade om att maten skulle ta väldigt lång tid, och den tiden hade jag inte, då konserten på DR Koncerthus snart skulle börja. Jag avbokade min order och tog istället en kebab på ett enkelt ställe som jag åt medans jag vandrade till DR Byn. Utanför konserthuset var många samlade framför en trio, med unga musiker som underhöll i väntan på Eliane Elias. Satt en stund i kvällssolen och myste innan jag gick in och köpte ett glas vin och väntade där istället. En stund innan nio tog jag mig till min plats på 1:a Balkong. Mycket bra plats!
Bandet bestod av förutom Eliane Elias själv på piano och sång, hennes make Marc Johnson på bas, gitarristen Leandro Pellegrino och trumslagaren Mauricio Zottarelli. Det blev en intim konsert med stark personlig närvaro, där Elias flera gånger samlade bandet närmare sig och trumslagaren flyttade då sig från sitt trumset till bara en virveltrumma nära flygeln. Mellan låtarna berättade hon charmiga historier från sin långa karriär och om den brasilianska musiken som betyder så mycket för henne. Ännu en trevlig jazzdag på festivalen.
Onsdagen och torsdagen blev det inga jazzkonserter istället blev det vandring på torsdagen mellan Vejbystrand och Ängelholm med ett gäng kamrater.
På fredagen 11 juli var det åter dags för jazz i Byn. Jag och en kamrat åkte över lagom för att hinna till konserten kl 15.00 på Sofie Källare. Tyvärr kom det regn som inte påverkade musikerna och inte heller en del av publiken som kunde sitta under skydd. Själv blev vi sittande inomhus och tog några öl innan vi tog metron till Rådhuspladsen och sedan promenerade vi till Huset där det var mycket folk. Efter en stund spelade brassbandet The Pølse Horns.
 |
| Innergården på Huset |
Vi stannade en kort stund och gick sedan till Metron för att åka till kvällens konsert på Amager Bio med Lee Ritenour.
Vi hann med en öl på Blue Raven som så ofta när man ser konserter på Amager Bio, ett ställe med hantverksöl som ligger mitt emot. Vi gick in i god tid för att få bra platser, då de inte var numrerade. Kvällens konsert var en chansning från min sida. Jag vet mycket väl vem Lee Ritenour är, och visst har jag lyssnat en del på honom, men han har aldrig riktigt varit någon favorit.
Medlemmar i bandet är sonen Wesley Ritenour på trummor, Munir Hossn på bas och Giorgi Mikadze på piano och keyboard. Det var en okej konsert, men inte mer. De tog sig aldrig riktigt och dessutom var det fel ljudbild i mina öron. Trummorna dominerade och stal hela föreställningen. Lee Ritenour's gitarr låg alldeles för lågt.
På lördagen gjorde jag annat.
Söndag 13 juli var det avslutning på Copenhagen Jazz. En dag med två olika konserter. Först John Scofield på eftermiddagen och senare på kvällen Joel Lyssarides & Georgios Prokopiou.
Jag och en kompis Micke hade redan i våras köpt biljetter till en av de unika spelningar som John Scofield skulle framföra på Montmartre. Han gör två spelningar denna dag och två imorgon. Vi hade köpt biljett till den tidiga spelningen kl.15.30. Då Montmartre är så litet och det bara får plats 85 besökare så kostade biljetterna därefter, vilket innebar 995:- DKR.
Vi tog tåget och sedan Metron från Ørestad till Kongens Nytorv och där så tog vi en öl på Tornet. Vi blev sittande i det vackra soliga vädret i knappt en timme innan det var dags att gå den korta sträckan till Montmartre. Vi kom väl dit strax efter 14.30 och det var redan kö. Strax blev det insläpp och väl inne hälsade jag kort på flera av de "frivilliga" kollegorna som jag har lärt känna under våren. Denna dag är jag dock bara gäst. Jag och Micke tog platser ganska långt bak och beställde var sin öl och väntade spänt.
Detta är min sjunde konsert med John Scofield i olika konstellationer sedan första gången 1987.
John Scofield's Long Days Quartet består av John Medeski på piano och orgel, Vincent Archer på kontrabas och Ted Poor på trummor.
 |
| John Scofield's Long Days Quartet |
Ungefär kl.15.40 var det så dags för bandet att tränga sig fram till den lilla scenen. Flera av kvällens låtar var nya kompositioner av Scofield. Det blev en häftig, härlig svängande konsert med en lysande John Scofield i centrum, men också härligt groovy från Medeski på orgeln. Fantastiskt spel också från Poor och Archer. Omskakande klev vi ut i solen och begav oss till Gråbrødretorv där vi tog en bit mat på Café Phenix City. Efter det gick vi till Strøm innan det var dags att gå till Hotel Cecil för kvällens och för oss festivalens sista konsert.
Det blev en väldigt fin avslutning och en underbar sista konsert med Joel Lyssarides & Georgios Prokopiou. De framförde låtar från sin gemensamma skiva Arcs & Rivers som släpptes förra året. Underbart vackert samspel mellan piano och bouzouki som gav en rysningar i hela kroppen.
Tack för i år!
