Tommy - Tommy Berggren

I natt avslutade jag läsningen av Tommy Berggrens femhundrasjuttio sidor tjocka och 1,6 kg tunga memoarbok. 

Tommy Berggren som fyller 80 år den 12 augusti i år har verkligen inte haft ett skitliv, något som han som trettonåring var övertygad om var det som stod tillbuds. 

Istället har det varit ett makalöst liv. Ett liv som var dramatiskt redan från början.Tommy föds 1937 med ett fel på ena lungan. Något som läkarna bedömde vara så allvarligt att de inte gav gossebarnet någon större chans att leva mer än några månader. Så illa gick det nu inte.
   
Nu tänker inte jag försöka sammanfatta boken utan jag gör några nedslag och rekommenderar er att läser boken.        

 

Han växer upp på Masthugget i en arbetarfamilj där fadern var både politiskt och fackligt aktiv och detta arbetarklassarv har betytt mycket för Berggren. 

Efter att han som tolvåring först gången lyckats smita in på en barnförbjuden filmförställning började han som han säger "utveckla min egen Svenska Filmindustri". Han återberättar de barnförbjudna filmer han ser för kvarterets ungar som inte kommer in. 

Jazzen kommer tidigt in i Berggrens liv. Ett intresse som han behållit hela livet och flera gånger när han beskriver sitt skådespeleri likna han det med att det ska svänga som i jazzen. 
Två månader innan hann fyllde femton, som egentligen var den ålder som krävdes för att gå på sjön (fadern ordnade sjömansbok då han jobbade på sjöfartsförbundet) for Tommy till Amerika. I New York uppsöker han Birdland, som vid den här tiden var den hetaste jazzklubben i världen. Han berättar om sitt osannolika möte med Charlie "Bird" Parker, som om det inte vore för bilden ovan skulle vara svårt att tro på. Den här bilden fångar tonen i boken, att ingenting av allt det otroliga karln har gjort och varit med om är möjligt att ifrågasätta utan man får nog tro honom och bara åka med i handlingen. 


Sexton år gammal hösten 1953 går han impulsivt första gången på teater och ser Per Oscarsson i rollen som Hamlet och efteråt bestämde sig Berggren för att det var det här han skulle ägna sig åt. Han börjar på den privata teaterskolan Pickwickkubben, sedan blir det Atelierteatern och efter en tid elev på Göteborgs Stadsteater. Det går bra för den unge Tommy och som tredjeårselev spelar han Osvald i Ibsens Gengångare och får strålande recensioner. Nu är Berggren het och ganska snart får han sin först filmroll .     

Så klart skildras vänskapen och samarbetet med Bo Widerberg där det finns många obetalbara och roliga beskrivningar.  

Många gånger i boken återkommer Berggren till sin respekt och beundran för tidigare generationer skådespelarkollegor både utomlands och här hemma. En som han beundrade mycket var Lars Hansson.    

Hans komplicerade relation till Ingmar Bergman känns både ärlig och nyanserad. Den är full av dråpligheter, mycket humor och anspänning.