Emilie Pine är docent i modernt drama vid University College Dublin, Irland. På Irland har hennes debutbok tilldelats i stor sett alla litterära priser en bok kan få.
Allt jag inte kan säga är en tunn liten (vacker) bok på 166 sidor som författaren betecknas som essäer. Varför bokens sex korta berättelse inte benämns som noveller beror troligtvis på att det är dagboksanteckningar som bearbetats. Att kalla det essäer, vilket beteckna sakprosa, är väl ett sätt att understryka sanningshalten. Personligen hade jag kunnat leva med om det stod noveller istället.
Jag tycker inte storheten i dessa starka berättelse är avhängig av om det är sant eller ej.
Som sagt det är sex genuint berättade historier som är otroligt bra och starkt berörande.
Berättelserna som handlar om alkoholiserad far, barnlöshet, mens, skilsmässa, utsvävande ungdomsår och våldtäkt. Det är skrivet med ett rakt, nyktert och osentimentalt språk. Här finns inget inställsamt smicker eller romantiskt pladder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar