Skivrecension

Anouar Brahem - Souvenance

Den tunisiska Oud spelaren Anouar Brahem (född 1957)  har varit en favorit all sedan jag första gången hörde honom på Jan Garbareks skiva Madar från 1994. Förtjusningen blev inte mindre när jag hörde hans egna Thimar från 1998. Det är en mycket fin skiva där John Surman och Dave Holland medverkar. 

Har sedan dess fortsatt följa honom och har införskaffat de flesta av hans skivor. Ett mycket speciellt album är Las Pas du chat noi. 

På den underbara The Astounding eyes of Rita (2009) introducerades de musiker som sedan dess följt honom, Klaus Gesing på basklarinett och den svenska basisten Björn Meyer. 

På nya dubbel CDn Souvenance (betyder minne eller hågkomst) stiftar vi åter bekantskap med Björn Meyer och Klaus Gesing , men också den tidigare samarbetspartnern pianisten Francois Couturier . För första gången finns också en stråk orkester med, Orchestra della Svizzera italiana under ledning av Pietro Mianitis.   

Att det tagit honom så lång tid att åstadkomma en ny skiva hänger samman med händelserna i hans hemland Tunisien.  Det är en väldigt vacker skiva med mycket vemod och smärta. Musiken är stillastående, frusna ögonblick av sorg. Ofta är det bara Oud och piano som växelvis liksom retar varandra med några toner var. Björn, Klas och stråkorkestern fyller i. Utsökt minimalistiskt där tonvikten ligger på helhetens atmosfär och inte på virtuosa soloprestationer. Sparsamt och smakfullt är ledord på en skiva som blir bättre och bättre ju mer man lyssnar på den.