120, rue de la Gare - Léo Malet

Det lilla förlaget Ersatz som främst ger ut rysk och tysk skönlitteratur, både gamla pärlor och nyare utgivning har då och då även gett några deckare. För flera år sedan gav de de ut den schweiziske deckarförfattaren Friedrich Glauser (1896-1938) och förra året gav de ut den fantastiska Babylon Berlin av Volker Kutscher (1962) som snart också ska sändas som TV-serie på SVT. 

Och för en vecka sedan släppte de en fransk deckarklassiker 120, rue de la Gare av den för mig helt okände Léo Malet (1909-96).

Léo Malet arbetade i unga år som kabarésångare. På trettiotalet umgicks han med  surrealisterna som André Breton och René Magritte. Under denna tid skrev han en del poesi, men han är främst känd för sina deckare om privatdetektiven Nestor Burma. 

Léo Malet kom att under 40 år att skriva ett trettiotal böcker med privatsnoken Nestor Burma i huvudrollen. De räknas som klassiker inom noir-genren och Léo Malet brukar tillskrivas som upphovsmannen till Noir i Frankrike. 

Noir är det franska namnet på den litterära stil som kallas hårdkokt i Amerika. Dashiell Hammet och senare Raymond Chandler som utvecklade stilen fick namnet noir när böckerna översattes till franska. Léo Mallet läste några av dessa och fick inspiration till sin serie om Nestor Burma. 

120, rue de la Gare kom ut 1943 och först nu på svenska i översättning av förläggaren Ola Wallin.
Den börjar i ett fångläger i Tyskland med tillfångatagna franska soldater. Där möter Nestor en gåtfull man som förlorat minnet och som strax före sin död nämner adressen 120, rue de la Gare. Handlingen rör sig vidare till den franska staden Lyon där Nestor åter får höra samma adress nämnas efter en skottlossning där en tidigare medarbetare på hans detektivbyrå blir dödligt skjuten. Resten av boken utspelar sig sedan i det ockuperade Paris med allt vad det innebär av utegångsförbud, mörkläggning och ransonering. 

Det är en ganska rörig historia, skriven med ett hårdkokt språk som inte alltid är så lätt att ta till sig för nutida läsare. Den hårdkokta stilen är liksom nästan helt borta i dagens deckare.  Stilen är både styrkan och svagheten då han förvisso är en mästare i att skriva rappt och slagfärdigt som här efter en blöt krogrunda tackar nej till ytterligare en drink " jag tackade nej och stod stadigare i mitt beslut än på mina ben", men kan som sagt upplevas något parodisk och stereotyp 

Den stora behållningen är miljöerna, det suggestiva mörklagda Paris, med billiga cigaretter och syntetisk likör.