Det är en ynnest att få läsa bra romaner, men att läsa Den smala vägen mot norr är inte bara en ynnest det är rent elyseiskt. Det är inte ofta en roman är så komplett och fullständig. Här är allt välgjort, intrig, karaktärer och framför allt ett underbart poetiskt språk.
Richard Flanagan född 1961, är en australisk författare från Tasmanien. Av många ansedd som den största australiska författaren i sin generation. Flera av hans romaner har vunnit priser och med Den smala vägen mot norr vann han 2014 års Bookerpris. En roman som tog honom tolv år att skriva.
Titeln kommer från den Japanska diktaren Matsuo Bashos reseskildring "Den smala vägen inåt norr"(borde ha varit titeln på romanen även på svenska). Vad är det nu som är så jävla märkvärdigt med den här romanen tänker ni säkert nu. Först så är det en fantastiskt historia som till stor del bygger på Flanagans fars upplevelser från andra världskriget då Japan tvingade krigsfångar att anlägga en järnväg genom djungeln mellan Thailand och Burma.
Den har kallats dödens järnväg och så många som hundra tusen strök med under byggandet. Redan innan huvudpersonen, kirurgen Dorrigo Evans hamnar i krigsfångenskap lär vi känna honom lite grann. Han förälskar sig i sin farbrors unga hustru Amy och de inleder en kärlekshistoria som utgör en inte helt oviktig sidohistoria till den centrala berättelsen om fångenskap. Livet i fångenskapen är ohyggligt skildrat med precision och detaljrikedom som är fysiskt plågsamt att ta del av. Man får i mellan åt stanna upp och hämta kraft innan man kan fortsätta. Allt detta förfärliga lidande är skildrat på ett poetiskt och sinnligt språk som är både hypnotiskt och bedrägligt.
"En lycklig människa har inget förflutet, och en olycklig har ingenting annat"
"Ädelmod var uppklädd fåfänga som väntade på applåder."
"Rader av nakna män låg döende som något slags vandrande pinnar som hade varit ute svärmat,"
Tackar förlaget för läsex.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar