Svenska Akademien, makten, kvinnorna och pengarna - Christian Catomeris & Knut Kainz Rognerud

"Sedan testamentet publicerades i början av 1897 är tidningarna fyllda av diskussioner om den stora donationen. Den hälsas med såväl välvilja som motvilja. I högerpressen anklagas Nobel mer eller mindre för landsförräderi. Han anses vilja utnyttja fosterlandet för att » göra det nobelska namnet till ett världsnamn «. Inte bara detta att ett av prisen (fredspriset) ska delas ut av parlamentarikerna hos den trilskande unionsbrodern Norge, att dessutom vilja ge pengar till utlänningar istället för till egna landets vetenskapsmän och författare, det provocerar. » Om Nobel egentligen var att rekna som svensk torde vara ganska tvifvelaktigt «, skriver till exempel Göteborgs Aftonblad avståndstagande och stämplar den svenske uppfinnaren som » kosmopolit «, ett nedsättande epitet i nationalistkretsar, som allt oftare använder mot judar i antisemitiska pamfletter. 
Även i vänterpressen tar man avstånd. Den blivande svenske statsministern, och - lustigt nog kan man tycka med facit i hand - även blivande fredspristagaren, den socialdemokratiske tidningsredaktören Hjalmar Branting, tillhör dem som opponerar sig mot priset. Under rubriken » Storartad välmening - storartade missgrepp « skriver han om risken att priserna ska leda till ökad korruption inom de institutioner som ska dela ut pengarna. Han ser inte poängen med att dela ut priset till individer som enligt Branting sällan kommer att vara i behov av dem. Den mest skoningslösa kritiken riktar Branting mot valet att låta Svenska Akademien dela ut litteraturpriset. Branting beskriver Akademien som » ett gammalt kotteri af prester och proselyter, som årligen utmana stockholmarnas löje den 20 december «, grundaren Gustav III:s födelsedag, liksom Svenska Akademiens högtidsdag. Branting beskriver Akademien som » den mest inkompetenta församling som kunnat uppletas för årligen dela ut ett jättepris på 200 000 kr åt den främste inom europeisk litteratur «. Han förfasar sig över tanken hur denna akademi med » sin smak för unken kristlig romantik som det allena saliggörande « ska tolka Nobels önskan att belöna den författare som verkar i mest » idealistisk riktning «."

Detta stycke gå att läsa i en nyutkommen bok om Svenska Akademien som de båda journalisterna Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud har skrivit. 

De båda journalisterna visar att det har funnits flera kontroverser och konflikter tidigare i Akademiens historia, men knappast någon skandal så som det vi fick bevittna förra året.    Vi är många som häpnat över vad som utspelade sig för öppen ridå det sist året i den anrika institutionen Svenska Akademien. Och man häpnar än mer och det gäller att inte ha pulsåderbråck för mycket i denna bok gör så blodet kokar och topplocket går. Speciellt då i kapitlen Akademin och pengarna, Horace & Ebba som berör korruption, vänskapskorruption och som tydligt visar hur ledamöterna ofta har haft hela handen i syltburken.

Boken är lite spretig och ganska slarvig med en del felaktigheter. Även titeln är lite konstigt, då det är männen snarare än kvinnorna som borde stå i fokus.

Några kapitel handlar inte om Akademins nuvarande situation direkt utan här finns ett kapitel om Selma Lagerlöf och den ständige sekreteraren Carl David af Wirsén som tyvärr hade ett allt för stort och osunt inflytande över snille & smak. Här kan man också läsa om Bertha von Suttner som troligtvis var den som påverkade Alfred Nobel till att donera pengarna till vad som utgör Nobelstiftelsen. Stycket ovan ingår i det kapitlet. Här skildras också historien med Harry Martinson och Eyvind Johnsons nobelpris.

De sista två kapitlen handlar om Sara Danius och den slutgiltiga maktkampen som i mångt och mycket är en sammanfattning av vad vi kunnat ta del av i massmediebevakningen.