Lived po lanned de enda som e bra

Har tillbringat fjorton välgörande dagar i en av de vackraste trakter som finns. När Gud skapade Brösarp och dess omgivning måste han varit på gott humör. En efterlängtad vila långt ifrån bokbranschen, men inte långt ifrån böckerna, på en rofylld plats. En lovsång till långsamheten och eftertänksamheten. Trots mycket tid med barnen och frugan blev där ändå mycket tid förläsning.

Semestern är en utmärkt tid att beta av i läshögen. Som bokhandelsmedhjälpare när man alltid en liten hets att hinna med alla nya böcker, men på semestern försöker jag läsa även "gammalt".

Började semestern med en kriminalroman Tysta vittnen från 1977 av den för mig okände danske författaren Poul Ørum. Han föddes 1919 och dog 1998. Han arbetade som sjöman och journalist innan han debuterade 1953. En oerhört produktiv författare med alster i alla genre. Såg att den var översatt av Maj Sjöwall vilket bidrog till mitt intresse för den. Jag notera att huvudpersonen, kriminalassistenten heter Mørck. Det heter också den just nu populäraste kriminalförfattaren i Danmark Jussi Adler- Olsens huvudperson. Undrar om det är en medveten blinkning?

Det är en bra psykologisk deckare som gav mersmak att läsa något mer av honom.

Sedan var det dags att ta i tu med Murakami. En författare som jag länge haft en avvaktande hållning till. Vilket jag inte riktigt kan förklara varför. Kanske för att alla andra tokhyllar honom. Men kände det var dags att ge honom en chans. Valet föll på Norwegian Wood. En roman som helt klart var värd att läsas. Likt På spaning efter den tid som flytt med madeleinekakan börjar romanen med en reminiscens. Fast här är kakan utbytt mot Beatles sången Norwegian Wood.

    

 

Det är inte svårt att förstå att den blev en sådan succé i Japan bland unga. Den har visst jämförts med Räddaren i Nöden vilket jag inte förstår annat än att den på samma sätt har blivet en kultbok bland unga. Och det är just detta med tonen i den som vänder sig till en ganska ung publik. Jag hade antagligen gillat den så mycket mer om jag hade läst den vid säg så där runt tjugo i stället för vid nästan femtio. Boken innehåller mycket musikreferenser och då väldigt mycket jazz (Murakami hade en jazzklubb i många år) Den innehåller också många, väldigt många sexscener som oftast är väldigt skickligt skildrade. Det är inte alltid självklart i litteratur. Finns så många dåliga exempel på detta. Men Murakami ror detta i hamn. Det tog tid för boken att nå svenska läsare. Boken kom ut i Japan 1987 men först på svenska 2003. Sedan har det gått snabbt med hans andra böcker som kommit ut i raskt takt på svenska under de senaste åren. Det är något konstigt med språket i boken. Fast att det ska vara 1969-70, så känns det inte riktigt så utan snarare att vi befinner oss i nutid. Är det då en bok som man bör läsa. Tja! Den är verkligen inte dålig, men heller ingen stor roman. Jag antar att hans senare alster är intressantare. Så jag tänker ta mig an någon av hans andra böcker också.

  

Har även läst en klassiker som heter Mannen som planterade träd av Jean Gino. Det är en kort berättelse på knappt 30 sidor. Det är en fin berättelse, en allegori som är rik på infallsvinklar och tolkningar. Efterordet av dottern är också mycket läsvärt.     
 

Häromåret kom på Weyler förlag en ny intressant författare. Nämligen Alain Mabanckou vars debutroman Slut på krita var en väldigt rolig och bra bok. Så när han kommer med en ny bok så brukar jag kastar mig över den. Speciellt när förlaget var så vänliga och skickade mig ett läsex. Först nu blev det tid till hans nya som heter I morgon fyller jag tjugo. Den handlar om Michel som är tio år. Vi får följa pojken, hans familj och landet Kongo i mitten på 70-talet. Det är pojkens röst och perspektiv vi tar del av. Det är en väldigt rolig och dråplig historia. Barnperspektivet är ett effektfullt sätt att skildra skeendet.

 

 

 

Har också hunnit påbörja men långt ifrån avslutat en nyutkommen bok Michail Gorbatjov som heter Som jag minns det. Köpte den samma dag den kom ut trots att jag egentligen inte har brist på läsning. Men tycker att han hör till en av de viktigaste 1900-tals gestalterna genom att han var den som verkade för kraftfulla förändringar som så småningom ledde till Sovjetunionens upplösning. Jag kommer att berätta mer om denna bok när den är avslutad. Men kan redan nu säga att den är lite tröttsam. Om det är hans sätt att berätta eller om det har med översättningen att göra kan jag inte avgöra. Men den har ingen riktig nerv. Den är dessutom dåligt redigerad, har hittat flera stavfel.