Jean Baptiste "Django" Reinhardt föddes 1910 i Liverchies i Belgien. Familjen var kringresande zigenare. Han var inte bara den första riktigt stora jazzgitarr virtuosen, han var också den första icke amerikanska jazzmusiker som gjorde avtryck inom jazzen. Han började som barn spela violin. När han var 12 år fick han en banjo i present som han snabbt lärde sig att spela på och så småningom började han även spela gitarr. När han var 18 år skadades han mycket illa i en brand i den husvagn som var hans hem. Han fick första och andra gradens brännskador på halva sin kropp. Hans högra ben var paralyserat och fjärde och femte fingret på vänster hand var svårt skadade. Många hade säkert gett upp en fortsatt karriär som gitarrist, men inte Django, som i stället utvecklade han en alldeles egen och unik teknik som har kommit att kallas 'Hot' jazz guitar. Där han spelade alla sina gitarrsolo med två fingrar och använde de två skadade till ackord.
Han började spela professionellt på caféer runt Montmartre influerad av de tidiga pionjärerna inom jazzen så som Louis Armstrong och Duke Ellington. Började kompa den populära franska schlagersångaren Jean Sablon 1933 för att senare samma år bilda The Quintette du Hot Club de France. I gruppen ingick violinisten Stéphane Grappelli, Louis Vola på bas, Roger Chaput och Djangos yngre bror Joseph Reinhardt på kompgitarr. Ganska snabbt fick de ett internationellt renommé. Det var ett eget unikt sound som framför allt kännetecknades av samspelet mellan Django och Grappelli. Flera av Djangos kompositioner "Minor Swing", "Belleville", "Daphne", "Swing '42", Djangology" har blivit jazzstandards. Under åren fram till krigsutbrottet 1939 var de oavbrutet runt och spelade i hela Europa. Kom också att spela med många amerikanska jazzmusiker så som Coleman Hawkins, Benny Carter och många andra. Flera hundra av de viktigaste skivinspelningarna gjordes också under dessa år. Under kriget återgick Django till sitt tidigare zigenarliv och drog runt i Frankrike och Belgien medan Grappelli levde i exil i London. Många hundra tusen zigenare mördades av nazisterna. Django var väl medveten om faran för sig och sin familj och gjorde några misslyckade försök att fly de ockuperade Frankrike. En förklaring till att han överlevde var att han hade ett visst skydd av den jazzälskande Luftwaffe officeren Dietrich Schulz-Köhn med smeknamnet "Doktor Jazz"
Hösten 1946 fick han en inbjudan från Duke Ellington att komma till Amerika. Turnén var till en början lyckosam men blev på det hela taget en stor besvikelse. Han kunde inte leva upp till alla de högt ställda förväntningar som ryktet hade fört med sig. Inte heller behärskade han elgitarren som han nu för första gången spelade. Det passade inte riktigt hans stil. Istället var det andra som utvecklade och definierade tidsandan. Den elektriska gitarren hade blivit instrumentet för dagen och här var det framför allt Charlie Christian (mer om honom senare) som var det nya namnet.
Han återvände ganska snabbt till Europa och till sitt zigenarliv. Han var en romantiker som hade svårt att anpassa sig till den moderna världen och hade också delvis vårt för all berömmelse som följde i spåren.
De sista åren fram till hans alltför tidiga bortgång i hjärnblödning 1953 endast 43 år gammal gjorde han bara sporadiska framträdanden. Sista tiden innan sin död hade han börjat spela elektrisk gitarr trots sin tidiga tveksamhet mot detta instrument. Hans sista skivinspelning var med "Nouvelle Quintette" och man kunde då märka en ny riktning i musiken där han hade assimilerat bebopens idiom och blandat det med sin alldeles egna melodiska stil.
Här länk för den som vill lyssna. Django Reinhardt – The Best Of Django Reinhardt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar