Min fantastiska väninna släpptes i måndags och i höst kommer del två. Elena Ferrante är en italiensk författare som valt att vara anonym. Troligtvis är det en pseudonym.
Eftersom jag nu läser den på svenska och inte tänker göra något annat(kanske kan jag inte hålla mig till nästa del?) kan jag bara än så länge bedöma den första delen Min fantastiska väninna och inte hela verket.
"Den lilla ceremonin började. Pristagarna lästes upp: första pris till Raffaella Cerullo, andra pris till Fernando Cerullo, tredje pris till Nunzia Cerullo, fjärde pris till Rino Cerullo och femte pris till Elena Greco, det vill säga jag"
Stycket ovan är essentiellt för romanens tema. Något oförståeligt så här lösryckt kan jag tänka mig, men vill inte förklara, då det förtar nöjet av läsningen. Men stycket finns en bit in i boken och handlar om hur läsning och bildning är centralt för två unga väninnor i femtiotalets Neapel.
Vänskapen och samvaron mellan de två ganska olika väninnorna Elena och Lila är så magisk. Deras liv och alla andra oförglömliga karaktärer skildras med ett språk som flyter likt en lavaström från vesuvio. Så förrädiskt lättsamt, så rent och enkelt (nästan banalt) utan krusiduller.
Jag avstår från att berätta om handlingen och säger bara det: LÄS!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar