Många hade sökt sig till Amager Bio denna kväll. När Rickie Lee Jones tjugo minuter efter utsatt tid klev in på scen med var det knökfullt i lokalen.
 |
| Många förväntansfulla strax innan konserten började. Foto Jesper Ekdahl. |
Bilden ovan är den enda jag han ta med riktig kamera innan vakterna kastade sig över mig och frågade om presskort. Då jag saknar det var det inte tal om att få fota utan jag fick snällt stoppa ner kameran. "Det går bra att ta bilder med telefonen", sa han innan han gick.
Hon inleder tyst, nästan blygt, men det är volymen som är låg. Hennes röst är sig lik, säregen och sårbar. Det är en väldigt avskalad spelning, nästan minimalistisk. Vi får ibland spetsa öronen extra för att höra vad hon säger och sjunger om. Då det bara är hon och en medmusiker på percussion och vibrafon är det något enahanda efter en stund. Även om hon själv växlar mellan gitarr och piano och han på olika slagverk och vibrafon är det till slut så att åtminstone jag står och drömmer om vad/vem som kunde lagt till något. Hon har alltid på skivorna omgett sig med gräddan av studiomusiker och hennes låtar kräver något mer än denna kvälls avskalade framförande. Det hade räckt med en ståbas och ytterligare en gitarrist som kunde lägga lite slingor och färga det hela.
 |
| Rickie Lee Jones. Bild tagen med mobil |
 |
| Mobilbild från konserten |
Det fanns några korta ögonblick med ståpäls och då intresset var på topp. Speciellt då hon framförde några av sina bästa och mest älskade pärlor från de tidigare skivorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar