Riket på världens tak - Patricia Temoche Cortez /Reseberättelse Machu Picchu

Det händer ofta att redan påbörjade böcker i den stora läshögen skjuts åt sidan för jag ramlar över någon ny intressant bok. Häromdagen kom det in en ny bok om inkariket som fångade mig och gjorde att flera andra påbörjade böcker fick anstå. 

Riket på världens tak av Patricia Temoche Cortez (notera efternamnet) är docent i peruansk historia vid universitetet I Lima. 

Som liten grabb fängslades jag av Inkariket och inte så många år senare hade jag det stora nöjet att besöka Peru. Då 1984, nyss fyllda tjugo, vandrade jag den berömda inkaleden från Cuzco till Machu Picchu som var en sagolik och magnifik upplevelse (mer om det nedan). Ganska snart efteråt kom annat att uppta min tid och intresse och inkariket föll i glömska.  

Så nu mer än trettio år senare när det dök upp en liten nätt och behändig bok på 165 sidor med de senaste rönen väcktes åter nyfikenheten. 

Riket på världens tak är lärorik och koncentrerad. I sju kapitel berättas på ett föredömligt sätt historien om detta fascinerade rike. Fokus ligger på inkarikets uppgång och fall, ungefär tiden mellan 1280 och 1534. Eftersom inkafolket saknade skrivspråk (historierna överfördes muntligt) så saknas egentliga skriftliga källor från tiden innan spanjorerna kom. Först går författaren kort igenom de olika folkgrupperna som långsamt befolkade Urubambadalen bördiga dalgång från 1100-talet och framåt.och om myterna kring hur riket uppstod vidare lär vi oss om, diarki (tvåmannavälde), Cuzcos grundande, solkulten, Hur kunde Cuzcos styrkor på mitten av 1400-talet vinna så många segrar?, reciprocitet (ömsesidigt utbyte av tjänster och varor), Tawantinsuya (de fyra provinsernas rike), djur och barnoffer, Inre stridigheter och spanjorernas inträde på scenen.           




I anslutning till ovan nämnda recension tänkte jag nu berätta om min vandring längs inkaleden mellan Cuzco och Machu Picchu. 


                                                       RESEBERÄTTELSE 

I två månader hade jag och mina kamrater rest runt både i Ecuador och andra delar av Peru innan vi anlände till Cuzco. Vi var redan vana vid höga höjder vilket var en klar fördel när man kommer till Cuzco som ligger på 3 400 meters höjd. Vi hade t.ex redan avverkat vad som fortfarande var världens högst belägna järnväg (sedan 2006 är det numera Qingzang-järnvägen i Kina) och besök vid Titicacasjön som ligger på en höjd av 3 812 meter över havet. 

Staden Cuzco grundades omkring 1200 och var det administrativa, politiska, religiösa, kulturella och militära centrum i Inkariket. Stadens mest betydande byggnad var solens tempel (Inti-Huasi). För en besökare idag (eller 1984 när denna resa gjordes) finns inte mycket som erinra om denna tid. Efter att staden intogs av den spanska conquistadoren Francisco Pizzaro och hans här revs templet och andra byggnader. Men det finns lämningar och spår i arkitekturen. Främst kan det ses i kolonialtidens byggnader, som ofta vilar på     husgrunder från inkatiden.          

Cuzco. Foto Jesper Ekdahl.

De flesta resenärer som besöker Machu Picchu gör det med tåg. Det tar ca 3-4 timmar att åka de 11 milen mellan Cuzco och Machu Picchu. 
Men för den som önskar ett riktigt äventyr och uppleva hur det antagligen var på inkarikets tid, så är de 4,2 milen på inkaleden en magnifik erfarenhet. 

Idag är det nog vanligt att gå organiserade vandringar med både guide och bärare, men då 1984 skötte vi allt själva. Det mesta av vår packning lämnade vi på hotellet och fyllde ryggsäcken med det nödvändigaste och en väldig massa torrfoder. Vi hyrde ett tält och ett stormkök för 4 dagar och begav oss iväg. Kvällen innan träffat vi några andra svenskar på en bar och vi bestämde oss för att vandra tillsammans. Men redan efter första natten skildes vi åt på morgonen, då en av tjejerna fick problem med höjdsjuka.        

Längs med Inkaleden. Foto Jesper Ekdahl 

Längs med hela inkaleden finns lämningar och ruiner från inkatiden.

Längs med inkaleden. Foto Jesper Ekdahl

Det är inte mycket som slår detta. Det är helt klart ett av mitt livs finaste och gripande upplevelse. Allt är så storslaget, vackert och magiskt. 
På dagen kämpade vi tappert med nivåskillnader och skoskav. För att sedan vid skymningen utmattade och trötta, men ändå så belåtna, resa tält och laga mat. Vandringen tog tre hela dagar och tre nätter. På fjärde dagens morgon befann vi oss på en plats där vi tydligt såg Machu Picchu och den svindlande omgivningen. Vi hade nu bara någon timmes vandring dit. Vi hade förmånen att få vara där innan den stora turistströmmen anlände med tåget till Aguas Calientes för vidare transport med buss. 

Urubambofloden. Foto Jesper Ekdahl.

Machu Picchu på avstånd. Foto Jesper Ekdahl

Sedan 1983 är Machu Picchu upptaget på Unescos världsarvslista och är även framröstat som att av världens sju nya underverk. 

Staden som aldrig spanjorerna fann låg dold under mycket lång tid. Den återupptäcktes i samband med en skogsbrand 1911 vilket uppmärksammades av historikern Hiram Bingham som kom att skriva en mängd böcker och artiklar om Machu Picchu.

Foto Jesper Ekdah

Foto Jesper Ekdahl

Foto Jesper Ekdahl

Odlingsterrasser. Foto Jesper Ekdahl 

Foto Jesper Ekdahl

Foto Jesper Ekdahl

     
"Den  vackra staden uppfördes under inkan Pachacutis regeringstid som en plats för avkoppling". Man uppskattar att det bodde ganska få personer där och att det är troligt att många av dem som vistades där överlevde den spanska erövringen.   

Detta är ingen offerplats vilket jag försöker illustrera utan ett solur.