To my Love - Karin Aspenström

Karin Aspenström(född 1977) är uppvuxen i Stockholm och verksam som manusförfattare för film och tv. Hon har tidigare gett ut spänningsromanerna Brännmärkt och Rättslös om infiltratören Peter Rätz.

Hennes nyligen utkomna roman To my Love är en kärlekshistoria med thrillerartad intrig. 

 

Romanen utspelar sig på två tidsplan. Det är London i mitten på 90-talet. Där möter vi nittonåriga Love som följer med sin ungdomskärlek från gymnasietiden Josefin. Det har aldrig blivit något annat än vänskap dem emellan fast Love så gärna vill. Den första tiden i London är en fin tid för Love även om kärleken är obesvarad så är istället vänskapen desto starkare. Men ganska snart vill Josefin som alltid längtat till England och London träffa "äkta" engelsmän gå på rockklubbar och umgås med rockstjärnor. Ganska snart så träffar hon den karismatiska alkoholiserade rockgitarristen Baz. En destruktiv resa tar sin början och hon och Love glider ifrån varandra. Love stannar dock kvar i London och börjar på en utbildning i datavetenskap och de ses alltmer sällan. Men så en dag får han ett brev där Josefin vill att de gemensamt ska resa till Frankrike och ber honom möta upp den 24 juli 1998 på tågstationen. Men hon dyker aldrig upp och han "åkte tillbaka till studentrummet med tom, tillintetgjord själ. Tiden efter slutar hon existera. Han gick klart sin utbildning och flyttade hem."

Sjutton år senare möter vi Love som lever medelklassliv med sin Nora. En dag när han rotar i garderoben så hittar han ett gammalt blandband med 90-tals musik där det står To my Love, 20/4 1997. Detta sätter igång en serie händelse som gör att romanen ändra karaktär och blir nu mer och mer en thriller som bjuder på flera överraskningar. 

Det här är ingen dålig roman, men kanske vänder den sig till en något yngre läsare.           

Det som inte dödar oss - David Lagercrantz

Så är den då läst! Höstens stora snackis och den mest omskrivna lansering sedan Zlatanboken (också av David Lagercrantz, om nu någon skulle ha missat detta)

Innan boken släpptes i torsdags 27 augusti har fokuset legat på om det är rätt och riktigt att skriva en uppföljare. Jag tänker inte orda så mycket om detta. Men särskilt upprörd är jag inte. Att det skrivs uppföljare tycker jag inte är så konstigt, Det görs ständigt och har gjorts i alla tider. Förvisso blir det inte mer rätt eller fel för det. Men så länge rättighetsinnehavarna har godkänt det, tycker jag det är svårt att vara upprörd. 

Så istället går vi direkt på pudeln kärna. Håller den? Jag tycker nog att Lagercrantz får MVG när det gäller hur han skildrar och förhåller sig till karaktärerna Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Däremot blir det bara G när det gäller historien. Det är ingen dålig historia Lagercrantz har hittat på, men den är lite väl krånglig och invecklad. Lagercrantz har nog blivit så hög på sin egen förmåga att fantisera att när bakruset så småningom infann sig och texten skulle granskas med en mera klar blick, var det för sent . Då hade antagligen alla inblandade också blivit för höga. Det är lite väl mycket upprepningar och återkommande scener som förklaras en andra gång. Men vill ändå säga att det är en spännande historia som inte ligger Larsson lång efter. 

Något som jag gillar skarpt är att Lagercrantz har tagit fasta på Larssons patos och i mångt om mycket håller sig till Larssons blick på företeelser i samhället.

Sedan har Lagercrantz en något mera "litterär"stil och våldet är något nertonat även om sista tredjedelen blir rejält våldsam. 







 

Simma med de drunknade - Lars Mytting

Lars Mytting är för en svensk läsare mest känd för sin storsäljande bok Ved, som blev en oväntad försäljningsframgång även i Sverige härom året. Den norske författaren Lars Mytting (född 1968) debuterade med romanen Hestekrefter 2006 ( Hästkrafter,2007,Forum ) som blev en av de mest sålda norska debutromaner någonsin. 2010 kom romanen Vårofferet.

Förra året kom så hans tredje roman Svøm med dem som drukner som fick det norska bokandlepriset. (Bokhandlerpriset är den norska bokhandelns eget pris och delas ut efter omröstning bland alla i den norska bokhandeln. Motsvarigheten i Sverige är BMF-plaketten.)

I dagarna släpps den också på svenska med titeln Simma med de drunknade(W&W) jag har dock haft tillgång till läxememplar av romanen sedan en tid tillbaka och har nu läst ut den.

Det är inte svårt att förstå varför den har blivit så uppmärksammad i Norge. Jag tror att den har all chans i världen att nå många läsare även i Sverige. Det är en riktigt bra roman med en otroligt intrikat historia som likt årsringarna i ett valnötsträd (spelar stor roll i boken) ständigt bjuder på ny infallsvinklar.

Edvard Hirifjell växer upp hos sin farfar Sverre på en potatisgård norr om Guldbrandsdalen. Hans föräldrar omkom 1971 när han var fyra år, i en gasexplosion från en odetonerad gasgranat från första världskriget i en skog i Frankrike. Edvard var själv med när det hände och försvann mystiskt under fyra dagar för att sedan oskadd dyka upp på en polisstation.

       
Tjugo år senare när Edvards farfar dör och det dyker upp en vackert snidad träkista gjord av farfar Sverres bror Einar som sägs ha omkommit redan 1944 i Frankrike. Detta sätter i gång en kedja av händelser som tar Edvard till först Shetlandsöarna och sedan till Frankrike.

Det är en väldigt spännande familjehistoria som döljer många hemligheter och är sammanvävd med de två världskrigen under 1900-talet.
Romanens styrka är förutom den spännande och engagerande historien de enastående vackra miljöerna, då framför allt från Shetlandsöarna.
Ska man säga något negativt, så är det att den är lite väl övertydlig emellanåt. Det lämnas ibland inget utrymme åt läsaren att själv drar slutsatser.

       
Det är en roman som jag rekommendera varmt och hoppas att den når riktigt många läsare.  

Nio Jazzliv

"Och fram ur scenmörkret kommer en björn med mössa på huvudet mitt emellan turkisk barett och kardinalskalott och går efter en omständlig rundtur fram till pianot, försiktigt på tå som om han gick över ett gammalt minfält eller en blomsteräng hos någon sassanidisk despot där varje avbruten blomma garantera trädgårdsmästarens långsamma död. När Thelonius Monk sätter sig vid pianot sätter sig hela salongen och ett kollektivt sorl av befrielse lyfter kort och koncist mot taket efter hans diagonala färd över scenen som har påmint en aning om en våghalsig fenicisk kustfarare ständigt beredd att hamna på ett grund, och när det mörka honungsfärgade skeppet med sin skäggige kapten har nått hamn, möts det vid kajen Victoria Hall av hänfört införstådda fans med en suck som av vingar som upphör att slå när skeppsstäven har stannat."

Texten ovan är en del av en längre text av den argentinska författaren Julio Cortázar (1914-1984, mest känd för romanen Hoppa Hage, en roman influerad av jazz och improvisation.) som ingår i samlingen Nio Jazzliv.

Nio Jazzliv. Atlantis 2009. 

Boken innehåller nitton korta texter om nio av jazzens stora personligheter. Det är ingen ny bok, den kom ut  redan 2009 på Atlantis förlag. Texterna är sammanställda och översatta av Bo Everling och Rolf Yrlid som tidigare har har gett ut antologin Svenska texter om jazz. Texterna är skrivna av förutom Julio Cortázar av kända jazzkritiker som Nat Hentoff, Francis Davis, Whitney Balliett och Mike Zwerin men även av skivproducenter och musiker.

Texterna handlar om Lester Young, Billie Holiday, Thelonious Monk, Art Blakey, Charlie Parker, Charles Mingus, Miles Davis, Chet Baker och Sonny Rollins.

En bok som jag varmt rekommendera, kanske främst för den oinvigde och nyfikne.          
     

Bill Frisell - Kulturhuset Islands Brygge 2015-07-11

Det finns musiker som alltid överraskar. Musiker som vägrar stagnera, som ständigt gräver i musikens mylla och som finner nya vägar. Bill Frisell är en sådan musiker. Tillsammans med Pat Metheny och John Scofield är han den mest kända och inflytelserika gitarristen de senaste trettio åren. Sedan debuten 1983 har det blivit över trettio skivor. 

Senaste skivan från 2014  Guitar in the Space Age!  är en av hans allra  bästa. En skiva fylld av glädje och humor. 

Första gången jag hörde honom var på bassisten Marc Johnsons skiva Bass Desires från 1985. En skiva som under en tid gick varm i mitt studentrum på Smålandsnation.   
Jag har också sett och hört honom live några gånger förut, särskilt mins jag en konsert på Copenhagen Jazzhouse i början på 90-talet. Den gången med medmusikerna Don Byron, Kermit Driscoll, Joey Baron.

Kvällens konsert på Islands Brygge är den näst sista dagen på 2015 års Copenhagen jazzfestival och min sista. Det är en perfekt avslutning för min del. Återigen kan jag ta del av deras fina grillbuffé och njuta av utsikten. 

Medmusiker på turnén är samma som på skivan. Tony Scherr på bas, Greg Leisz på gitarr och pedal steel gitarr och Kenny Wollesen på trummor.  

På utsatt tid klockan 20.00 stod de på scen. Sedan körde de nonstop i en timme utan mellansnack och tog sedan en kort paus. Det blev sedan en timme till inklusive tre extra nummer.

En leende Bill Frisell som hade ett smittande glatt humör och som utstrålade stor spelglädje gjorde tillsammans med sina fantastiska medmusiker en otroligt fin och underhållande konsert. Ett tag såg det ut som om det skulle börja regna, men det kom aldrig något regn. Det blev däremot rejält kylslaget mot slutet när solen hade gått ner.
Men eftersom de var så charmiga och roliga och bjöd på underbar underhållning så spreds det en stor värme från scen som fick mig och säkert många fler att glömma kylan.

     

Brad Mehldau trio - DR Koncerthuset 2015-07-04

Festivalens andra dag bjöd på ytterligare en fantastisk fin sommardag. Större delen av dagen arbetade jag dock, så det var först mot kvällen jag kunde njuta av det fina vädret. Jag lämnade Malmö klockan sex för att återigen ta mig över sundet. Gårdagens konsert med Brad Mehldau trio ägde rum i den stora vackra konsertsalen på DR koncerthuset.

Var där i god tid och passade på att köpa årets festivaltröja och svalka mig med en öl.
Några minuter över åtta stod de på scen och kvällens magiska konsert tog vid. Vi alla som var där fick uppleva en innerlig och bländande upplevelse som måste betecknas som "Once-in-a-liftime."

Brad Mehldau, piano, Larry Grenadier, bas och Jeff Ballard, trummor. Foto Jesper Ekdahl. 

Brad Mehldau trio som består av Brad Mehldau på piano, Larry Grenadier på bas och Jeff Ballard på trummor är enastående lyhörda och samspelta. Deras samspel kan nog bara överträffas av Keith Jarretts långa samarbete med Garry Peacock och Jack 
DeJohnette. 

Brad Mehldau trio. Foto Jesper Ekdahl

Då jag tycker att det mesta om gårdagen konsert sägs i denna recension från Politiken, så delar jag den istället för att jag ordar så mycket.

Brad Mehldau signerar. Foto Jesper Ekdahl

Yellowjackets- kulturhuset Island Brygge 2015-07-03

Samtidigt med Copenhagen jazzfestivals öppnande i fredags, anlände också ett fantastiskt sommarväder. Fredagens konsert med Yellowjackets ägde rum på det vid vattnet belägna kulturhuset på Islands Brygge. En bättre plats för utomhuskonserter en sensommarkväll är svårt att tänka sig. Trots förseningar och flera inställda tåg på grund av ett växelfel på Kastrup var jag i god tid på kulturhuset.  

Där kunde jag spise deras fina grillbuffé och njuta av kvällssolen.

Det var bra många år sedan jag såg Yellowjackets senast. Kommer inte riktigt ihåg om det var 1984 eller 1986, men det var på North Sea Jazzfestival i Holland. Yellowjackets bildades 1981 ur ruinerna från The Robben Ford Group av Robben Ford, gitarr, Russell Ferrante, keyboard, Jimmy Haslip, bas och Ricky Lawson, trummor. Men redan 1982 ersattes Ford av saxofonisten Marc Russo. Och 1990 blev Russo ersatt av Bob Mintzer.         

Under åren har gruppen bytt trummis några gånger och 2012 hoppade Jimmy Haslip av. Så nu består Yellowjackets av de båda åldermännen Russel Ferrante (piano och keyboard) som varit med från start och Bob Mintzer (tenorsax och EWI). På trummor Will Kennedy som har varit med i olika omgångar från 1987-1999 och från 2010 till nu. Och så gruppens nyaste medlem Dane Alderson på bas.

Yellowjackets. Foto Jesper Ekdahl

På annonserad tid klockan 20.00 stod de på scen. Ganska många hade tagit sig hit ikväll och alla fasta stolsplatser blev snabbt upptagna. Det var hög igenkänningsfaktor trots att det var länge sedan jag lyssnade på dem. Men de flesta av kvällens låtar var från gruppens tidiga skivkatalog. Första sett varade i ungefär en timme, sedan var det paus och sedan spelade de till strax efter tio. 
Det var en trevlig konsert som får godkänt, men inte så mycket mer. Det här är en typ av jazzfusion som jag delvis har "vuxit" ifrån.    

Russel Ferrante, piano, Bob Mintzer, saxofon, Dane Alderson,bas och Will Kennedy, trummor.