Rastlös - William Boyd

Vilken glädjande nyhet. Det har kommit en ny bok på svenska med William Boyd. Läste hans roman "Den blå eftermiddagen" när den kom ut 1995. En roman som jag uppskattade väldigt mycket. Har sedan dess ofta undrat var han tog vägen. Men det visar sig att han skrivit en hel del under årens lopp. Det är bara så att svenska förlag nonchalerat honom. Ett ganska nystartat förlag EA förlag är de som nu ger ut honom. Och det med en bok som kom ut på engelska redan 2006.

Det här är bra! Riktigt bra! Började läsa på middagsrasten på jobbet och hade sedan svårt att jobba vidare den dagen. Ville bara fortsätta läsa. Samma skicklighet att berättar en historia som jag minns från Den blå eftermiddagen.
Det är en riktigt spännande spionroman i samma anda som John le Carré eller Graham Green.

Romanen börjar i  England i mitten på 70-talet. Vi får lära känna Ruth och hennes mamma Sally Gilmartin som en dag berätta för sin dotter att hon egentligen heter Eva Delectorskaja. Hon anförtror vidare sin dotter hela den otroliga historien om hur hon som rysk emigrant i Paris 1939 blir värvad till den brittiska underrättelsetjänsten som spion. Efter kriget byggde hon upp ett nytt liv som den typiske engelska hustrun och modern. Men nu efter trettio år ser det ut som om någon vet om hennes hemlighet.
En riktig "page-turner" som jag varmt rekommendera.    


 

Bara Bra Böcker

Under den här rubriken kommer jag att ta upp bra böcker som jag läst tidigare i mitt liv. Det har hitintills inte blivit skrivet så mycket under denna rubrik. Det är ofta svårt att komma ihåg varför man gillade något när åren går och bara känslan består.

En sådan bok som jag väldigt väl kommer ihåg just känslan av att jag gillade mycket. Men inte längre minns vad den handlade om är "Den blå eftermiddagen av William Boyd. Jag fick ett läsex av den när den kom ut 1995.

Romanen handlar om det tragiska öde som drabbar kirurgen Salvador Carriscant då han en morgon år 1902, i det krigshärjade Filippinernas huvudstad Manila, för första gången får ögonen på Delphine Sieverance, den vackra hustrun till en amerikansk officer. Ett möte som blir inledningen till en stormande romans med oöverskådliga och förödande följder. Och som får sitt efterspel trettio år senare, då Salvador söker upp den unga arkitekten Kay Fischer i Los Angeles: han påstår sig vara hennes sedan länge försvunne far och övertalar henne att följa med på en lång och äventyrlig resa till Lissabon, för att återfinna den kvinna han en gång förlorade.

Medan mörkret faller - Anna Lihammer

Den här boken har ännu inte kommit ut. Har haft förmånen att läsa en förhandsutgåva av denna intressanta kriminalroman som först kommer ut i slutet av januari.

Det här är Anna Lihammers skönlitterära debut. Hon har tidigare skrivit faktaböcker om arkeologi.
Det här är en mycket lyckad debut. En fängslande historia som tar oss med på en otäck resa bakåt i tiden.
Det är 1934 och nazisterna har tagit makten i Tyskland. Rasteorin var en central i den nazistiska världsåskådningen. Men också i andra delar av världen och framför allt i Sverige var det många som förfäktade rasteorier. Man kan nog dessutom påstå att Sverige var ledande inom detta fält.
Redan 1909 hade Svenska sällskapet för rashygien bildats. Och 1921 fattade riksdagen ett beslut om att upprätta ett Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Dess förste chef var Herman Lundborg som figurerar i boken.
Ett förfärligt sadistiskt utstuderat mord sker i anatomiska institutionens källare i Uppsala. Kriminalkommissarie Carl Hell blir den som ska ta sig an fallet. Till sin hjälp har han polissyster Maria Gustavsson. Det är en riktigt kuslig debut som utspelar sig i miljöer som får mig att rysa.Stora delar av handlingen tilldrar sig på anatomiska och patologiska institutionerna i Uppsala och karolinska institutet i Stockholm. Det är en historia där den svenska steriliseringslagen och dess avskyvärda konsekvenser spelar en stor roll. Där läkare, professorer och politiker i förening med grumliga idéer släpper loss krafter som kan få ett "civiliserat" samhälle att tappa greppet om vad som är etiskt och oetiskt riktigt.
   
Mycket hinner hända innan gåtan får sin lösning. Det är en mycket bra deckare som jag tror har alla chanser att få en bred läsekrets.

Årets skivor

Musikåret 2013.

Tänkte dela med mig av några av mina favoritplattor under 2013. Det blir förstås mycket jazz men också en del annat.

Det är ett omöjligt projekt att plocka ut några få skivor. Dessutom har listan en tendens att ändra sig i detta nu medan jag skriver. Det är också mer än förmätet av mig att påstå att jag har lyssnat på mer än någon promille av all den fantastiska musik som kommer ut i världen under ett år. Men av de skivor jag hört under 2013 har jag valt ut tjugo bra skivor att lägga under granen.  

Bob Dylan - The Bootleg series vol. 10 Another self portrait 

Neil Young - Live at the cellar door

Valierie June - Pushin against a stone

Patty Griffin - American Kid

Terri Lyne Carrington - Money Jungle

Keith Jarrett - Somewhere

Magnus Öström - Searching for Jupiter

Bombino - Nomad

Shai Maestro Trio - The Road to Ithaca

Vieux Farka Toure - Mon Pays

John Scofield - Überjam Deux

Eric Bibb - Jericho Road

Gregory Porter - Liquid Spirit

Israel Nash Gripka - Rain Plans

Rokia Traoré - Beatiful Africa

Goran Kajfes Subtropic Arkestra - The reason why vol.1

Nils Landgren Funk Unit - Teamwork

Kenny Garrett - Puching the World away
Tonbruket - Nubium Swimtrip
Turnpike Troubadours - Goodbye normal street

Må gott och GOD JUL och GOTT NYTT ÅR.

Årets böcker 2013.

Året är snart till ända och ett nytt år med många nya böcker väntar runt hörnet. Tänkte dela med mig av 2013 års lästa böcker. Tanken är att tipsa om bra böcker som ni med gott samvete kan lägga under granen.
Utan någon som helst rangordning presentera jag här lästa böcker som är utgivna under 2013.
Några av böckerna har jag skrivit om under året. Klicka er fram.  

Sven Lindströn - Han sitter där nere mellan Clapton och Hendrix
Crister Enander & Kristian Lundberg Hat & Bläck
Grégorie Delacourt - Allt jag önskar mig
David Dalton - Det är inte mig ni söker
John Green - För eller senare explodera jag
Per Olov Enquist - Liknelseboken
Ferdinand Von Schirach - Fallet Collini
Kristian Lundberg - En hemstad
Alex Marwood - Onda flickor
Karin Alvtegen - Fjärilseffekten
Gunnar Harding - Mitt poetiska liv
Willy Vlautin - Lean on Pete
Philip Kerr - Falskspel
Sönke Neitzel & Harald Welzer - Soldater
Alain Mabanckou - I morgon fyller jag tjugo
Karl Ove Knausgård - Min Kamp 6
Henrik Arnstad - Älskade Fascism
F Scott Fitzgerald - Den store Gatsby (Nyöversättning)
Set Mattsson - Svekets offer
Timus Vermes - Han är tillbaka
Lena Andersson - Egenmäktigt förfarande
Jan Allan - Minns sitt femtiotal
Esi Edugyan - Halvblodsblues
Anonym - Flossie
Dan Josefsson - Mannen som slutade ljuga
Kjell Westö - Hägring 38
Charlotte Rogan - Livbåten
Philipp Meyer - Sonen


En del annat har också blivit läst. Framför allt blev det tidigt i våras läst väldigt många böcker ur 2012 års utgivning som jag inte hunnit med. Här vill jag då gärna framhäva Ensam i Berlin som numera också finns i pocket och Min Kamp 4 och 5.

Vi kom över havet - Julie Otsuka

Först nu har jag haft tid att läsa den myckt välskrivna romanen Vi kom över havet av Julie Otsuka.

Den kom ut på svenska i oktober förra året och nu i höst kom den i pocket.

Det är en väldigt stark och berörande liten bok. Endast 166 sidor. Men så mycket hon hinner säga på dessa sidor. Och sicket vackert språk hon har sen. Det märks väldigt tydligt att det är en författare som arbetat länge och väl med varje ord och mening. Det är en historia om Japanska kvinnor som emigrerade till USA i början av 1900-talet. De kom till USA för att gifta sig med landsmän som de bara sett på fotografier. Vi får ta del av dessa kvinnoöden genom ett kollektivt berättargrepp som är spännande och annorlunda. Männen såg sällan ut som de hade gjort på bilderna. I bland var det bilder som var tjugo år gamla. Och breven som hade lockat kvinnorna till att lämna sina familjer var ofta skrivna av professionella brevskrivare som idealiserade tillvaron. Så livet för många av dessa postorderkvinnor blev väldigt tufft och svårt. Ibland så svårt att ingen annan utväg fanns än att ta sitt liv. Några rymde och blev prostituerade. Där var också de som mot alla odds fick äktenskap som blev bra.
Vi får också ta del av den rasism som fanns mot japaner och då speciellt efter japanernas bombning av Pearl Harbor. Då straffades och internerades alla USA:s japaner.

Det här är en roman som jag verkligen rekommendera. Dels för den starka och berörande historien, men framför allt på vilket sätt det berättas. Allra högsta betyg.
   

             

Skivrecension

Alltid lika glädjande att upptäcka en ny artist. Gregory Porter född 1971 är för mig en ny röst. Men han är långt i från någon duvunge även om skivdebuten skedde ganska sent. 2010 kom Water som var Grammy nominerad  för bästa jazz sång album. 2012 kom hans nästa skiva Be Good som fick ett strålande mottagande. Och så nu i början av september kom han med sin tredje skiva Liquid Spirit som är utgiven på det anrika skivbolaget Blue Note. 

  

Det är en mäktig och tidlös skiva. Klassisk souljazz med mycket blues och framför allt gospel. Porter har en drabbande och kraftfull barytonröst med mycket känsla. Det är en utsökt skiva med några riktigt bra låtar. Ett utomordentligt bra band är det också. Det är samma musiker som var med på Be Good. det vill säga Yosuke Sato och Tivon Pennicott, saxofoner, Chip Crawford, piano, Aaron James, bas och Emanuel Harrold, trummor.    

Han kommer till Sverige i vinter. I februari gör han en turné med Magnus Lindgren och Bohuslän Big Band. 

Klassiska Jazzskivor

Bashin' : The unpredictable Jimmy Smith

I avdelning klassiska jazzskivor har det blivit dags att ta sig an Jimmy Smith. Här är det inte lätt att välja skiva.  Han hade en exceptionellt produktiv och lång karriär med långt över hundra album för framför allt Blue Note och Verve. Så det finns anledning att återkomma till Jimmy Smith längre fram och ytterligare granska någon av hans skivor.

Smith var den som populariserade Hammondorgeln och har haft stort inflytande på nästan alla andra jazz orgelspelare som Jimmy McGriff, Jack McDuff, Richard "Groove" Holmes, Joey DeFrancesco och Larry Goldings. Men har också utövat stor inflytande på Rockkeyboardister som John Lord.      Men först ut  får bli Bashin' som var hans första skiva på skivbolaget Verve. Skivan kom ut 1962 och det var den fösta skivan i en lång rad där han samarbetade med storband.Här samarbetar han på skivans fyra först spår med Oliver Nelson's  big band och sedan är det tre spår med gitarr och trummor.

Spår 1-4  Jimmy Smith - orgel, Oliver Nelson - arrangör, bandledare,Phil Woods - altsax, Jerry Dodgion - altsax, Bob Ashton - tenorsax, Babe Clarke - tenorsax, George Barrow - barittonsax, Joe Newman - trumpet, Ernie Royal - trumpetDoc Severinsen - trumpet, Joe Wilder - trumpet,  Thomas Mitchell - bastuba, Jimmy Cleveland - trombon, Urbie Green - trombon, Britt Woodman - trombon, Barry Galbraith - gitarr, George Duvivier - bas, Ed Shaughnessy - trummor.

Spår 5-7

Jimmy Smith - orgel, Quentin Warren - gitarr, Donald Bailey - trummor

Jimmy Smith, född 8 december 1928 , död 8 februari 2005 är antagligen den mest inflytelserika och kända jazzorganist  världen skådat. Smith var influerad av både gospel och blues Han blev först känd när hans skivor började spelas i jukeboxarna på 1950-talet. Under 1960 och 1970-talet var han med och skapade musikstilar som senare blev funk och souljazz .

Sonen - Philipp Meyer

Avsluta läsåret 2013 på bästa tänkbara sätt (fast jag hinner nog med några till).

Att använda epitetet mästerverk känns här helt riktigt. Detta är verkligen en stor läsupplevelse och den förtjänar många läsare.

Det är Philipp Meyer, född 1974, andra roman. Han debuterade med American Rust 2009 som inte är utgiven på svenska än. Med Sonen har författaren fått ett fantastiskt mottagande och blivit hyllad av en stort sett enig kritikerkår. Det är en stor berättelse på alla sätt. På nästan 600 sidor får vi ta del av ett drama som i grunden handlar om exploateringen av västern och byggandet av en nation. Den är fruktansvärt brutal och absolut inget för den alltför känslige. Det finns scener som beskrives så detaljerat och exakt att det är som ett slag i magen. Mycket naket våld och tortyr skildras extremt närgånget.

Det är en episk berättelse om tre generationer i  familjen McCullough. Boken börjar 1849 och vi får följa trettonåriga  Eli McCullogh när han blir bortförd av comancher som massakrera hans familj utom fadern som inte är hemma. Eli växer upp hos comancherna, får indianskt namn och blir så småningom en krigare i stammen. Men ganska snart förändras verkligheten för indianerna. Om detta läste jag mycket om som ung grabb och har sett otaliga skildringar på film. Kommer och tänka en del på Little Big Man med Dustin Hoffman som var en film som jag gillade mycket. Indianerna blir hårt trängda, bisonoxarna blir allt färre, svält och sjukdomar drabbar indianbefolkningen hårt. Eli återvänder efter några år till de vita och "civilisationen" där han till en början har svårt att anpassa sig för att sedan bli en en rik och mäktig person. En grundare av den dynasti som vi sedan får följa ända till nu.                    

Dynastin historia skildras växelvis genom Eli McCullough, hans son Peter McCullough och dennes sondotter Jennie McCullough. 
Genom Peter skildras historien ur hans dagböcker som börjar 1917 och som han säger är tänkta att berätta den "sanna" historien om släkten. Peter har svårt att finna sig tillrätta. Han anklagar sin familj för många oförrätter och plågas av dåligt samvete. Mycket våld även här som framför allt drabbar den mexikanska befolkningen i Texas.
Och så till sist får vi följa Jennie, stormrik matriark som minns familjen och släktens historia. En släkt som blev rika på boskap och framför allt olja. Denna olja som präglat mycket av Texas historia.

Boken är fylld av detaljer och det känns att författaren måste ha ägnat mycket tid åt research. Så förutom att det är en mycket bra roman så är det också en fantastisk historielektion.
           

Klassiska Jazzskivor

The Blues and the Abstract truth är ett storartat album som jag håller mycket högt och ofta spelar. Den har en del likheter med jazzens superalbum Kind of Blue. Ett utforskande av bluesens struktur och stämning.

Det är ett fenomenalt gäng musiker som är samlade här. Oliver Nelson själv på altsax och tenor. Sedan Eric Dolphy på flöjt och altsax. George Barrow på barittonsax. Den flitige Freddie Hubbard på trumpet. Sedan har vi Bill Evans på piano, Paul Chambers på bas och Roy Haynes på trummor.
Oliver Nelson är för de flesta mest känd som bandledare och arrangör och är kanske mindre känd som saxofonist. Den här plattan visar dock på vilken duglig saxofonist han var. Men den är framför allt ett exempel på ett oerhört potent och kompetent bands samspel.      
Det är en skiva som brukar rankas mycket högt bland jazzkritiker och för alla som tar sig tid att lyssna har inte svårt att förstå varför.
Så lägg er på dyschatellen och njut så återkommer jag snart igen med mera jazz.
 

Livbåten - Charlotte Rogan

För en vecka sedan var hon i Sverige. Charlotte Rogan vars debutbok Livbåten blivet en stor succé i många länder. Det senaste är att den också ska bli film.
Förtattaren som debuterade vid fyllda 60 år har fått en framgång som hon knappast räknat med. Hon har arbetat som arkitekt, varit hemmafru men har också i hemlighet under tjugofem år skrivet. Fyra gånger refuserad med lika många böcker. I en intervju i aftonbladet säger hon så här  "När barnen var små hade jag barnvakt ibland. Jag tog bilen, körde runt kvarteret och parkerade bakom några soptunnor. Sedan smög jag tillbaka, in i mitt lilla rum med dator intill garaget och skrev ett par, tre timmar. Jag höll skrivandet hemligt, bland annat för att slippa en massa åsikter och råd"

Är den då värd all uppståndelse? Innan den frågan besvaras kanske något om handlingen. Det är 1914 och oceanångaren Empress Alexandra med 800 passagerare förliser av någon oklar anledning. I en av de få livbåtarna som sjösätts finns den unga Grace och trettioåtta andra passagerare. Vi får följa hennes berättelse i dagboksform. Det är en obehaglig och spännande bok som tar upp flera moraliska frågeställningar. I en så utsatt och annorlunda miljö ställs alla inför beslut som vi vanligtvis inte behöver ta ställning till. Den moraliska kompassen kan de lika dåligt förlita sig på som den vanliga kompassen. De driver sakta mot sin undergång. Det är en driven berättelse och det inte är svårt att förstå varför den har blivet en succé. Likväl är jag inte helt nöjd. Det är något med språket som inte är helt tillfredställande. Kanske är det översättningen? Eller så skulle hon helt enkelt jobbat något mer med texten. Men jag tycker ändå att den är mer än läsvärd och tror att den finner många läsare nu till Jul.

                

Hört i bokhandeln.

Under de tjugofem år som jag arbetat i bokhandel har jag samlat på mig en del historier från vardagen.

Jag kommer under denna rubrik dela med mig av dessa historier. Bara för några veckor sedan var jag med om en rolig och lite "söt" händelse.

En trevlig och pratsjuk äldre herre kom till kassan med Dr Michael Mosleys bok 5:2 -dieten. När detta yrke är som bäst uppstår möten och samtal som, om inte kön är för lång, kan leda till trevliga pratstunder. Vi inledde lite trevande ett samtal kring denna nya diet. Mannen var redan frälst och hade sedan en tid tillbaka använt sig av den. Men ville läsa om teorierna och idéerna bakom det hela. Jag hade dagen innan sett ett program där författaren Mosley själv berättade att han numera hade gått in för 6:1 dieten. Så jag nämnde detta för mannen, som det visade sig hörde lite dåligt. För han började beklaga sig och förtalde mig att det nog inte blev så ofta numera sedan hustrun gick bort. Jag började skratta och han började skratta, något generat, när det gick upp för honom att jag inte sagt sexdieten som var det han hade uppfattat att jag sa.

            

Hägring 38 - Kjell Westö

Första gången jag läste Kjell Westö var 2000 då hans "Vådan av att vara Skrake" kom ut. En roman som jag tyckte väldigt mycket om. Har sedan dess inte läst något mer av honom.

Kunde konstatera redan i somras när SVB höstboknummer kom ut att Hägring 38 den skulle jag allt vilja läsa. Så häromdagen var det dags att ta sig an den med stor förväntan. Kanske nu ännu mer sedan den blev Augustnominerad för någon vecka sedan.

Det är Finland, Helsingfors 1938. Det analakande kriget kan anas, men ligger ännu ett år framåt i tiden. Men Hitlers expansionspolitik och nazismen gör sig påmind på många sätt. Det finns i boken en väldigt stark och oförglömlig sekvens som dessutom bygger på en autentisk händelse. Abraham Tokazier var en finsk 100 meterslöpare av judisk börd som vann ett lopp 1938 på Helsingsfors stadium. Men när det var dags för prisutdelning så hade arrangörerna placerat honom på fjärde platsen av hänsyn till den tyska delegationen.

Romanen har två huvudpersoner, advokat Claes Thune och hans, när romanen börjar, nyanställda sekreterare Matilda Wiik. Handlingen berättas växelvis av dessa två. Thune har tillsammans med några tidigare studiekamrater bildat onsdagsklubben. Där umgås de under avslappnande former med  stora mängder sprit och diskuterar kultur och politik. De nya ideologiska strömningarna har lett till osämja i gruppen. Och personerna ger här uttryck för de olika idéer som är i svang vid denna tid.
En dag när Matilda är kvar för att vara hjälpreda åt Thune i onsdagsklubben hör  hon en röst som hon känner igen från en annan mörk tid, tjugo år tidigare. En tid då det Finska inbördeskriget och dess efterspel pågick.
Det är Westös språk som är den stora behållningen tillsammans med hans förmåga att fånga tidsandan.
Romanen tappar lite fart i bland då det går på tomgång. Men mot slutet blir det thriller artat spännande även om man förvisso tidigt räknar ut hur det ska sluta.          
           

Vieux Farka Touré - Inkonst 6 november 2013.

Ofta känner man att det är ett stort privilegium att bo i Malmö. Många stora musiker avlöser varandra var och varannan dag. I går var det åter dags för en känd musiker att lämna avtryck i staden.

Först en länk till en recension som jag skrev tidigare i höst om hans senaste skiva Mon Pays som betyder Mitt land.

Vieux Farka Touré född 1981 i Niafunké, Mali,  är son till den legendariske musikern Ali Farka Touré (1939-2006). Och är liksom sin far en lysande gitarrist med distinkt och karakteristiskt sound.

I går hade han med sig minsta möjliga band. Han själv på elektrisk gitarr tillsammans med trummor, bas och Ngoni. Jag saknade dock det så för regionen underbara instrumentet Kora. Runt halv tio stod de på scen i en till två tredjedelar fylld sal på Inkonst. Öppnade mycket stillsamt med flera låtar från den nya skivan.(tror jag, tycket i alla fall att jag kände igen flera av dem) Till en början var sången något skrikigt skärande. Men detta rättades till så småningom. Bandet fortsatte att utforska den Maliska musik traditionen där Vieux fick utrymme att bjuda på många fina gitarr slingor. Trummisen spelade till en början på en enkel inhemsk trumma innan han satte sig bakom ett vanligt trumsett. Det var bitvis väldigt vackert med mycket vemod och blueskänsla. Efter fem låtar la bandet in en högre växel där de bjöd på ett dansant gungande under några låtar. Men här blev det lite mycket "show" och publikfrieri där den tidigare nerven och känsligheten förvann. Det blev till slut något enformigt, men jag vill ändå säga det att på det hela taget var det en lyckad konsert där vi fick många prov på Vieux fina gitarrspel.

Tagit med telefonen. Inkonst Malmö 6 november

Här en artikel om Vieux Farka Toure från Sydsvenskan.   http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/toure-pa-turne-for-att-spela--och-tala-om-hemlandet/

Här en spelista som innehåller flera av hans skivor.  Toure

Larry Carlton quartet - 31 oktober 2013 på Nöjesteatern.

Det har varit mycket jobb några dagar så det är först nu som en recension av torsdagens konsert med Larry Carlton låter sig göras.

En sann gitarrmästare gästade staden Malmö på Nöjesteatern häromdagen . Larry Carlton även känd som Mr 335 efter gitarren Gibson ES-335 som är den gitarr han vanligtvis använder. Han kom med sin kvartett  där hans son Travis Carlton spelar bas, Dennis Hamm på keyboard  och Marcus Finnie på trummor. Väldigt få hade hörsammat konserten. Själv  hade jag inte heller tänkt gå utan bestämde mig i sista stund.  Anledning till det är att  Larry Carlton kan vara lite väl polerad för min smak.  Har för visso alltid gillat hans gitarrspel när han spelat med Steely Dan, Joni Mitchell, The Crusaders och många andra. Däremot har jag ofta upplevt hans egna skivor som lite tråkiga.

Men jag och de få som var där fick en fantastisk timme. Tycker att "live" kommer hans personliga gitarrsound bättre till sin rätt. Det var en lekfull och glad Larry Carlton, en zenmästare i aktion. En stark närvaro, nertonat, avskalat, smakfullt och distinkt. Men också glöd och frenesi  där det var på sin plats. Det blev en blandning av stilla jazz, underbar blues, mycket funk, soul och fusion. Men också lite latin. En fin konsert som man blev glad av.    

"Loneliness seems to be such a painful, frightening experience that people do practically everything to avoid it" - Dan Josefsson - Mannen som slutade ljuga

Citatet ovan härrör från Frieda Fromm-Reichmann och avslutar Dan Josefssons bok "Mannen som slutade ljuga". En bok som ger oss den sista pusselbiten i Sveriges största rättsskandal någonsin.

Hannes Råstam visade i sin bok "Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare" steg för steg hur Thomas Quick/Sture Bergwall förvandlades till seriemördare och hur domstolarna kunde döma honom för åtta mord han inte begått.

Men Hannes Råstam förklarade för sin vän Dan Josefsson innan han gick bort att det fortfarande för honom var en gåta hur detta kollektiva rättsliga vansinne kunde uppstå. Hur kunde åklagare Christer van der Kwast, psykologen Birgitta Ståhle, polisen Seppo Penttinen, minnesforskaren Sven Å Christianson och advokat Claes Borgström agera som de gjorde. När det inte finns ett enda jävla bevis för att Sture Bergwall skulle vara en massmördare.

 Oj oj oj ! Utbrister man många gånger under läsningen. Lika ofta skakar man på huvudet och tar en paus där man undrar hur galet kan det bli? Boken är spännande som en thriller. Den är oerhört  välskriven och oroväckande. Det här måste nog anses vara höstens stora debattbok. Den har också helt riktigt blivit Augustnominerad. Det är en overklig historia som Dan Josefsson låter oss ta del av. Hade någon fått för sig att skriva en spänningsroman med denna intrig hade den avfärdats som allt för osannolik. Det är en sanslöst skrämmande historia, där verkligheten överträffar dikten med hästlängder.

Några dagar efter Hannes Råstams begravning är Dan Josefesson den slutgiltiga gåtans lösning på spåret. Mycket pekade på att de rättspsykiatriska metoderna som användes på Säter tillsammans med en ständigt överdrogad Sture Bergvall, som dessutom inget hade att förlora genom att erkänna, kunde var förklaringen. Tidigt dyker en psykoanalytiker vid namn Margit Norell upp. Första halvan av boken visar på denna kvinnas "osynliga" starka inflytande på flera nyckelpersoner runt Sture Bergwall. Det handlar om återgestalningsterapi, en idé om bortträngda minnen där framför allt övergrepp som skett i barndomen spelar en stor roll.
Vill helst inte berätta för mycket om handlingen. För ni måste alla läsa boken!
Men så mycket kan sägas att denna Margit Norell hade ett mycket stort och osunt inflytande på flera nyckelpersoner på Säter och så småningom också på andra inom rättsväsendet.

Andra halvan beskriver alla de skogstokiga vallningar som genomfördes med en överdrogad Sture Bergvall i påhittade liksom riktiga brottsplatser. I skogar, sjöar och landskap i Sverige och Norge.
Här är läsningen så fruktansvärt tragikomiskt att det är smärtsamt att läsa. Måste bitvis lägga den åtsidan och kontrollera om jag fortfarande befinner mig i verkligheten eller drömmer alltihop.

Detta måste vara höstens viktigaste debattbok som ni anbefalles att läsa.

 

Bombino

I går gästades Babel i Malmö av en av ökenbluesens främsta representanter, tuaregen Omar "Bombino" Moctar, född 1980 i Agadez, Niger. Jag hade sedan länge planerat att gå på denna konsert, då jag blev uppringd av tidningen Lira som sa att jag vunnit två biljetter. Ett stort tack vill jag framföra till den alldeles omistliga tidningen Lira som ingen vettig människa kan klara sig utan.

Så till konserten i går. Det blev en lång väntan innan de till slut stod på scenen någon gång strax efter nio. Bombino och hans tre medmusikanter inledde först med en stillsamt gungande akustisk halvtimme. Där Bombino spelade akustisk gitarr tillsammans med bas, traditionell nordafrikansk trumma och handklapp. Sedan kopplas elgitarrerna in och ett överjävligt sväng tar vid. En enastående timme följer där de enskilda låtarna nästan inte går att urskilja från varandra. De fyra musikanterna pumpar rytmiskt fram "evighetslånga" elektriska gitarrslingor av sublim hörsamhet för sin musikaliska tradition. Med undantag för de mer kända bandet Tinariwen är Bombino en värdig representant för den Tuaregiska ökenbluesen. Han är en mycket skicklig gitarrist som under sin uppväxt brukade titta på videor med Jimi Hendrix och Mark Knopfler.

Jag tror att vi var många som gick glada och leende därifrån.

Här en liten spellista för den intresserade.   Bombino

Klassiska Jazzskivor

Nu har turen kommit till en av jazzhistoriens mest produktiva nämligen Dexter Gordon som sägs medverkar på långt mer än hundra skivor.
Dexter Gordon född 27 februari 1923 i Los Angeles, död 25 april 1990 i Philadelphia. Gordon räknas till en av två-tre bästa tenorsaxofonisterna genom tiderna.

Han var en av de första tenorsaxofonisterna som tillsammans med pionjärerna Charlie Parker, Dizzy Gillespie och Bud Powell blev en uttolkare av Bebop. Hans karriär varade i över fyrtio år. Han var liksom Miles Davis en estet av rang. Kallades den "eleganta jätten" på grund av sin längd (198 cm).

Dexter Gordon, tenorsaxofon, Freddie Hubbard, trumpet, Horace Parlan, piano, George Tucker, bas, Al Harewood, trummor

Efter fyrtiotalets uppmärksammade år, då han bl.a spelade med Charlie Parker, och sedan de många skivinspelningar han gjorde med en annan tenorist Wardell Gray. Så blev han försummad under stora delar av 50-talet. Men han gjorde en succéartad comeback 1961 med Doin' Allright och  

Dexter Gordon, tenorsaxofon, Kenny Drew, piano, Paul Chambers, bas, Philly Joe Jones, trummor

Dexter Calling som är inspelad 3 dagar senare. För att året efter toppa med

Dexter Gordon, tenorsaxofon, Sonny Clark, piano, Butch Warren, bas, Billy Higgins, trummor

den kanske bästa av dessa tre album. Go som är ett strålande bevis på en artist på toppen av sin förmåga.    

Femtio Fantastiska ECM Skivor

Le pas du chat noir - Anouar Brahem

Anouar Brahem (född 1957 i Tunis, Tunisien) är kompositör och Oudspelare. Han har för skivbolaget ECM utkommit med flera mycket bra skivor. Bl.a. Madar där Jan Garbarek medverkar. En annan är Thimar som är en strålande skiva med den alltid lika begåvade Dave Holland på bas och John Surman på basklarinet och sopransaxofon.


Men jag har valt att skriva lite utförligare om Le pas du chat noir som är ett album som visar prov både på Brahem storhet som kompositör och att han är en elegant och skicklig Oudspelare.

Det är ett album som har en ganska unik och annorlunda sättning. Oud, piano och dragspel är inte ofta man hör tillsammans. Det är en oerhört vemodig och magisk skiva. Ett utmärkt exempel på musikaliskt samspel där man är väldigt lyhörd för varandra. Lika intresserad av att lyssna som att spela. 

Fuente Vaqueros

Gjorde en rundresa i Andalusien under några varma sommarveckor 1996 . Besökte framför allt Cordoba, Sevilla och Granada. Under en dag besökte jag Federico Garcia Lorcas födelseby Fuente Vaqueros en bit utanför Granada. En bondby som Gud glömde. Det var förvisso siesta när jag anlände, men har aldrig varit någonstans där det har varit så folktomt och övergivet. På byns lilla torg satt några gamla gubbar och språkade annars var det alldeles lugnt och ödsligt. Letade mig fram till ett obetydligt hus som var Federico Garcia Lorcas födelsehem och som numera inhyser ett väldigt trevligt museum. Jag och ett äldre Argentinsk par var de enda besökarna. Vi fick en givande rundvandring i ett folktomt museum där det fanns tid för alla mina frågor.

 

Federico García Lorca, föddes den 5 juni 1898 i byn Fuente Vaqueros och mördades 18-19 augusti 1936 i Víznar, Granada av Francoanhängare. Han studerade juridik och litteratur i Madrid 1919-1928. Han debuterade 1920 med dramat "Fjärilens förbannelse. Hans mest kända pjäser "Blodsbröllop"  och "Bernardas hus" är centrerade kring människans eviga frågor om kärlek, liv och död. Lorca skrev också dikter som förenar traditionsmedvetande med förnyelse. Som exempel på det senare kan nämnas den surrealistiskt färgade diktsviten Poeta en Nueva York.

Lorca kom ur en intellektuell och liberal miljö, och var hängiven anhängare av den spanska republiken, etablerad efter monarkins fall 1931. På grund av detta kom han på kollisionskurs med högerkrafterna och katolska kyrkan (Lorca var homosexuell) i det spanska samhället. 

 På det lilla fantastiska förlaget Tranan finns fyra volymer Lorca på svenska.

Kvinnodramerna. Blodsbröllop ; Yerma ; Bernadas hus

Fisk, himlakroppar och glasögon

Fyra korta stycken

Publiken ; Så går fem år ; Resa till månen : två dramer och ett stumfilmsmanus

 

 

Flossie - Anonym

I förlaget Vertiogos erotiska klassiker serie har nu turen kommit till Flossie. En roman som kom ut första gången 1897. Den har allt sedan dess översatts till många språk, kommit i många nya utgåvor och har även filmats två gånger. Allt sedan den kom ut första gången har det spekulerats i vem som är författaren och denna gåta är fortfarande obesvarad.

    
Det har varit flera kvalificerade gissningar genom åren. I både förordet och efterordet näms flera kandidater. Bl.a. har den engelske poeten Swinburne utpekats som författare.

Arne Häggqvist (1911-1995) var författare till och översättare av en lång rad verk och introducerade många framstående författarskap i Sverige. Hans översättning av Flossie kom ut 1965. Inför Vertigos utgåva är översättningen reviderad mot originaltexten av C/M Edenborg.

Halvblodsblues - Esi Edugyan

Det här är en roman med sväng! För att tala med jazzens idiom. Efter två, tre sidor är man fast. Det är en roman om jazz, rasism, nazism, kamratskap, kärlek, svartsjuka och svek.

En berättelse som är berättad med ett språk som liknar jazzen. Mycket slang, puls och synkoper.

Roman handlar om två svarta musiker Sid Griffith och Chip Jones från Baltimore, USA som åker till Europa. Ett levnadsöde som dom delade med många andra som var trötta på den rasism som var utbredd i södra USA.  De spelar Jazz i mellankrigstidens Berlin innan plankstrykaren Hitler förbjuder sådan degenererad musik. "Jazz. Här i Tyskland sågs det som nåt värre än ett virus. Vi var alla värdelösa som löss, vi negrer och judar, slödder och pack som envisades med att spela den vulgära olåten, och lockade fina blonda ungdomar till sedesfördärv och sex."

Vi möter bandet Hot-Time Swingers i Berlin 1939 som under några har haft en enastående karriär, med flera skivor utgivna och många spelningar runt om i Europa. Men nu är bandet på flykt undan kriget. För bandet, som består av den otroligt begåvade och unga svarta tyska trumpetaren Hieronymus Falk på trumpet, Ernst "the Mouth" von Hasselberg på klarinett, Big Fritz Bayer på altsaxofon, Paul Butterstein på piano, Sid Griffith på bas och Chip Jones på trummor, blir tillvaron aldrig densamma igen.

Några i gruppen lyckas fly till paris, men efter en tid kommer kriget i fatt dem även där. I Paris görs en skivinspelning som kommer att få en avgörande betydelse för den fortsatta historien.

Det är en historia med en stark närvaro och autenticitet som jag rekommendera varmt. 

 

Alice Munro

Vilket bra val! Ett inte på något sätt ett oväntat val, utan snarare tvärtom, hon har varit favorittippad i många år. Förvisso finns det många som varit det och som inte fått det. För oss som jobbar i bokhandeln är ett utmärkt val. Det finns stor försäljnings potential. Hon är redan nu ganska läst och efterfrågad. Det finns dessutom redan nu flera titlar med henne. Även om de kommer att vara slut ganska snart, så är det relativt enkelt med tilltryck. Det är ingen svår författare som fått priset. Alice Munros är "den samtida novellkonstens mästare" som prismotiveringen lyder.

Inga invändningar i Nobelkommittén får vi höra. Om så är fallet får vi först veta om femtio år. Men det är kanske mindre viktigt. Helt klart är att det är ett omtyckt och uppskattat författarskap som kan får många läsare.

 Några utvalda titlar på svenska.
   

Jan Allan minns sitt femtiotal

Det kom häromdagen en omistlig bok för alla jazzälskare och fotointresserade. Jag blir så glad över att det fortfarande ges ut sådana här "smala" och vackra böcker i Sverige. 

Jan Allan minns sitt femtiotal, Brombergs förlag 2013.

 Så här skriver Jan Allan själv i förordet till sin bok.

"En mörk och blåsig höstkväll finner jag mig stående i arbetsrummet med ett dammigt gammalt fotoalbum i händerna. Jag bläddrar, häpnar, förundras. Har jag verkligen tagit alla dessa bilder? Har jag verkligen befunnit mig i alla dessa miljöer, tillsammans med alla dessa människor?
Plötsligt står jag öga mot öga med min historia. De stirrar på mig, alla de amerikanska jazzstjärnorna, väggmålningarna och de bedårande tusenskönorna på Nalen, alla mina vänner och spelkompisar, festerna, röken, jammen, turnéerna ...

Minnena börjar surra i bakhuvudet och de talar till mig då jag betraktar instrumenten som surrats fast på taket på det gamla PV-skåpet, för att fraktas till konserten i Östersund. Eller när jag tittar rakt in i Sophia Lorens ögon, genom en Rollieflex, på Kårhuset. Och så filminspelningen med Alice Babs, vandringen längs Kungsgatan dragandes på Lionel Hamptons vibrafon.

Jag inser, ödmjukt, att jag har haft ett fantastiskt och händelserikt liv. Jag lägger ifrån mig albumet, letar en stund i garderoben och finner den, lådan med negativ. Och då jag långsamt och metodiskt går igenom dem blir jag än mer rörd över det rytmiskt skiftande och det så påtagligt melodiska händelseförloppet under mina år som musikant, tillsammans med många av de allra största. Det är tusentals bilder. Som aldrig tidigare blivit framkallade. Och de har legat undangömda, i nära sextio år.

I denna bok delar jag med mig av mina fotografiska minnen, där samtliga bilder är tagna då trumpeten för en stund har lagts åt sidan och kameralinserna tagit över intresset. Jag låter följande dokument, med sina tidstypiska kulörer och varma gråskalor, berätta sannsagan om mitt femtiotal."

Jan Allan (född 1934)  har i snart 60 år varit en centralgestalt i svensk jazz. Han har dessutom haft en civil karriär som fysiker ( disputerat i partikelfysik). Nu får vi också ta del av en för de flesta mer okänd sida av Jan, nämligen hans passion för fotograferandet. 

Boken innehåller ett rikt bildmaterial med många fina bilder. Tyngdpunkten ligger så klart på bilder som har med Jans långa karriär som musiker att göra. Här finns bilder från det egna turnélivet där medmusiker som Rolf Billberg, Lars Gullin, George Riedel och många, många fler av 50-talets svenska jazzelit passera i revy. Här finns också många fina bilder på flera av de stora amerikanska jazzstjärnorna. 

Hoppas jag är ursäktad om jag bjuder på några bilder från boken.

Det är en väldigt fin fotobok som jag rekommendera varmt och hoppas den når många bokköpare. 

Slutligen en länk till Jan Allans mest kända skiva. "Jan Allan - 70" en skiva som tilldelades Orkester Journalens Gyllene Skiva och som av The Penguins Guide To Jazz on CD räknas till en av de mycket få "oundgängliga skivproduktioner" i världen.    
        

Äntligen!

Det börjar närma sig den tid på året då tillkännagivandet av nobelpriset i litteratur står för dörren. Tror bestämt att någon gång nästa vecka kommer akademin med sitt tillkännagivande.

Ända sedan jag började i bokhandeln för 25 år sedan har detta återkommande "spänningsmoment"  varit något jag ser fram emot. Det är inte bara roligt att varje år försöka gissa och sedan diskuterar valet. Men det viktigaste tycker jag nog är det att litteraturen får vara viktig och stå i strålkastarljuset. Detta under en kort och intensiv period, men ändå !Det är också viktigt för försäljningen i bokhandeln. Somliga år kan valet av litteraturpristagare vara direkt avgörande för om det blir ett bra eller dåligt  försäljnings år.

Vilka är då årets favoriter? Enligt spelbolagen så ser det ut så här :

Väldigt många av dessa namn återkommer år efter år. Under flera år har dessa ständiga kandidater ofta varit  Adonis, Joyce Carol Oates, Philip Roth och Assia Djebar, Alice Munro , och några till. Men tycker mig också märka att på senare år, sedan spelbolagen la sig i har vissa namn kommit i skymundan. Så som Antoni Lobo Antunes, Junot Diaz, Cees Nooteboom, Margaret Atwood och några andra som ständigt låg på den "heta listan" kommit att betraktas som riktiga högoddsare. Det är roligt att se hur Bob Dylan under de senaste åren betraktas som en kandidat att räkna med. Ingen skulle vara gladare än jag och jag anser även honom värdig. Men tror däremot inte att akademin gör samma bedömning. En som jag inte heller tror på är Murakami. Sedan har jag hört från säkra källor att Joyce Carol Oates är utesluten sedan flera år.
Vem ska man då satsa en peng på? Jag tror att man får söka längre ner i listan. Men vem som jag där ska sätta en slant på det behåller jag för mig själv.