Pete Seeger

I går lämnade en av de allra största musikaliska ikonerna under nittonhundratalet oss. Av många kallad den amerikanska folkmusikens fadersgestalt. Såg någonstans att han var nominerad i flera år till Nobels fredspris. Och varför inte! Det skulle ha varit ett bättre val och mer välförtjänt än väldigt många andra fredspristagare. .

Pete Seeger föddes den 3 maj 1919 i New York. Hans Yankee-protestantiska familj, som han kallade "enormt kristen, i den puritanska, kalvinistiska New England tradition", kunde spåra sina rötter tillbaka över 200 år. En faderlig förfader, Karl Ludwig Seeger, en läkare från Württemberg, Tyskland, hade emigrerat till Amerika under den amerikanska revolutionen och gifte in sig i en gammal New England familj på 1780-talet. Hans far Charles Seeger, var Harvard-utbildad kompositör och musikforskare och hans mor Constance de Clyver Edson var utbildad vid Paris konservatorium som konsertviolinist och senare lärare vid Juilliard School. 

Charles och Constance skilde sig när Pete var sju, och 1932 gifte Charles om sig med sin elev och assistent, Ruth Crawford Seeger. Fyra av Petes halvsyskon från detta faderns andra äktenskap - Margaret (Peggy), Mike, Barbara, och Penelope (Penny) - blev också folksångare.

Pete Seeger studerade journalistik vid Harvard universitetet, men lämnade i mitten på 1930-talet under sitt andra studieår. 1935 fick han ett stipendium för att delta i det internationella ungdomslägret Camp Rising Sun i Rhinebeck, New York. Det var en livsavgörande händelse som kom att påverka hans livslånga kamp för fred och solidaritet.
1936 under ett besök på Mountain Dance and Folk Festival hörde han för första gången femsträngad banjo. Hade spelat ukulele från unga år, men nu kom banjon att bli hans instrument. I slutet av trettiotalet och under det tidiga fyrtiotalet träffade han och influerades av många tidens framstående musiker som till exempel Leadbelly och Woddy Guthrie med vilken han kom att inleda ett musikaliskt samarbete.       

Seeger var under fyrtiotalet med och grundade folkmusikgrupperna Almanac Singers, med Millard Lampel, Lee Hays och Woody Guthrie, och The Weavers, med Lee Hays, Fred Hellerman och Ronnie Gilbert.
The Weavers hade många stora hits i början av femtiotalet innan de svartlistades under McCarthyismen.
I augusti 1955 kallades han inför rätta för att vittna inför kommittén för oamerikanska aktiviteter.
1943 gifte han sig med Toshi-Aline Ohta vars stöd han hävade var en förutsättning för att göra resten av hans liv möjligt. De fick tre barn tillsammans. Toshi dog den 9 juli 2013 bara några dagar innan de skulle ha firat sjuttionde bröllopsdag.

1948 skrev han första versionen av sin numera berömda How to Play Five-String Banjo, en bok som har haft stort inflytande på många blivande banjospelare.
Han uppfann också den långhalsade eller Seeger banjon som är tre greppband längre än standard banjon.
Seeger inledde en solokarriär 1958 och kom under 60-talet att utöva ett enorm inflytande på folkmusikscenen och på den nya generationen folkmusiker som Dylan och andra.

Seegers skrev många sånger som har blivit klassiker och som framgångsrikt spelats in av andra artister.
"Where Have All the Flowers Gone" blev en hit med The Kingston Trio. "If I Had a Hammer" blev en stor hit med Peter, Paul & Mary och The Byrds fick en stor framgång med "Turn, Turn, Turn.
Bob Dylan Och Bruce Springsteen har också gjort covers och Springsteen inspirerades och gjorde det makalöst bra albumet "We Shall Overcome: The Seeger Session".  så sent som 2006.
Seeger mottog två Grammy Award i kategorin "Traditionella folkmusikalbum. Och 1993 tilldelades han en Grammy Lifetime Achievement Award. Han valdes 1996 in i Rock and Roll Hall of Fame.

    

Dimridå - Philip Kerr

Dimridå är en andra delen i Berlin Noir triologin om privatdetektiven Bernie Günther. Första delen Falskspel kom förra året och tredje delen planeras att komma ut i april.

Det är ett kärt återseende. Skratta högt redan i inledningen. Samma burdusa och cyniska jargong som jag tyckte så mycket om i den första kännetecknar även denna. Så här börjar den;
"- Precis som en jävla gök.
- Vadå?
 Bruno Stahlecker tittade upp från tidningen.
 - Hitler, vem annars?
Det knöt sig i magen när jag anade att ännu en av min kollegas djupsinniga liknelser om nazisterna var på väg."

Liksom i den förra boken är vi i Berlin, handlingen börjar i slutet på augusti 1938. Det är strax innan Münchenkonferensen. Som ledde till uppgörelsen om Sudetenland. Bernie får i uppdrag av en rik änka att utreda och sätta stopp för utpressning som berör hennes son. Samtidigt blir Bernie mer eller mindre tvingad att återgå i tjänst för Kripo (kriminalpolizie) för att utreda en seriemördare som mycket brutalt mördar unga "ariska" kvinnor. Dessa båda händelser kommer att korsa varandra. Och många obehagliga överraskningar väntar innan vi blir medvetna om det intrikata spel som försiggår bland högt uppsatta SS-män.Flera historiska händelser och personer nämns. Träffsäkra porträtt av Arthur Nebe, Reinhard Heydrich, Heinrich Himmler, Julius Streicher, Otto Rahn och Karl Weisthor.

Dimridå utspelar sig i en tid och en miljö som bara den i sig är obehaglig och spännande.Detta tillsammans med alla historiska referenser som gör att åtminstone jag börjar bläddra i uppslagsverk och vill veta mer är ett stort plus.
Trots att våran hjälte Bernie är grov och sexistisk, så är han en korgosse jämfört med alla andra ruttna personer i en rutten tid.
Väntar nu med spänning på del tre.

Great Guitar Genius

Under denna rubrik kommer jag att gå igenom flera av mina favorit gitarrister. Tycker det är lämpligt att börjar med en jubilar, Django Reinhardt skulle ha fyllt 104 år i dag den 23 januari.

Jean Baptiste "Django" Reinhardt föddes 1910 i Liverchies i Belgien. Familjen var kringresande zigenare. Han var inte bara den första riktigt stora jazzgitarr virtuosen, han var också den första icke amerikanska jazzmusiker som gjorde avtryck inom jazzen. Han började som barn spela violin. När han var 12 år fick han en banjo i present som han snabbt lärde sig att spela på och så småningom började han även spela gitarr. När han var 18 år skadades han mycket illa i en brand i den husvagn som var hans hem. Han fick första och andra gradens brännskador på halva sin kropp. Hans högra ben var paralyserat och fjärde och femte fingret på vänster hand  var svårt skadade. Många hade säkert gett upp en fortsatt karriär som gitarrist, men inte Django, som i stället utvecklade han en alldeles egen och unik teknik som har kommit att kallas 'Hot' jazz guitar. Där han spelade alla sina gitarrsolo med två fingrar och använde de två skadade till ackord.            

Han började spela professionellt på caféer runt Montmartre influerad av de tidiga pionjärerna inom jazzen så som Louis Armstrong och Duke Ellington. Började kompa den populära franska schlagersångaren Jean Sablon 1933 för att senare samma år bilda The Quintette du Hot Club de France. I gruppen ingick violinisten Stéphane Grappelli, Louis Vola på bas, Roger Chaput och Djangos yngre bror Joseph Reinhardt på kompgitarr. Ganska snabbt fick de ett internationellt renommé. Det var ett eget unikt sound som framför allt kännetecknades av samspelet mellan Django och Grappelli. Flera av Djangos kompositioner "Minor Swing", "Belleville", "Daphne", "Swing '42", Djangology" har blivit jazzstandards. Under åren fram till krigsutbrottet 1939 var de oavbrutet  runt och spelade i hela Europa. Kom också att spela med många amerikanska jazzmusiker så som Coleman Hawkins, Benny Carter och många andra. Flera hundra av de viktigaste skivinspelningarna gjordes också under dessa år. Under kriget återgick Django till sitt tidigare zigenarliv och drog runt i Frankrike och Belgien medan Grappelli levde i exil i London. Många hundra tusen zigenare mördades av nazisterna. Django var väl medveten om faran för sig och sin familj och gjorde några misslyckade försök att fly de ockuperade Frankrike. En förklaring till att han överlevde var att han hade ett visst skydd av den jazzälskande Luftwaffe officeren Dietrich Schulz-Köhn med smeknamnet "Doktor Jazz"

Hösten 1946 fick han en inbjudan från Duke Ellington att komma till Amerika. Turnén var till en början lyckosam men blev på det hela taget en stor besvikelse. Han kunde inte leva upp till alla de högt ställda förväntningar som ryktet hade fört med sig. Inte heller behärskade han elgitarren som han nu för första gången spelade. Det passade inte riktigt hans stil. Istället var det andra som utvecklade och definierade tidsandan. Den elektriska gitarren hade blivit instrumentet för dagen och här var det framför allt Charlie Christian (mer om honom senare) som var det nya namnet.

Han återvände ganska snabbt till Europa och till sitt zigenarliv. Han var en romantiker som hade svårt att anpassa sig till den moderna världen och hade också  delvis vårt för all berömmelse som följde i spåren.

De sista åren fram till hans alltför tidiga bortgång i hjärnblödning 1953 endast 43 år gammal gjorde han bara sporadiska framträdanden. Sista tiden innan sin död hade han börjat spela elektrisk gitarr trots sin tidiga tveksamhet mot detta instrument. Hans sista skivinspelning var med "Nouvelle Quintette" och man kunde då märka en ny riktning i musiken där han hade assimilerat bebopens idiom och blandat det med sin alldeles egna melodiska stil.
   
Här länk för den som vill lyssna.  Django Reinhardt – The Best Of Django Reinhardt       

Blue Note

Häromdagen närmare bestämt den 6 januari fyllde skivbolaget Blue Note 75 år. Vi är många som har en alldeles speciell relation till detta berömda skivbolag. De flesta har nog någon gång hört, men kanske än mer sett en Blue Note skiva. För berömmelsen ligger inte bara i musiken med alla jazzens stora artister utan lika berömda är de för skivomslagen, som kom att bli ett signum.

Den tysk-judiske immigranten Alfred Lion en hängiven jazzälskare sedan unga år var den som startade skivbolaget tillsammans med den vänsterradikale skribenten Max Margulis. Max som framför allt var finansiär, lämnade ganska snart. I stället kom Alfreds barndomsvän från Tyskland fotografen Francis Wolff att bli kompanjon i bolaget.

Allt börjar med en  inspelning med pianisterna Albert Ammons och Meade Lux Lewis den 6 januari 1939. Deras första riktigt stora hit var en inspelning av Summertime med sopran saxofonisten Sidney Bechet. Pengarna från den höll bolaget flytande under den tid som Lion var tvungen att tjänstgöra i armen under två år mellan 1941 och 1943. Under denna tid arbetade Wolff för Milt Gabler som hade startat skivbolaget Commodore Music.
I slutet av 1943 var de "back in business" och kunde åter börja spela in artister så som pianisten Art Hodes, trumpetaren Sidney DeParis, klarinettisten Edmond Hall och flera andra. I slutet av kriget kom de att spela in artister som saxofonisten Ike Quebec och 1947 spelade man in den fösta av många med pianisten Thelonious Monk vars inspelningar kan räknas till hans viktigaste i karriären.

Sedan följer inspelningar med snart alla som hade något med den moderna jazzhistorien att göra. Tadd Dameron, Fats Navarro, Howard McGhee, James Moody, Bud Powell vars skivor rankas som de bästa han gjorde. J. J Johnsson, Miles Davis gjorde några skivor för Blue Note men är annars mest känd för sitt samarbete med Capitol och Colombia.
Vidare Clifford Brown, Milt Jackson, Jimmy Smith, Hank Mobley, Lee Morgan, Sonny Clark, Kenny Doham, Kenny Burell, Jackie McLean, Donald Byrd, Sonny Rollins, Dexter Gordon, Herbie Hancock och många många fler.

Berömt är samarbetet med inspelningsteknikern Rudy Van Gelder som räknas till en av de allra viktigaste inspelningsteknikerna i musikhistorien. Han spelade in flera tusen av jazzens mest berömda skivor. Han spelade in för flera skivbolag (Prestige, Savoy) men är mest ihågkommen för samarbetet med Blue Note från 1953 till mitten på 60-talet.

Ett annat berömt samarbete är det med  Reid  Miles. Han var en grafisk designer och fotograf som anställdes 1955 av Wolff när övergången från stenkakan till vinylskivan krävde något mer. Miles kom att designa flera hundra av Blue Notes tolvtums skivomslag fram till 1965 då Liberty record köpte Blue Note.

Här några av alla berömda skivomslag i bolagets historia. Oftast ett samarbete mellan fotografen Francis Wolff och designern Reid Miles.      

Här en länk som skivbolaget har lagt ut i samband med jubileet. Där kan ni gå in och ladda upp en bild och göra ett eget skivomslag.
https://www.facebook.com/bluenote/app_492061697577448

Så här blev mina omslag.

Klassiska Jazzskivor

Nu har turen kommit till en riktig särling inom jazzen. Den allt för tidigt bortgångne Eric Dolphy. Född 1928 och dog 1964 av en diabetes koma bara några månader efter att den här skivan kom ut.

Eric Allan Dolphy var multiinstrumentalist som förutom altsaxofon även spelade flöjt och basklarinett. Han trakterade också mera sällsynt klarinett, piccolo och barytonsaxofon. Han var den första betydande solisten på basklarinett och även en bland de tidigaste märkbara flöjtsolisterna.

Out to Lunch! var Eric Dolphy´s enda skiva för skivbolaget Blue Note som bandledare. Skivan brukar betecknas som en av de bästa i skivbolagets historia likaså en av 1960 talets absoluta höjdpunkter inom frijazz och Dolphy´s magnum opus.

All compositions by Eric Dolphy.

1. "Hat and Beard" – 8:24
2. "Something Sweet, Something Tender" – 6:02
3. "Gazzelloni" – 7:22
4. "Out to Lunch" – 12:06
5. "Straight Up and Down" – 8:19

Erik Dolphy, basklarinett (1&2, flöjt (3) och altsaxofon (4&5)
Freddie Hubbard, trumpet
Bobby Hutcherson, vibrafon
Rihard Davis, bas
Tony Williams, trummor.

Vårens Böcker

GOTT NYTT ÅR!
Det är första dagen på det nya året. Som så många andra den här dagen är jag ganska trött. Det blev så klart en del inmundigande av bubbel igår.
En passande sysselsättning är att lite förstrött bläddra i SVB temanummer Vårens böcker. 

Vid en första lite slarvig genombläddring hittar jag dessa intressanta böcker. Det kommer säkert som amen i kyrkan att bli långt fler än dessa böcker, som så småningom hannar på min läslista när jag mer ingående penetrera katalogen. De femton som här presenteras kommer troligtvis att hamna på nattduksbordet.  

1. Thomas Bernhard - Korrigering. Tranan bokförlag. Utkommer i april. Tranan förlag ger ut många bra böcker denna vår.
2. Christopher Hitchens - Att dö. Efterlämnade anteckningar där denne briljante man redogör för sina sista arton månader i livet. Fri tanke förlag. Utgivning i februari
3. Julie Otsuka - När kejsaren var gudomlig. En ny bok av författaren till Vi kom över havet . AB förlag. Utkommer i april.
4. Philip Roth - Sabbaths teater. En favoritförfattare som nästan alltid är bra. AB förlag. utkommer i mars.
5. Lene Kaaberbøl & Agneta Friis - De oönskade. En ny deckare av det danska författarparet som skrev Pojken i resväskan. AB förlag. Är utkommen.
6. Milan Kundera - Ett möte. Det känns som evigheter sedan jag läste något av honom. Ska bli trevligt. AB förlag. Utkommer i januari.
7. Johan Svedjedal - Protestlitteratur. En bok om svensk skönlitteratur mellan 1965-1975. W&W. Utkommer i april.
8. Benjamin Stein - Den vita duken. Låter väldigt spännande. "En bok med två berättelse som möts på mitten. Läs den bakifrån, framifrån eller huller om buller." Thorén Lindskog. Utkommer i januari.
9. Jean-Michel Guenassia - Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv. Av författaren till den fantastiska romanen De obotliga optimisternas klubb. Norstedts förlag. Utkommer i april.
10. Philip Kerr - Tyskt rekviem. Kärt återseende. Det här är tredje delen i den spännande deckarserien om detektiven Bernie Günther. Historiska Media. Utkommer i april.  Andra delen Dimridå utkommer något försenad i januari. Första delen Falskspel var en oväntad trevlig bekantskap.
11. Torbjörn Säfve - Alternativ Svensk Litteraturhistoria. Karneval förlag.
12. Pehr Themaenius - Julmatchen på västfronten. Atlantis förlag. Utkommer i februari.
13. Willy Vlautin - De fria. Det är aldrig fel med en ny bok av Vlautin. Han har kommit att bli en stor favorit. Här kan ni läsa om hans tidigare böcker. Bakhåll förlag.
14. David Stuckler & Sanjay Basu - Åtstramning till döds. N&K. Utkommer i januari.
15. Kristian Lundberg - Det här är inte mitt land. Atlas bokförlag. Utkommer i januari.

Jag hoppas att denna lilla presentation har fått er sugna och inspirerade att ta tag i någon av dessa böcker.