Krokodilväktaren - Katrine Engberg.

Den här synnerligen välskrivna deckare är ännu inte utgiven på svenska. Den släpps först i juni, men jag har dock haft förmånen att redan nu läsa den. 

Krokodilväktaren av danskan Katrine Engberg är första delen i den hyllade köpenhamnsserien om det omaka paret Jeppe Kørner och Anette Werner.  I Danmark fick denna debut strålande recensioner och har vunnit flera prestigefyllda priser.

I Danmark har ytterligare två delar kommit ut och jag hoppas att de så småningom också släpps på svenska.  

Krokodilväktaren är både originell och spännande. Engberg har dessutom ett väldigt bra språk vilket vill jag påstå är ganska sällsynt i deckargenren. 

Här finns också ett stort och intressant persongalleri som hon omsorgsfullt ägnar mycket tid och därför upplevs personerna som verkliga. 

En ung kvinna hittas brutalt mördad i sitt hem. De båda polisinspektörerna Jeppe Kørner och Anette Werner som ofta går varandra på nerverna får hand om fallet. Ganska snart upptäcks en något udda länk mellan mordoffret, den unga Julia Stender och hennes hyresvärd Esther de Laurenti.       

120, rue de la Gare - Léo Malet

Det lilla förlaget Ersatz som främst ger ut rysk och tysk skönlitteratur, både gamla pärlor och nyare utgivning har då och då även gett några deckare. För flera år sedan gav de de ut den schweiziske deckarförfattaren Friedrich Glauser (1896-1938) och förra året gav de ut den fantastiska Babylon Berlin av Volker Kutscher (1962) som snart också ska sändas som TV-serie på SVT. 

Och för en vecka sedan släppte de en fransk deckarklassiker 120, rue de la Gare av den för mig helt okände Léo Malet (1909-96).

Léo Malet arbetade i unga år som kabarésångare. På trettiotalet umgicks han med  surrealisterna som André Breton och René Magritte. Under denna tid skrev han en del poesi, men han är främst känd för sina deckare om privatdetektiven Nestor Burma. 

Léo Malet kom att under 40 år att skriva ett trettiotal böcker med privatsnoken Nestor Burma i huvudrollen. De räknas som klassiker inom noir-genren och Léo Malet brukar tillskrivas som upphovsmannen till Noir i Frankrike. 

Noir är det franska namnet på den litterära stil som kallas hårdkokt i Amerika. Dashiell Hammet och senare Raymond Chandler som utvecklade stilen fick namnet noir när böckerna översattes till franska. Léo Mallet läste några av dessa och fick inspiration till sin serie om Nestor Burma. 

120, rue de la Gare kom ut 1943 och först nu på svenska i översättning av förläggaren Ola Wallin.
Den börjar i ett fångläger i Tyskland med tillfångatagna franska soldater. Där möter Nestor en gåtfull man som förlorat minnet och som strax före sin död nämner adressen 120, rue de la Gare. Handlingen rör sig vidare till den franska staden Lyon där Nestor åter får höra samma adress nämnas efter en skottlossning där en tidigare medarbetare på hans detektivbyrå blir dödligt skjuten. Resten av boken utspelar sig sedan i det ockuperade Paris med allt vad det innebär av utegångsförbud, mörkläggning och ransonering. 

Det är en ganska rörig historia, skriven med ett hårdkokt språk som inte alltid är så lätt att ta till sig för nutida läsare. Den hårdkokta stilen är liksom nästan helt borta i dagens deckare.  Stilen är både styrkan och svagheten då han förvisso är en mästare i att skriva rappt och slagfärdigt som här efter en blöt krogrunda tackar nej till ytterligare en drink " jag tackade nej och stod stadigare i mitt beslut än på mina ben", men kan som sagt upplevas något parodisk och stereotyp 

Den stora behållningen är miljöerna, det suggestiva mörklagda Paris, med billiga cigaretter och syntetisk likör.       

Rigmor Gustafsson - Palladium - 2019-04-10

Gårdagens konsert på Palladium med Rigmor Gustafsson och hennes tajta band var fullständigt underbar. Rigmor är ute på releaseturné för sin senaste platta Come Home. Plattan släpptes i slutet av februari och hon och bandet kommer precis från en längre Tysklandsturné när de igår landade i Malmö. 

Det har hunnit gå fem år sedan senaste plattan When You Make Me Smile som var en skiva med stor orkester. 

På nya skivan är det med trio, en trio hon jobbat med länge. Pianisten Jonas Östholm, Basisten Martin Höper och Trummisen Chris Mongomery. 

Dessa eminenta musiker är också med på turnén och de långvariga samarbetet märks tydligt. Det är ett sjukt svängigt, tajt och svävande komp som bandet presterar. Det märks att Rigmor är både glad och imponerad av sitt band och hon lyser av förtroende.       

Albumet bestå huvudsakligen av Rigmor Gutafssons egna kompositioner med texter av andra då framför allt Andreas Mattsson, men här finns också låtar av Joni Mitchell, Tanita Tikaram och Kate Bush.

Konserten igår utgjordes främst av de nya låtarna under första sett, som varade i trekvart. Därefter var det en paus tjugo minuter. I andra sett som varade nästan en timme blev det blandat fortsatt från den nya skivan men även en del annat så som Over the Rainbow och Birger sjöbergs Den första gång jag såg dig.  

     
Det var en förträfflig konsert med en smittande glad Rigmor som såg ut att stormtrivas och sjöng därefter. Det var många fantastiska sångprestationer.

Jag gick glad och uppåt därifrån med en signerad skiva.       
    

Reseberättelse från London - 2019-04-04 - 2019-04-07

Reseberättelse från bokhandelsskolans studieresa till London.    

Under årens lopp har det blivit flera branschresor med bokhandelskollegor och det är alltid lika trevligt. Med bokhandelsskolan har jag tidigare varit i Berlin (2008), Budapest (2014), Milano (2016) och Paris (2018).  

Den brittiska författaren, kritikern och språkvetaren Samuel Johnsson (1709-1784) lär ha sagt "Den som är trött på London är trött på livet – ty i London finns allt som livet kan bjuda" och visst är det så. London är en stad att ständigt återvända till. Själv är det mitt blygsamma femte besök i staden och det är 21 år sedan senaste besöket. 

Torsdag. 

Jag sitter med en kopp kaffe på Kastrup tidigt torsdag morgon och väntar på mitt flyg. Förutom två från Göteborg som snart mellanlandar och som ska med samma flyg som jag så flyger resten av vår stora grupp från Stockholm direkt till London. 

På Heathrow sammanstrålade vi nästan samtidigt, då Stockholmsflyget landade en halv timme efter vårt. Många känner varandra sedan tidigare och ännu flera har träffats i något branschrelaterat sammanhang, men bland oss var det också några som inte hade träffats förut. 

Efter en stunds väntan så kom vår buss som skulle ta oss till vårt hotell St Giles. Väl där han vi bara slänga in väskorna på rummet innan vi åter skulle ses i receptionen för att ta tunnelbanan från Tottenham Court Road till Holland Park där vi promenerade en kort bit till puben Ladbroke Arms där vi intog en välbehövlig och god lunch.

Sedan var det dags för vårt första bokhandelsbesök.  

Vi hade en avtalad tid på den lilla charmiga bokhandeln Lutyens & Rubinstein (21 Kensington Park Rd) i Notting Hill klockan 14.30, men vi hade svårt att hitta dit och blev en halvtimme sena. På vägen dit gick vi förbi ett hus på Portobello Road där George Orwell hade bott.

George Orwell, 22 Portobello Road

George Orwell (1903-1950) bodde en kort tid på denna adress från hösten 1927 till början av 1928 då han flyttade till Paris. 

Lutyens & Rubinstein, 21 Kensington Park Rd 

Som sagt något försenade trängde vi oss alla in i den lilla bokhandeln och fick en kort presentation av en av ägarna. Bokhandeln öppnade 2009 av Sarah Lutyens och Felicity Rubinstein och fyller således tio år i år. De har ofta bokklubbsmöten och några gånger i månaden även event, vanligtvis poeter. 

Efter en rundvandring i butiken var det dags att gå vidare vilket nog gladde alla andra i butiken eftersom 19 stycken uppspelta bokälskare från Sverige säkerligen var något i vägen i den ganska lilla och trånga, men väldigt charmiga bokhandeln.  

Bara ett stenkast bort låg sedan The Notting Hill Bookshop som öppnade 1979 och var först specialiserade på reseböcker. 2011 blev butiken en mer allmänsorterad bokhandel även om resehandböcker fortfarande är stort. 

Bokhandeln blev världsberömd 1999 då den figurera i filmen Notting Hill med Hugh Grant och Julia Roberts. 

Rakt över gatan ligger Kokboksbokhandeln Books for cooks som givetvis också fick besök av ett lämmeltåg av boknördar. 

Många var rejält trötta vid det här laget och de flesta åkte tillbaka till hotellet. Väl där gick jag och Malin till puben Museum Tavern som ligger väldigt nära hotellet precis vid British Museum för en svalkande pint. Tillbaka på hotellet blev det en stunds vila och sedan dusch innan alla åter samlades i receptionen kl 19.00 och därefter en kort promenad till kvällens restaurang som var Jamie Oliver's Italien vid Covent Garden. 

Vårt stora sällskap blev hänvisade ner i källaren på denna stora restaurang. Vi avnjöt där en middag med chark och ostplanka till förrätt, sedan kyckling med en röd pestoliknande sås och avslutningsvis tiramisu. 

Det var en fruktansvärd ljudvolym på stället vilket gjorde det svårt att samtala. 

Fredag.

Jag var uppe vid sju och efter en dusch gick jag för att äta frukost. Det är ett gigantiskt hotell med över sju hundra rum och ofta runt 900 gäster, så det blir lätt fullt vid frukosten. Men vid den tid då jag kom ner var det lugnt. 

9.30 var det samling i receptionen för dagens många bokhandelsbesök. Vi började hos Waterstones i den butiken som ligger alldeles nära hotellet.  

Waterstones, Tottenham Court Rd 

Waterstones är en stor bokhandelskedja med runt 280 butiker. Startades 1982 av Tim Waterstone som 1993 sålde det snabbt expanderade företaget till WHSmith. Mediekoncernen HMV tog 1998 över verksamheten av Waterstones. Ganska snart fick kedjan stora problem och 2000- talet var tungt decennium för den brittiska bokhandeln och många hundra boklådor fick stänga. Waterstones stod på randen av en konkurs när den ryska oligarken Alexander Mamut köpte kedjan våren 2011 för 53 miljoner pund. 

Detta är nu starten på det under och den omvandling som tillskrivs den mytiska mannen James Daunt. 

James Daunt (f 1963) är ägare och grundare av Daunt Books (senare idag ska vi besöka den anrika Daunt Books i Maryleborne) som är liten kedja av (nu) nio butiker. Daunt Books har varit väldigt framgångsrika sedan start och till skillnad från de flesta andra bokhandlare i landet så har hans butiker gått väldigt bra även under de svåra åren på 2000-talet. 

Den engelska oligarken Alexander gör nu genidraget att anställa James Daunt som VD för watersones. 

Nu börjar en omvandling av kedjan som kan beskrivas i att man återgår till ett mera lokalt tänk och där varje bokhandel mer skall drivas som en "oberoende" boklåda och i början av 2017 visade kedjan en vinst för första gången sedan 2008. 

Det är en stor bokhandel i två och ett halvt plan. I det rymliga källarplanet finns café och stor yta för att hålla event där runt 100 sittande kan deltaga. 

     

  

Vi promenerade sedan vidare förbi Foyles (107 Charing Cross Road) där vi inte riktigt hade tid att stanna till för vi hade ett bokat möte hos Hatchards (187 Piccadilly)  klockan 11.00. 

Vi kom i god tid till Hatchards så vi han titta oss omkring innan vårt möte. Hatchards grundades av John Hatchard (1769-1849) 1797 och är Englands äldsta. Det är en fantastisk bokhandel med så mycket historia och patina i väggarna. En elegant bokhandel i fyra plan plus källare. Många rum, med vackra trappor mellan planen. Svart inredning och blomsterdekorationer utgör en perfekt inramning till alla tusen och åter tusen titlar som dessa hyllor och bord härbärgerar.

        

Efter en stund kom butikschefen och tog oss lång upp i byggnaden förbi alla våningsplanen och sedan i smala brand liknande trappor till ett fint kontor. Där berättade han om bokhandelns anrika historia (1797) och dess kungliga privilegier som de för att behålla ständigt måste uppfylla stränga regler. 

Han berättade vidare om de många ägarbyten som skett under 1900-talet, 1956 förvärvades Hatchards av William Collins, son (skotskt förlag). 1990 köptes bokhandeln av en annan bokhandel Dillons och 1998 förvärvades Hatchards av Waterstones. 

Förutom att Hatchards är en mycket välsorterad bokhandel så har de också flera "sidoverksamheter", så som bokprenumerationer, och egenutgivning av exklusiva bokvolymer. De har 24 anställda var av 15 på deltid. Så klart kom även här James Daunt upp till diskussion.         

Bokprenumerationer

Unik Beatrix Potter utgivning  

          

Efter ett långt besök i denna vackra bokhandel var vi alla lite hungriga och vi tackade för oss och promenerade en kort bit till den stora Waterstones-butiken på samma gata för att i deras Café inta något enkelt att äta. 

När alla var klara var det dags att hasta vidare för att hinna till vårt inbokade besök hos Daunt Books i Marylebone klockan 14.30. 

Längs med promenadvägen passerade vi denna staty (Allierade) på New Bond St som föreställer Roosevelt och Churchill. 


Väl framme vid Daunt Books (84 Marylebone High St) blev vi mottagna av butikschefen Brett Wolstencroft som varit i bokhandeln i trettio år. Här kom återigen väldigt mycket att handla om James Daunt. 

      

Achilles Jams Daunt (1963) öppnande 1990 den första bokhandeln (i vad som numera består av 9 butiker, varav två utanför London) i denna vackra edvardianska byggnad som från början var ett antikvariat som öppnade 1912. 

I denna långsmala bokhandel utgör hjärtat av de långa galleriet med vackert välvda fönster i taket. Här är alla böcker sorterade efter land oavsett om det är romaner, biografier, kokböcker, historia eller så klart resehandböcker. 

Man har 40.000 titlar i lager och varje dag beställer två personer böcker till alla 9 butikerna. Varje kväll har man event i butiken och man kan ta in ca 150 personer. Ofta tar man ut en avgift på 10£ och då får kunden ett glas vin och 20% avdrag på boken. 

Annars är James Daunt inte mycket för rabatter utan mycket av hans framgång och filosofi i sina egna boklådor och sedan som VD för Waterstone var just detta att ta betalt för boken och sluta försöka konkurrera med Amazon. 

Som sagt under flera år under 90-talet och 2000--talet försvann nästan 1000 bokhandlare i Storbritannien och bokbranschen var i stor kris, men James Daunt lyckades få sina butiker att blomstra genom sin enkla filosofi att sälja böcker till fullpris.

Det fanns en tid då förlagen "köpte" yta på bord och i fönster, vilket nu har förändrats, men Daunt gjorde aldrig detta, utan man säljer bara böcker som man själv gillar. hela denna idé tog Daunt med sig till Waterstone.

Han fortsatte revolutionerar genom att avskaffa alla kampanjer och förkastade förlagens marknadsföringsbidrag. 

Efter detta intressant besök hade vi inget mera inplanerat denna dag utan nu stod det var och en fritt att göra vad de ville. Vi var ett större gäng som gick till en närliggande pub för dagens först pint. 

Vi som var där enades också om att träffas igen i receptionen klockan 19.15 för gemensam middag. 

Efter en stund bröt vi alla upp och jag och Malin tog en buss till Bokhandeln Word on the water (Regent's Canal Towpath) 

Word on Water är en ovanlig och smått osannolik bokhandel som är belägen på en pråm från 1920-talet. 

   

Det var ett roligt besök i denna förtjusande och oemotståndliga bokhandel som av naturliga själ inte hade så många titlar, fast det fanns ändå mer böcker än man kunde ana. 

Vi tog bussen tillbaka till hotellet och väl där blev det en stunds vila och renskrivning av dagens anteckningar från våra besök. 

Vi som sedan träffades igen var vrålhungriga så vi gick iväg för att hitta någonstans att äta. Vi fann en indisk restaurang som vi alla fann trevlig. Efter en rejäl och god middag gick vi till  puben The Wheatsheaf där både George Orwell och Dylan Thomas hade druckit på.  

                                 

                    

Lördag. 

Jag var även denna morgon uppe tidigt och hann med frukost innan det blev fullt. Många av oss sågs sedan i receptionen för gemensam avfärd till dagens inbokade bokhandelsbesök. 

Vi gick till Cambridge Circus och tog där en buss till Sloane Square där vi alla möttes. Vi promenerade en kort bit till bokhandeln John Sandoe (10 Blacklands Terrace).

John Sandoe är en underbar liten trevlig bokhandel med många små rum fyllda med böcker närmare bestämt 29000 titlar. Bokhandeln grundades 1957 och är en av Londons mest älskade oberoende boklådor. 

De har många återkommande kunder från både när och fjärran. De ger fortfarande ut  återkommande bokkataloger både i tryckt form och på nätet.

Vi träffade butikschefen och en av delägarna Johnny de Falbe som berättade allt möjligt om bokhandeln och bokbranschen. Här förde jag tyvärr lite dåligt med anteckningar, så allt spännande som han berättade kan jag inte återge. 

Efter detta besök var vi alla fria att göra vad vi ville. Jag, Malin, Eva, Elsa och Ingrid vandrade något planlöst iväg för att att äta lunch. Vi slank in på puben The Orange public House där vi åt underbara stenugnsbakade pizzor och drack en svalkande pint. 

Sedan vandrade vi ner till Themsen utom Ingrid som valde att åka hem. Efter en rejäl stärkande promenad tog vi buss 24 som kör en sträckning som bjuder på en fantastisk sightseeing genom London. 

Framme vid hotellet gick jag till puben The Jack Horner för avkoppling och skrivande innan vi alla klockan 17.00 ska träffas i receptionen.

Jag han med en kort dusch innan vi träffades och promenerade iväg till restaurang Sarastro (karaktär i Mozarts Trollflöjten) som var en otroligt märklig upplevelse. 

Efter detta omtumlande restaurangbesök med turkisk inriktning på maten splittrades sällskapet i olika grupper. Vi var ett gäng som valde att röra oss mot Soho och där festade vi sedan till sena timmen för att avsluta på hotellets bar. 

Söndag. 

Idag är det hemfärd men innan dess ska vi hinna med en litterär promenad i Bloomsbury. Vi sågs i receptionen 10.30 och tillsammans med vår inhyrda guide promenerade vi iväg först till Bedford Square där vi fick veta att denna park är privat och således inte öppen för allmänheten. Husen runt denna park är bland de bäst bevarade husen i den arkitektstil som kallas georgisk. Numera är det bara kontor, men tidigare bodde många litterära personligheter här. Under en tid låg också många förlag här, innan det blev för dyrt. Men på senare år har t.ex. Bloomsbury Publishing flyttat hit igen, något de kunnat göra eftersom de är förlaget som ger ut Harry Potter och således har råd med hyrorna här.

I nummer 44 bodde Lady Ottoline Morell (1873-1938) som var en engelsk aristokrat och societetsdam I hennes hem umgicks många artister och författare och andra intellektuella, så som Aldous Huxley, T.S Elliot och D. H Lawrence. Hon var också känd för att ha många älskare där ibland Axel Munthe. 

Vi promenerade vidare med vår duktiga guide som berättade levande om kvarteren där vi rörde oss.

Senate House Libraries 

Vi gick förbi längs med baksidan av British Museum. Museet grundades 1753 och har runt åtta  miljoner föremål i sin samling. I den stora läsesalen under kupolen huserade förr British Library som numera är flyttat till St Pancras. Många är de författare som suttit i läsesalen och som låtit sig inspireras av museet stora samling. Här satt i trettio år Karl Marx varje dag och skrev på Das Kapital. Andra som suttit här är Oscar wilde, Bram Stoker, Mahatma Gandhi, Rudyard Kipling, George Orwell, George Bernard Shaw, Mark Twain, Lenin, Virginia Woolf, Arthur Rimbaud, Jerome K, Jerome, H G Wells, Sir Arthur Conan Doyle och många många fler. 

Bredvid ligger London University med huvudbyggnaden "Senaten" som tornar upp sig mot skyn. George Orwell blev inspirerad av byggnaden och det sägs att det är förlagan till sanningsministeriet. Det påstås också att Adolf Hitler hade planer på att göra det till högkvarter vid övertagandet av Storbritannien.

Runt den större parken Russell Square ligger många institutioner som tillhör universitetet. 

Här finns också denna plakett på en av husfasaderna. 

Vi vandrade vidare förbi den stora institutionen för utbildning och pedagogik som anses vara nummer ett i världen. Vidare förbi Woburn Square Garden. 

Vidare till Gordon Square Garden. Som är något av ett centrum för starten av Bloomsburygruppen.

Rabindranath Tagore: Foto Jesper Ekdahl

Här finns också sedan något år tillbaka en byst av Tagore (1861-1941), den första icke-europé som mottog nobelpriset i litteratur (1913)

På nummer 46 Gordon Square bodde en ung Viginia Woolf (1882-1941) och hennes syskon där ibland Vanessa Bell mellan 1904-1907. 
Senare på samma adress bodde John Maynard Keynes (1883-1946) i många år mellan 1916-1946. 

På nummer 51 bodde författaren Lytton Strachy.

Bloomsburygruppen var en grupp brittiska intellektuella som under första hälften av 20-talet utgjorde en informell krets, det fanns aldrig något manifest, utan det var ett löst kollektiv av vänner och släktingar. 

Till gruppen brukar räknas Virginia Woolf, Leonard Wolf, E.M Forster, Lytton Strachery, Clive Bell, Vanessa Bell, Duncan Grant, Dora Carrington, Roger Fray och Maynard Keynes. 

De flesta medlemmarna i gruppen var gifta med med någon annan av medlemmarna, men det hindrade dem inte från att ha både hetero-och homosexuella relationer med andra i gruppen. 

Virginia Woolf

  
Vi vandrade vidare till Tavistock Square Gardens där en byst av Virginia Woolf finns. Hon och maken bodde på nummer 52 mellan åren 1924-1939 då huset bombades. 

I mitten av trädgården finns en staty av Mahatma Gandhi rest 1968. 

Mahatma Gandi

Till minne av terrorbombningen på buss 30. Foto: Jesper Ekdahl  

    
Här finns också ett minnesmärke över den fruktansvärda terrorhändelse som skedde på buss nummer 30 vid Tavistock Square. 

Här bodde Charles Dickens 1851-60. Foto Jesper Ekdahl

Mitt emot finns en plakett som anger att Charles Dickens bodde här, men huset revs 1901.

Woburn Walk: Foto Jesper Ekdahl

Vi promenerade vidare längs med Londons första shoppinggata Woburn Walk där bland annat W B Yeats bodde på 1895 -1919.

Vi vandrade vidare i slingrade banor mot Brunswick Square Gardens.

Där passerade vi ytterligare en husfasad där Bloomsburygruppen huserat. 

Vi tittade vidare på och fick berättat om Thomas Coram och hans välgörenhetsinrättning på under 1700-talet.  

   
Thomas Coram (1668-1751) var en filantrop som skapade ett barnhem för utsatta och övergivna barn. 
Vi fortsatte förbi St George Garden och fortsatte till British Library och det fantastiska St Pancras renaissance hotel. 

St Pancras renaissance hotel. Foto Jesper Ekdahl

Denna fantastiska byggnad är dels hotell, privatbostäder, men också tågstation för tågen till Paris. Kuriosa, över denna byggnad flyger Harry Potter i en bil i en av filmerna.  

John Betjeman: Foto Jesper Ekdahl

Under många år var det ett järnvägshotell Midland Grand Hotel designad av George Gilbert Scott som öppnade 1873 och stängdes 1935. Sedan flyttade British Rail in i det förra hotellet. Under 60-talet försökte British Rail flera gånger stänga och riva bygget. Men mycket tack vare John Betjeman (1906-1984) en brittisk poet och skribent som startade en kampanj lyckades man rädda det . 

Vi gick sedan vidare till den närliggande tågstationen King's Cross där tåg går till norra och östra England och Skottland. 

På bilden ovan är scenerna där Harry Potter och hans vänner ska ta tåget från plattform 9 3/4 inspelade. Här finns också en souvenirshop som framgår av den nedre bilden. 

Vi var sedan några stycken som tog bussen tillbaka till hotellet, där han jag och några till med en enkel lunch med fish and chips i hotellets restaurang innan det var dags för avfärd klockan 15.00. Vi var på Heathrow strax efter halv fem och mitt flyg gick 18,30.

Tack alla för en trevlig resa!