Det finns böcker som man blir glad av att bara se och hålla i. Detta innan man ens börjat läsa dem, bara för de är så vackra .En sådan bok är Crister Enanders senaste bok Dagar vid Donau som är en förtjusande fin bok, men jag förstår inte varför förlaget inte satsade på ett läsband.
Det är en ömsint kärleksförklaring till en stad. En stad som författaren och litteraturkritikern Crister Enander återkommande har rest till och även bott längre perioder i. Det finns många intagande ögonblicksbilder av staden Budapest. Enander vägleder oss genom staden och med dess berömda bad och kaféer. Vidare över stadens broar och berömda byggnader som hotell Gellért och Parlamentet.
Vi får ta del av dråpliga, men också skräckinjagande möten med udda människor. Boken handlar mycket om den centrala roll inom litteraturen som Budapest spelade, jämte dubbelmonarkins andra stad Wien i det vi kallar Centraleuropa. Texterna kretsar också kring antisemitism, skuld och Europas blodiga nutidshistoria. Om en stad som först blev skändat av nazisterna och som med benäget bistånd av den inhemska pilkorsrörelsen såg till att deportera stadens alla judar till förintelselägren i Polen. Sedan har vi också det uppror 1956 som så brutalt och blodigt slogs ner av sovjetmakten.
Budapest är en stad som även undertecknad hyser en stor beundran och förundran för. Mina egna möten med Budapest har ägt rum 1989, 1991 och så sent som förra året 2014. Redan första gången jag var där blev jag överväldigad och liksom författaren betagen eller ska vi säga bergtagen för att anspela på författaren Thomas Mann, som är en av de återkommande författarna i boken. Det är nämligen inte bara Ungerska författare som vi möter utan många andra författarporträtt ryms här också.
Det är en förträfflig introduktion till den ungerska litteraturen. Vi möter många självklara namn så som Imre Kertész, Péter Esterházy, Arthur Koestler, Sandor Petöfi, Endre Ady, Sándor Márai och Péter Nádas, som fått stort utrymme, då han enligt Enander är en vår samtids största författare. Men här finns också (för mig) mindre kända namn så som Dezsö Kosztolányi (fast av honom fann jag en bok som heter Kyssen i min boksamling. Hade jag helt glömt), Attila Bartis, Mihály Babits, Márton Karinthy, Gyula Krúdy och många, många fler. Fast jag undrar lite över varför László Krasznahorkai bara nämns i förbigående, med tanke på att det på kort tid har kommit två volymer med honom på svenska.
Vi får också möta Dante, Elias Canetti, Stefan Zweig, Rilke och som sagt Mann, då Både Thomas och Klaus.
Det har varit ett stort privilegium läsa denna fina, lärorika och insiktsfulla bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar