Fotoutställning "Stamsteder - Københavns sidste vaertshuse"

På det fina Københavns Museum, som alltid är värt ett besök, pågår en fotoutställning om Köpenhamns sista värdshus. Utställningen bygger på den omfattande och fantastiska boken "Stamsteder - Københavns sidste vaertshuse" 

Boken Stamsteder. En koloss på 3,6 kg. 

I boken ingår runt 220 av de kvarvarande värdshusen som för 30 år sedan var runt 1000 i Köpenhamn och på Frederiksberg. 

Så här presenteras utställningen som består av ett litet, litet urval, närmare bestämt 14 av bokens värdshus, bodegas, café, pub, vinstue, kärt barn har många namn.       

" Stamsteder stiller skarpt på hovedstadens svindende antal brune bodegaer, som ved nærmere eftersyn er forbløffende forskellige. Svalende pilsnere i de brune kulisser erstattes bid for bid af cortadoer med havreskum på nye fortovscaféer, og rygmærkerne viger pladsen for crop-tops. Byfornyelsens vinde blæser ud i alle afkroge af byen og omdanner, lukker eller overflødiggør stamstederne. Med undtagelse af dem for hvem værtshusene er et vigtigt holdepunkt i tilværelsen. For de brune bodegaer er også socialkontorer, væresteder, familie og hjem for lokale københavnere.

Udstillingen viser Thomas Skous fotografier fra 14 ret forskellige værtshuse fra 14 Københavnske bydele, som er et lille udvalg fra bogen ”Stamsteder – Københavns sidste værtshuse”, der er skrevet af Anders Højberg Kamp og Johannes Jacobsen. Her er tale om steder, hvor historierne og hemmelighederne er lige så mørke som den dunkleste bitter, humøret dugfriskt og festen kan fortsætte til den lyse morgen alle ugens dage. Hvor udsmykningen er en amagerhylde værdig og hvor julepynten ikke bare sådan lige bliver pillet ned.

”Barnenumser og rynkerøve, fidibusser og cokehoveder, sprittere og kendisser – der er en plads i baren til alle, hvad enten du skal slukke tørsten med en enkelt fad eller drikke for at glemme. Så længe du ikke slås, laver ballade eller overskrider den hårfine grænse mellem charmerende fuld og skideirriterende...” Citat fra bogen bag udstillingen: ”Stamsteder – Københavns sidste værtshuse”, der udkom i december 2021."

Blue Note

Häromdagen närmare bestämt den 6 januari fyllde skivbolaget Blue Note 75 år. Vi är många som har en alldeles speciell relation till detta berömda skivbolag. De flesta har nog någon gång hört, men kanske än mer sett en Blue Note skiva. För berömmelsen ligger inte bara i musiken med alla jazzens stora artister utan lika berömda är de för skivomslagen, som kom att bli ett signum.

Den tysk-judiske immigranten Alfred Lion en hängiven jazzälskare sedan unga år var den som startade skivbolaget tillsammans med den vänsterradikale skribenten Max Margulis. Max som framför allt var finansiär, lämnade ganska snart. I stället kom Alfreds barndomsvän från Tyskland fotografen Francis Wolff att bli kompanjon i bolaget.

Allt börjar med en  inspelning med pianisterna Albert Ammons och Meade Lux Lewis den 6 januari 1939. Deras första riktigt stora hit var en inspelning av Summertime med sopran saxofonisten Sidney Bechet. Pengarna från den höll bolaget flytande under den tid som Lion var tvungen att tjänstgöra i armen under två år mellan 1941 och 1943. Under denna tid arbetade Wolff för Milt Gabler som hade startat skivbolaget Commodore Music.
I slutet av 1943 var de "back in business" och kunde åter börja spela in artister så som pianisten Art Hodes, trumpetaren Sidney DeParis, klarinettisten Edmond Hall och flera andra. I slutet av kriget kom de att spela in artister som saxofonisten Ike Quebec och 1947 spelade man in den fösta av många med pianisten Thelonious Monk vars inspelningar kan räknas till hans viktigaste i karriären.

Sedan följer inspelningar med snart alla som hade något med den moderna jazzhistorien att göra. Tadd Dameron, Fats Navarro, Howard McGhee, James Moody, Bud Powell vars skivor rankas som de bästa han gjorde. J. J Johnsson, Miles Davis gjorde några skivor för Blue Note men är annars mest känd för sitt samarbete med Capitol och Colombia.
Vidare Clifford Brown, Milt Jackson, Jimmy Smith, Hank Mobley, Lee Morgan, Sonny Clark, Kenny Doham, Kenny Burell, Jackie McLean, Donald Byrd, Sonny Rollins, Dexter Gordon, Herbie Hancock och många många fler.

Berömt är samarbetet med inspelningsteknikern Rudy Van Gelder som räknas till en av de allra viktigaste inspelningsteknikerna i musikhistorien. Han spelade in flera tusen av jazzens mest berömda skivor. Han spelade in för flera skivbolag (Prestige, Savoy) men är mest ihågkommen för samarbetet med Blue Note från 1953 till mitten på 60-talet.

Ett annat berömt samarbete är det med  Reid  Miles. Han var en grafisk designer och fotograf som anställdes 1955 av Wolff när övergången från stenkakan till vinylskivan krävde något mer. Miles kom att designa flera hundra av Blue Notes tolvtums skivomslag fram till 1965 då Liberty record köpte Blue Note.

Här några av alla berömda skivomslag i bolagets historia. Oftast ett samarbete mellan fotografen Francis Wolff och designern Reid Miles.      

Här en länk som skivbolaget har lagt ut i samband med jubileet. Där kan ni gå in och ladda upp en bild och göra ett eget skivomslag.
https://www.facebook.com/bluenote/app_492061697577448

Så här blev mina omslag.

Jan Allan minns sitt femtiotal

Det kom häromdagen en omistlig bok för alla jazzälskare och fotointresserade. Jag blir så glad över att det fortfarande ges ut sådana här "smala" och vackra böcker i Sverige. 

Jan Allan minns sitt femtiotal, Brombergs förlag 2013.

 Så här skriver Jan Allan själv i förordet till sin bok.

"En mörk och blåsig höstkväll finner jag mig stående i arbetsrummet med ett dammigt gammalt fotoalbum i händerna. Jag bläddrar, häpnar, förundras. Har jag verkligen tagit alla dessa bilder? Har jag verkligen befunnit mig i alla dessa miljöer, tillsammans med alla dessa människor?
Plötsligt står jag öga mot öga med min historia. De stirrar på mig, alla de amerikanska jazzstjärnorna, väggmålningarna och de bedårande tusenskönorna på Nalen, alla mina vänner och spelkompisar, festerna, röken, jammen, turnéerna ...

Minnena börjar surra i bakhuvudet och de talar till mig då jag betraktar instrumenten som surrats fast på taket på det gamla PV-skåpet, för att fraktas till konserten i Östersund. Eller när jag tittar rakt in i Sophia Lorens ögon, genom en Rollieflex, på Kårhuset. Och så filminspelningen med Alice Babs, vandringen längs Kungsgatan dragandes på Lionel Hamptons vibrafon.

Jag inser, ödmjukt, att jag har haft ett fantastiskt och händelserikt liv. Jag lägger ifrån mig albumet, letar en stund i garderoben och finner den, lådan med negativ. Och då jag långsamt och metodiskt går igenom dem blir jag än mer rörd över det rytmiskt skiftande och det så påtagligt melodiska händelseförloppet under mina år som musikant, tillsammans med många av de allra största. Det är tusentals bilder. Som aldrig tidigare blivit framkallade. Och de har legat undangömda, i nära sextio år.

I denna bok delar jag med mig av mina fotografiska minnen, där samtliga bilder är tagna då trumpeten för en stund har lagts åt sidan och kameralinserna tagit över intresset. Jag låter följande dokument, med sina tidstypiska kulörer och varma gråskalor, berätta sannsagan om mitt femtiotal."

Jan Allan (född 1934)  har i snart 60 år varit en centralgestalt i svensk jazz. Han har dessutom haft en civil karriär som fysiker ( disputerat i partikelfysik). Nu får vi också ta del av en för de flesta mer okänd sida av Jan, nämligen hans passion för fotograferandet. 

Boken innehåller ett rikt bildmaterial med många fina bilder. Tyngdpunkten ligger så klart på bilder som har med Jans långa karriär som musiker att göra. Här finns bilder från det egna turnélivet där medmusiker som Rolf Billberg, Lars Gullin, George Riedel och många, många fler av 50-talets svenska jazzelit passera i revy. Här finns också många fina bilder på flera av de stora amerikanska jazzstjärnorna. 

Hoppas jag är ursäktad om jag bjuder på några bilder från boken.

Det är en väldigt fin fotobok som jag rekommendera varmt och hoppas den når många bokköpare. 

Slutligen en länk till Jan Allans mest kända skiva. "Jan Allan - 70" en skiva som tilldelades Orkester Journalens Gyllene Skiva och som av The Penguins Guide To Jazz on CD räknas till en av de mycket få "oundgängliga skivproduktioner" i världen.