måndag 16 juli 2018

Vardagar - Ulf Lundell

Det var väldigt många år sedan jag läste något av Ulf Lundell och varför vet jag inte riktigt. Nu efter läsningen av Vardagar känns det som om jag har missat något. För det här är bra, riktigt bra emellanåt. 

Det spretar förvisso mellan både högt och lågt, men då den är så full av insikter är det lätt att stå ut med de mindre bra partierna (för sådana finns det). 



Det finns många citatvärda guldkorn och jag kommer på mig själv med att stoppa in lappar på var och varannan sida. 

Det är en åldrande och trött mans dom över allt och alla. En man som snart ska fylla sjuttio och som är på väg att skilja sig för femte gången. En tidigare fru som är mor till tre av hans barn har nyligen gått bort och det får honom att minnas. Han har en knepig relation till barnen, faktiskt en ganska knepig relation till det mesta. 

Dagboksanteckningar blandas med prosa poesi som innehåller reflektioner om tillståndet i landet. Han är så infernalisk trött på all dumhet, trött på nedmonteringen av Sverige, alliansens utförsäljning av statlig verksamhet och ständigt denna privatiseringsiver. 

Vardagarna går och det är både roligt och sorgesamt om vartannat att få slå följe med Lundell. Här finns också många intressant utvikningar bland lästa böcker som i mångt och mycket även är mina litterära referensramar. 

Det var riktigt trevligt och roligt att åter läsa Lundell.



     



  

onsdag 11 juli 2018

Charles Lloyd & The Marvels with Bill Frisell

Idag var det återigen dags att åka över sundet och besöka Copenhagen jazz.  Denna gång på Islands Brygge med Charles Lloyd & The Marvels with Bill Frisell. Jag åkte direkt efter jobbet och var på plats i god tid innan för att ta del av kulturhusets goda grillbuffé och några kalla öl. Ett fortsatt fantastiskt sommarväder gav kvällen en perfekt inramning. 

Den 80-årige amerikanska tenorsaxofonisten och flöjtisten Charles Lloyd och hans mångåriga ledsagare Eric Harland, trummor och Reuben Rogers, bas utgör stommen i The Marvels. Ikväll utökade med den säregne och finurlige gitarristen Bill Frisell, som även har medverkat på några av Charles Lloyd senare skivor. 


Charles Lloyd, The Marvels & Bill Frisell.  





Konserten denna sommarkväll var huvudsakligen en stillsam tillställning både innehållsmässigt och ljudmässigt med främst lugna lyriska partier. Charles Lloyd växlade mellan flöjt och tenorsax och stod även för ett vokalt inslag i form av reciterande av en dikt.
Det blev en mycket speciell kväll med otroligt kreativa musiker som spelade en varierad repertoar med flera av Charles Lloyd egna kompositioner men också flera låtar ur the great American songbook.                 

         

  

tisdag 10 juli 2018

Jeff Beck - DR Koncerthuset 2018-07-09

Var ledig denna vackra sommardag, den fjärde dagen på Copenhagen Jazzfestival, fast min första. Jag hade sedan länge köpt biljett till Jeff Beck på DR Koncerthus på kvällen.  Eftersom jag var ledig åkte jag över redan vid lunchtid för att bara promenera i Køpenhamn och kanske ta del av lite gratis jazz som spelas runt om på olika platser. Nu blev det inte så mycket bevänt med den saken utan istället blev det ett möte med en gammal skolkamrat. Så efter några öl och samtal om flydda tider tog jag metron till DR Byn vi 18.30 och var där strax innan 19.00. 

Jeff Beck som nyligen fyllde  74 år (det är svårt att tro) har allt sedan tidigt 60-tal tillhört en av de främsta gitarristerna, men är inte lika känd bland allmänheten som t.ex hans generationskamrater Eric Clapton och Jimmy Page. Han har nog mer varit gitarristernas gitarrist. Medlem av Yardbirds under en kort period och därefter 1967 bildade han Jeff Beck Group med Rod Stewart och Ron Wood. Han har spelat med de flesta och tillhör en av rockens största virtuoser. Han har också inkorporerat många element från jazzen i sitt spel , en stil som mycket bygger på improvisation. 


Jeff Beck, Rhonda Smith, Vinnie Colaiuta, Vanessa Freebairn-Smith. Foto Jesper Ekdahl
Det blev två timmar med rå och skoningslös fusionsmusik med många häftiga gitarriff, en formidabel Vinnie Colaiuta som spelade grymt exakt och följsamt, tunga basgångar och ett vackert lugnande cellospel. 



Jeff Beck. Foto Jesper Ekdahl
      
   

  • Jeff Beck (guitars), Vinnie Colaiuta (drums), Jimmy Hall (vocals), Rhonda Smith (bass), Vanessa Freebairn-Smith (cello).

onsdag 4 juli 2018

Paul Simon "Homeward Bound Farewell Tour" - Royal Arena - 2018-07-03

Min beundran för Paul Simon är av gammalt datum. Tidigt tillhörde han en av mina favoriter, men det var först nu när han aviserade att han lägger av som jag kände att det var hög tid att se honom live.

Nu ska jag berätta en söt historia som jag har berättat många gånger tidigare och också skrivit om här på bloggen. Jag var i min ungdom enligt många ganska lik Paul Simon. Jag befann mig i Cannes under filmfestivalen 1989. Vandrade planlöst omkring på några smågator när en limousin saktar kör intill mig och stannar. En av de tonade rutorna i baksätet glider sakta ner. Jag böjer mig ner för att se vem det är. Där sitter en allt annat än nykter Bob Geldof och vinkar att jag ska kliva in." Paul!" Eftersom jag antagligen ser ut som ett levande frågetecken tar det inte lång stund innan limousinen drar iväg i full fart och Bob inser sitt misstag.

Nu till gårdagens konsert. Jag och frugan valde att åka över sundet i god tid innan konserten. Vi satte oss högst upp på terrassen i köpcentret Field's och njöt av det vackra soliga vädret. En gammal vän och hans fru gjorde oss sällskap och strax efter fem gick vi för att äta på den italienska restaurangen Gorm's. 


Dålig bild med mobilkamera  

Det var sagt att han skulle börja spela klockan åtta och att man borde vara där i god tid innan. Så när klockan var nästan sju vandrade vi den korta biten från Field's till Royal Arena. Väl där blev jag tillsagd att jag inte fick ta med in min systemkamera vilket gjorde mig lite sur då jag någon dag tidigare hade mottagit ett mailutskick där det stod uttryckligen att man fick ta med kamera. Så den fick jag lämna in för att hämta ut efter konserten. Detta medförde att jag inte har några bilder annat än från min dåliga mobilkamera. 

Royal Arena är en stor och fin arena som tar en publik på 16.000.  

Kvart över åtta kliver han på scenen och nästan två och en halv timme senare är konserten slut. Paul Simon och hans fantastiska band som består av 15 musiker där flera är multiinstrumentalister framförde en riklig mängd låtar från hela Pauls karriär. 


Vakterna beslagtog min kamera, så bilderna är tagna med mobilkamera 

Det är en synnerligen värdig avskedsturné. Jag är övertygad om att var han än spelar under denna sista turné så kommer vi som är där att bära med det länge inom oss. Konserten i Köpenhamn var enastående bra med så många fina stunder. En perfekt balans mellan örhängen och andra mer okända låtar. Många låtar framfördes dessutom i något annorlunda arrangemang vilket bara var ett plus. 

Bland de många hundra konserter jag har varit på under fyrtio år räknar jag gårdagens konsert till en av de allra bästa. 

Gårdagens låtlista:

America, 50 Ways to Leave Your Lover, The Boy in the Bubble, Dazzling Blue, That Was Your Mother, Rewrite, Mother and Child Reunion, Me and Julio Down by the Schoolyard, Rene and Georgette Magritte With Their Dog After the War, Can't Run But, Bridge Over Troubled Water, Wristband, Spirit Voices, The Obvious Child, Questions for the Akngels, The Cool, Cool River, Diamonds on the Soles of Her Shoes, You Can Call Me Al. 
Extranummer:
Late in the Evening, Still Crazy After All These Years, Graceland.
Extranummer 2:
Homeward Bound, Kodachrome, The Boxer, American Tune, The Sound of Silence.