Sonen - Philipp Meyer

Avsluta läsåret 2013 på bästa tänkbara sätt (fast jag hinner nog med några till).

Att använda epitetet mästerverk känns här helt riktigt. Detta är verkligen en stor läsupplevelse och den förtjänar många läsare.

Det är Philipp Meyer, född 1974, andra roman. Han debuterade med American Rust 2009 som inte är utgiven på svenska än. Med Sonen har författaren fått ett fantastiskt mottagande och blivit hyllad av en stort sett enig kritikerkår. Det är en stor berättelse på alla sätt. På nästan 600 sidor får vi ta del av ett drama som i grunden handlar om exploateringen av västern och byggandet av en nation. Den är fruktansvärt brutal och absolut inget för den alltför känslige. Det finns scener som beskrives så detaljerat och exakt att det är som ett slag i magen. Mycket naket våld och tortyr skildras extremt närgånget.

Det är en episk berättelse om tre generationer i  familjen McCullough. Boken börjar 1849 och vi får följa trettonåriga  Eli McCullogh när han blir bortförd av comancher som massakrera hans familj utom fadern som inte är hemma. Eli växer upp hos comancherna, får indianskt namn och blir så småningom en krigare i stammen. Men ganska snart förändras verkligheten för indianerna. Om detta läste jag mycket om som ung grabb och har sett otaliga skildringar på film. Kommer och tänka en del på Little Big Man med Dustin Hoffman som var en film som jag gillade mycket. Indianerna blir hårt trängda, bisonoxarna blir allt färre, svält och sjukdomar drabbar indianbefolkningen hårt. Eli återvänder efter några år till de vita och "civilisationen" där han till en början har svårt att anpassa sig för att sedan bli en en rik och mäktig person. En grundare av den dynasti som vi sedan får följa ända till nu.                    

Dynastin historia skildras växelvis genom Eli McCullough, hans son Peter McCullough och dennes sondotter Jennie McCullough. 
Genom Peter skildras historien ur hans dagböcker som börjar 1917 och som han säger är tänkta att berätta den "sanna" historien om släkten. Peter har svårt att finna sig tillrätta. Han anklagar sin familj för många oförrätter och plågas av dåligt samvete. Mycket våld även här som framför allt drabbar den mexikanska befolkningen i Texas.
Och så till sist får vi följa Jennie, stormrik matriark som minns familjen och släktens historia. En släkt som blev rika på boskap och framför allt olja. Denna olja som präglat mycket av Texas historia.

Boken är fylld av detaljer och det känns att författaren måste ha ägnat mycket tid åt research. Så förutom att det är en mycket bra roman så är det också en fantastisk historielektion.
           

Klassiska Jazzskivor

The Blues and the Abstract truth är ett storartat album som jag håller mycket högt och ofta spelar. Den har en del likheter med jazzens superalbum Kind of Blue. Ett utforskande av bluesens struktur och stämning.

Det är ett fenomenalt gäng musiker som är samlade här. Oliver Nelson själv på altsax och tenor. Sedan Eric Dolphy på flöjt och altsax. George Barrow på barittonsax. Den flitige Freddie Hubbard på trumpet. Sedan har vi Bill Evans på piano, Paul Chambers på bas och Roy Haynes på trummor.
Oliver Nelson är för de flesta mest känd som bandledare och arrangör och är kanske mindre känd som saxofonist. Den här plattan visar dock på vilken duglig saxofonist han var. Men den är framför allt ett exempel på ett oerhört potent och kompetent bands samspel.      
Det är en skiva som brukar rankas mycket högt bland jazzkritiker och för alla som tar sig tid att lyssna har inte svårt att förstå varför.
Så lägg er på dyschatellen och njut så återkommer jag snart igen med mera jazz.
 

Livbåten - Charlotte Rogan

För en vecka sedan var hon i Sverige. Charlotte Rogan vars debutbok Livbåten blivet en stor succé i många länder. Det senaste är att den också ska bli film.
Förtattaren som debuterade vid fyllda 60 år har fått en framgång som hon knappast räknat med. Hon har arbetat som arkitekt, varit hemmafru men har också i hemlighet under tjugofem år skrivet. Fyra gånger refuserad med lika många böcker. I en intervju i aftonbladet säger hon så här  "När barnen var små hade jag barnvakt ibland. Jag tog bilen, körde runt kvarteret och parkerade bakom några soptunnor. Sedan smög jag tillbaka, in i mitt lilla rum med dator intill garaget och skrev ett par, tre timmar. Jag höll skrivandet hemligt, bland annat för att slippa en massa åsikter och råd"

Är den då värd all uppståndelse? Innan den frågan besvaras kanske något om handlingen. Det är 1914 och oceanångaren Empress Alexandra med 800 passagerare förliser av någon oklar anledning. I en av de få livbåtarna som sjösätts finns den unga Grace och trettioåtta andra passagerare. Vi får följa hennes berättelse i dagboksform. Det är en obehaglig och spännande bok som tar upp flera moraliska frågeställningar. I en så utsatt och annorlunda miljö ställs alla inför beslut som vi vanligtvis inte behöver ta ställning till. Den moraliska kompassen kan de lika dåligt förlita sig på som den vanliga kompassen. De driver sakta mot sin undergång. Det är en driven berättelse och det inte är svårt att förstå varför den har blivet en succé. Likväl är jag inte helt nöjd. Det är något med språket som inte är helt tillfredställande. Kanske är det översättningen? Eller så skulle hon helt enkelt jobbat något mer med texten. Men jag tycker ändå att den är mer än läsvärd och tror att den finner många läsare nu till Jul.

                

Hört i bokhandeln.

Under de tjugofem år som jag arbetat i bokhandel har jag samlat på mig en del historier från vardagen.

Jag kommer under denna rubrik dela med mig av dessa historier. Bara för några veckor sedan var jag med om en rolig och lite "söt" händelse.

En trevlig och pratsjuk äldre herre kom till kassan med Dr Michael Mosleys bok 5:2 -dieten. När detta yrke är som bäst uppstår möten och samtal som, om inte kön är för lång, kan leda till trevliga pratstunder. Vi inledde lite trevande ett samtal kring denna nya diet. Mannen var redan frälst och hade sedan en tid tillbaka använt sig av den. Men ville läsa om teorierna och idéerna bakom det hela. Jag hade dagen innan sett ett program där författaren Mosley själv berättade att han numera hade gått in för 6:1 dieten. Så jag nämnde detta för mannen, som det visade sig hörde lite dåligt. För han började beklaga sig och förtalde mig att det nog inte blev så ofta numera sedan hustrun gick bort. Jag började skratta och han började skratta, något generat, när det gick upp för honom att jag inte sagt sexdieten som var det han hade uppfattat att jag sa.

            

Hägring 38 - Kjell Westö

Första gången jag läste Kjell Westö var 2000 då hans "Vådan av att vara Skrake" kom ut. En roman som jag tyckte väldigt mycket om. Har sedan dess inte läst något mer av honom.

Kunde konstatera redan i somras när SVB höstboknummer kom ut att Hägring 38 den skulle jag allt vilja läsa. Så häromdagen var det dags att ta sig an den med stor förväntan. Kanske nu ännu mer sedan den blev Augustnominerad för någon vecka sedan.

Det är Finland, Helsingfors 1938. Det analakande kriget kan anas, men ligger ännu ett år framåt i tiden. Men Hitlers expansionspolitik och nazismen gör sig påmind på många sätt. Det finns i boken en väldigt stark och oförglömlig sekvens som dessutom bygger på en autentisk händelse. Abraham Tokazier var en finsk 100 meterslöpare av judisk börd som vann ett lopp 1938 på Helsingsfors stadium. Men när det var dags för prisutdelning så hade arrangörerna placerat honom på fjärde platsen av hänsyn till den tyska delegationen.

Romanen har två huvudpersoner, advokat Claes Thune och hans, när romanen börjar, nyanställda sekreterare Matilda Wiik. Handlingen berättas växelvis av dessa två. Thune har tillsammans med några tidigare studiekamrater bildat onsdagsklubben. Där umgås de under avslappnande former med  stora mängder sprit och diskuterar kultur och politik. De nya ideologiska strömningarna har lett till osämja i gruppen. Och personerna ger här uttryck för de olika idéer som är i svang vid denna tid.
En dag när Matilda är kvar för att vara hjälpreda åt Thune i onsdagsklubben hör  hon en röst som hon känner igen från en annan mörk tid, tjugo år tidigare. En tid då det Finska inbördeskriget och dess efterspel pågick.
Det är Westös språk som är den stora behållningen tillsammans med hans förmåga att fånga tidsandan.
Romanen tappar lite fart i bland då det går på tomgång. Men mot slutet blir det thriller artat spännande även om man förvisso tidigt räknar ut hur det ska sluta.          
           

Vieux Farka Touré - Inkonst 6 november 2013.

Ofta känner man att det är ett stort privilegium att bo i Malmö. Många stora musiker avlöser varandra var och varannan dag. I går var det åter dags för en känd musiker att lämna avtryck i staden.

Först en länk till en recension som jag skrev tidigare i höst om hans senaste skiva Mon Pays som betyder Mitt land.

Vieux Farka Touré född 1981 i Niafunké, Mali,  är son till den legendariske musikern Ali Farka Touré (1939-2006). Och är liksom sin far en lysande gitarrist med distinkt och karakteristiskt sound.

I går hade han med sig minsta möjliga band. Han själv på elektrisk gitarr tillsammans med trummor, bas och Ngoni. Jag saknade dock det så för regionen underbara instrumentet Kora. Runt halv tio stod de på scen i en till två tredjedelar fylld sal på Inkonst. Öppnade mycket stillsamt med flera låtar från den nya skivan.(tror jag, tycket i alla fall att jag kände igen flera av dem) Till en början var sången något skrikigt skärande. Men detta rättades till så småningom. Bandet fortsatte att utforska den Maliska musik traditionen där Vieux fick utrymme att bjuda på många fina gitarr slingor. Trummisen spelade till en början på en enkel inhemsk trumma innan han satte sig bakom ett vanligt trumsett. Det var bitvis väldigt vackert med mycket vemod och blueskänsla. Efter fem låtar la bandet in en högre växel där de bjöd på ett dansant gungande under några låtar. Men här blev det lite mycket "show" och publikfrieri där den tidigare nerven och känsligheten förvann. Det blev till slut något enformigt, men jag vill ändå säga det att på det hela taget var det en lyckad konsert där vi fick många prov på Vieux fina gitarrspel.

Tagit med telefonen. Inkonst Malmö 6 november

Här en artikel om Vieux Farka Toure från Sydsvenskan.   http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/toure-pa-turne-for-att-spela--och-tala-om-hemlandet/

Här en spelista som innehåller flera av hans skivor.  Toure

Larry Carlton quartet - 31 oktober 2013 på Nöjesteatern.

Det har varit mycket jobb några dagar så det är först nu som en recension av torsdagens konsert med Larry Carlton låter sig göras.

En sann gitarrmästare gästade staden Malmö på Nöjesteatern häromdagen . Larry Carlton även känd som Mr 335 efter gitarren Gibson ES-335 som är den gitarr han vanligtvis använder. Han kom med sin kvartett  där hans son Travis Carlton spelar bas, Dennis Hamm på keyboard  och Marcus Finnie på trummor. Väldigt få hade hörsammat konserten. Själv  hade jag inte heller tänkt gå utan bestämde mig i sista stund.  Anledning till det är att  Larry Carlton kan vara lite väl polerad för min smak.  Har för visso alltid gillat hans gitarrspel när han spelat med Steely Dan, Joni Mitchell, The Crusaders och många andra. Däremot har jag ofta upplevt hans egna skivor som lite tråkiga.

Men jag och de få som var där fick en fantastisk timme. Tycker att "live" kommer hans personliga gitarrsound bättre till sin rätt. Det var en lekfull och glad Larry Carlton, en zenmästare i aktion. En stark närvaro, nertonat, avskalat, smakfullt och distinkt. Men också glöd och frenesi  där det var på sin plats. Det blev en blandning av stilla jazz, underbar blues, mycket funk, soul och fusion. Men också lite latin. En fin konsert som man blev glad av.