Riket på världens tak - Patricia Temoche Cortez /Reseberättelse Machu Picchu

Det händer ofta att redan påbörjade böcker i den stora läshögen skjuts åt sidan för jag ramlar över någon ny intressant bok. Häromdagen kom det in en ny bok om inkariket som fångade mig och gjorde att flera andra påbörjade böcker fick anstå. 

Riket på världens tak av Patricia Temoche Cortez (notera efternamnet) är docent i peruansk historia vid universitetet I Lima. 

Som liten grabb fängslades jag av Inkariket och inte så många år senare hade jag det stora nöjet att besöka Peru. Då 1984, nyss fyllda tjugo, vandrade jag den berömda inkaleden från Cuzco till Machu Picchu som var en sagolik och magnifik upplevelse (mer om det nedan). Ganska snart efteråt kom annat att uppta min tid och intresse och inkariket föll i glömska.  

Så nu mer än trettio år senare när det dök upp en liten nätt och behändig bok på 165 sidor med de senaste rönen väcktes åter nyfikenheten. 

Riket på världens tak är lärorik och koncentrerad. I sju kapitel berättas på ett föredömligt sätt historien om detta fascinerade rike. Fokus ligger på inkarikets uppgång och fall, ungefär tiden mellan 1280 och 1534. Eftersom inkafolket saknade skrivspråk (historierna överfördes muntligt) så saknas egentliga skriftliga källor från tiden innan spanjorerna kom. Först går författaren kort igenom de olika folkgrupperna som långsamt befolkade Urubambadalen bördiga dalgång från 1100-talet och framåt.och om myterna kring hur riket uppstod vidare lär vi oss om, diarki (tvåmannavälde), Cuzcos grundande, solkulten, Hur kunde Cuzcos styrkor på mitten av 1400-talet vinna så många segrar?, reciprocitet (ömsesidigt utbyte av tjänster och varor), Tawantinsuya (de fyra provinsernas rike), djur och barnoffer, Inre stridigheter och spanjorernas inträde på scenen.           




I anslutning till ovan nämnda recension tänkte jag nu berätta om min vandring längs inkaleden mellan Cuzco och Machu Picchu. 


                                                       RESEBERÄTTELSE 

I två månader hade jag och mina kamrater rest runt både i Ecuador och andra delar av Peru innan vi anlände till Cuzco. Vi var redan vana vid höga höjder vilket var en klar fördel när man kommer till Cuzco som ligger på 3 400 meters höjd. Vi hade t.ex redan avverkat vad som fortfarande var världens högst belägna järnväg (sedan 2006 är det numera Qingzang-järnvägen i Kina) och besök vid Titicacasjön som ligger på en höjd av 3 812 meter över havet. 

Staden Cuzco grundades omkring 1200 och var det administrativa, politiska, religiösa, kulturella och militära centrum i Inkariket. Stadens mest betydande byggnad var solens tempel (Inti-Huasi). För en besökare idag (eller 1984 när denna resa gjordes) finns inte mycket som erinra om denna tid. Efter att staden intogs av den spanska conquistadoren Francisco Pizzaro och hans här revs templet och andra byggnader. Men det finns lämningar och spår i arkitekturen. Främst kan det ses i kolonialtidens byggnader, som ofta vilar på     husgrunder från inkatiden.          

Cuzco. Foto Jesper Ekdahl.

De flesta resenärer som besöker Machu Picchu gör det med tåg. Det tar ca 3-4 timmar att åka de 11 milen mellan Cuzco och Machu Picchu. 
Men för den som önskar ett riktigt äventyr och uppleva hur det antagligen var på inkarikets tid, så är de 4,2 milen på inkaleden en magnifik erfarenhet. 

Idag är det nog vanligt att gå organiserade vandringar med både guide och bärare, men då 1984 skötte vi allt själva. Det mesta av vår packning lämnade vi på hotellet och fyllde ryggsäcken med det nödvändigaste och en väldig massa torrfoder. Vi hyrde ett tält och ett stormkök för 4 dagar och begav oss iväg. Kvällen innan träffat vi några andra svenskar på en bar och vi bestämde oss för att vandra tillsammans. Men redan efter första natten skildes vi åt på morgonen, då en av tjejerna fick problem med höjdsjuka.        

Längs med Inkaleden. Foto Jesper Ekdahl 

Längs med hela inkaleden finns lämningar och ruiner från inkatiden.

Längs med inkaleden. Foto Jesper Ekdahl

Det är inte mycket som slår detta. Det är helt klart ett av mitt livs finaste och gripande upplevelse. Allt är så storslaget, vackert och magiskt. 
På dagen kämpade vi tappert med nivåskillnader och skoskav. För att sedan vid skymningen utmattade och trötta, men ändå så belåtna, resa tält och laga mat. Vandringen tog tre hela dagar och tre nätter. På fjärde dagens morgon befann vi oss på en plats där vi tydligt såg Machu Picchu och den svindlande omgivningen. Vi hade nu bara någon timmes vandring dit. Vi hade förmånen att få vara där innan den stora turistströmmen anlände med tåget till Aguas Calientes för vidare transport med buss. 

Urubambofloden. Foto Jesper Ekdahl.

Machu Picchu på avstånd. Foto Jesper Ekdahl

Sedan 1983 är Machu Picchu upptaget på Unescos världsarvslista och är även framröstat som att av världens sju nya underverk. 

Staden som aldrig spanjorerna fann låg dold under mycket lång tid. Den återupptäcktes i samband med en skogsbrand 1911 vilket uppmärksammades av historikern Hiram Bingham som kom att skriva en mängd böcker och artiklar om Machu Picchu.

Foto Jesper Ekdah

Foto Jesper Ekdahl

Foto Jesper Ekdahl

Odlingsterrasser. Foto Jesper Ekdahl 

Foto Jesper Ekdahl

Foto Jesper Ekdahl

     
"Den  vackra staden uppfördes under inkan Pachacutis regeringstid som en plats för avkoppling". Man uppskattar att det bodde ganska få personer där och att det är troligt att många av dem som vistades där överlevde den spanska erövringen.   

Detta är ingen offerplats vilket jag försöker illustrera utan ett solur.   

                    

Alltihop verkligt

Den här lilla berättelsen kommer att handla om Ayahuasca, Banisteriopsis caapi ,Yajé eller Yage. Kärt barn har många namn. Denna slingerväxt påträffas i norra och östra Sydamerika. Framförallt i Amazonasregionen med dess biflöden i Brasilien, Colombia, Ecuador och Peru. Namnen syftar på barken från denna växt. Barken krossas i en mortel och tillreds med andra ämnen. Där varje region och varje schaman har sin speciella blandning. Blandningen späds sedan med vatten för att kunna drickas.

Jag hade en gång förmånen att få ta del av denna illasmakande sörja med sina sinnesförhöjande egenskaper. Men innan jag går in på min egen erfarenhet av denna dryck. Så tänkte jag nämna att det är en omskriven och mytisk växt. Flera upptäcktsresande har dokumenterat dess inverkan.

Växten har också skildrats i en berömd brevväxling mellan William Burroughs  och Allan Ginsberg. Deras bok The Yage Letters 1963 som på svenska heter Yagebreven kom ut på det lilla underground förlaget Bakhåll 1983. Större delen av boken består av en tidig brevroman av William Burroughs (1914-1997) I brev till Allan Ginsberg (1926-1997) som vid den här tiden var en okänd poet återger Burroughs sin jakt och irrfäder efter yage i Amazonasdjungeln. Julen 1953 träffades de båda i New York där de redigerade texterna till en sammanhängande volym. Den andra delen, som skrevs sju år senare 1960, är Allans Ginsberg upplevelse från Peru med samma drog.

Så här skriver Burroughs om tillredandet av drogen "En av dem var en indian från Vaupesområdet där metoden att bereda yage är annorlunda än kofanindianernas metod i Putumayo. I Putumayo skär indianerna lianerna i bitar på 20 centimeter och använder omkring fem bitar per person. Lianbitarna krossas med en sten och kokas tillsammans med en dubbel handfull blad från en annan växt". I ett annat stycke beskriver han upplevelsen så här "Samma kväll drack jag en liter av blandningen under en tidsrymd av en timme. Med undantag för blå blixtar och lätt illamående - fast det gick inte så långt att jag kräktes - påminde effekten om gräs. Livligt mentalt boldspel, afrodisiska verkningar, enfaldighet och fnittrighet. I den här doseringen fanns det ingen fruktan, inga hallucinationer eller någon förlorad kontroll"  

Så här beskriver Ginnsberg sina upplevelser "Drack en kopp - det var en aning gammalt, flera dagar gammalt och en aning jäst också - lutade mig tillbaka och efter en timme (i bambuhyddan utanför skjulet där han kokar) - började jag se eller känna vad jag trodde var den Stora Varelsen, eller något slags förnimmelse av Den, närmare sig mitt sinne som en stor våt vagina - sjönk ner i dt en stund - den enda bilden jag kan få fram är ett stort svart hål av Guds Näsa genom vilket jag kikade in i ett mysterium - och det svarta hålet omgivet av hela skapelsen -särskilt färgade ormar - alltihop verkligt".

 Det här sista  Alltihop verkligt spelar en avgörande roll för den fortsatta berättelsen som nu är min egen. Jag gjorde en rundresa i Sydamerika 1984 där en vistelse i Perus djungel var en av höjdpunkterna. Efter några dagar upp för floden Rio Madre de dios var vi nu tillbaka i staden Puerto Maldonado. Vår Guide Victorio hade föreslagit oss att stanna några dagar till i djungeln. Vi blev inviterade att bo hos honom och få vara med om en speciell ceremoni som han uttryckte det. Han hade strax innan vi var framme i Puerto Maldonado varit och hämtat Ayahuasca/yage hos en schaman han kände. För att ytterligare förstå växtens egenskaper ska jag citera ur boken Växternas Makt av Brendan Lehane. "Det är en märklig egenhet hos ayahuasca att det tillåter en person, som använder det att fortsätta med sina normala aktiviteter i det dagliga livet, medan han i högsta grad upplever de stegrade visioner, som drogen framkallar. En indian har under dess påverkan kunnat springa nattetid genom en skog utan att falla omkull. I mera avancerat stadium får en ayahuascero - som drogens brukare kallas - visioner av färgspel, märkliga odjur och landskap, allt utan tvekan relaterat på ett eller annat sätt till hans miljö eller folklore." 

 Vi förberedde oss inför kvällens ritual genom att inte inta fast föda. Vi fick nämligen veta att man kan få fruktansvärda uppstötningar och bör således ha tom mage. Drycken serverades i en vanlig glasflaska som gick runt till mig och mina två medresenärer. Drycken kan närmast beskrivas som en gyttje liknande sörja och smakade som det också. Det var så fruktansvärt äckligt så jag klarade inte av att dricka den anvisade mängden. Detta gjorde dock mina kamrater. Som därmed också hade helt andra upplevelser av drycken. Men deras berättelse lämnar jag till dem. Så eftersom jag enligt expertisen inte druckit tillräkligt förväntade jag mig inte heller att några hallucinatoriska excesser. Så efter de vanliga symptomerna så som illamående och kräkningar gick jag och la mig. Mitt i natten vaknar jag och är helt klar vaken. Sätter mig upp i sovsäcken. Får då först en chock över att jag ser alldeles tydligt i den vanligtvis nattsvarta djungeln. Det var som om hela bambuhyddan hade fått elektricitet och alla väldens lampor hade placerats här. Sedan ytterligare en chock när jag tittar ner i och upptäcker att jag tittar ner i golvet från tre meters höjd på mina sovande kamrater. Strax efter att jag konstaterat att jag svävar i min sovsäck bli jag helt lugn. Det är en sådan underbar frid som sprider sig när jag inser faktum och inte tycker att det är det minsta konstigt. Allt är så tydligt det är inte frågan om en dröm. Det är på riktigt. Alltihop verkligt