Påstår Pereira - Antonio Tabucchi

Jag gladde mig så härom veckan, då en av mina stora läsupplevelse Påstår Pereira åter finns tillgänglig på bokmarknaden. Den tjugo år gamla Påstår Pereira av Antonio Tabucchi har återutgivits på bokförlaget Nilsson, som samtidigt också ger ut hans postuma Till Isbell (mer om den en annan gång). 

Mitt exemplar från 1997, då på W&W

Jag fick sådan obetingad lust att läsa om den och jag påstår att det det var det värt. Jag hävda och påstår att det är en viktig och förbannat bra roman.  

Romanen handlar om den timida journalisten Pereira, en gammal änkling som lever ett stilla liv i Lissabon 1938. Han skriver kulturartiklar i en katolsk tidning, speciellt förhandsnekrologer över berömda författare, då det gäller att vara förberedd om någon skulle avliva. Han tillbringar mycket tid på café där han dricker alldeles för många citronlemonader. Han anställer en yngre medarbetare Rossi som kan avlasta honom med nekrologerna, så kan Pereira istället översätta texter av stora författare, företrädesvis franska. 
Men tidens fascistiska strömningar med Franco i Spanien och Salazar i hemlandet Portugal tränger sig på. Pereira blir mer och mer indragen i den unga Rossis förehavanden och måste så småningom ta ställning.  

En underbar och tankeväckande roman om den lilla människan som visar stort mod när det gäller.  

Omläsning av Haren springer - John Updike

Under rubriken Bara Bra Böcker var det länge sedan jag skrev något. Men häromdagen i bokhandeln dök det upp en fin nyutgåva av Haren Springer av John Updike ( Modernista) och jag kände genast för att läsa den igen.

Första gången var i tjugoårsåldern då jag läste mycket amerikansk litteratur så som Philip Roth, Saul Bellow, Kurt Vonnegut, Charles Bukowski, Joseph Heller, Ernst Hemingway, John Irving. Jack Kerouac, Jerzy Kosinski, Norman Mailer, Henry Miller och John Updike.

Haren springer kom ut 1960 och året efter på svenska. Det blev har jag förstått mycket av en kultroman under sextiotalet. När jag läser den 23 år senare i mitten av 80-talet hade den kanske inte riktigt samma sensationella dragningskraft. Vid den tiden hade ytterligare två romaner om Harry "Haren" Angstrom kommit ut. Haren återställd(1972) och Haren är rik(1982). Den avslutande och sista delen Haren vilar kom ut 1992. 

Haren springer handlar om den 26-årige Harry "Haren" Angstrom som i sin ungdom var en lysande basketstjärna, men som nu några år senare försörjer sig på att demonstrera köksredskap på olika köpcentrum. Hans fyra år yngre gravida hustru Janice och deras tvååriga son Nelson bor i den fiktiva staden Brewer i Pennsylvania. Allt oftare finner han sin hustru småberusad sittande framför tv:n och en dag efter ett gräl flyr Haren och kör planlöst iväg söderöver. Men redan efter några timmar kör han tillbaka. Men istället för att återvända hem träffar han sin gamla baskettränare som låter honom slafa över. Han träffar ganska snart den "halv"prostituerade Ruth som han flyttar in hos. 
Församlingens präst söker upp honom och en ganska udda vänskap växer. Efter en tid när det är dags för Janice att föda återvänder Haren som är ångerfull och är tacksam för Janice vill ta honom tillbaka. Men ganska så snart igen efter hemkomsten från sjukhuset springer haren åter iväg då allt ser ut att återgår till hur det var innan.  

Vad som sedan händer berättar jag inte, då det förtar meningen med att läsa den. Har egentligen redan berättat för mycket av handlingen. 


I början av denna fina nyutgåva finns det ett förord av Nils Schwartz där han redogör för skillnaden mellan metafor och liknelse och visar på ett förtjänstfullt sätt att Updike var en mästare på att använda metaforer på ett naturligt sätt i meningarna.


Det är en mästerlig roman som handlar om den lilla vanliga människan om medelklassamerikanen och småstaden. Ett slags motsatsliv till "On the Road". 

         

Bara Bra Böcker

Då var det åter dags att minnas en roman som lästes för länge sedan. Jag läste den när den kom ut 1989. Minns att jag fastnade för omslaget först. Bilden är tagen av den berömda fotografen Christer Strömholm och titeln är ett citat från Baudelaire.

Tor-Ivan Odulf (1930-1988) var frilansfotograf och filmare. Boken var författarens debut men den kom ut först efter hans död och då färdigställd av författarens hustru Åsa Moberg. Boken blev Augustnominerad samma år den kom ut.      

Det är vad som brukar kallas en utvecklings och bildningsroman. Det är en självbiografisk roman/skröna som utspelar sig i 50-talets Paris. Det är bohemernas, de svältande konstnärerna, hororna och hallickarnas Paris.    
Som alltid är det svårt att minnas handlingen i bok som man läste för tjugofem år sedan. Så jag citera helt enkelt baksidestexten. "Några unga män är dramats huvudaktörer. De lever ett hårt och utsatt liv i Paris på 50-talet, alldeles på gränsen till eller vid sidan av det lagliga. De är hungriga, ångestridna, hemlösa och äregiriga. De söker döva sin oro med sprit, men framför allt med sex. Den ständigt lättväckta sexuella åtrån tyngs dock aldrig av att några djupare relationer utvecklas."

Det är intensiv roman med stark närvarokänsla. Det är värld som är rå, skitig, kladdig och våldsam. Inte mycket kärlek men väldigt mycket sex.

Som sagt det var länge sedan jag läste den. Vet ej vad jag skulle tycka idag. Men då gillade jag den väldigt mycket.

Bara Bra Böcker

Som jag tidigare nämnt så hamnar under denna rubrik lästa böcker som har varit stora läsupplevelser. I dag har turen kommit till en av de allra roligaste böcker jag vet.

Romanen Dumskallarnas sammansvärjning som jag har läste när den kom i svensk översättning av Einar Heckscher 1982 på AWE/GEBERS förlag.

Har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjorde då, under en kväll och natt. Kommer ihåg hur en vän och inneboende bankade i rummet bredvid. - Håll tyst, jag ska sova! Jag läste vidare och försökte dämpa skrattet. Har sedan läst om den många gånger även om det nu var ganska längesedan.

 Bokens tillkomsthistoria är en mycket sorglig sådan. När författaren John Kennedy Toole var klar med boken 1969 försökte han få något förlag intresserad av den. Men inget förlag visade något intresse, så besviken av motgångarna tog han sitt liv samma år. Boken kom först ut 1980 efter enträget uppvaktande på förlagen av hans mor. Boken vann Pulitzerpriset samma år.

Det är 1960-tal i New Orleans och vi får följa vår hjälte och huvudperson Ignatius J Reilly på hans irrfärder genom livet likt en sentida Don Quijote. Ignatius är en intellektuell, lat och överviktig 30-åring som fortfarande bor hemma hos sin mamma. Hans mor anser att han ska skaffa sig ett arbete, men efter flera års studier har han blivit arbetsskygg. Han har dessutom en något förvrängd självbild som tillsammans med att han är något överkvalificerad för de arbeten som står till buds. På sin jakt efter ett lagom ansträngande arbete hamnar vår hjälte i den ena vanvettiga situationen efter den andra.
 


 

Bara Bra Böcker

En bok som jag läste tidigt i livet och som verkligen satte fart på mitt läsande var Med Kallt Blod.
Jag läste den första gången i slutet av 70-talet ur det exemplar som jag fortfarande har i mina ägor.

Bonniers förstautgåva från 1966.

  Det här är en bra bok att sätta i näven på icke läsvana unga pojkar som har svårt att komma igång med läsandet. Om inte denna dokumentärroman fängslar och lockar till fortsatt läsande så vet jag inte vad som behövs. Minns den som otroligt spännande. Den har en nerv och närvaro som få andra böcker. Sedan också detta med att det ska vara autentisk. Som han själv hävdade "sann ner till varje komma." Vilket så klart kan diskuteras och också har diskuterats under åren lopp. Vid den här tiden hade Capote tröttnat på att skriva skönlitteratur efter några framgångsrika romaner. Så när han den 16 november i tidningen läser om mordet som skett dagen innan. Får han en ide om att skildra, kanske inte så mycket brottet, utan snarare hur en sådan ohygglig händelse påverkar människorna i ett litet samhälle.

Den 15 november 1959 mördades den förmögne farmaren Herb Clutter, hans hustru, hans sjuttonåriga dotter och femtonåriga son brutalt på deras gård i Västra Kansas.
Den 30 december arresteras i Las Vegas de nyligen frigivna straffångarna Perry Smith och Dick Hickock för mordet. De erkänner direkt och motivet var rån. De kom över 40 dollar och ett checkhäfte. De hade bestämt sig för att döda alla vittnen "med kallt blod".
Capote gör nu grundlig research där han intervjuar flera av invånarna tillsammans med sin vän och författaren Nelle Harper Lee. Han lär också känna spaningsledaren. Så småningom lär han också känna de båda dödsdömda genom långa samtal.
Det gick drygt fem år innan de hängdes den 14 april 1965  i Kansas statsfängelse. Under hela denna tiden visste Capote att han satt inne med en bestseller och han höll  på att bli tokig. Detta eftersom han inte kunde avsluta romanen innan den hade ett riktigt slut.

Bara Bra Böcker

Under den här rubriken kommer jag att ta upp bra böcker som jag läst tidigare i mitt liv. Det har hitintills inte blivit skrivet så mycket under denna rubrik. Det är ofta svårt att komma ihåg varför man gillade något när åren går och bara känslan består.

En sådan bok som jag väldigt väl kommer ihåg just känslan av att jag gillade mycket. Men inte längre minns vad den handlade om är "Den blå eftermiddagen av William Boyd. Jag fick ett läsex av den när den kom ut 1995.

Romanen handlar om det tragiska öde som drabbar kirurgen Salvador Carriscant då han en morgon år 1902, i det krigshärjade Filippinernas huvudstad Manila, för första gången får ögonen på Delphine Sieverance, den vackra hustrun till en amerikansk officer. Ett möte som blir inledningen till en stormande romans med oöverskådliga och förödande följder. Och som får sitt efterspel trettio år senare, då Salvador söker upp den unga arkitekten Kay Fischer i Los Angeles: han påstår sig vara hennes sedan länge försvunne far och övertalar henne att följa med på en lång och äventyrlig resa till Lissabon, för att återfinna den kvinna han en gång förlorade.

Bara Bra Böcker

Under denna rubrik hamnar allt möjligt, men företrädesvis böcker som lästes en gång för länge sedan.

Det är inte bara jag som tycker det här är en bra bok. Den tyske regissören Rainer Werner Fassbinder höll den som en av sina favoriter. Han höll på med ett filmmanus som aldrig blev klart.

 Bokens skrev redan 1935 men gavs inte ut förrän 1957. George Bataille föddes den 10 september 1897 i Billom och dog den 9 juli 1962 i Paris. Han började studera till katolsk präst, men förlorade tron 1922. Han begav sig då till paris där han levde ett utsvävande liv. Han studerade Karl Marx, Markis de Sade, Sigmund Freud och Friedrich Nietzche som alla kom att utöva stort inflytande på hans författarskap. Många av hans verk kännetecknas av erotik, självdestruktivitet och död.

I boken skildras hur huvudpersonen Troppman (Bataille) en försupen donjuan som driver omkring i Paris och Barcelona där han möter tre mycket olika kvinnor. Den perversa Dirty, den svaga Xénie och den revolutionära Lazare. En text så fylld med symbolik, erotik, dödslängtan, revolution och mysticism. Det ska sägas att det var väldigt länge sedan jag läste boken, men då var jag var djupt gripen och tagen av den.  

 

Bara Bra Böcker

I bland minns man böcker man läst inte första hand för att de var så fantastiskt bra, utan för att omständigheterna då man läste dem var så speciella.

En sån bok är Den olycklige prinsen i Mayerling av Istvan Bart. En bok jag hade med mig som reselektyr genom Europa på väg till Budapest 1989. Under nästan hela resan hade jag en egen kupé där jag ostört kunde läsa. Minns hur jag under färden genom Centraleuropa, läsande detta fängslande drama förflyttades i tiden. Det kändes som om jag istället åkte ånglok och landskapet utanför var bedrägligt likt men ändå så mycket mer lantligt. Jag kastades tillbaka hundra år till tiden för händelsen i denna bok.

Boken handlar om Mayerlingdramat som är en händelse som tilldrog sig den 30 januari 1889, då kronprins Rudolf av Österrike trettio år gammal och hans sjutton åriga älskarinna Marie Vetsera dog på jaktslottet Mayerling utanför Wien. Enligt de officiella rapporterna begick paret självmord tillsammans. Kronprins Rudolf sades ha tagit sitt liv efter att först ha skjutit ihjäl sin älskarinna. Den här officiella förklaringen har dock ifrågasatts och misstankarna om att de istället mördades har ständigt varit aktuella. Det finns många konstigheter och oklarheter i samband med historien. På senare år har även nya rön framkommit som pekar på att skadorna på Vetseras kranium tyder på att hon slagits ihjäl och inte skjutits.

Istvan Bart berättar med utgångspunkt från denna händelse en spännande och plausibelt historia. Hur det möjligtvis kunde gått till.

Som jag minns det hade den samma slags spänning som I skuggan av ett brott av Helena Henschen.

Bara Bra Böcker

Fortsätter kartlägga mitt läsande tillbaka i tiden. Jag var verkligen inte någon bokslukare som barn eller tonåring. Läste mest serietidningar och seriealbum. Någon enstaka gång kunde det bli en Biggles eller Jules Verne kanske James Fenimore Cooper eller en annan västern.
Sedan kom Hans-Eric Hellbergs Kram och Puss att betyda en hel del. Men på det hela taget så hade jag en lång startsträcka. Jag är ett utmärkt exempel på att de aldrig är för sent att börja läsa. Det var mycket mer musiken som upptog min tid. Och flickor förstås. Först i artonårsåldern började jag läsa riktigt ordentligt. Först något stillsamt avaktande för att sedan accelerera och efter en ganska kort tid sluka böcker i ett rasande tempo. I en hastighet som förbluffade mig själv några år senare när jag förstod att jag hade hunnit läsa en hel del. 

Vad var det då för litteratur som jag läste. Allt och lite till. Det fanns ingen röd tråd utan det blev det som fanns till hands. 

Sjöwall Wahlöö var viktiga kanske till och med direkt avgörande för mitt ihärdiga läsande. John Irvings böcker betydde också väldigt mycket. Bo Baldersons deckare tyckte jag var väldigt roliga.
En som jag läste nästan allt av under några år var Graham Greene. Henry Miller  kom till heders igen. Sedan kom jag att tycka mycket om Jan Wolkers, en författare som är helt glömd idag. Kurt Vonnegut läste jag allt av. Stig Slas Claesson blev också tidigt en bekantskap som sedan följt mig under alla år. Kennet Ahl lästes. Liksom Leif GW Perssons triologi. Ulf Lundell så klart. Sedan blev det också mycket av beatnickarna med Jack Kerouac och William Burroughs (några år senare Allan Ginsberg och Garry Snyder). Svenska författare som Klas Östergren, Ivar- Lo Johansson, Stig Dagerman. En som jag var väldigt förtjust i var dansken Leif Panduro. Sedan fanns det enskilda titlar som satte djupa spår. Med kallt blod av Truman Capote, Brott och straff av Dostojevskij, Dödscell 2455 av Caryl Chessman, Papillon av Henri Charriére och Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Vidare kom jag att läsa det mesta av Sture Dahlström. Charles Bukowski var jag väldigt förtjust i under flera år.  Den svenska författaren Torbjörn Säfve tyckte jag var fantastisk. Ernest Hemingway så klart. Axel Sandemose kom tidigt att bli en favorit som följde mig i många år. Sedan läste jag många av de stora latinamerikanska berättarna Gabriel Garcia Márquez, Mario Vargas Llosa och flera andra, framför allt efter en U-landsutbildning som jag gick 83-84 och där inriktningen var Latinamerika. Isaac Bashevis Singers böcker lånade jag nästan alla av på biblioteket. Saul Bellow var en som också var bra. Böcker med humor var tidigt en ledstjärna för mitt läsande. Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole läste jag när den kom på svenska. Det var en bok som jag att tycke mycket om och som var det roligaste jag hade läst. Har sedan läst om den flera gånger. Liksom en annan av nittonhundratalets roligaste böcker, nämligen Den tappre soldaten Svejk av Jaroslav Hasek vars drift med kriget är något av de roligaste som finns. Moment 22 av Joseph Heller som också är en drift med kriget lästes under dessa bokslukarår. Andra mycket bra och roliga böcker var flera av den brittiske författaren Tom Sharpe. Portnoys besvär av Philip Roth var också en stor favorit. Kom också att läsa flera av Jerzy Kosinskis böcker. Fritiof Nilsson Piraten var en som jag slukade det mesta av. En författare som sedan också följt med mig och som jag har fortsatt läsa. Det som är lite pinsamt när jag försöker erinra mig och skriva ner vad som läses är att inte många kvinnliga författare lästes under dessa år. Men det fanns några Simon de Beauvoir var en. En annan var Anais Nin som upptäcktes genom Henry Miller. Det kom så småningom att bli flera kvinnliga författare. Nu handlar det bara om läsning mellan arton och tjugotvå. Flera ryssar lästes Gogol, Majakovskij och så klart Mästaren och Margarita av Michael Bulgakov som fortfarande är en av de största läsupplevelserna. Jean Paul Sartre och Albert Camus var ytterligare favoriter.
Denna lilla exposé får tjäna som en introduktion till vad som format mitt tidiga läsande och kanske kan ge impulser till andra som läser detta.

          

Bara Bra Böcker

När man som jag börjar blogga vid 49 års ålder har ju många böcker redan blivit lästa. Hur göra med dessa? Jag tänkte då och då återkomma under denna rubrik Bara Bra Böcker med böcker som har betytt mycket för mig genom åren.

En författare som jag tidigt börja läsa och som antagligen, tror jag, har betytt en del för mitt fortsatta läsande var Henry Miller. Jag kan fortfarande med rödblossande kinder komma ihåg hur jag bläddrade fram och tillbaka letandes efter de mest pornografiska partierna i flera hans böcker som fans i min mors hem. Var då kanske en fjorton år och som alla pojkar i denna ålder besatt av sex. Det var inte frågan om att läsa böckerna från början till slut. Detta kom jag att göra några år senare. Han var en författare som jag inte har lästa allt av, men en del, då och då under en längre tid, till och från.
Det var Stilla dagar i Clichy, Stenbocken vändkrets, Kräftans vändkrets, Sexus men också hans fina Greklands skildringar så som Kollosen från Maroussi och Mina första intryck av Grekland.  Sedan i samband med som jag minns det en ganska bra biografi i början av 90-talet Henry Miller ett liv av Robert Ferguson kom jag att läsa om flera av hans böcker. Men har sedan dess inte läst honom.

Henry Miller 1891 - 1980.

        "Sex är en av de nio anledningarna till reinkarnation; de andra åtta är ointressanta."