Hennes nya namn & Den som stannar, den som går- Elena Ferrante

När jag skriver detta har det gått några dagar på det nya året och jag har precis läst ut tredje delen av Neapelkvartetten. Men då jag inte hunnit skriva klart texten om volym två som lästes ut redan i mitten av december, så får det bli en text om båda volymerna. 

13/12-2016 

Hennes nya namn. 
Drabbades i helgen av fruktansvärd förkylning, men inget ont som inte för något gott med sig. Jag fick äntligen läst andra delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett, Hennes nya namn. Det har hunnit gå mer än ett halvt år sedan jag läste första delen Min fantastiska väninna, även om det inte känns så länge, då jag har burit med mig historien till och från även under tiden jag läst annat. Det var därför ganska lätt att komma in i handlingen, hade förstås hjälp av det fylliga personregistret i början av boken som tillsammans med en liten resumé gjorde det ännu lättare. 

Under hösten har det även blivit känt vem som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante. Den italienska journalisten Claudio Gatti har genom att spåra pengatransaktioner kunnat peka ut den i Rom bosatta översättaren Anita Raja. Detta sensationella utpekande har av flera ansetts vara både skamligt och onödigt.      

Det var underbart trevligt att åter få ta del av Elena och Lailas liv i Neapel med omgivning. Det är storartat från början till slut. Hennes nya namn börjar där förra slutade, med bröllopet mellan den 16- åriga Lila och charkuterihandlaren Stefano Carracci. Ett katastrofalt bröllop som redan på bröllopsnatten kännetecknas av övergrepp och våld. Något som är ett bärande tema, inte bara denna del, utan genom hela kvartetten. 
Elena fortsätter sin klassresa och bildningsgång när hon börjar på universitetet i Pisa. Vänskapen fortsätter, men är långt ifrån okomplicerad. En lång sommarvistelse på ön Ischia kommer att få stor betydelse i deras fortsatta liv.      

Hon skriver så gripande och skickligt även om det då och då kan vara lite väl banalt. Men det är en petitess för oftast bärs denna starka berättelse fram av ett exakt och klart språk som svävar över sidorna.  

4/1 - 2017

Den som stannar, den som går. 
Jag tycker att för varje del blir det bara bättre och bättre. Jag är bestämt villig att utropa volym tre till den bästa. Flödet är fenomenalt och där är en sån sprängkraft i denna del. Vi kommer här så nära den tidens alla idéer och omvälvningar.

Tredje delen börjar med en kort utvikning om Lila och Elena år 2005 för att snabbt återvända till där andra delen slutade. Nämligen när Elena träffar Nino under ett författarframträdande. 

I tredje delen är det ständigt närvarande våldet ännu mer påtagligt. 70-talets inrikes politiska situation i Italien är så skickligt sammanvävt med de två väninnornas liv. Det är också en påminnelse om att terrorism inte på något sätt är något nytt fenomen i Europa. 

Förutom alla politiska strömningar, så är den framväxande kvinnorörelsen så magnifikt skildrad. Elenas alla känslor och idéer blir sinnebilden för många kvinnors kamp för lika rättigheter och att få lov att slippa alla klibbiga machosvinaktigheter. 

Min fantastiska väninna - Elena Ferrante

En av de senaste årens litterära snackisar har nu översatts till svenska. Jag talar förstås om den hemlighetsfulla Elena Ferrante's första del i hennes romankvartett.  

Min fantastiska väninna släpptes i måndags och i höst kommer del två. Elena Ferrante är en italiensk författare som valt att vara anonym. Troligtvis är det en pseudonym. 

Det är en förstklassig roman som trots all uppståndelse och uppskruvade förväntningar inte på något sätt gör mig besviken. För en gång skull så är uttrycket "så många kan inte ha fel" berättigat. Och om jag uppfattat det hela rätt, så är det för ovanlighetens skull också så att både läsare och kritiker är överens om att det är något alldeles enastående som Ferrante har presterat med sin romansvit. 

Eftersom jag nu läser den på svenska och inte tänker göra något annat(kanske kan jag inte hålla mig till nästa del?) kan jag bara än så länge bedöma den första delen Min fantastiska väninna och inte hela verket. 


"Den lilla ceremonin började. Pristagarna lästes upp: första pris till Raffaella Cerullo, andra pris till Fernando Cerullo, tredje pris till Nunzia Cerullo, fjärde pris till Rino Cerullo och femte pris till Elena Greco, det vill säga jag" 

Stycket ovan är essentiellt för romanens tema. Något oförståeligt så här lösryckt kan jag tänka mig, men vill inte förklara, då det förtar nöjet av läsningen. Men stycket finns en bit in i boken och handlar om hur läsning och bildning är centralt för två unga väninnor i femtiotalets Neapel. 

Vänskapen och samvaron mellan de två ganska olika väninnorna Elena och Lila är så magisk. Deras liv och alla andra oförglömliga karaktärer skildras med ett språk som flyter likt en lavaström från vesuvio. Så förrädiskt lättsamt, så rent och enkelt (nästan banalt) utan krusiduller.                              

Jag avstår från att berätta om handlingen och säger bara det: LÄS!