Igår var det dags för en efterlängtad konsert med en artist som följt mig i många år. Efter jobbet klockan 18.00 cyklade jag ner till Triangeln för att tillsammans med en kompis ta tåget till Ystad. Där pågår sedan några dagar Ystad Jazzfestival och denna kväll var det dags för Anouar Brahem. Vi hade en och en halv timme att fördriva innan konserten skulle börja klockan 21.00, så vi gick till Möllers Bryggeri för lite mat och dryck.
Första gången jag hörde talas om Anouar Brahem var på på Jan Garbareks platta Madar från 1994. Första plattan i eget namn var Thimar från 1998, där John Surman och David Holland medverkar. Allt sedan dess har hans skivor varit bland de mest spelande i mitt hem. Skivor som Les Pas Du Chat Noir, The Astounding Eyes Of Rita, Souvenance och den helt fantastiska Blue Maqams, alla utgivna på ECM, är musik att ständigt återvända till.
Vi var på plats i god tid och han med ett glas vin på terrassen innan det ringde i klockan. Ystad Teater är otroligt fin och vacker byggnad från slutet av 1800-talet.
Innan konserten presenterades en av årets jazzamabassadörer, Lill Lindfors, som var glad och hedrad.
Sedan var det då äntligen dags att få se och uppleva Anouar Brahem på Oud och hans fantastiska medmusiker Klas Gesing på basklarinett och saxofon, Björn Meyer från Sverige på bas, och Khaled Yassine på slagverk. Två gånger tidigare har jag varit på väg att se honom, en gång i Uppsala och en annan gång i Köpenhamn, men båda gångerna kom annat i mellan.
Så att det nu äntligen blev av, var för mig väldigt efterlängtat, och trots mina högt ställda förväntningar, blev jag inte besviken.
Det blev precis vad jag hade förväntat mig, en otroligt fin och minnesvärd föreställning med ett intimt och vackert spel. Då han är så välbekant för mig, är det inte direkt överraskande, men det var heller inte det jag förväntade, utan den stora behållningen är att få se dessa skickliga musiker, som verkade stortrivas, i verkligheten och ta del av gruppens dynamik och samklang.
Bitvis är det så vackert så jag nästan gråter. Efter en och en halv timme var det över, men stående ovationer fick bandet att spela en låt till. Bandet tackade för sig och alla i publiken verkade hänförda och förtrollade av vad vi varit med om.
En vacker och magisk konsert var till ända och det var dags att ta tåget till Malmö.
