Utflykt till Frederiksborg slott - Utställning med Bob Dylans tavlor.

Jag och min son gjorde i dag en utflykt till det magnifika slottet Frederiksborg i Hillerød. Slottet som Christian IV lät uppföra i början på 1600-talet är Nordens största renässans slott. Slottet ligger fantastiskt vackert på tre små holmar i en liten sjö nära Hillerøds centrum.

Frederiksborg slott. Foto Jesper Ekdahl.

Här på slottet undertecknades den 3 juli 1720 (Freden på Frederiksborg) av Danmark (Sverige hade redan den 3 juni i Stockholm undertecknat) den fred som avslutar det stora nordiska kriget vad Sverige och Danmark anbelangade.

Sedan 1878 inrymmer slottet bl.a. Det Nationalhistoriska Museum, som visar 500 år av dansk historia genom sin samling av porträtt, historiska målningar och möbler.

  

        

Men förutom de permanenta utställningarna, så har man också tillfälliga utställningar.

Sedan den  17 april visar man en utställning med Bob Dylans konst.  Det är en utställning som om man vill se den får snabba på då den tar slut den 3 augusti. Utställningen består av både  "Bob Dylan Face Value" som innhåller  12 nya porträtt i pastell  och "The New Orleans Series" som visar 23 oljemålningar inspirerade av musikstaden New Orleans.

Tidigare har jag bara sett exempel på hans konst på de skivkonvolut där hans målningar har prytt omslaget. Som på "Self portrait" från 1970, "Music from Big Pink" med The Band, "Planet Waves" och den nyligen släppta "Another Self Portrait" som ingår i The Bootleg series. 

Sanningen om fallet Harry Qubert - Joel Dicker

Den här romanen är ännu inte utgiven på svenska. Den beräknas utkomma den 24 juli. Jag är övertygad om att den kommer att bli en riktig snackis och att den har klar potential för att nå riktigt många läsare.

Den är visst såld till ett trettiotal länder och ligger på topplistan i flera europeiska länder. Författaren är Schweizare och boken skriven på franska, men den utspelar sig i Amerika och känns också väldigt amerikansk. Alla referenser är mer amerikanska än europiska. För det här är en roman med en mängd blinkningar och referenser till annan litteratur. Det är inte bara en metaroman utan en dubbel om inte tredubbel metaroman.
 Det är en imponerande roman på flera sätt. Framför allt hur han lyckas hålla ihop intrigen som är väldigt komplex. Det är en roman som vill mycket och här hade det säkert gått fel i händerna på en något mindre begåvad författare, då den är fruktansvärt pretentiöst och bitvis balanserar den på gränsen till vad som är uthärdligt, men Dicker lyckas ro projektet i hamn.

Den är rasande skickligt uppbyggd och jag är dras med en gång in i berättelsen. Vi får följa succéförfattaren Marcus Goldman som skrivet en bok (liksom författaren själv, redan här finns meta perspektivet) och som därefter har fått skrivkramp. Han har nu kravet på sig att inkomma med ett nytt manus ganska snart då det gått ett och ett halvt år sedan debuten. Förlaget hotar att stämma honom.
Han hör av sig till sin forna lärare, mentor och succéförfattaren till romanen "Roten till det onda" Harry Quebert. Han blir inbjuden att tillbringa en tid i Aurora i New Hampshire hos Harry. Det går inte så bra, utan Marcus återvänder efter någon vecka till New York. Men innan han åker gör han en upptäckt. Han finner ett foto på Nola Kellergan från sommaren 1975. Då var hon en femtonårig flicka, som Harry, som då var trettiofyra år, hade en förbindelse med. Hon försvann denna sommar och Marcus måste svära att aldrig berätta om fotot han sett.
Strax efter att Marcus är tillbaka i New York, blir han uppringd av Harry som är alldeles förtvivlad. Harry är häktad, då man hittat Nola Kellergan i hans trädgård, nergrävd med originalmanuset till romanen "Roten till det onda". Marcus kommer tillbaka för att bistå sin vän och mentor. Han inleder tillsammans med polischefen en utredning som visar sig innehåller fler förväxlingar än vad någon hade kunnat tro. Marcus börjar också skriva på boken som redan innan den är utgiven förväntas bli en internationell bästsäljare. Det är boken "Sanningen om fallet Harry Quebert".

Den bjuder som sagt på många överraskningar och med mycket spänning. Den är smart och väldigt intelligent. Bitvis är den också väldigt rolig. Den är som jag nämnde i början fylld av litterära referenser. Man kommer att tänka på Truman Capote reportagestil , Nabokovs Lolita är oundviklig. Det finns också en del Philip Roth (judisk humor, mycket roligt porträtt av modern) Kanske också lite Norman Mailer.
En annan bok som jag kom att tänka på tidigt in i läsandet (något med atmosfären) var en bok som jag läste för många år sedan som heter "Midnatt i ondskans och godhetens trädgård"

Det är också en bok som handlar om själva skrivandet, hantverket. Alla vedermödor och slitningar. Om att vara sann mot sig själv och skriva boken som man själv vill eller åstadkomma den försäljningssuccé som förlaget förväntar sig.

Det sistnämnda behöver författaren av denna roman inte bekymra sig över.        



   

Augustiresan - Anna Fredriksson

Författaren Anna Fredriksson debuterade häromåret med romanen Sommarhuset. Det var en mycket bra debut. En klar och intressant berättelse om syskonrelationer.

Med augustiresan som är hennes tredje roman har hon etablerat sig som en författare att räkna med. Hon har en skarp blick för detaljer. Bra psykologiskt insiktsfulla karaktärsporträtt tillsammans med en god blick för vad Stockholms medelklass har för sig gör den till en bra samtidsroman.

Det bästa med boken är skildringen från huvudpersonens arbetsplats och den kusliga, paranoida stämning som där råder. Sedan är där också fina miljöskildringar från Österlen, där man märker att författaren har god kännedom om trakten.

Sommarscen med Tamikrest 2014-07-13

Malmö gästades ikväll av långväga gäster. Det grymt svängiga bandet Tamikrest från norra Mali. Liksom deras mera kända landsmän i bandet Tinariwen är flera medlemmar tuareger. Det spelar vad som brukar betecknas som ökenblues. En mix av traditionell afrikansk musik med stark rytm och västerländsk rock.

Tamikrest betyder "korsning", "allians" eller "framtid". De bildades 2006 och har gett ut tre skivor.
Ett sjujävla sväng stod bandledaren och gitarristen Ousmane Ag Mossa och hans medmusiker för ikväll.
Bandmedlemmarna spelar elgitarr, sång, bas, trummor, djembé och andra slaginstrument. Melodiskt gitarrspel med influenser från både Mark Knopfler och David Gilmour tillsammans med tungt komp av bas och trummor och handklapp av de sjungande kvinnorna gör det svårt att stå still. Många av låtarna liknar varandra, vilket gör att det blir och upplevs som ett ända långt rytmiskt gungande.

Mot slutet av konserten är det många som inte längre kan sitta still, utan börjar dansa framför scenen.

 
Sommarscen bjöd de Malmöbor som hittat hit på ytterligare en fantastisk konsert.

Har tidigare skrivit om den rika musiktradition som finns i  Mali.  

Hommage to Charlie Haden

Nås av den trista nyheten att den legendariska kontrabasisten Charlie Haden avled på fredagen efter en längre tids sjukdom. Han föddes 6 augusti 1937 i Iowa.

Charlie Haden förkroppsligade musik som få andra. Han kom från en musikalisk familj som ofta spelade och framförde folksånger och countrymusik i radion som the Haden Family Band där han vanligtvis sjöng. Men efter att han drabbats av polio, som gjorde att han inte längre kunde sjunga, började spela kontrabas vid 15 års ålder.

Han flyttade till los Angeles 1957 och började där spela med artister som Paul Bley, Art Pepper och Hampton Hawes. Haden kom att vara en del av den nyskapande jazzmusik som brukar kallas free jazz i slutet av 1959 då han spelade med Ornette Coleman. Han fick som så många andra problem  med droger och var inaktiv under några år. Återupptog sin karriär i mitten på 60-talet, då han spelade med b.la John Handy, Archie Shepp, Pee Wee Russel , Thad Jones och många andra.

Började samarbeta med Keith Jarret i hans trio (med Paul Motian) och den "amerikanska Kvartetten" (där även Dewey Redman ingick) 1967-1976.

Han ledde också tillsammans med Carla Bley Liberation Music Orchestra under 70-talet och framåt.

Startade 1987 tillsammans med Ernie Watts på sax, Allan Broadbent på piano och Larance Marable på trummor the "Quartet West" som spelade tillsamn i över tjugo år.

När jag kollar i min skivsamling så är det så att många av de skivor som jag återvänder till finns Charlie Haden med antingen som ledare eller som medmusiker.

Det är skivor som Beyond the Missouri Sky (med Pat Metheny), Folk Songs (med Jan Garbarek och Egberto Gismonti), Nocturne (med Gonzalo Rubalcaba), Rambling Boy, Not in our name, Jasmine, Living Legend (med Art Pepper) och många, många fler.  

Phronesis på Kulturhuset Islands Brygge 2014-07-10

Jag och barnen tillbringade större delen av av dagen på stranden. Vi kom hem strax efter fem, något försinkade då min dotter ramlade med cykeln och skrapade sig rejält. Så efter omplåstring och tröst var det dags för mig att åka över till Köpenhamn.

Kvällen konsert under Copenhagen jazzfestival var Phronesis som ägde rum på det trevliga kulturhuset på Islands brygge. Stället ligger så fint vid vattnet och är ett underbart ställe för jazz en sommarkväll. Och deras grillbuffé för 159:- är en perfekt start på en kväll, speciellt när man är vrålhungrig efter en lång dag. Under tiden jag och många andra åt kunde vi ta del av bandets soundcheck.

På utsatt tid klockan åtta kör bandet i gång. Phronesis som är ett av de mest omskrivna och prisade jazz trios under det senaste åren leds av den i London bosatte danska kontrabasisten Jasper Høiby. Tillsammans med den brittiske pianisten Ivo Neame och den svensk/norske trummisen Anton Eger utgör de bandet.

De starta med Urban Controll från senaste skivan Life to Everything. De spelade också  Behind Bars och Phraternal från denna platta. Efter knappt femtio minuter så var det paus. Andra set startade efter en halvtimmes paus med låten Love Song från plattan Alive. Jasper bjöd på skojigt mellansnack och överlag så var det en ganska uppsluppen tillställning där framför allt trummisen är den som står för de tokigaste och roligaste infallen , men också för ett fantastiskt spel. De är alla tre väldigt duktiga, men storheten ligger i hur de tillsammans skapar och bygger upp låtarna. Det var ingen stor publik, men en mycket hängiven sådan. De allra flesta var nog redan frälsta fans.

 

Konserten kännetecknades av deras otroligt dynamiska och organiska följsamma spel. Flera av deras låtar växlar ofta i rytm och struktur, men hela tiden följs de skickligt åt.
En trevlig konsert som gav mersmak till att höra dem live igen någon gång.

John Scofield Uberjam Band. DR Koncerthuset 2014-07-08

Dagen började med ett tandläkarbesök där en lagning av en gammal fyllning skedde. Med spända käkar och ömmande tandkött var arbetsdagen fram tills att jag slutade klockan 17.00 ändå ganska lätt att uthärda. Detta eftersom jag hade en konsert med John Scofield att se fram emot senare på kvällen.

Ett kärt återseende, då jag inte sett honom live i Köpenhamn sedan 1987, också den gången i samband med Copenhagen Jazzfestival.

Det ska också bli spännande att besöka DR Konserthus då jag inte tidigare besökt denna byggnad.

DR Konserthus. Foto Jesper Ekdahl

Konsertsalen Studie 1. Foto Jesper Ekdahl.

Konserten började strax efter annonserad tid klockan 20.00. Då klev bandet fram på orkesterscenen som ligger ungefärligt mitt i konsertsalen. John Scofield är en flitig liveartist med många hundra framträdanden under ett år. Ofta i olika konstellationer, trio med Steve Swallov och Bill Stewart (med denna sättning återkommer Scofield till Köpenhamn i november), ibland med Mediski, Martin and wood och som kvällen konsert med Uberjam Band.
  
Bandet består förutom av John Scofield själv också av funkgitarristen, och samplingmästaren Avi Bortnick, basisten Andy Hess och trummisen Terence Higgins.  

John Scofield Überjam band. Foto Jesper Ekdahl

Foto Jesper Ekdahl

Illustrera så väl energin i bandet. Foto Jesper Ekdahl

John Scofield som brukar räknas som en av de "The Big Three" (där Bill Frisell och Pat Metheny är de andra två) fyller 63 år i år. Det kan vara svårt att fatta då han fortfarande utmärker sig som en som ständigt prövar och utforskar nya vägar. Det är projektet med Überjam band ett utmärkt exempel på. Det är musik som vägra definieras och det blandas friskt mellan stilarna, funk, afrobeat, blues, reggae och acid jazz.

Signering efter konserten. Foto Jesper Ekdahl

Scofield bjuder på bländande improvisations spel, stor spelglädje och energi. Bandet är mycket tajt och understundom svänger det något rent helvetiskt. Allt detta sammantaget gör att inget annat än betyget  fyra kan komma på tal.
   

Copenhagen Jazzfestival

Så är den då igång årets jazzfestival i Køpenhamn. 10 dagar med fantastisk musik från hela världen. Från tidig morgon till sen kväll spelas det musik i konsertsalar och på klubbar. Men också väldigt mycket musik på stadens gator och torg.

 Det är en vecka då man borde vara ledig och bosätta sig i staden för att kunna ta del av allt. Det blir lite dyrt att som svensk bosatt i Malmö, pendla varje dag. Ofta blir det i stället att jag får välja ut några omistliga konserter och hålla mig till dem. I år blir det inte så mycket, men det är i alla fall inköpt biljetter till John Scofield och hans Überjam band tisdagen den 8 juli på DR Koncerthuset och så på torsdagen 10 juli blir det konsert med den spännande pianotrion Phronesis på kulturhuset vid Islands brygge (Det kommer bilder och recension så småningom). Kanske blir det också något mer. Det är alltid trevligt att bara flanera runt och ta del av alla de gratiskonserter som också finns. Sitta ner, ta en öl, lyssna en stund och gotta sig i solen för att sedan dra vidare till nästa spelställe. Det finns också många trevliga arrangemang för barn "Jazz for kids" där hela familjen kan koppla av och njuta tillsammans.

Årets tröja

Skuggpojken - Carl Johan Vallgren.

Boken Skuggpojken släpptes förra hösten.Trots att den lanserades stort under pseudonymen Lucifer, så var det ingen hemlighet att det var Carl Johan Vallgren som var författaren. Nu när pocket upplagan släpps (ovanligt tidigt) så står Carl Johan Vallgrens namn på boken. Man kan misstänka att den aldrig sålde som det var tänkt.

Hur är den då undrar ni säkert? Först vill jag säga det att jag tycker. Carl Johan Vallgren är en av våra riktigt stora berättare. Han har presterat några av de senaste två decenniernas bästa romaner. Tänker då särskilt på "Den vidunderliga kärlekens historia", "Kunzelman & Kunzelmann" och framför allt "Dokument rörande spelaren Rubashov".

Så när han nu ger sig i kast med spänningsgenren så förväntar åtminstone jag mig en högklassisk historia. Det är en historia som berättas av en driven författare som kan sitt hantverk, det är högt tempo och visst är den spännande. Men den är tyvärr också fylld med alldeles för många otroliga samband och väldigt många osannolika händelser. Här är han långt i från ensam. Det är ofta denna genre problem. Ibland köper man det och ibland inte. Här är det lite väl mycket på en gång och i slutet av boken så uppstår en känsla av obegriplighet och man befinner sig lämnad i sticket. Även om den förvisso lyckades behålla en viss spänning hela vägen.