Copenhagen Jazz Festival -2026

Igår söndag den 12 juli var sista dagen på årets Copenhagen Jazz Festival. Det var den 47:e i ordningen sedan starten. Jag har varit på många genom åren, men har nog aldrig varit så flitig som i år. Av festivalens tio dagar var jag närvarande på åtta av dem. 

Precis innan festivalen började blev en mycket god vän sjuk. Detta medförde lite annat upplägg. Många av dagarna var jag själv över och de gemensamma biljetter vi hade till några större konserter där följde istället min son med mig. 

3/7. Jag startade festivalens första dag med en gratiskonsert på Admiral hotel. Det var en hyllnings konsert till NHØP & Sonny Rollins, Claus Waidtøw, tenorsaxofon, Thomas Fonnesbeak, bas och Janus Templeton, trummor. Det var en konsert som skulle varit ute på hotellets terras, men på grund av ostadigt väder, så flyttade man den inomhus. Trevlig inramning fast trångt och varmt. En mycket bra konsert.

Jag fortsatte sedan till Sofie källare i Christianshavn där Sophisticated Ladies, som består av Marie-Louise Schmidt, piano, Helle Marstrand, bas och Benita Haastrup, trummor spelade. Även denna konsert skulle egentligen ägt rum utomhus vid kanalen, men fick flyttas inomhus. Det var fullsatt och härlig god stämning med härlig pianotrio jazz. 

Senare gick jag till Drop inn för en konsert med Jakob Dinesen, saxofon, Anton Eger, trummor och Warit Tonnam, keyboard. De spelade egen komponerad fusionsjazz. 

Tog mig sedan hem och var i Malmö vid 20.00 Det var en helt okej första dag.

4/7. Hade först inte tänkt åka över idag, då jag gjorde min näst sista arbetsdag innan semestern, men så fick jag nys om att det skulle vara en hyllnings konsert till ECM jazzen på Islands Brygge. Detta ville jag inte missa. 

Kom till Kulturhuset i god tid innan och fann en stol, köpte en öl och satte mig tillrätta. Fantastisk fin inramning med ett underbart väder. Det blev en enastående fin konsert med Fredrik Lundin, saxofon, de båda gitarristerna Samuel Hällqvist och Rasmus Oppenhagen Krogh, bassisten Joel Illerhag och Stefan Pasborg, trummor. Det blev musik signerat Jan Garbarek, Keith Jarrett, Bobo Stenson, Kenny Wheeler, Tomasz Stanko, Högsta betyg. 

Jag avstod sedan söndagen och måndagen. 

7/7.  På kvällen var det konsert med The Bad Plus, men innan dess hann jag och sonen med mycket annat. Vi började dagen på Melchior Plads där ett stilla regn precis upphörde när vi slog oss ner. Det blev en trivsam tillställning med härlig svängande bluesrock. Det var musik av T-Bone Walker, Elvis, Dylan, Neil Young, Beatles m.m. Gruppen som kallar sig The Big Beat består av Kristian Boll, sång och gitarr, Stuart Goodstein, klaviatur, Jesper Dukholt, saxofon, Kaspar Lindhardt, bas och Jørgen Emerek, trummor. 

Vi gick sedan till Sankt Hans Torv där Mikkel Ploug Trio spelade. Vi fick plats på restaurang Sebastopol, där vi intog en överdådig middag med entrecote och en god flaska rött vin. Den namnkunnige danske gitarristen Mikkel Ploug spelade med Felix Moseholm, bas och Jeppe Gram, trummor. 

Efter maten och konserten tog vi en promenad på Assistens Kirkegård och en öl på Café Runddelen innan vi gick till Alice för kvällen konsert med The Bad Plus. Bandet som började som en klassisk jazz pianotrio, består sedan flera år tillbaka av en kvartett med Reid Anderson, bas, David King, trummor, Ben Monder, gitarr och Chris Speed, saxofon.

Kvällen konsert är en av deras sista då de gör sin avskedsturné. The Bad Plus har sedan debuten 2000 varit en av de mest inflytelserika grupperna i den samtida jazzen. Kvällen konsert var på många sätt helt fantastisk, men den kunde varit ännu bättre om inte det hade varit stående publik. 

8/7. Åkte över vid tolv snåret och gick till Enghave plads där Hey Band spelade. Bandet består unga musiker som framför egenkomponerad musik influerad av bland annat Steps Ahead. 

Jag sökte mig sedan till Sankt Hans Torv där jag tillbringade stora delar av dagen. Först hörde jag Tommy Smith with the Carl Winther Trio. Den skotske tenorsaxofonisten Tommy Smith var i mitten av 80-talet en del av Gary Burtons band. Carl Winther har bland annat spelat med Randy Brecker. Med på scen var också Rune Fog-Nielsen, bas och Anders Mogensen, trummor.  

Det var soligt och mycket folk på torget. Stannade kvar och hörde även Cornelia Nilsson Trio, som består av förutom Cornelia på trummor också av Mathias Landaeus, saxofon och Simon Petersson, bas. 

Efter detta blev det hemfärd.  

9/7. Idag gör jag mitt enda arbetspass på Montmartre. Då blir det konsert med Peter Bernstein. Men jag började dagen redan klockan 13.00 med musik på Enghave plads. Det var otroligt varmt denna dag. Solen verkligen stekte. Musikerna i bandet Samuel Winter Trio var försenade och var på plats först 13.30. Men de var värda att vänta på. Jätteduktiga unga musiker med den svenska trummisen Samuel Winter, med Kasper Sundby på saxofon och Sylvester Pedersen på kontrabas.

Trots den starka solen satt jag kvar här till tjugo i tre, då jag tog metron till Christianshavn och gick till Sofie Källare där spelade nästan samma band som jag såg i fredags. Det var Jakob Dinesen, saxofon, Warit Tonnam, keyboard och istället för Anton Eger, så var det en ung kvinnlig trummis från Norge Siv Øyunn.  

Det är alltid lika trevligt att vara här vid Sofie Källare. Bra musik var det också, men jag började bli trött och snurrig i huvudet av den starka solen. 

Sökte mig till Montmartre för kvällens arbetspass. Vilken fantastisk kväll det blev. Peter Bernstein Quartet består av enastående musiker. Förutom Peter Bernstein, en av de allra bästa jazz gitarristerna i den gamla skolan med namn som Wes Montgomery och Grant Green, så består bandet av Danny Grissett, piano, Doug Weiss, bas och Billy Drummond, trummor.  

   

Peter Bernstein Quartet. Foto: Jesper Ekdahl

Publiken på ett totalt utsålt Montmartre fick ta del av två entimmes långa sett med jazz av allra bästa valör. Makalöst elegant spel från alla inblandade. 

Lämnade glad och nöjd Köpenhamn. 

10/7. Även idag är det otroligt vackert väder. Det är nästan för mycket av stark sol för att gå runt i Köpenhamn. Jag tog ett tåg vid tolv och for till Melchior Plads. På torget var det alldeles fullt med folk, så någon stol på restaurangernas uteservering var det inte tal om. Det fick bli att sitta vid trottoarkanten. 

Här blev det sedan jazz av brasiliansk snitt med den danska gitarristen Jacob Fischer och Zier Romme Larsen, piano, Matthias Petri, bas, och Alexandre Damasceno från Brasilien på Trummor.  

Jacob Fischer

Det blev en underbar en och en halv timme på denna fina plats. 

Sedan tog jag mig till 25 Hours Hotel. Väl där så fick jag en plats i baren framför bandet Beautiful Electric, som består av Francesco Cigna, gitarr, Romulo Duarte, bas och Haim E Peskoff på trummor.  

Beautiful Electric. Foto: Jesper Ekdahl

Här blev jag sittandes till det var nästan slut och tog sedan tåget hem. 

11/7. Jag och sonen tog ett tåg klockan 13.08 och klev sedan av i Ørestad och tog sedan Metron till Frederiksberg station. Egentligen skulle en god vän varit med idag, men han hade fått förhinder, så hans biljett till eftermiddagens konsert fick min son. Det är tredje året i rad som jag ser Weather Report Project på samma ställe Bartof Station. Medlemmarna i bandet som spelar och framför Weather Report fantastiska musik är Claus Nauer Reher-Langberg, bas, Henrik Lynbech, keyboard, Ole Visby, saxofon, Thomas Ousager, percussion, Sune Rahbek, trummor.  

 

Jag och sonen väntar på konserten. 

           

Det blev en härlig och svängig konsert med Zawinul och Shorters många fantastiska kompositioner. Bandet är fullfjädrade uttolkare av Weather Reports musik. Min son var eld och lågor, då detta är det närmaste han kommer den "äkta" varan. Själv han jag med och se både Weather Report och Zawinul senare projekt Weather update när de ännu fanns.

Klockan var runt fem när vi sedan begav oss med Metron till Triangeln och till den italiensk tavernan Beviamo, där vi såg och hörde Francesco Cigna, gitarr, Romulo Duarte, bas (båda dessa såg jag igår också) Francisco Nascimento, altsax, och Tony Cigna, trummor. 

Trivsam och trevlig stämning med riktigt bra musik. Enda negativa var att vi fick stå upp. 

Efter detta gick vi bort till Melchior Plads och tog del av andra sett med Vivian Buczek Group, som förutom Vivian själv på sång bestod av Krister Jonsson, gitarr, Jesper Bodilsen, bas och Zoltan Csörsz, trummor. 

Vivian Buczek Group: Foto Jesper Ekdahl

Vi valde sedan att åka hem och var i Malmö vid 20.00. Min son ville se fotbollsmatchen senare på kvällen mellan Norge och England. 

12/7. Så var det sista dagen på årets festival. Jag åkte över vid tolv och gick till Vesterhus vinbar på Istedgade. Här var det musik med Richard Farrell. En irländsk singer-songwriter som bott tio år i Danmark. Vi var inte många på denna trånga och trevliga vinbar. En av gästerna visade sig kunna spela munspel och var med på några låtar. 

Richard Farrell med gäst.

 Jag sökte mig sedan till Enghave Plads där Nathaniel Ford Trio spelade. Musikerna var förutom Nathaniel Ford på trummor också Asger Nissen, saxofon och Martin Brunbjerg, bas. Unga duktiga jazzmusiker. 

Jag tog sedan Metron till Nørreport runddel och gick till Brus där jag hade tur och fick en barstol vid scenen. Det blev en perfekt avslutning på festivalen med bandet RasMohammed Collective, som visade sig vara ett härligt svängande band. Medlemmarna är Kaare Munkholm, vibrafon, Rasmus Kjaersgaard, saxofon och flöjt, Tomas Raae, bas och Ulrik Brohuus, trummor. 

RasMohammed Collective. Foto: Jesper Ekdahl

  Det blev en fin sista dag med varierande musik, mycket sol, öl och hygge. 

         

Nu dröjer det ett år till nästa Copenhagen Jazz Festival, men det återstår många fina konserter detta år. Närmast väntar Kurt Rosenwinkel på Ystad Jazz Festival. 

  

                                                  

    

                 
   

Bombino - Moriskan - 2026-06-12

Igår gästade Omara Moctar, mera känd som Bombino, Moriskan i Malmö. Jag har två gånger tidigare sett honom, på Babel 2013 och på Plan B 2022. 

Bombino som tillhör nomadfolket tuareger är född i Niger 1980. Han har varit professionell musiker sedan slutet av 1990-talet. Han turnera flitigt och har en hängiven publik runt om i världen, även om han nog för den breda massan är tämligen okänd. 

Med tanke på det grymma sväng som han väver med sitt hypnotiska gitarrspel borde det varit utsålt igår, men jag tror inte lokalen var lite mer än halvfull. 

Vi som var där fick i alla fall ta del av ett makalöst sväng med mannen som fått epitetet "the Sultan of Shred". Gårdagens konsert var med en mindre sättning än vanligt. Ingen rytmgitarrist, som han vanligtvis har med utan de körde på trio. Gitarr, bas och trummor. 

Bombino inledde strax efter åtta med tre nummer på akustisk gitarr innan han hängde på sig den elektriska gitarren. Sedan var det oavbrutet sväng en timme till där Bombino med sin gitarr skapar slingor som svävar över alltihopa och hans två tajta medmusiker bara öser på. Många hade nog velat att det skulle fortsätta i evighet, men strax efter halv tio och ett extranummer, så var konserten slut.              

             

Grand Hotel Europa - Ilja Leonard Pfeijffer

Idag avslutade jag den omfångsrika romanen Grand Hotel Europa av den nederländska författaren Ilja Leonard Pfeijffer. 

Det har tagit gott och väl tre veckor att läsa dessa 553 intressanta sidor. Jag har haft mycket annat för mig, annars vore den utläst för längesedan, för när man väl är inne i den vill man vara kvar. Den är beroendeframkallande och oavbrutet tankeväckande. Det var längesedan jag strök under så mycket i en roman och då inte bara en rad utan ofta hela längre stycken. 

Det är en verkligt bra roman och jag hoppas att förlaget översätter också hans tidigare romaner. 

Berättaren Ilja tar in på Grand Hotel Europa för att slicka såren efter en kärlekshistoria med Clio, som han träffade i Genua och tillsammans flyttar de  småningom till Venedig. På Grand Hotel Europa försöker han förstå vad som gick fel mellan dem. Ilja skildrar samtidigt också, och det är här romanen är som intressantast, frågor kring den europeiska identiteten som i mångt och mycket sitter fast i sin historia, men saknar kanske en idé om framtiden. Här finns också fantastisk insiktsfulla och träffande beskrivningar av massturismen. Vi vill alla turista, men helst vill vi inte träffa andra turister och vara i det "turistiska", utan vi vill se och vara i det "äkta" och "genuina". 

Samtidigt med allt detta, så skildras också hotellets många invecklade historier, och dess gäster. Här finns också en jakt på en försvunnen målning av Caravaggio.

En fantastisk läsupplevelse som anbefalles.   

                  

    

Tinariwen - DR Koncerthus - 2026 - 05 - 27

Igår var det återigen dags för ökenblusens mästare, Tinariwen. En konsert där biljetterna tog slut fort och jag därför länge inte hade planer på att gå. Jag satte upp mig på väntelista, och  döm om min förvåning när jag några dagar innan fick en möjlighet att gå i alla fall. Verkligt roligt! 

Jag har en gång tidigare sett dem (länk här) så här finns mycket av bandets historia redan skrivet. 

Denna kväll på koncerthuset inleddes med förbandet LEAO, som spelade en märklig blandning av kulturell inhemsk musik från Samoa blandat med samtida rock. 

Sedan var det då dags för kvällens höjdpunkt. Jag hade hyfsat bra plats på läktare framför scen. Det började ganska lugnt, och det dröjde ett tag innan tempot höjdes. Det märktes i publikhavet också, ju längre konserten fortlöpte, så rester sig allt fler för att dansa. 

De är åtta musiker, där nästan alla är klädda i traditionella tuareg kläder, så kallade Tagelmust. Vi är många som älskar deras råa, gitarriffbaserade musik, med handklapp och fantastisk körsång. Förutom basisten, slagverkarna och rytmgitarristen, så turas de andra medlemmarna om på gitarr och leadsång, dock aldrig fem gitarrer utan som mest tre samtidigt. 

Jag tog aldrig några bilder, utan bara film. Så bilden här är från DR Koncerthus hemsida. 

Vandrade mot metron med ett leende och en härlig gungande gång. Ett sant nöje att ännu en gång få se och höra dem.... 

           

   

Bill Evans & The VansBand Allstars - Slagthuset - 2026-05-02

Igår var det konsert med saxofonisten Bill Evans, en artist som jag inte sett sedan 80-talet, då tillsamman med John McLaughlin.    

Det var en konsert som blev flyttad från konsertlokalen till restaurangdelen på Slagthuset, då det var för få sålda biljetter. Detta gjorde oss som var där ingenting, då det antagligen blev ännu bättre. Det blev i alla fall väldigt intimt, trots stora ytor. Jag och min kompis fick platser alldeles framför scen och vi hade förbeställt mat. 

Likväl var det lite konstigt att så få biljetter såldes, med tanke på vilka stjärnor som bandet består av. Den enastående och fantastiska Keith Carlock på trummor. En trummis som har en CV som få andra. George Whitty på keyboards och den nyaste medlemmen i bandet Pablo Contreras på bas  

Bill Evans & Band. Foto Jesper Ekdahl   

Trots den dåliga tillströmningen av publik verkade detta inte påverka bandet utan alla verkade vara på gott humör och det bjöds på läckert spel där Bill Evans skiftade mellan sopransaxofon och tenorsaxofon. Det blev en utsökt konsert med briljant och lysande spel från alla, och speciellt från den makalösa Keith Carlock. 

 

Det blev en väldigt trevlig kväll med fin inramning god mat och vin. En eloge för ljudet denna kväll. 

  

  Efter konserten blev det skivköp och signering.                  

  

Vårens och sommarens jazzkonserter 2026

Tre månader in på det nya året 2026 är det hög tid att skriva något lite om våren och sommarens kommande konserter. 

Runt jul åkte jag på en rejäl förkylning som besvärade mig fortsatt även under hela januari, vilket gjorde att jag inte var upplagd för konserter och andra nöjen. 

Först den 7 februari var jag på årets första konsert och det på Montmartre där jag gjorde mitt första volontär pass. Vilken start på det nya året, en fantastisk konsert med Magnus Öström Group, där förutom Magnus också ingick Andreas Hourdakis, gitarr, Daniel Karlsson, piano & organ och Thobias Gabrielson på bas. 

Magnus och undertecknad 

         

Någon vecka senare den 21 februari var det återigen dags för en kväll på Montmartre med både konsert och en insats som volontär. Denna kväll med  Peter Marott Quartet. Åkte över till Köpenhamn i god tid och gick på konstutställning på Den Hirschsprungske Samling där det var en utställning med den svenska konstnären Hanna Hirsch Pauli. (kommer länk om detta)  

Den 2 mars var jag en vända i Stockholm och hade en ledig kväll. Jag hade införskaffat biljett till Ariel Posen på Nalen. Jag var där till nästan slutet, men kunde konstatera att detta var inget för mig.   

Den 7 mars var jag åter på Montmartre. Denna gång med den amerikanske organisten Pat Bianchi och hans trio med Daniele Cordisco på gitarr och Giovanni Campanella på trummor.  

Den 13 mars var jag återigen på Montmartre och denna kväll var det svenska jazzsångerskan Vivian Buczek med Mathias Heise på munspel. Vidare Martin Sjöstedt, piano, Jesper Bodilsen, bas och Martin Andersen, trummor. En kväll som bjöd på musik från Vivian Buczek nya skiva där hon tolkar kompositören Michel Legrand.     

Framöver blir det konsert på Montmartre den 10 april med Stefan Pasborg Trio.   

18 april Jukkis Uotila Band på Montmartre. 

21 april blir det Guldnålskonsert på Victoriateatern då Karl-Martin Almqvist tar i mot Jazz i Malmös hedersutmärkelse. 

Sedan blir det Franska Trion på Mejeriet i Lund den 25 april. Det var längesedan jag var där.  

Den 2 maj blir det konsert med Bill Evans på Slagthuset. Det ska bli roligt att återigen se Bill Evans. Senast var för 40 år sedan, då med Mahavishnu Orchestra på North Sea Jazzfestival.  

Den 8 maj är det en konsert som jag ser framemot. Då år det den svenska jazztrion Bach Jazz på Victoria. 

Copenhagen Jazz äger i år rum mellan 3 juli och den 12 juli och där börjar programmet ta form, men ännu inga biljetter införskaffade.  

Sedan är Ystad jazzfestival 29 juli till den 2 augusti och här har biljett införskaffats till Kurt Rosenwinkel på Ystad Stadsteater första dagen. 

Senare i höst har jag biljetter till två event som jag ser mycket framemot.  

Den 31 augusti är det dags för Snarky Puppy på DR koncerthus och den 9 september är det Jazz Sabbath i Malmö. 

"Livet är lite som jazz. det är bäst när man improviserar"           

          

Vykortet - Anne Berest

Bara några dagar in i januari, så har jag förmodligen redan läst årets bästa bok. Vykortet av den franska författaren Anne Berest kom på svenska för ett år sedan, men det är först nu ett år senare, som jag läser den. 

Det här är en roman som jag önskar riktigt många att läsa och jag rekommenderar också den till alla kunder i mitt jobb som bokhandlare. 

Ett vykort med fyra namn nedskrivna med en slarvig handstil på fyra personer som mördades i Auschwitz 1942 är det som sätter igång berättelsen. Personerna är föräldrar och syskon till Myriam som är författarens Anne Berest mormor och kortet är skickat till Leila som är mamma till författaren. 

Det finns ingen avsändare, så vem som skickat kortet är en gåta och det är kring denna gåta som berättelsen kretsar och formera sig. Denna fruktansvärda och sanna familjehistoria om en judisk släkt är så stark och berörande. Den tar avstamp i början på 1900-talet med hur Myriams föräldrar träffas. Hon mejslar skickligt fram alla berörda personer i släkten och vi lär känna dem innan allt hemskt sedan sker i Frankrike, där fransk polis samarbetade med nazistregimen. Anne Berest skriver på ett makalöst sätt där hon, trots den fruktansvärda historien får boken att kännas "lättsam" i sitt driv och de 515 sidorna  bara rusa iväg.