Emil Brandqvist Trio - Layers of Life

Den senaste veckan har jag nästan bara lyssnat på Emil Brandqvist Trio senaste platta Layers of Life som släpptes den 3 mars. Bland annat hade jag den i mina lurar, häromdagen när jag vandrade, längs med havet i staden där jag bor, vilket var en underbar upplevelse. 

Emil Brandqvist Trio består av Emil på Trummor, Tuomas A. Turunen på piano och Max Thornberg på Kontrabas. Detta är gruppens sjätte platta sedan debuten 2013, alla utgivna på det tyska bolaget Skip Records. 

Gruppen har etablerat sig som en av Europas mest spännande jazz trios. Flera av deras tidigare skivor har hyllats och vunnit fina priser, kanske då främst i Tyskland. 

Det är musik där melodierna står i centrum. Emil Brandqvist är en utomordentlig låtskrivare med en förkärlek för det melodiska. 

 

Jag föll pladask för gruppen häromåret och har tidigare lyssnat främst på plattorna Falling Crystals och deras näst senaste platta Entering the Woods.  

Men gruppens nya platta är enastående bra, så vacker att man gråter. Förutom som jag redan nämnt, att Emil är en utomordentlig låtskrivare, så är trion så underbart samspelta. 

På flera låtar medverkar, liksom på tidigare skivor, Sjöströmska stråkkvartetten. Andra som gästar är Emils bror Martin Brandqvist på främst flöjt (underbart vackert på flera låtar) men även klarinett och Mija Kauhanen på det lilla stränginstrumentet Kantele (Finlands nationalinstrument?) 

Högsta betyg till denna fina, vackra och lyriska platta, som bara växer ju mer man lyssnar.                                  

Årskrönika med summering av 2021 års lästa böcker

Nu är snart ännu ett Coronår till ända. Ett väldigt jobbigt år, rent privat med många svårigheter inom familjen. Ett år, liksom förra året, där inte mycket blev skrivit på bloggen. Nästan inga recenserade böcker, skivor eller konserter. 

Det har blivit något mindre läst i år. Väldigt få konserter har det blivit. Även om man återigen har kunnat gå under en stora dela av året, så har det funnits mycket lite att gå på. 

Något som har varit en stor förändring från föregående år att man kunde börja resa igen, med vissa hinder och en ständig påminnelse om pandemin. Var med min dotter på Kreta i juli och en kort tripp till Berlin nu i november. 

Liksom förra året blev det några längre vandringar både i Skåne och Själland. Jag och sonen gjorde en rejäl vandring mellan Helsingör och Gilleleje som var trevligt och lyckat. 

Något som varit ganska annorlunda från förra året är att föreningsarbete och styrelsearbete som jag är djupt involverad i åter har kunnat bedrivas fysiskt, då och då om än inte helt och hållet, då det har fortfarande varit några mötet på videolänk. 

Jag har fortsatt under året att köpa fler tavlor av min morfar och planerar, så småningom en utställning. 

Häromdagen var jag faktiskt på en av de få konserter som har blivit av. Jag var i Stockholm i ett annat ärende och passade då på att gå på Fasching på kvällen och se Tamikrest. För de som följt mig under åren vet vilket stort intresse jag har för ökenblues och musik från Mali.

Tamikrest. Foto: Jesper Ekdahl 

Tamikrest - Fasching - 2021-12-01.

Tamikrest är ett band från Mali där medlemmarna huvudsakligen tillhör nomadfolket Tuareger. 

Jag hade planer redan förra året att se dem i Köpenhamn, men då kom en svår familjekris i vägen, så det var roligt att nu kunna se dem. 

Bandet var tyvärr decimerat och utgjorde en trio istället för en kvintett. Krig och corona ställde till det för medlemmarna. Bandet bestod av frontfiguren och den huvudsakliga låtskrivaren Ousmane Ag Mossa på gitarr och sång, Cheick Ag Tiglia på bas och Cedric Maurel på Kalebass, trummor och keyboard. 

Trioformatet gjorde att den vanliga kompakta ljudbilden blev lite nertonad och intimare. Detta på gott och ont, men det var som det var.            

Här följer en kort lista över några omistliga skivor som kom under året.

Pat Metheny, släppte en fantastisk skiva Side-Eye NYC 

Charles Lloyd & The Marvels - Tone Poem

Samba Touré - Binga

Lars Danielsson Liberetto - Cloudland

Avishai Cohen - Two Roses 

Shai Maestro - Human

Här följer årets lästa böcker i den ordning de lästes. Böcker markerade med fet stil bör ingen missa. 

Året med 13 månader - Åsa Linderborg

Bli snäll igen - Geir Gulliksen

Morgonstjärnan - Karl-Ove Knausgård

Glöm allt men inte mig - Philomene Grandin

Främlingar på tåg - Klas Åmark

Shuggie Bain - Douglas Stuart

Den landsflyktige Stockholmaren - Gunnar Syrén

Den ovillige mördaren - Set Mattsson

Vådaskott - Katrine Engberg 

Ett utrikes liv - Ingemar Karlsson

Konsulten som inte ville bada - Mikael Bergstrand 

Midsommarnattsdrömmar - Bengt Ohlsson

Aldrig glömma - Britt Peruzzi

Trettio dagars mörker - Jenny Lund Madsen

Den nya dagen gryr - Johan Svedjedal

Stilla vatten - Britt Peruzzi

Den stora skrivboken - Agota Kristof 

Morden på Österlen - Anders Dela Motte & Måns Nilsson

Vardagar 4 - Ulf Lundell 

Jag vill skriva sant - Jesper Högström

Ett kallt fall - Peter May

Döden i Gaillac - Peter May

En kamp mot klockan - Peter May

Osynligt bläck - Patrick Modiano

John F Kennedy - Bengt Liljegren

Världen väntar på mig - Paul Tenngart 

Saknad i Torekov - Jan Friman

Andra ställen - Rachel Cusk 

Hunter i Huskvarna - Sara Stridsberg

Dubbelblind - Edward St Aubyn

Likblomman - Anne Mette Hancok

HasseåTage - Kalle Lind

Vägskäl - Jonathan Franzen  

   

                   

Årskrönika 2020 med årets bästa böcker och skivor

Det har inte blivit mycket skrivet på denna blogg detta konstiga år 2020. Inga konsertrecensioner (endast denna), då nästan allt (de få som ändå har genomförts har inte varit angelägna nog eller känts säkra.) har varit inställt. Knappt några bokrecensioner har det blivit. Tid har det funnits, men liksom samhället i stort (då med undantag för vården) som har gått på sparlåga, så har också jag gjort det. Har haft svårt att få någonting gjort detta år, förutom det mest nödvändiga. Har jobbat som vanligt förutom två månader i april och maj då jag var kortidspermitterad och bara jobbade några timmar i veckan. Det enda positiva är att jag har genom hela året upprätthållit den träning som jag kom igång med i början av året och som såg ut att vara hotad när pandemin startade. Har inte varit så vältränad på nästan 40 år. Ändå har jag varit väldigt trött hela detta år till och från, vilket mest beror på det här jävla Corona-eländet.   

2020 startade helt okej, jag började som sagt träna flitigt och det mesta annat såg länge ut att vara som vanligt. Gick på konserter, (t.ex. Tonbruket den 22/2) och bio (t.ex. La Belle Époque) som vanligt och som den föreningsmänniska jag är var jag i full gång med att planera alla olika aktiviteter och möten. Jag jobbar i handeln, närmare bestämt i bokhandeln och ända fram till den årliga bokrean var det mesta som vanligt. Allt började strax efter rean, med de första rapporterna och detta obehagliga virus Covid. 

Jag kommer ihåg att det började snackas om detta virus i början mars. Jag åkte till Göteborg den 14 mars och då hade vi en diskussion om att kanske borde man inte åka. Väl där förutom möte var jag också på Göteborgs konstmuseum och såg en fin utställning med bland annat en av mina favoriter Vilhelm Hammershøi. 

   

 

   

   
I början av pandemin och speciellt när jag var permitterad, trodde jag först att all den lediga tid som uppstod skulle kunna användas till en del projekt. Blanda annat ett som jag har sysselsatt mig med under en längre tid som handlar om att skriva en litterär Köpenhamnsguide.  Det startade bra med att en del böcker som direkt berör projektet blev lästa, så som en biografi om Michael Strunge, en fantastisk biografi om H.C Andersen av Elias Bredsdorff och dessutom en del omläsning av böcker som också berör detta projekt så som Tom Kristensens Förintelse och några av Dan Turells deckare, likväl blev det inte mycket skrivit. 

Förutom att läsa som vanligt, tittade jag i början av pandemin på en del serier. Bland annat blev jag väldigt förtjust i den danska serien Badhotellet som jag betade av fem säsonger i raken i slutet av maj och början av juni. 

I juni återgick jag till normal tjänst på jobbet, mest på grund utav att semestrarna började och på så vis kunde vi hålla butiken igång med ordinarie personal. 

Vi fick delvis en varm och fin sommar som jag minns det, främst försommaren och eftersommaren. Min son sommarjobbade för första gången och honom såg jag inte på nästan fyra veckor. När sedan min semester började var frågan vad tusan tar vi för oss, när det råder en pandemi. Upptäckte då något som var väldigt trevligt och berikande, nämligen längre vandringar. Gjorde under min korta semester på tre veckor flera längre vandringar längs skåneleden, med främst min son, men även med kompisar. Gick bland annat, Ystad - Kåseberga, Kivik - Simrishamn, Höganäs - Mölle. 

Något som också har varit utmärkande för i år är att mitt intresse för konst har blivit än mer förstärkt. Förutom att jag under året köpt upp en del av min morfars konst, så har jag upptäckt flera för mig tidigare okända konstnärer. En sådan är den norska konstnären Fritz Thaulow (1847-1906) som jag uppskattar mycket. 

Trots pandemin kunde man ju också besöka museum under sommaren. I juli var det stor utställning med Hilma af Klint på Moderna i Malmö. 

I början av oktober firade vi min sons födelsedag på Bornholm. Familjen tog in på det trevliga Hotel Friheden i Allinge. Vi tillbringade två fina dagar på den vackra ön Bornholm och iakttog så klart alla förhållningsregler som också innebar ansiktsmask eftersom vi var i Danmark. 

         

Året har varit ovanligt långt och det känns så här i december nästan som om det har gått mer än nio månader sedan allt startade. Nog är tiden ur led alltid! 

 

Det svåraste har nog varit att inte få träffa sina äldre familjemedlemmar och släkt. 

Denna lilla årskrönika tänkte jag avsluta med en summering av årets lästa böcker. Här nedan följer nästan alla lästa böcker i ungefär den ordning de lästes. De böcker som jag vill framhäva lite extra är märkta med en *. 

Straff - Ferdinad Von Schirach

Testamente - Nina Wähä

Klubben * - Matilda Gustavsson. Storartat reportage. 

Asymmetri * - Lisa Halliday. Hyllad debutroman.

Berlin 1936 - Oliver Hilmes 

Tre kvinnor - Lisa Taddeo

Stephanie Mailers försvinnande - Joël Dicker

Medlöparna - Géraldine Schwartz. En mycket gripande släkthistoria. 

Håll käften och var söt - Vita Andersen. 

Nora eller brinn Oslo brinn - Johanna Frid

Hitlers död - Luke Daly-Groves

de - Helle Helle 

Fågeltribunalen - Agnes Ravatn

Hit, men inte längre - Maria Maunsbach 

Ur den djupaste glömska - Patrick Modiano

Jackie - Anne Swärd

Yahya Hassan 2* - Yahya Hassan 

Glasvinge - Katrine Engberg

Där kräftorna sjunger - Delia Owens 

Hålla sig vid liv - Michel Houellebecq

I Schopenhauers närvaro - Michel Houellebecq 

Samlade verk* - Lydia Sandgren. Fantastisk romandebut som är en av årets största läsupplevelse.

Brännaren - M.W Craven 

Sen for jag hem* - Karin Smirnoff. Avslutande delen i janakippotrilogin.

Familjen* - Johanna Bäckström Lerneby. Fängslande och skrämmande reportage. 

Den sista sommaren - Gianfranco Calligarich 

Goda grannar - Mattias Edwardsson 

Robert Broberg letar efter sig själv - Klas Gustafson 

Italiens moderna historia* - Eskil Fagerström. En imponerande och mycket läsvärd bok. 

Kim Larsen: mina unga år - Jens Andersen 

En fri agent - John le Carré   

Hovjuvelerarens barn - Gunnar Bolin

Trubbel* - Jan Malmborg. Fin biografi om en av våra bästa vissångare. 

Tänk om - Roland Paulsen  

Tritonus - Kjell Westö 

Sundets röda nejlikor* - Conny Palmkvist. Gripande, spännande och intressant. 

De vuxnas lögnaktiga liv* - Elena Ferrante   

Hämnden är ljuv AB - Jonas Jonasson  

Vårt enda liv* - Martin Hägglund. Kanske årets intressantaste bok. Ganska svår, men det är värt mödan. 

      

Kaffe och cigaretter - Ferdinand Von Schirach 

Renegater* - Klas Östergren. Storslagen avslutning på ett projekt som började för 40- år sedan med Gentlemän.    

Kärlek och främlingskap - Theodor Kallifatides

Lockdown - Peter May

Slöa hästar - Mick Herron

Ytspänning - Oliver Norek 

Längta hem, längta bort* - Kristoffer Leandoer. Underbar! 

Sverigevänner* - Arash Sanari. Klok, rolig och sorgesam 

Livets tunna väggar* - Nina Burton 

Herrarna satte oss hit* - Elin Anna Labba. Augustprisvinnande fackbok.

Samtycke* - Vanessa Springora. Otroligt drabbande. 

Om man älskar frihet* - Nina Björk. Så himla bra! 

Att uppfinna världen* - Katrine Marcal 

Domaren och hans bödel - Friedrich Dürrenmatt 

I grunden god* - Rutger Bregman. Oavbrutet intressant historia om människans natur. 

Tyska huset - Annette Hess

Sidenkatedralen - Sara Danius 

Presens Maskin - Gunnhild Øyehaug. Säregen och nyskapande roman.

Förstfödd - Nykänen och Selåker. 

Hövdingen - Olle Svenning. Ingen ny bok. Utkom 2014.   

Här också några av årets skivor som gett avtryck.  

Magic Spirit Quartet - Majid Bekkas.

Rough and Rowdy ways - Bob Dylan 

From This Place - Pat Metheny 

Taste of Honey - Ulf Wakenius 

U kin B the Sun - Frazey Ford

Big Vicious - Avishai Cohen 

Round Again - Joshua Redman 

Life Goes On - Carla Bley 

Jazz Sabbath 

Optimisme - Songhoy Blues

Jackets XL - Yellowjackets + WDR Big Band

Valentine - Bill Frisell 

Vill avsluta med att önska en riktigt GOD JUL och må detta jävla virus försvinna snart. 

Säger skål med en av årets godaste julöl. 

  

            

Skivrecension - Magic Spirit Quartet

Idag släpps en efterlängtad skiva. Trots att bandet har funnits några år, och man har kunnat lyssna på dem live, så är det först nu som de släpper sin första skiva.

Magic Spirit Quartet består av den marockanska multiinstrumentalisten Majid Bekkas, den flitiga  Goran Kajfes på tumpet, Jesper Nordenström på piano/orgel och den makalöse Stefan Pasborg på trummor.

Majid Bekkas som är en av de främsta uttolkarna av gnawa-musik har tillsammans med Kajfes, Nordström, Pasborg skapat ett underbart album.

Det är storartad världsmusik, en förening av skandinavisk jazz och rytmer från Sahara. Det är ett bländande exempel på vad möten från skilda musiktraditioner kan åstadkomma.
Det är ett album som bjuder på musik som bandnamnet så kongenialt speglar, det är verkligen magiskt och transcendent. Ett album som ger mersmak och vi säkert många som ser framemot ytterligare skivor från gruppen. 

Låtar:     1. Aicha (Traditionell)
               2. Hassania (Majid Bekkas)
               3. Bania (Traditionell)
               4. Chahia Taiba (Majid Bekkas)
               5. Mrhaba (Traditionell)
               6. Annabi (Traditionell)
               7. MSQ (Bekkas, Kajfes, Nordenström, Pasborg)

Majid Bekkas, sång, guembri, oud, gitarr)
Goran Kajfes, trumpet, percussion)
Jesper Nordenström, piano, orgel, synthesizer)
Stefan Pasborg, trummor, percussion gong) 
   

Skivrecension - Open Waters - Jacob Karlzon

Ny skiva med Jacob Karlzon är min värld en stor händelse. Han har sedan flera år tillhört en av mina favoritartister. Han är inte bara en av landets bästa pianister utan också en enastående låtskrivare. 

Jacob Karlzon har på sin nya skiva Open Waters, hans tionde i eget namn, bytt både skivbolag och medlemmar i bandet. Rasmus Kihlberg trakterar nu trummorna och Morten Ramsbøl basen. 

Flera av Jacob Karlzons skivor så som Shine, More och The Big picture har länge hört till mina mest spelade skivor. Redan efter några få genomlyssningar kan jag säga att så kommer också bli fallet med Open Waters. 

Open Waters är en platta fylld av stämningsfulla ögonblick. Liksom de tidigare ovan nämnda skivorna är det långt ifrån musik som låter sig beskrivas som enbart jazz. Själv kallar han sig för "alternativ musiker". Han rör sig otvunget mellan jazz och pop/ rock. En underbar platta där han jobbar mycket med det intuitiva.                  

Lars Danielsson - Liberetto III

För en månad sedan släppte Lars Danielsson sin tredje platta med sin konstellation Liberetto. Sedan förra skivan som kom för två år sedan (läs här) har det skett ett personalbyte i kvartetten. Den franska jazzpianisten Grégory Privat har ersatt Tigran Hamasyn, men i övrigt är det samma medmusiker, den brittiske gitarristen John Parricelli och Magnus Öström på trummor.  

På skivan medverkar också flera gästmusiker, några som har varit med tidigare som Mathias Eick, trumpet, Arve Henriksen, trumpet, Dominic Miller, gitarr, men också nya bekantskaper som Hussam Aliwat, Oud och Björn Bohlin, engelskt horn & oboe d'amore.

Liksom de båda tidigare skivorna är det här en ögonblicklig förälskelse. Det är en skiva som lämpar sig för ljumna sommarkvällar på verandan likväl som kylslagna vinterkvällar vid brasan. Lars Danielsson är en fantastisk låtskrivare med en underbar känsla för melodier, vilket han än en gång visar med denna storslagna platta. 

50 års jubileum av Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band

Den 1 juni fyller Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band 50 år i Sverige. Några dagar tidigare den 26 maj hade Beatles åttonde studiealbum släppts i Storbritannien och den 2 juni släpptes albumet i USA. Det hade gått tio månader sedan Revolver släpptes och fansen var hugade och förväntansfulla, och än mer efter februari då den aptitretande singeln med Penny Lane och Strawberry fields forever släpptes. 

När musiktidningen Rolling Stone 2003 publicerade en lista över de 500 bästa albumen genom tiderna, en lista som baserades på många hundra musiker och kritikers omdöme, blev resultatet detta för de tio första. 

 1. Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band
 2. Pet Sounds
 3. Revolver
 4. Highway 61 Revisited 
 5. Rubber Soul
 6. What's Going On
 7. Exile on Main St.
 8. London Calling
 9. Blonde on Blonde
10. The Beatles (The White Album)

Oavsett vad man tycker om den här typen av listor så är det ett oomkullrunkeligt faktum att Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band är ett barnbrytande och enastående album. 

Jubileumsutgåvan med 4 cd och dvd. 

Jag var själv för ung 1967 för att komma ihåg det omvälvande (som de flesta kände) möte med detta tidiga konceptalbum som populärmusiken frambringat. Först några år senare runt 1974-75, hade jag en fanatisk Beatles period och tillsammans med en kompis Christian spelade vi Beatles tillsammans och analyserade musik och texter så gott vi kunde. Jag höll (och håller) Revolver väldigt högt och det var den platta som jag lyssnade mest på under ganska lång tid. Men efter jag fick Sgt Pepper's i födelsedagspresent av en klasskompis när jag fyllde 12 år var jag var liksom generation innan helt betagen i denna lekfulla villervalla. 
Genom att "gömma" sig bakom ett alter ego fick de fyra möjligheten att förutsättningslöst tillsammans med trollkarlen George Martin utforska alla sina idéer och pröva   musikstudions potential i total frihet. 

     
Med sin blandning av psykedelia, music hall, fröet till progressiv rock, raga, vaudeville, avantgarde, klassisk musik och rock är det ett album att ständigt utforska och förvånas över. 
Det har i dagarna kommit en underbar jubileumsutgåva med 4 cd, böcker och DVD där det finns otaliga intressanta outtakes som aldrig tidigare har getts ut.        

Abou Diarra - Koya

Är så glad! Har precis upptäckt ännu en fantastisk artist från Mali, landet som fortsätter levererar enastående musiker och lysande musik. Abou Diarra kommer från Wassoulouregionen i sydöstra Mali. Han spelar på en traditionell västafrikansk luta kamale ngoni, som kan liknas vid en liten kora. 

Det är en underbar platta med en välsmakande blandning av traditionell malisk musik med inslag av blues, funk och lite jazzfusion. Abou Diarra är både en fin sångare och instrumentalist och skriver ypperliga smakfulla melodier. På senaste skivan Koya är han dessutom uppbackad av ett formidabelt band. Lyssna speciellt på munspelaren. Skivan innehåller en skön mix av bluesiga långsamma låtar och några mer snabba låtar som inbjuder till dans och fest.              

• Backing Vocals – Mariam Toumkara
• Bass – Francois Piriou, Jean-Sebastien Masanet
• Drums – Martin Coriton
• Flute – Simon Winse
• Guitar – Daouda Dembelé
• Harmonica – Vincent Bucher
• Keyboards – Moussa Koita
• Kora – Toumani Diabaté 
• Percussion – Amadou Daou
• Sampler, Guitar – Nicolas Repec
• Voice – Koyan Diallo
• Voice, Backing Vocals, Ngoni, Percussion – Abou Diarra

John Scofield "Country for old men" - DR Koncerthuset 2016-11-19

Det är bara två år sedan jag senast såg John Scofield. Även den gången var det på DR Koncerthus. När han nu åter gästar Køpenhamn gör han det med en alldeles färsk skiva i bagaget.

Tillsammans med några gamla vapendragare som Steve Swallow. Bill Stewart och Larry Goldings tar sig gruppen an en mängd country klassiker. Det är en suveräna skiva, faktiskt en av Scofields bästa. 

Jag har lyssnat en hel del på skivan de senaste två månaderna och har sett fram emot konserten lika länge. Jag slutade jobbet klockan 18.30 och eftersom konserten började klockan 20.00 så jag hade inte mycket tid att vifta med. Men jag hade tur med förbindelserna över sundet och kom i strax innan. Han till och med att ta ett glas vin och en smörgås innan. Det visade sig att jag köpt en strålande bra plats på första balkong längst fram.              

Larry Goldings, Steve Swallow, Bill Stewart och John Scofield.  

John Scofield. Foto Jesper Ekdahl  

Bandet tackar för sig. Foto Jesper Ekdahl 

John Scofield och hans fantastiska medmusiker bjöd på en magnifik uppvisning där grunden är klassiska countryklassiker som fått en alldeles egen och unik touch av jazz. Ofta kan det vara svårt att höra vad som finns kvar av de ursprungliga låtarna. De flesta av kvällens låtar var från den den nya skivan, men inte enbart.
Här några av kvällens låtar, (inte helt komplett) 
Mr Fool - George Jones, The Gambler - Kenny Rogers, Jolene - Dolly Parton, Just A Girl I Used To Now - George Jones, I'm So Lonesome I Could Cray - Hank Williams, Don't Fence Me In - Cole Porter, Together Again - Buck Owens, Wildwood Flower - Johnny Cash, Wayfaring Stranger 

Det blev en uppsluppen och rolig konsert med bra variation mellan sväng och mer stillsamma partier. Det är ännu bättre live än på skiva. Gruppen hadde en härlig dynamik och alla fick stort utrymmer för individuella prestationer. Efter två timmar var det tillsynes slut, men efter stående ovationer kom de tillbaka för extranummer. Det blev ytterligare tjugo minuter denna kväll. Sedan var det dags för Scofield att signera skivor, men då hade jag redan gått.              
       

Två fantastiska hyllningsskivor

I mitten av mars kom två fantastiska hyllningsskivor. Lost Hero - Tears for Esbjörn och The Ystad Concert. Den förstnämnda är som framgår av namnet en hyllning till Esbjörn Svensson och den sistnämnda är en hyllning till Jan Johansson. Dessa två skivor har spelats flitigt under några veckor och jag är överförtjust i båda. 

Under namnet Jazz at Berlin Philharmonic V döljer sig  flera namnkunniga nordiska musiker, Iiro Rantala, piano, Viktoria Tolstoy, sång, Ulf Wakenius, gitarr, Lars Danielsson, bas och Morten Lund, trummor. Från en livekonsert inspelad i Berlin oktober 2015 framför de musik signerad  Esbjörn och EST förutom skivans sista spår som är John Lennon´s Imagine och titellåten Tears for Esbjörn som är skriven av bandets finska pianist Iiro Rantala. Det är en kongenial och underbart vacker melodi som kunde vara skriven av Esbjörn Svensson själv. 
Flera mycket välkända EST låtar som From Gagarin´s point of view, Seven days of falling och Dodge the Dodo är inte bara utmärkt framförda utan än mer intressant är att här tillförs något nytt och spännande. Det är framför allt Ulf Wakenius gitarrspel som gör att de igenkännbara låtarna upplevs innovativt annorlunda. 

Det är ett förbluffande bra album som får allra högsta betyg. 

Också skiva nummer två är en livekonsert nämligen en liveupptagning från Ystads teater den 30 juli 2015. Då Jan Lundgren tillsammans med basisten Mattias Svensson och Bonfiglioli Weber string Quartet som består av Claudia Bonfiglioli, violin, Daniella Bonfiglioli, violin, Karolina Weber Ekdahl, viola och Charlotta Weber Widerström, cello tolkar många av de låtar som vi förknippar med Jan Johansson. Det är inte bara folkmelodierna från Jazz på svenska utan här finns också folklåtar från de två mindre kända plattorna Jazz på ryska och Jazz på Ungerska. 

Också detta hyllningsalbum är ett sällsynt bra album.                           

Songs of Thessaloniki - Savina Yannatou/Primavera en Salonico

Dagens skivrecension är en skiva som kom ut redan för ett år sedan, men har inte haft tillfälle att skriva om den förrän nu. Den grekiska sångerskan Savina Yannatou (f 1959) fjärde ECM album består av 17 sånger som skildrar staden Thessalonikis rika och komplexa historia. 

Thessaloniki har under århundradena varit en smältdeg för allehanda folk, kulturer och religioner. Under medeltiden blev det en tillflyktsort för de sefardiska judarna som flydde Spanien efter reconquistan 1492. I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet blomstrade stadens rika kulturliv som var en blanding av öst och väst. Bland stadens invånare fanns förutom den stora populationen av sefardiska judar också bulgarer, armenier, turkar, pontiska greker och serber. 

Songs of Thessaloniki. ECM 2398/ utkom maj 2015

Savina Yannatou har tillsamman med sitt suveräna band Primavera en Salonico under ledning av arrangören Kostas Vomvolos åstadkommit ett albumet som speglar och ger röst åt alla dessa skiftande kulturer. Det är grekiska hymner, traditionella sefardiska, bulgariska armeniska, grekiska (rembetika), serbiska och turkiska folksånger. Här finns också en irländsk folksång som hyllar staden Salonika. 

Ett vackert och varierande album med en unik sångerska.

Kostas Vomvolos - qanun, accordion
Yannis Alexandris - oud, gitarr 
Kyriakos Gouventas - violin
Harris Lambrakis - nay
Michalis Siganidis - bas
Kostas Theodorou - percussion       

        

Frazey Ford - Indian Ocean

Det är alltid lika roligt att upptäcka en ny röst, vilket jag gjorde för en tid sedan. Frazey Ford var mig helt obekant fram till för någon vecka sedan, då jag föll pladask för hennes underbara röst och hennes soulfyllda, jordnära och charmiga låtar.

Frazey Ford kommer från British Columbia, Canada. I flera år var hon en av medlemmarna i folkmusik gruppen The Be Good Tanyas som gav ut tre album. Frazey Ford släppte sin solodebutskiva Obadiah 2010 och 2014 kom Indian Ocean.

Det är ett riktigt charmigt album som är beroende framkallande. På skivan kompas hon av det ikoniska bandet Hi Rhythm section som under många år var Al Greens kompband, men också till flera andra soulartister . Bandet består av främst bröderna Hodges, Charles Hodges, orgel, Leroy Hodges, bas och Teenie Hodges, gitarr ,den senare avled under arbetet med skivan. 

Frazey Ford kommer till Sommarscen i Malmö den 9 juli 2016  

Konsert med Israel Nash på KB -2016-02-06

Israel Nash är född 1981 i Missouri,flyttade 2006 till New York där debuten skedde 2009 med albumet New York Town. En platta med tidlös singer/songwriter musik. Förutom uppenbara referenser så som Bob Dylan och Neil Young tycker jag att det finns mycket John Fogerty över plattan. Uppföljaren Barn Doors and Concrete Floors släpptes 2011. En skiva som blev mycket väl mottagen och fick många fina recensioner. Det är country, americana och en hel del rock. Neil Young, Ryan Adams, Steve Earl och lite Bruce Springsteen och ni får en bild av det hela. Men han är långt ifrån någon simpel plagiatör. 

Han kokar ner arvet till en högst personlig och medveten stil. Efter den skivan lämnar han New York och flyttar till Dripping Springs, Texas. På tredje skivan "Rain Plans" från 2013 börja vi skönja konturerna av något nytt. Förvisso vilar fortfarande Neil Yong tydligt över det hela, men Israel Nash har hittat en egen tydlig stil som präglas av ett stark element av psykedelika. Något som är ännu tydligare på hans senaste platta "Silver Season" 

                

Jag och några kamrater var laddade och förväntansfulla inför lördagens konsert på KB. En lite lustigt detalj var att bara några dagar innan sänkte KB biljettpriset. Så vi som hade köpt fick tillbaka pengar vid dörren. Antagligen hade försäljning gått trögt i kombination med att det fanns en irritation över att det var så mycket dyrare att se honom i Malmö än om man valt att se honom någon dag innan i Köpenhamn.   

Strax efter annonserad tid stod då bandet på scen. Redan efter några takter förstod jag att det här bli bra. En otrolig fin öppning satte ribban för resten av kvällen. Trots KB:s besvärliga lokal där ljudet ofta kan vara rent hopplöst. Hade man ändå lyckats skapa en otroligt fin ljudmatta. Dock försvann Israel Nash sång helt. Han äger en bra röst som kommer fram tydligt på skiva, men inte alls på konserten.

I stället var det musiken som stod i centrum. Och det var stundtals enastående bra. Han och hans fantastiska band med trummisen Josh Fleishmann och bröderna Aaron McClellan, bas, Joey McClellan gitarr och inte minst Eric Swanson på pedal steel guitar och Israel Nash själv på akustisk gitarr, bjöd på en och en halv timme med skön och härlig americana med mycket psykadelika. Förutom i texten ovan nämnda influenser, så anade man på konserten lite Byrds, Country Joe & The Fish och en hel del Pink Floyd. Visst går det att säga att det understundom blev något enahanda, då låtarna ibland är alltför lika varandra och det saknas något som bryter av och sticker iväg. 

Men sammanfattningsvis var det en mycket bra konsert.          

Terakaft - Alone

Köpte Terakaft senaste skiva häromdagen. Den släpptes redan förra året, men har inte riktigt haft tid att upptäcka den förrän nu. Alone är bandets femte skiva och kanske deras rockigaste. Skivan är producerad av den brittiske gitarristen och musikern Justin Adams, som tidigare också har producerat två skivor med Tinariwen.

Terakaft bildades 2001 av Diara som tidigare spelade i just Tinariwen. Gruppen kärna och frontfigurer är Diara och hans brorson Sanou  

Härlig skiva med ett tungt och elektrifierat gung. Börjar ganska snart dansa runt i lägenheten. Härliga bluesiga låtar med lätt tillbakalutande oavbrutet driv avlöser varandra. Det är en kanonskiva, vars ända brist är att den är för kort. Men sätt den på repeat och njut.   
    

Lars Danielsson - Liberetto II

I går kom det en skiva med posten. En av Sveriges mest namnkunnige basister Lars Danielsson har släppt skivan Liberetto II. Lars Danielsson född 1958 är en flitig basist, som medverkar på en mängd skivor i eget namn men också på andras skivor. Han har spelat med så vitt skilda musiker så som Dave Liebman, Bobo Stenson, John Scofield, Jack DeJohnette, Mike Stern, Charles Lloyd, John Abercrombie, Kenny Wheeler och många många fler. Att han är också en duktig låtskrivare vittnar denna skivan i hög grad om, tycker jag. 
          

Lars Danielsson - Liberetto II - ACT 9571-2

Det är avskalat och snyggt. En ren och klar produktion med en fantastisk ljudbild. Tillsynes enkla melodier där varje instrument får mycket utrymme. I någon låt är det bara trumpet, bas och gitarr. I en annan trumpet, piano, bas och gitarr. I bland bara piano och bas. Växelvis spelar också Danielsson så vackert på cello. Då och då är det även trummor och andra slagverk med. Även lite sång här och där. 
En skiva som jag nu efter mer än tio genomlyssningar bara tycker mer och mer om. 

Lars Danielson / bas, cello, piano (spår 1)
Tigran /piano, fender rhodes 
John Parricelli/ gitarr
Magnus Öström/ trummor, percussion, electronics

Gäster:
Mathias Eick / trumpet
Dominic Miller / gitarr (spår 1)
Cæcille Norby / sång (spår 12)
Zohar Fresco / percussion & sång (spår 9)  

Ryley Walker

Förra året 2014 kom Ryley Walker med sin första skiva "All kinds of you". En glimrande debutskiva som trots alla påtagliga referenser och reminiscenser av andra artister, står på helt egna ben.

All kinds of you

Många namn nämns för att beskriva honom. Tim Buckley, Nick Drake, Bert Jansch som var medgrundare och långvarig medlem av folkrockbandet Pentangle, Tim Hardin, John Fahay och framför allt tycker jag John Martyn kan höras.Även tidig Van Morrison kan skymta.

Primrose Green

På uppföljaren "Primrose Green" som nyligen har släppts svävar John Martyns ande tydligt över skivan. Lyssna på "Sweet Satisfaction" så förstår ni vad jag menar.

Men alla dessa referenser bakåt i tiden fråntar inte Ryley Walkers självständighet. Han är inte en plagiatör utan han står stadigt i ovannämnda tradition och skapar sedan något nytt och fräscht.

Han har en egen röst och är en begåvad gitarrist, som inte är rädd att ta ut svängarna. Musiken är folkrock och psykrock blandat med lite jazz. 

Senare ikväll ska jag se och höra honom på Copenhagen Jazzhouse. Jag återkommer med intryck från konserten.   

     

    

Touré Raichel Collective - The Paris Session

The Touré Raichel Collective är ett samarbete mellan den maliske sångaren och gitarristen Vieux Farka Touré (länk till konsert och skivrecension)och den israeliska sångaren och pianisten Idan Raichel. 
2012 släppte de sin första skiva "The Tel Aviv Session" som är en storartad skiva.
Nu är de tillbaka med The Paris Session. En skiva som överträffar alla förväntningar. Den påminner om den förra, fast de är nu ännu mer samspelta och samarbetet har fördjupats ytterligare. 

Har spelat skivan om och om igen under en längre period. Tröttnar aldrig på deras vackra, drömska och stillsamma melodier.
I de flesta av låtarna bildar bas och rytminstrument stommen, som sedan gitarr och piano växelvis väver sina melodislingor kring. Då och då dyker där upp ett annat instrument. Det kan vara som i den inledande låten "From end to end" en trumpet som följsamt smeker oss eller i en annan där vi kan höra en flöjt .

Ibland sjunger de båda herrarna på sina respektive språk. Det är väldigt speciellt att i en och samma låt höra både hebreiska och (vet inte vad det är för språk som Touré sjunger på). Lyssna på låten "Hodu" som liknar en vaggsång och där vi tydligt hör de båda sjunga så stämningsfullt var och en på sitt språk.
Musiken är en mix av deras respektive kulturella arv, vi kan höra både afroblues och judisk folkmusik. Allt är sedan kryddat med en stor nypa jazz.

Samba Touré - Gandadiko

Ständigt upptäcker jag nya artister från det musikaliskt rika men av krig så plågade landet Mali.
Var hos min lokala skivaffär för att införskaffa Touré Raichel Collective (se recension) nya skiva, men då den tillfälligt var slut,blev jag rekommenderad Samba Touré och hans senaste skiva Gandadiko.

Trots namnet så är han inte släkt med Ali Farka Touré eller Vieux Farka Touré. (alla verkar heta Touré i Mali. Det är väl som Svensson hos oss) Däremot ingick han som gitarrist i Ali Farka Tourés band under några år och gjorde också en hyllningsskiva till hans ära.

Det var verkligen en stor glädje att hitta ytterligare en fantastisk musiker från Mali som just nu härjas av den islamistiska milisen Abnsar-al Din som b.la förbjuder musik.
I ett land där musik är en stor del av människornas vardag är detta så klart ett hårt slag.

Skivrecension

Anouar Brahem - Souvenance

Den tunisiska Oud spelaren Anouar Brahem (född 1957)  har varit en favorit all sedan jag första gången hörde honom på Jan Garbareks skiva Madar från 1994. Förtjusningen blev inte mindre när jag hörde hans egna Thimar från 1998. Det är en mycket fin skiva där John Surman och Dave Holland medverkar. 

Har sedan dess fortsatt följa honom och har införskaffat de flesta av hans skivor. Ett mycket speciellt album är Las Pas du chat noi. 

På den underbara The Astounding eyes of Rita (2009) introducerades de musiker som sedan dess följt honom, Klaus Gesing på basklarinett och den svenska basisten Björn Meyer. 

På nya dubbel CDn Souvenance (betyder minne eller hågkomst) stiftar vi åter bekantskap med Björn Meyer och Klaus Gesing , men också den tidigare samarbetspartnern pianisten Francois Couturier . För första gången finns också en stråk orkester med, Orchestra della Svizzera italiana under ledning av Pietro Mianitis.   

Att det tagit honom så lång tid att åstadkomma en ny skiva hänger samman med händelserna i hans hemland Tunisien.  Det är en väldigt vacker skiva med mycket vemod och smärta. Musiken är stillastående, frusna ögonblick av sorg. Ofta är det bara Oud och piano som växelvis liksom retar varandra med några toner var. Björn, Klas och stråkorkestern fyller i. Utsökt minimalistiskt där tonvikten ligger på helhetens atmosfär och inte på virtuosa soloprestationer. Sparsamt och smakfullt är ledord på en skiva som blir bättre och bättre ju mer man lyssnar på den.    

      

Skivrecension

Det kom två skivor häromdagen. Keith Jarret och Charlie Haden:s Last Dance och Rigmor Gustafsson:s When you make me smile.

I samband med en dokumentärfilm om Charle Haden ( Ramblin Boy) kom Jarret och Haden, som inte hade spelat tillsammans på trettio år, att spela in på Jarrets hemmastudio 2007. Tre år senare 2010 släppte ECM  den underbara plattan Jasmine och nu i höst så kom ytterligare en skiva från denna inspelning Last Dance.

Den är lika njutbar som sin föregångare. Vi får åter ta del av ett knippe låtar som de båda gentlemännen framför med stor innerlighet. Det finns en underbar värme och lyhördhet som de båda herrarna med stor älskvärdhet och mognad uppvisar.

En helt annan skiva är Rigmor Gustafsson nya When you make me smile. Det är hennes sjätte skiva på det tyska skivbolaget ACT. Det flesta melodier har hon själv skrivit och texterna är skrivna av Ollie Olson och Tomas Bäcklund. Med på skivan är Jonas Östholm,piano, Martin Höper,bas, Jonas Holgersson, trummor som tillsammans med Dalasinfoniettan åstadkommer ett mäktigt och välarrangerat sound.  
Här finns flera mycket bra kompositioner. Det är inte något sensationellt nytt som framförs, men det är ändå en mycket bra skiva som tåls att lyssna många gånger på.