Konsert med Bill Frisell - DR Koncerthus - 2024-07-06

Så var det dag tre (officiellt dag två, då invigningen skedde igår) på Copenhagen jazz. 

Åkte över vid ett snåret och klev av på Nørreport. Väl där började jag dagen med ett besök på Arbejdermuseet på Rømersgade. Här tillbringade jag en bra stund, då det finns mycket att ta del av på detta fina museum. 

Ute var det nu soligt och varmt, så jag kände för en öl, på ølbaren på Elmegade. Här blev jag sittande en stund och läste innan jag fortsatte till Den Røde Plads och lyssnade på D/Troit, ett danskt soul och funkband. Här var det trevligt och blev jag kvar till närmare sex, då jag tog metron till DR byn för kvällens konsert. 

Jag var där i god tid och kopplade av med ett glas vin och lyssnade på bandet som spelade i foajén. 

Jag hade skaffat en utmärkt plats på rad fem framför scenen. Strax efter åtta var det så dags för Bill Frisell att ta revansch för förra årets misslyckade konsert. 

Något förvånande var det bara ett halvfyllt konserthus, men vi som var där fick ta del av en sublim konsert upplevelse. 

Officiell pressbild.  

Bill Frisell har med sig Thomas Morgan på bas och Rudy Royston på trummor. De har tillsamman spelat in den hyllade skivan Valentine från 2020. 

Det blev en intim och stilla tillställning, där låtarna gick över i varandra. Det var inte alltid något klart och definitivt slut, utan det var ofta en direkt övergång till något annat. Inte mycket sades, bara en liten nick och ett kort tack en enstaka gång under den första timme som konserten varade. Sedan klappades de in två gånger till stående ovationer. Sammantaget varade konserten i en och en halv timme.

Det var helt klart en revansch på förra året, en värdig upprättelse där vi fick uppleva musiker som i stort sett framförde ren improvisation på ett lättsamt, lekande sätt.                  

                              

Konsert med Bill Frisell - Islands Brygge - 2023-07-08

Idag söndag slutar 2023 års Copenhagen Jazz, men igår fick vara min sista dag. Då var det konsert med Bill Frisell på Islands Brygge. Det är tredje gången jag ser honom på exakt samma plats. (här länk till 2015 och här till 2018) 

Åkte redan in på dagen tillsammans med en kompis för att njuta av dagen och kolla in lite annat också. Vi tog oss till Nørrebro station och gick en kort bit till ett spelställe utomhus som heter Autopoul. Här var det redan mycket folk och vi fick inte platser framför bandet utan längre bak. Beställde en väldigt god IPA och slog oss ner i solen och väntade på Yamm Ensemble som spelade syrisk folkmusik.  

Det var fruktansvärt varmt, vilket gjorde att vi inte blev kvar så länge utan bröt upp ungefär efter halva konserten. 

Vi tog metron till Kungens nytorv, vi började nu bli lite hungriga och kom fram till att vi skulle gå på ett gemensamt favoritställe där vi varit förut, nämligen 1733. Här blev det smörrebröd, öl och snaps innan vi gick vidare över Langebro för att komma till Islands Brygge och Kulturhuset. 

Liksom igår, stannade vi också till på Café Langebro, för en öl. Kände nu tydligt av att varit utsatt för solen, som inte har varit nådig idag. 

Vi vandrade sedan den kort biten och slog oss ner på bra platser på Kulturhuset en halvtimme innan konserten. 

Det infann sig en viss oro bland oss i publiken och hos arrangörerna hur det skulle bli med den irriterande monotona pumpande musik som hördes högt från badplatsen på andra sidan Kalvebode bølge. Mycket riktigt blev det en fördröjning, där man förhandlade med arrangören för den privata fest som där pågick, dock utan resultat. 

Det bestämdes att konserten ändå skulle genomföras. Det var en av de sämre konserter med Bil Frisell jag varit på och det berodde mycket på oljudet från andra sidan. Det var en omöjlig uppgift för Bill Frisell och hans duktiga musiker att göra deras musik rättvisa. Nu ska jag ärligt erkänna att det inte var den ända anledningen till besvikelsen utan detta hans senaste projekt Four, som består av Greg Tardy, saxofon, Gerald Clyton, piano och Jonathan Blake, trummor inte är hans mest intressanta, enligt mig, ska väl tillägas. Kan tycka att skivan är okej, men live funkade det inte, vilket kanske återigen berodde på de dåliga förutsättningarna. 

(Det kommer bilder längre fram. De finns just nu i en trasig telefon)     

               

  

       

Charles Lloyd & The Marvels with Bill Frisell

Idag var det återigen dags att åka över sundet och besöka Copenhagen jazz.  Denna gång på Islands Brygge med Charles Lloyd & The Marvels with Bill Frisell. Jag åkte direkt efter jobbet och var på plats i god tid innan för att ta del av kulturhusets goda grillbuffé och några kalla öl. Ett fortsatt fantastiskt sommarväder gav kvällen en perfekt inramning. 

Den 80-årige amerikanska tenorsaxofonisten och flöjtisten Charles Lloyd och hans mångåriga ledsagare Eric Harland, trummor och Reuben Rogers, bas utgör stommen i The Marvels. Ikväll utökade med den säregne och finurlige gitarristen Bill Frisell, som även har medverkat på några av Charles Lloyd senare skivor. 

Charles Lloyd, The Marvels & Bill Frisell.  

Konserten denna sommarkväll var huvudsakligen en stillsam tillställning både innehållsmässigt och ljudmässigt med främst lugna lyriska partier. Charles Lloyd växlade mellan flöjt och tenorsax och stod även för ett vokalt inslag i form av reciterande av en dikt.
Det blev en mycket speciell kväll med otroligt kreativa musiker som spelade en varierad repertoar med flera av Charles Lloyd egna kompositioner men också flera låtar ur the great American songbook.                 

         

  

Bill Frisell - Kulturhuset Islands Brygge 2015-07-11

Det finns musiker som alltid överraskar. Musiker som vägrar stagnera, som ständigt gräver i musikens mylla och som finner nya vägar. Bill Frisell är en sådan musiker. Tillsammans med Pat Metheny och John Scofield är han den mest kända och inflytelserika gitarristen de senaste trettio åren. Sedan debuten 1983 har det blivit över trettio skivor. 

Senaste skivan från 2014  Guitar in the Space Age!  är en av hans allra  bästa. En skiva fylld av glädje och humor. 

Första gången jag hörde honom var på bassisten Marc Johnsons skiva Bass Desires från 1985. En skiva som under en tid gick varm i mitt studentrum på Smålandsnation.   
Jag har också sett och hört honom live några gånger förut, särskilt mins jag en konsert på Copenhagen Jazzhouse i början på 90-talet. Den gången med medmusikerna Don Byron, Kermit Driscoll, Joey Baron.

Kvällens konsert på Islands Brygge är den näst sista dagen på 2015 års Copenhagen jazzfestival och min sista. Det är en perfekt avslutning för min del. Återigen kan jag ta del av deras fina grillbuffé och njuta av utsikten. 

Medmusiker på turnén är samma som på skivan. Tony Scherr på bas, Greg Leisz på gitarr och pedal steel gitarr och Kenny Wollesen på trummor.  

På utsatt tid klockan 20.00 stod de på scen. Sedan körde de nonstop i en timme utan mellansnack och tog sedan en kort paus. Det blev sedan en timme till inklusive tre extra nummer.

En leende Bill Frisell som hade ett smittande glatt humör och som utstrålade stor spelglädje gjorde tillsammans med sina fantastiska medmusiker en otroligt fin och underhållande konsert. Ett tag såg det ut som om det skulle börja regna, men det kom aldrig något regn. Det blev däremot rejält kylslaget mot slutet när solen hade gått ner.
Men eftersom de var så charmiga och roliga och bjöd på underbar underhållning så spreds det en stor värme från scen som fick mig och säkert många fler att glömma kylan.

     

Skivrecension

Det är alltid lika roligt när Bill Frisell släpper en ny skiva. Man undrar vad han hitta på den här gången. Frisell har sedan debuten 1983 gett ut ett trettiotal skivor. Han är en flitig utforskare av allehanda musik och verkar drivas av ett genuint intresse av att undersöka olika musikaliska stilar. Detta blandat med en stor portion humor och ett alldeles eget sätt att behandla gitarren gör honom till en av de senaste decenniernas allra intressantaste musiker. Han har sedan länge på flera skivor framför allt ägnat sig åt att kartlägga den ursprungliga amerikanska Bluegrass/Country musiken.

Den nya plattan Guitar in the Space Age innehåller mycket av det, men också väldigt mycket annat. Det kanske främst är en hyllning till den musik som han själv växte upp med. Det är igenkännbara blues och rock & roll låtar i Frisells egensinniga tolkningar.  

Bandet består av Bill Frisell på elgitarr, Greg Leisz på elgitarr och pedal steel gitarr, Tony Scherr på bas och Kenny Wollesen på trummor och vibrafon. Bandet måste ha haft det roligt när de spelade in för här finns en väldig spelglädje och en smittande humor i allt som framförs.    

En förbannat bra skiva som är en av Frisells allra bästa och det säger inte lite det.

Skivrecension

Stefano Bollani, född 1972, har hunnit med en hel del vi det här laget. För mig vara han ganska okänd fram till för några år sedan då jag skaffade Stone In The Water (2009). En pianotrio skiva där han tillsammans med sina medmusiker Morten Lund och Jesper Bodilsen framför en sublim och behaglig musik närbesläktad med vår egen Bobo Stenson. Skivan har spelats mycket flitigt under några år och har blivit något av en favorit.

Häromdagen dök det upp en ny skiva med Stefan Bollani och hans danska vänner. Joy in Spite of Everything är en mycket värdig uppföljare. På denna skiva har Bollani även bjudit in den för mig relativt okända tenorsaxofonisten Mark Tuner som bl.a. har spelat med  Kurt Rosenwinkel och Brad Mehldau. Med på skivan finns också den flitiga och enastående gitarristen Bill Frisell.

Skivans nio kompositioner är signerade Bollani. Det bjuds på ett varierat pianospel med mycket glädje och lekfullhet. Tillsamman med Lund och Bodilsen säkra och effektiva komp gör det lätt för gästerna att fylla i. Turner har en ganska speciell naken ton som han låter oss följa i spännande tonutflykter. Och så har vi som alltid en lyhörd Frisell, vars tonsnåla underfundiga spelstil komparera Bollani perfekt. I en anda av samförstånd och glädje sätter alla sin personliga färg och prägel på skivan.