Idag söndag slutar 2023 års Copenhagen Jazz, men igår fick vara min sista dag. Då var det konsert med Bill Frisell på Islands Brygge. Det är tredje gången jag ser honom på exakt samma plats. (här länk till 2015 och här till 2018)
Åkte redan in på dagen tillsammans med en kompis för att njuta av dagen och kolla in lite annat också. Vi tog oss till Nørrebro station och gick en kort bit till ett spelställe utomhus som heter Autopoul. Här var det redan mycket folk och vi fick inte platser framför bandet utan längre bak. Beställde en väldigt god IPA och slog oss ner i solen och väntade på Yamm Ensemble som spelade syrisk folkmusik.
Det var fruktansvärt varmt, vilket gjorde att vi inte blev kvar så länge utan bröt upp ungefär efter halva konserten.
Vi tog metron till Kungens nytorv, vi började nu bli lite hungriga och kom fram till att vi skulle gå på ett gemensamt favoritställe där vi varit förut, nämligen 1733. Här blev det smörrebröd, öl och snaps innan vi gick vidare över Langebro för att komma till Islands Brygge och Kulturhuset.
Liksom igår, stannade vi också till på Café Langebro, för en öl. Kände nu tydligt av att varit utsatt för solen, som inte har varit nådig idag.
Vi vandrade sedan den kort biten och slog oss ner på bra platser på Kulturhuset en halvtimme innan konserten.
Det infann sig en viss oro bland oss i publiken och hos arrangörerna hur det skulle bli med den irriterande monotona pumpande musik som hördes högt från badplatsen på andra sidan Kalvebode bølge. Mycket riktigt blev det en fördröjning, där man förhandlade med arrangören för den privata fest som där pågick, dock utan resultat.
Det bestämdes att konserten ändå skulle genomföras. Det var en av de sämre konserter med Bil Frisell jag varit på och det berodde mycket på oljudet från andra sidan. Det var en omöjlig uppgift för Bill Frisell och hans duktiga musiker att göra deras musik rättvisa. Nu ska jag ärligt erkänna att det inte var den ända anledningen till besvikelsen utan detta hans senaste projekt Four, som består av Greg Tardy, saxofon, Gerald Clyton, piano och Jonathan Blake, trummor inte är hans mest intressanta, enligt mig, ska väl tillägas. Kan tycka att skivan är okej, men live funkade det inte, vilket kanske återigen berodde på de dåliga förutsättningarna.
(Det kommer bilder längre fram. De finns just nu i en trasig telefon)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar