Copenhagen Jazz - 2025

Fredagen 4 juli startade 2025 års Copenhagen Jazz. Då jag i år hade semester under festivalens tio dagar blev det många konserter. Fredagen 4 juli åkte jag över till den officiella invigningskonserten med Kresten Osgood & Urias Ensemble på Østre Anlaeg, ett grönområde bakom Statens museum för konst. 

Det var soligt och fint en timme innan konserten. Låg i gräset och solade med en kopp kaffe. När väl konserten började 15.30 blev det molnigt och innan konserten var slut hade det kommit några droppar regn som återigen gick över i sol och värme när jag vandrade genom Kongens have till Jazzhouse Montmartre för att arbetspass och konsert med Stefan Pasborg trio. 

Kvällens event var en hyllning till Alex Riel, som avled i juni 2024. Alex Riel var Stefan Pasborgs gudfar och mentor. Tillsammans med Carsten Dahl på piano och Fredrik Lundin på tenorsax framfördes låtar från den nyligen släppta skivan Dear Alex som innehåller ett knippe låtar som var Riels favoriter. Jag stod i biljettkassan denna totalt utsålda kväll. Det blev en mycket fin och uppskattad hyllningskonsert. 

På lördagen blev det gjort annat för att återigen besöka Köpenhamn på söndagen. Då såg jag och en kompis liksom förra året gruppen Weather Report Project på Bartof Station. Lika trevligt som förra året. Man kan aldrig få nog av Weather Reports fantastiska låtskatt. Måste bara berätta att jag hann uppleva Weather Report sista året de existerade på North Sea Jazzfestival 1984, och två år senare såg jag Zawinul med hans kortlivade band Weather Update. 

På måndagen 7 juli var det åter dags att göra ett arbetspass på Montmartre. Denna kväll en konsert med den norska trumpetaren Mathias Eick som satt ihop ett superband för två kvällar på Montmartre. Där ingår Jacob Karlzon på piano, Jesper Bodilsen, bas och Morten Lund, trummor. Jag har en gång tidigare sett Mathias Eick på Victoriateatern 2023, fast då med helt andra musiker. Det här var en konsert som jag hade sett framemot och mina förväntningar var höga. Det blev en fantastiskt konsert som infriade mina förväntningar med råge. Jag stod i biljettkassan även denna kväll. Nöjd och glad begav jag mig i god tid till tåget efter att försäkrat mig att det var okej att lämna då kvällen på Montmartre fortsatte med jazz-jam. 

Mathias Eick Nordic Dreams: Foto: Tor Hammerø

Tisdagen 8 juli bjöd på hyggligt väder. Jag åkte över på eftermiddagen och besökte  först Sofie källare på Christianshavn där det var jazz utomhus. Satt här med en bajer och diggade i det behagliga sommarvädret. När konserten var slut gick jag till Café Langebro, där jag satt och läste en stund innan jag promenerade vidare mot DR Byn. Passerade Kulturhuset på Islands Brygge, där det under flera år var konserter i samband med Copenhagen Jazz. Tråkigt att den spelplatsen har försvunnit. Undrar varför? Fortsatte till Café Alma, där jag hade tänkt äta. Beställde mat och en öl. Efter en stund kom en servitris och talade om att maten skulle ta väldigt lång tid, och den tiden hade jag inte, då konserten på DR Koncerthus snart skulle börja. Jag avbokade min order och tog istället en kebab på ett enkelt ställe som jag åt medans jag vandrade till DR Byn. Utanför konserthuset var många samlade framför en trio, med unga musiker som underhöll i väntan på Eliane Elias. Satt en stund i kvällssolen och myste innan jag gick in och köpte ett glas vin och väntade där istället. En stund innan nio tog jag mig till min plats på 1:a Balkong. Mycket bra plats! 

 

Bandet bestod av förutom Eliane Elias själv på piano och sång, hennes make Marc Johnson på bas, gitarristen Leandro Pellegrino och trumslagaren Mauricio Zottarelli. Det blev en intim konsert med stark personlig närvaro, där Elias flera gånger samlade bandet närmare sig och trumslagaren flyttade då sig från sitt trumset till bara en virveltrumma nära flygeln. Mellan låtarna berättade hon charmiga historier från sin långa karriär och om den brasilianska musiken som betyder så mycket för henne. Ännu en trevlig jazzdag på festivalen. 

Onsdagen och torsdagen blev det inga jazzkonserter istället blev det vandring på torsdagen mellan Vejbystrand och Ängelholm med ett gäng kamrater. 

På fredagen 11 juli var det åter dags för jazz i Byn. Jag och en kamrat åkte över lagom för att hinna till konserten kl 15.00 på Sofie Källare. Tyvärr kom det regn som inte påverkade musikerna och inte heller en del av publiken som kunde sitta under skydd. Själv blev vi sittande inomhus och tog några öl innan vi tog metron till Rådhuspladsen och sedan promenerade vi till Huset där det var mycket folk. Efter en stund spelade brassbandet The Pølse Horns. 

Innergården på Huset

Vi stannade en kort stund och gick sedan till Metron för att åka till kvällens konsert på Amager Bio med Lee Ritenour.  

Vi hann med en öl på Blue Raven som så ofta när man ser konserter på Amager Bio, ett ställe med hantverksöl som ligger mitt emot. Vi gick in i god tid för att få bra platser, då de inte var numrerade. Kvällens konsert var en chansning från min sida. Jag vet mycket väl vem Lee Ritenour är, och visst har jag lyssnat en del på honom, men han har aldrig riktigt varit någon favorit. 

Medlemmar i bandet är sonen Wesley Ritenour på trummor, Munir Hossn på bas och Giorgi Mikadze på piano och keyboard. Det var en okej konsert, men inte mer. De tog sig aldrig riktigt och dessutom var det fel ljudbild i mina öron. Trummorna dominerade och stal hela föreställningen. Lee Ritenour's gitarr låg alldeles för lågt. 

På lördagen gjorde jag annat. 

Söndag 13 juli var det avslutning på Copenhagen Jazz. En dag med två olika konserter. Först John Scofield på eftermiddagen och senare på kvällen Joel Lyssarides & Georgios Prokopiou.  

Jag och en kompis Micke hade redan i våras köpt biljetter till en av de unika spelningar som John Scofield skulle framföra på Montmartre. Han gör två spelningar denna dag och två imorgon. Vi hade köpt biljett till den tidiga spelningen kl.15.30. Då Montmartre är så litet och det bara får plats 85 besökare så kostade biljetterna därefter, vilket innebar 995:- DKR.   

Vi tog tåget och sedan Metron från Ørestad till Kongens Nytorv och där så tog vi en öl på Tornet. Vi blev sittande i det vackra soliga vädret i knappt en timme innan det var dags att gå den korta sträckan till Montmartre. Vi kom väl dit strax efter 14.30 och det var redan kö. Strax blev det insläpp och väl inne hälsade jag kort på flera av de "frivilliga" kollegorna som jag har lärt känna under våren. Denna dag är jag dock bara gäst. Jag och Micke tog platser ganska långt bak och beställde var sin öl och väntade spänt. 

Detta är min sjunde konsert med John Scofield i olika konstellationer sedan första gången 1987. 

John Scofield's Long Days Quartet består av John Medeski på piano och orgel, Vincent Archer på kontrabas och Ted Poor på trummor. 

John Scofield's Long Days Quartet

Ungefär kl.15.40 var det så dags för bandet att tränga sig fram till den lilla scenen. Flera av kvällens låtar var nya kompositioner av Scofield. Det blev en häftig, härlig svängande konsert med en lysande John Scofield i centrum, men också härligt groovy från Medeski på orgeln. Fantastiskt spel också från Poor och Archer. Omskakande klev vi ut i solen och begav oss till Gråbrødretorv där vi tog en bit mat på Café Phenix City. Efter det gick vi till Strøm innan det var dags att gå till Hotel Cecil för kvällens och för oss festivalens sista konsert. 

Det blev en väldigt fin avslutning och en underbar sista konsert med Joel Lyssarides & Georgios Prokopiou. De framförde låtar från sin gemensamma skiva Arcs & Rivers som släpptes förra året. Underbart vackert samspel mellan piano och bouzouki som gav en rysningar i hela kroppen. 

Tack för i år!                     

                                                                                   

         

                          

Konsert med John Scofield Trio - Amager Bio - 2022-05-20

Jag åkte över sundet tillsammans med min son för att lyssna på John Scofield, som denna kväll hade med sig sin trogne följeslagaren Bill Stewart på trummor och Vicente Archer på bas.  

Vi han med en öl på Blue Raven innan vi tjugo i åtta valde att gå in på Ameger Bio. 

Fick bra sittplatser några rader från scen och på utsatt tid klockan åtta kom de in på scen. Drog i gång med en jazzstandard How Deep is the Ocean, som sedan följdes av Lawns av Carla Bley, för att med en gång följas av Old Man av Neil Young. 

Det var först efter dessa tre låtar som John Scofield talade i mikrofonen och berättade hur roligt han tyckte det var att återigen vara i Köpenhamn och presenterade sedan de tre låtarna som spelats. Här var det en överförfriskad man i publiken som började skrika "Neil Young är bättre" och John Scofield svarade, något road, lugnt och sansat att det kan man förvisso diskutera, då det ju är två olika saker. 

John Scofield Trio: Foto: Jesper Ekdahl

Låtarna som sedan följde har jag dålig koll på vilka det var, då det var si och så med informationen, men efter låt 4 och 5 spelade de en Miles Davis låt (kände väl igen) och sedan om jag förstod det rätt en låt av Jerry Garcia följt av en Steve Swallow låt från plattan Swallow Tales och sedan Everybody's Party från den underbara skivan I Can See Your House from Here. 

Bandet tackade för sig och applåder tog vid och efter en stund blev det extra nummer med bara John Scofield där han framförde en låt från den färska plattan, Solo. Här roade han oss och sig själv med att spela in loopar som han sedan spelade kring. 

En fin kväll och en trevlig konsert med briljant spel. 

               

       

John Scofield & DR Big Band - DR Koncerthus - 2019-10-26

DR Big Band öppnade konsertsäsongen igår med gitarrgurun John Scofield som gäst. Danmark Radios Big Band räknas som ett av världens bästa storband och John Scofield hör sedan mer än fyrtio år till jazzens stjärngitarrister vilket sammantaget gjorde att förväntningarna var höga. 

En sak som står klar tidigt är att Scofield själv verka stortrivas i sammanhanget med få sina låta arrangerade för storband. 

John Scofield. Foto: Jesper Ekdahl 

Det är en vital och spelhungrig John Scofield som utforskar sina egna låtar i denna nya form. Det är låtar från främst plattorna Past Present, Combo 66 och Überjam Deux i arrangemang av Jim McNeely (tidigare chefsdirigent för DR Big Band), Peter Jensen, Geoffrey Keezer, Michael Abene och den nya chefsdirigenten Miho Hazama.   

John Scofield, Miho Hazama & DR Big Band. Foto: Jesper Ekdahl  

  
På den nya chefsdirigenten Miho Hazama hemsida kan man läsa detta. 

"Tokyo born composer Miho Hazama is one of New York's most astounding young talents. Lauded in Downbeats as one of "25 for the Future", Miho is quickly establishing herself as a force of nature on the worlds stage."

Jag tycker det blev en trivsam kväll, runt två timmar, med en inspirerad John Scofield och mästerlig storbandsjazz, där vi fick höra flera fina soloprestationer av främst Kasper Vadsholt på bas, Søren Frost på trummor, Vincent Nilsson på trombon, Gerard Presencer på trumpet och de båda saxofonisterna Karl -Martin Almqvist och Hans Ulrik. 

    

  

John Scofield - Palladium 2018-05-11

John Scofield har sedan hösten 2016 då skivan Country for Old Men släpptes turnerat med musiken från skivan. Jag såg turnén först gången samma höst i Køpenhamn. Han har sedan dess förvisso hunnit med att släppa ännu en skiva Hudson tillsammans med Jack DeJohnette, Larry Grenadier och John Medeski. 

Han har också turnerat en del med grabbarna Mediski, Martin & Wood. Men huvudsakligen har det varit Country for Old Men. Han har dock hunnit byta några av musikerna sedan skivan och den första tidens turné. 

Det är fortfarande den briljante Bill Stewart på trummor. Men i övrigt har det skett ett byte, på orgel och piano, Gerald Clayton och på bas, Vincente Archer. 

Gerald Clayton, John Scofield, Vincent Archer, Bill Stewart. Foto Jan Jansson

Palladium är en utmärkt scen och det blev en mer intim konsert än förra gången jag såg honom på DR Koncerthus. Jag hade dessutom en perfekt plats för första raden.

John Scofield har haft en livslång kärlek till Countrymusik (framkommit i intervjuer) och det märks att han gillar vad han håller på med. Det är en rolig och spännande hybrid som han och bandet åstadkommer med Countryklassiker som färgas med jazzens idiom. Oftast är låtarna bara lätt igenkännbara. 

John Scofield. Foto Jan Jansson 

Här några av kvällens låtar.(jag uppfattade inte riktig alla i andra sett.) Mr Fool, The Gambler, Jolene, en oigenkännlig Scarborough Fair (som om jag förstod det rätt kommer på en ny platta så småningom)  Bartender's Blues, I'm so lonsome I could cry. 

I grunden är det en osannolik kombination då countryn och jazzen har varit allt annat än såta vänner. Men det funkar fantastiskt bra. Vad Scofield och bandet gör är att i utgångspunkt från bra melodier (som countryn ofta är) improviserar och leka sig fram med jazzens tonalitet. Sedan finns som alltid bluesen nära till hands i allt Scofield företar sig. 

Det blev två timmars (två och en halv med paus) upplyftande musik med bra avvägning mellan mera svängig och lugna partier. 

Som två av mina vänner uttryckte det: Nostalgi och nyfikenhet! 


   

John Scofield "Country for old men" - DR Koncerthuset 2016-11-19

Det är bara två år sedan jag senast såg John Scofield. Även den gången var det på DR Koncerthus. När han nu åter gästar Køpenhamn gör han det med en alldeles färsk skiva i bagaget.

Tillsammans med några gamla vapendragare som Steve Swallow. Bill Stewart och Larry Goldings tar sig gruppen an en mängd country klassiker. Det är en suveräna skiva, faktiskt en av Scofields bästa. 

Jag har lyssnat en hel del på skivan de senaste två månaderna och har sett fram emot konserten lika länge. Jag slutade jobbet klockan 18.30 och eftersom konserten började klockan 20.00 så jag hade inte mycket tid att vifta med. Men jag hade tur med förbindelserna över sundet och kom i strax innan. Han till och med att ta ett glas vin och en smörgås innan. Det visade sig att jag köpt en strålande bra plats på första balkong längst fram.              

Larry Goldings, Steve Swallow, Bill Stewart och John Scofield.  

John Scofield. Foto Jesper Ekdahl  

Bandet tackar för sig. Foto Jesper Ekdahl 

John Scofield och hans fantastiska medmusiker bjöd på en magnifik uppvisning där grunden är klassiska countryklassiker som fått en alldeles egen och unik touch av jazz. Ofta kan det vara svårt att höra vad som finns kvar av de ursprungliga låtarna. De flesta av kvällens låtar var från den den nya skivan, men inte enbart.
Här några av kvällens låtar, (inte helt komplett) 
Mr Fool - George Jones, The Gambler - Kenny Rogers, Jolene - Dolly Parton, Just A Girl I Used To Now - George Jones, I'm So Lonesome I Could Cray - Hank Williams, Don't Fence Me In - Cole Porter, Together Again - Buck Owens, Wildwood Flower - Johnny Cash, Wayfaring Stranger 

Det blev en uppsluppen och rolig konsert med bra variation mellan sväng och mer stillsamma partier. Det är ännu bättre live än på skiva. Gruppen hadde en härlig dynamik och alla fick stort utrymmer för individuella prestationer. Efter två timmar var det tillsynes slut, men efter stående ovationer kom de tillbaka för extranummer. Det blev ytterligare tjugo minuter denna kväll. Sedan var det dags för Scofield att signera skivor, men då hade jag redan gått.              
       

John Scofield Uberjam Band. DR Koncerthuset 2014-07-08

Dagen började med ett tandläkarbesök där en lagning av en gammal fyllning skedde. Med spända käkar och ömmande tandkött var arbetsdagen fram tills att jag slutade klockan 17.00 ändå ganska lätt att uthärda. Detta eftersom jag hade en konsert med John Scofield att se fram emot senare på kvällen.

Ett kärt återseende, då jag inte sett honom live i Köpenhamn sedan 1987, också den gången i samband med Copenhagen Jazzfestival.

Det ska också bli spännande att besöka DR Konserthus då jag inte tidigare besökt denna byggnad.

DR Konserthus. Foto Jesper Ekdahl

Konsertsalen Studie 1. Foto Jesper Ekdahl.

Konserten började strax efter annonserad tid klockan 20.00. Då klev bandet fram på orkesterscenen som ligger ungefärligt mitt i konsertsalen. John Scofield är en flitig liveartist med många hundra framträdanden under ett år. Ofta i olika konstellationer, trio med Steve Swallov och Bill Stewart (med denna sättning återkommer Scofield till Köpenhamn i november), ibland med Mediski, Martin and wood och som kvällen konsert med Uberjam Band.
  
Bandet består förutom av John Scofield själv också av funkgitarristen, och samplingmästaren Avi Bortnick, basisten Andy Hess och trummisen Terence Higgins.  

John Scofield Überjam band. Foto Jesper Ekdahl

Foto Jesper Ekdahl

Illustrera så väl energin i bandet. Foto Jesper Ekdahl

John Scofield som brukar räknas som en av de "The Big Three" (där Bill Frisell och Pat Metheny är de andra två) fyller 63 år i år. Det kan vara svårt att fatta då han fortfarande utmärker sig som en som ständigt prövar och utforskar nya vägar. Det är projektet med Überjam band ett utmärkt exempel på. Det är musik som vägra definieras och det blandas friskt mellan stilarna, funk, afrobeat, blues, reggae och acid jazz.

Signering efter konserten. Foto Jesper Ekdahl

Scofield bjuder på bländande improvisations spel, stor spelglädje och energi. Bandet är mycket tajt och understundom svänger det något rent helvetiskt. Allt detta sammantaget gör att inget annat än betyget  fyra kan komma på tal.