onsdag 31 juli 2013
Homage till J J Cale
Sitter i ett litet hus i skogen strax utanför Brösarp. Jag nås någon dag försenat av beskedet att J J Cale har gått bort. Är egentligen bortkopplad från datorer och nyhetsflödet därav förseningen. Jag tillbringar tiden med att läsa böcker och umgås med familjen. Men kände att detta var jag tvungen att skriva något om. J J Cale hör till mina absoluta favoritartister. Har enda sedan plattan Troubadour, som var den första jag hörde med honom hos en tillfällig bekant, älskat hans avslappnande gung. På den plattan finns låten Cocaine. Den låten hade jag hört med Eric Clapton som jag såg på Olympen 1978 en tid innan jag hörde originalet. Men originalet drabbade verkligen mig. Spelade låten om och om igen under kvällen och natten. Införskaffade sedan plattan själv och sedan när femman kom 1979 så köptes den med en gång. Sedan dess har J J Cale följt mig och jag har sällan blivit besviken. Fast ska i ärlighetens namn säga att på senare år följde jag inte hans skivutgivning.Jag brukar ofta säga att vad det någon artist som jag önskade få se live så var det han. Nu blir det inte så.
J.J. Cale – The Definitive Collection
fredag 26 juli 2013
Bara Bra Böcker
Fortsätter kartlägga mitt läsande tillbaka i tiden. Jag var verkligen inte någon bokslukare som barn eller tonåring. Läste mest serietidningar och seriealbum. Någon enstaka gång kunde det bli en Biggles eller Jules Verne kanske James Fenimore Cooper eller en annan västern.
Sedan kom Hans-Eric Hellbergs Kram och Puss att betyda en hel del. Men på det hela taget så hade jag en lång startsträcka. Jag är ett utmärkt exempel på att de aldrig är för sent att börja läsa. Det var mycket mer musiken som upptog min tid. Och flickor förstås. Först i artonårsåldern började jag läsa riktigt ordentligt. Först något stillsamt avaktande för att sedan accelerera och efter en ganska kort tid sluka böcker i ett rasande tempo. I en hastighet som förbluffade mig själv några år senare när jag förstod att jag hade hunnit läsa en hel del.
Vad var det då för litteratur som jag läste. Allt och lite till. Det fanns ingen röd tråd utan det blev det som fanns till hands.
Sjöwall Wahlöö var viktiga kanske till och med direkt avgörande för mitt ihärdiga läsande. John Irvings böcker betydde också väldigt mycket. Bo Baldersons deckare tyckte jag var väldigt roliga.
En som jag läste nästan allt av under några år var Graham Greene. Henry Miller kom till heders igen. Sedan kom jag att tycka mycket om Jan Wolkers, en författare som är helt glömd idag. Kurt Vonnegut läste jag allt av. Stig Slas Claesson blev också tidigt en bekantskap som sedan följt mig under alla år. Kennet Ahl lästes. Liksom Leif GW Perssons triologi. Ulf Lundell så klart. Sedan blev det också mycket av beatnickarna med Jack Kerouac och William Burroughs (några år senare Allan Ginsberg och Garry Snyder). Svenska författare som Klas Östergren, Ivar- Lo Johansson, Stig Dagerman. En som jag var väldigt förtjust i var dansken Leif Panduro. Sedan fanns det enskilda titlar som satte djupa spår. Med kallt blod av Truman Capote, Brott och straff av Dostojevskij, Dödscell 2455 av Caryl Chessman, Papillon av Henri Charriére och Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Vidare kom jag att läsa det mesta av Sture Dahlström. Charles Bukowski var jag väldigt förtjust i under flera år. Den svenska författaren Torbjörn Säfve tyckte jag var fantastisk. Ernest Hemingway så klart. Axel Sandemose kom tidigt att bli en favorit som följde mig i många år. Sedan läste jag många av de stora latinamerikanska berättarna Gabriel Garcia Márquez, Mario Vargas Llosa och flera andra, framför allt efter en U-landsutbildning som jag gick 83-84 och där inriktningen var Latinamerika. Isaac Bashevis Singers böcker lånade jag nästan alla av på biblioteket. Saul Bellow var en som också var bra. Böcker med humor var tidigt en ledstjärna för mitt läsande. Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole läste jag när den kom på svenska. Det var en bok som jag att tycke mycket om och som var det roligaste jag hade läst. Har sedan läst om den flera gånger. Liksom en annan av nittonhundratalets roligaste böcker, nämligen Den tappre soldaten Svejk av Jaroslav Hasek vars drift med kriget är något av de roligaste som finns. Moment 22 av Joseph Heller som också är en drift med kriget lästes under dessa bokslukarår. Andra mycket bra och roliga böcker var flera av den brittiske författaren Tom Sharpe. Portnoys besvär av Philip Roth var också en stor favorit. Kom också att läsa flera av Jerzy Kosinskis böcker. Fritiof Nilsson Piraten var en som jag slukade det mesta av. En författare som sedan också följt med mig och som jag har fortsatt läsa. Det som är lite pinsamt när jag försöker erinra mig och skriva ner vad som läses är att inte många kvinnliga författare lästes under dessa år. Men det fanns några Simon de Beauvoir var en. En annan var Anais Nin som upptäcktes genom Henry Miller. Det kom så småningom att bli flera kvinnliga författare. Nu handlar det bara om läsning mellan arton och tjugotvå. Flera ryssar lästes Gogol, Majakovskij och så klart Mästaren och Margarita av Michael Bulgakov som fortfarande är en av de största läsupplevelserna. Jean Paul Sartre och Albert Camus var ytterligare favoriter.
Denna lilla exposé får tjäna som en introduktion till vad som format mitt tidiga läsande och kanske kan ge impulser till andra som läser detta.
Sedan kom Hans-Eric Hellbergs Kram och Puss att betyda en hel del. Men på det hela taget så hade jag en lång startsträcka. Jag är ett utmärkt exempel på att de aldrig är för sent att börja läsa. Det var mycket mer musiken som upptog min tid. Och flickor förstås. Först i artonårsåldern började jag läsa riktigt ordentligt. Först något stillsamt avaktande för att sedan accelerera och efter en ganska kort tid sluka böcker i ett rasande tempo. I en hastighet som förbluffade mig själv några år senare när jag förstod att jag hade hunnit läsa en hel del.
Vad var det då för litteratur som jag läste. Allt och lite till. Det fanns ingen röd tråd utan det blev det som fanns till hands.
Sjöwall Wahlöö var viktiga kanske till och med direkt avgörande för mitt ihärdiga läsande. John Irvings böcker betydde också väldigt mycket. Bo Baldersons deckare tyckte jag var väldigt roliga.
En som jag läste nästan allt av under några år var Graham Greene. Henry Miller kom till heders igen. Sedan kom jag att tycka mycket om Jan Wolkers, en författare som är helt glömd idag. Kurt Vonnegut läste jag allt av. Stig Slas Claesson blev också tidigt en bekantskap som sedan följt mig under alla år. Kennet Ahl lästes. Liksom Leif GW Perssons triologi. Ulf Lundell så klart. Sedan blev det också mycket av beatnickarna med Jack Kerouac och William Burroughs (några år senare Allan Ginsberg och Garry Snyder). Svenska författare som Klas Östergren, Ivar- Lo Johansson, Stig Dagerman. En som jag var väldigt förtjust i var dansken Leif Panduro. Sedan fanns det enskilda titlar som satte djupa spår. Med kallt blod av Truman Capote, Brott och straff av Dostojevskij, Dödscell 2455 av Caryl Chessman, Papillon av Henri Charriére och Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Vidare kom jag att läsa det mesta av Sture Dahlström. Charles Bukowski var jag väldigt förtjust i under flera år. Den svenska författaren Torbjörn Säfve tyckte jag var fantastisk. Ernest Hemingway så klart. Axel Sandemose kom tidigt att bli en favorit som följde mig i många år. Sedan läste jag många av de stora latinamerikanska berättarna Gabriel Garcia Márquez, Mario Vargas Llosa och flera andra, framför allt efter en U-landsutbildning som jag gick 83-84 och där inriktningen var Latinamerika. Isaac Bashevis Singers böcker lånade jag nästan alla av på biblioteket. Saul Bellow var en som också var bra. Böcker med humor var tidigt en ledstjärna för mitt läsande. Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole läste jag när den kom på svenska. Det var en bok som jag att tycke mycket om och som var det roligaste jag hade läst. Har sedan läst om den flera gånger. Liksom en annan av nittonhundratalets roligaste böcker, nämligen Den tappre soldaten Svejk av Jaroslav Hasek vars drift med kriget är något av de roligaste som finns. Moment 22 av Joseph Heller som också är en drift med kriget lästes under dessa bokslukarår. Andra mycket bra och roliga böcker var flera av den brittiske författaren Tom Sharpe. Portnoys besvär av Philip Roth var också en stor favorit. Kom också att läsa flera av Jerzy Kosinskis böcker. Fritiof Nilsson Piraten var en som jag slukade det mesta av. En författare som sedan också följt med mig och som jag har fortsatt läsa. Det som är lite pinsamt när jag försöker erinra mig och skriva ner vad som läses är att inte många kvinnliga författare lästes under dessa år. Men det fanns några Simon de Beauvoir var en. En annan var Anais Nin som upptäcktes genom Henry Miller. Det kom så småningom att bli flera kvinnliga författare. Nu handlar det bara om läsning mellan arton och tjugotvå. Flera ryssar lästes Gogol, Majakovskij och så klart Mästaren och Margarita av Michael Bulgakov som fortfarande är en av de största läsupplevelserna. Jean Paul Sartre och Albert Camus var ytterligare favoriter.
Denna lilla exposé får tjäna som en introduktion till vad som format mitt tidiga läsande och kanske kan ge impulser till andra som läser detta.
torsdag 25 juli 2013
Klassiska Jazzskivor
Mingus Ah Um - Charles Mingus. Charles Mingus – AH UM - 50th Anniversary (Legacy Edition)
Då var det åter dags att bekanta sig med en klassisk jazzskiva. Skivan släpptes 1959 på Colombia. Det är en skiva som brukar framröstas som en av milstolparna i jazzens historia. Det kan sägas vara en enda stor hyllning till de som Mingus uppfattar som upphovmännen och pionjärerna inom jazzen. Så som Duke Ellington, Lester Young och Jelly Roll Morton. Det är en väldigt själfylld skiva med välskrivna låtar och exempel på Mingus storhet som arrangör. Det fina omslaget är gjord av konstnären S. Neil Fujita som även gjort omslaget till en annan klassisk jazzskiva Time Out.
Musikerna är
John Handy, altsax, klarinett och tenorsax.
Willie Dennis på trombon
Jimmy Knepper på trombon
Horace Parlan på piano
Dannie Richmond på trummor.
Charles Mingus på bas.
Då var det åter dags att bekanta sig med en klassisk jazzskiva. Skivan släpptes 1959 på Colombia. Det är en skiva som brukar framröstas som en av milstolparna i jazzens historia. Det kan sägas vara en enda stor hyllning till de som Mingus uppfattar som upphovmännen och pionjärerna inom jazzen. Så som Duke Ellington, Lester Young och Jelly Roll Morton. Det är en väldigt själfylld skiva med välskrivna låtar och exempel på Mingus storhet som arrangör. Det fina omslaget är gjord av konstnären S. Neil Fujita som även gjort omslaget till en annan klassisk jazzskiva Time Out.
Musikerna är
John Handy, altsax, klarinett och tenorsax.
Booker Ervin på tenorsax
Shafi Hadi, tenorsax och altsax Willie Dennis på trombon
Jimmy Knepper på trombon
Horace Parlan på piano
Dannie Richmond på trummor.
Charles Mingus på bas.
onsdag 24 juli 2013
Keith Jarrett - Somewhere
I trettio år har de nu spelat tillsammans Garry Peacock, Jack DeJohnette och Keith Jarrett i vad som kanske är världens mest samspelta pianotrio. Sedan deras första skiva 1983 har de nu gjort tjugo skivor tillsammans. Somewhere är en live konsertinspelning från kongresscentrat i Luzern 2009. Det är en alldeles utomordentlig och utsökt konsert med många fina exempel på deras suveräna samspel. Det är kontrollerad extas som någon tysk kritiker uttryckte det.
Fast har man gruppens alla tidigare skivor så är det knappast ett måste.
Between Devil And The Deep Blue Sea
Somewhere / Everywhere
Tonight
I Thought About You
Fast har man gruppens alla tidigare skivor så är det knappast ett måste.
Deep Space / Solar
Stars Fell On AlabamaBetween Devil And The Deep Blue Sea
Somewhere / Everywhere
Tonight
I Thought About You
måndag 22 juli 2013
Semester
Om några dagar börjar min välförtjänta semester. Nu är tanken att läsa flera av alla de böcker som blivit liggande.
Här några av de böcker som det finns förhoppningar om att få läst. Återkommer med omdömen om dem senare.
lördag 20 juli 2013
I Willy Vlautins värld
I några dagar har jag vistas i en värld av elände och utsatthet. Har sträckläst tre böcker av den amerikanske författaren Willy Vlautin. Han är född 1967 i Reno, Nevada och är kanske mest känd som sångare och låtskrivare i det alternativa contry bandet Richmond Fountaine. Debuterade med romanen The Motel Life 2006. Den fick ett väldigt fint mottagande och den har även blivit film, hade premiär 2012. Uppföljaren Northline 2008 fick också ett fantastiskt mottagande. Hans senaste roman Lean on Pete 2010 har också blivit väldigt hyllad. Han har också mottagit flera fina litterära priser för sina böcker.
Det är smärtsam läsning. I alla böckerna är det alltid relativt unga människor som redan är hårt prövade av livet. Ständigt drabbade av mottgångar. Men konstigt nog i allt elände som våra olika huvudpersoner befinner sig i, så finns det ändå något väldigt hoppfullt. Annars hade det varit olidligt. Stilen kan väl närmast beskrivas som Dirty realism med ett stänk av romantik.
The Motel Life handlar om två tilltufsade bröder Frank Och Jerry Lee som bor i Reno, Nevada. De mister tidigt sin mor som dör i cancer och deras far, kåkfararen, har de inte sett sedan de var väldigt små. De hoppade tidigt av skolan och driver runt och dricker öl och sprit. Tillbringar tiden med att se på tv på de olika sunkiga motell som de bor på. De hankar sig fram genom att ta olika diversejobb. Sedan händer en olycka som får tragiska konsekvenser för flera inblandade. Det som är så storartad med berättelsen är att trots allt elände så finns det hela tiden en gnutta hopp. Det finns så mycket kärlek mellan bröderna.
Norrut handlar om den 22- åriga servitrisen Allison som lever ett liv fullt med misär och elände. Hon är redan hårt prövad av livet. Alkoholism och sadistiska pojkvänner är vardagsmat. Många underliga och udda figurer möter Allison i sitta arbete. Vi får vi följa Allisons känslor och hennes fasta beslut att vilja att åstadkomma något mer än att vara hunsad och utsatt för andras godtycke.
Lean on Pete handlar om den 15-åriga Charley som lever med sin pappa. De flyttar från stad till stad och stannar där det finns arbete för fadern. Pappan är sällan hemma, kommer bara hem ibland och sticker då åt Charley 10 dollar så har han så han klara sig några dagar. Han är väldigt ensam. Tillbringar mest tiden med att se på tv och vara ute och springa. Det är under en sådan joggingrunda som han får syn på några hästar. Han får börja jobba hos ett svin till hästägare. Det är en så sorglig historia, men gud så vacker.Även här finns det hopp om något bättre. Och kärleken och omtanken till hästen Lean on Pete är så fint skildrat.
Här kan ni läsa mer om författaren. http://www.willyvlautin.com/
Det är smärtsam läsning. I alla böckerna är det alltid relativt unga människor som redan är hårt prövade av livet. Ständigt drabbade av mottgångar. Men konstigt nog i allt elände som våra olika huvudpersoner befinner sig i, så finns det ändå något väldigt hoppfullt. Annars hade det varit olidligt. Stilen kan väl närmast beskrivas som Dirty realism med ett stänk av romantik.
The Motel Life handlar om två tilltufsade bröder Frank Och Jerry Lee som bor i Reno, Nevada. De mister tidigt sin mor som dör i cancer och deras far, kåkfararen, har de inte sett sedan de var väldigt små. De hoppade tidigt av skolan och driver runt och dricker öl och sprit. Tillbringar tiden med att se på tv på de olika sunkiga motell som de bor på. De hankar sig fram genom att ta olika diversejobb. Sedan händer en olycka som får tragiska konsekvenser för flera inblandade. Det som är så storartad med berättelsen är att trots allt elände så finns det hela tiden en gnutta hopp. Det finns så mycket kärlek mellan bröderna.
Norrut handlar om den 22- åriga servitrisen Allison som lever ett liv fullt med misär och elände. Hon är redan hårt prövad av livet. Alkoholism och sadistiska pojkvänner är vardagsmat. Många underliga och udda figurer möter Allison i sitta arbete. Vi får vi följa Allisons känslor och hennes fasta beslut att vilja att åstadkomma något mer än att vara hunsad och utsatt för andras godtycke.
Lean on Pete handlar om den 15-åriga Charley som lever med sin pappa. De flyttar från stad till stad och stannar där det finns arbete för fadern. Pappan är sällan hemma, kommer bara hem ibland och sticker då åt Charley 10 dollar så har han så han klara sig några dagar. Han är väldigt ensam. Tillbringar mest tiden med att se på tv och vara ute och springa. Det är under en sådan joggingrunda som han får syn på några hästar. Han får börja jobba hos ett svin till hästägare. Det är en så sorglig historia, men gud så vacker.Även här finns det hopp om något bättre. Och kärleken och omtanken till hästen Lean on Pete är så fint skildrat.
 |
| Bakhåll 2011. |
 |
| Bakhåll 2013 |
 |
| Bakhåll 2012 |
Här kan ni läsa mer om författaren. http://www.willyvlautin.com/
tisdag 16 juli 2013
DYLAN
Glädjen vet inga gränser. Lyckan sträckte ut en hand en vanlig tisdag. Jag återkommer med synpunkter och recension senare i höst.
http://www.youtube.com/watch?v=GFdgwMhWcV4&feature=player_embedded
http://www.youtube.com/watch?v=GFdgwMhWcV4&feature=player_embedded
Vin i Lustgården
Under denna rubrik kommer det att provas viner som “sätta hjertats vågor i svallning” som Eric Hermelin uttryckte det.
För några år sedan inhandlades detta vin när systembolaget fick ett tillfälligt parti på 1000 flaskor.
Ikväll var det dags att avsmaka. Kanske skulle jag har väntat ytterligare något år för att det skulle få möjlighet att utveckla sin fulla potential. Men som den epikuré jag är kunde jag inte vänta. Även om ett av valspråken inom epikurismen var njut - men med förnuft. Så kunde jag inte låta bli att prova det redan nu. Hur smakar det nu då undra ni säkert?
Först lite fakta.
Graham Beck Ad Honorem 2007
Vinet är 72 % Cabernet Sauvignon och 28 % Shiraz
Ett otroligt kraftfullt vin med koncentrerad smak av framförallt svarta vinbär och lite körsbär. En hel del tobak och örter tävlar också om uppmärksamhet. Får en stark 4
http://www.systembolaget.se/Sok-dryck/Dryck/?varuNr=75182
Lämpligast avnjutes vinet med Keith Jarrets nya skiva "Somewhere"
För några år sedan inhandlades detta vin när systembolaget fick ett tillfälligt parti på 1000 flaskor.
Först lite fakta.
Graham Beck Ad Honorem 2007
Vinet är 72 % Cabernet Sauvignon och 28 % Shiraz
Ett otroligt kraftfullt vin med koncentrerad smak av framförallt svarta vinbär och lite körsbär. En hel del tobak och örter tävlar också om uppmärksamhet. Får en stark 4
http://www.systembolaget.se/Sok-dryck/Dryck/?varuNr=75182
Lämpligast avnjutes vinet med Keith Jarrets nya skiva "Somewhere"
måndag 15 juli 2013
Klassiska Jazzskivor
Takin' Off - Herbie Hancock. Herbie Hancock – Takin' Off (Rudy Van Gelder Edition)
Herbie Hancocks var endast 22 år gammal när han debuterade som ledare med Takin' Off och som är en av de mest fulländade debutplattor som gjorts. Plattan släpptes 1962 och är ett utmärkt exempel på hard bop. Plattan innehåller Herbies kanske mest kända låt "Watermelon Man". En låt som förutom att det är en jazzstandard även är ett av de mest samplade musikstyckena inom hiphop och andra liknande musikstilar.
Musikerna på skivan är förutom Herbie Hancock på piano, den vid den här tiden alltid flitigt anlitade Freddie Hubbard på trumpet, Dexter "King of cool" Gordon på tenorsaxofon, Butch Warren på bas och Billy Higgins på trummor.
Herbie Hancocks var endast 22 år gammal när han debuterade som ledare med Takin' Off och som är en av de mest fulländade debutplattor som gjorts. Plattan släpptes 1962 och är ett utmärkt exempel på hard bop. Plattan innehåller Herbies kanske mest kända låt "Watermelon Man". En låt som förutom att det är en jazzstandard även är ett av de mest samplade musikstyckena inom hiphop och andra liknande musikstilar.
Musikerna på skivan är förutom Herbie Hancock på piano, den vid den här tiden alltid flitigt anlitade Freddie Hubbard på trumpet, Dexter "King of cool" Gordon på tenorsaxofon, Butch Warren på bas och Billy Higgins på trummor.
söndag 14 juli 2013
Bara Bra Böcker
När man som jag börjar blogga vid 49 års ålder har ju många böcker redan blivit lästa. Hur göra med dessa? Jag tänkte då och då återkomma under denna rubrik Bara Bra Böcker med böcker som har betytt mycket för mig genom åren.
En författare som jag tidigt börja läsa och som antagligen, tror jag, har betytt en del för mitt fortsatta läsande var Henry Miller. Jag kan fortfarande med rödblossande kinder komma ihåg hur jag bläddrade fram och tillbaka letandes efter de mest pornografiska partierna i flera hans böcker som fans i min mors hem. Var då kanske en fjorton år och som alla pojkar i denna ålder besatt av sex. Det var inte frågan om att läsa böckerna från början till slut. Detta kom jag att göra några år senare. Han var en författare som jag inte har lästa allt av, men en del, då och då under en längre tid, till och från.
Det var Stilla dagar i Clichy, Stenbocken vändkrets, Kräftans vändkrets, Sexus men också hans fina Greklands skildringar så som Kollosen från Maroussi och Mina första intryck av Grekland. Sedan i samband med som jag minns det en ganska bra biografi i början av 90-talet Henry Miller ett liv av Robert Ferguson kom jag att läsa om flera av hans böcker. Men har sedan dess inte läst honom.
"Sex är en av de nio anledningarna till reinkarnation; de andra åtta är ointressanta."
En författare som jag tidigt börja läsa och som antagligen, tror jag, har betytt en del för mitt fortsatta läsande var Henry Miller. Jag kan fortfarande med rödblossande kinder komma ihåg hur jag bläddrade fram och tillbaka letandes efter de mest pornografiska partierna i flera hans böcker som fans i min mors hem. Var då kanske en fjorton år och som alla pojkar i denna ålder besatt av sex. Det var inte frågan om att läsa böckerna från början till slut. Detta kom jag att göra några år senare. Han var en författare som jag inte har lästa allt av, men en del, då och då under en längre tid, till och från.
Det var Stilla dagar i Clichy, Stenbocken vändkrets, Kräftans vändkrets, Sexus men också hans fina Greklands skildringar så som Kollosen från Maroussi och Mina första intryck av Grekland. Sedan i samband med som jag minns det en ganska bra biografi i början av 90-talet Henry Miller ett liv av Robert Ferguson kom jag att läsa om flera av hans böcker. Men har sedan dess inte läst honom.
Henry Miller 1891 - 1980.
fredag 12 juli 2013
Falskspel - Philip Kerr.
Philip Kerrs Falskspel är en trevlig bekantskap. Det är första delen i vad förlaget Hisoriska Media kallar Berlin Noir-triologin.
Och visst är det noir så det förslår. Tänk er svartvitt, rökigt, fagra falna kvinnor, elaka nazister, Goebbels som häver ur sig progganda i radion och vår spritdrickande hjälte som inte har mycket till övers för nationalsocialismen. Det är en hårdkokt deckare i samma skola som de stora amerikanerna Raymond Chandler och Dashiell Hammet. Kanske lite väl många klichéer. Samtidigt hör det till genren. Så det köper jag.
Året är 1936 och i staden Berlin pågår förberedelserna inför olympiaden. Det är en otrygg stämning som råder, framför allt för den judiska befolkningen och staden Berlin är inte som den en gång var. Vår huvudperson privatspanaren, drinkaren och stor rökaren Bernie Günther utrycker det så här "Berlin. Jag brukar älska den här gamla staden. Men det var innan den hade fått syn på sin egen spegelbild och börjat bära korsetter som var så hårt åtragana att den knappt kunde andas. Jag älskade de lättsamma, obekymrade filosoferna, den billiga jazzen, de vulgära kabaréerna och alla andra kulturella överdrifter som kännetecknade Weimartiden och gjorde att Berlin verkade vara en av de mest spännande städerna i världen"
Våran hjälte får i uppdrag att utreda en mordbrand och stöld av ett ovärderligt diamanthalsband. Uppdragsgivaren är stålmiljonären Hermann Six fadern till den mördade dottern.
Det är rappt och roligt och djävligt cyniskt. Väldigt tuffa replikskiften med många skratt. Kanske lite väl putslustig i mellanåt. Den är fylld av många obetaldbara liknelser "Alla hade de en rullande cigarett med askpelare hängande i de tunna läpparna likt en skitkorv från en uttråkad guldfisk" eller "Om jag skulle gå allt för långt skulle dom sätta mig i koncentrationsläger snabbare än trosorna åker av en strippa" så här fortgår det.
Jag ser fram emot att följa våran hjälte vidare. Del två Dimridå beräknas komma ut i september.
Och visst är det noir så det förslår. Tänk er svartvitt, rökigt, fagra falna kvinnor, elaka nazister, Goebbels som häver ur sig progganda i radion och vår spritdrickande hjälte som inte har mycket till övers för nationalsocialismen. Det är en hårdkokt deckare i samma skola som de stora amerikanerna Raymond Chandler och Dashiell Hammet. Kanske lite väl många klichéer. Samtidigt hör det till genren. Så det köper jag.
Året är 1936 och i staden Berlin pågår förberedelserna inför olympiaden. Det är en otrygg stämning som råder, framför allt för den judiska befolkningen och staden Berlin är inte som den en gång var. Vår huvudperson privatspanaren, drinkaren och stor rökaren Bernie Günther utrycker det så här "Berlin. Jag brukar älska den här gamla staden. Men det var innan den hade fått syn på sin egen spegelbild och börjat bära korsetter som var så hårt åtragana att den knappt kunde andas. Jag älskade de lättsamma, obekymrade filosoferna, den billiga jazzen, de vulgära kabaréerna och alla andra kulturella överdrifter som kännetecknade Weimartiden och gjorde att Berlin verkade vara en av de mest spännande städerna i världen"
Våran hjälte får i uppdrag att utreda en mordbrand och stöld av ett ovärderligt diamanthalsband. Uppdragsgivaren är stålmiljonären Hermann Six fadern till den mördade dottern.
Det är rappt och roligt och djävligt cyniskt. Väldigt tuffa replikskiften med många skratt. Kanske lite väl putslustig i mellanåt. Den är fylld av många obetaldbara liknelser "Alla hade de en rullande cigarett med askpelare hängande i de tunna läpparna likt en skitkorv från en uttråkad guldfisk" eller "Om jag skulle gå allt för långt skulle dom sätta mig i koncentrationsläger snabbare än trosorna åker av en strippa" så här fortgår det.
onsdag 10 juli 2013
Redan nu? Tips på höstens böcker
En av mina förhoppningar med min blogg är att kunna hjälpa att sålla i bokutgivningen. Kanske finns det någon som gillar vad jag läser och rekommenderar. Som själv har svårt att hänga med i bokfloden. Eftersom jag arbetar i bokhandel har jag en hygglig överblick av bokutgivningen.
I mitten av juni varje år kommer alla bokhandelsmedhjälpares bibel ut. Nämligen Svensk bokhandels höstboksnummer som innehåller, långt ifrån alla, men en ganska stor del av höstens bokutgivning. Jag har bläddrat igenom den några gånger nu. Tänkte därför ta tillfället i akt och tipsa om några av höstens böcker som jag själv önskar läsa eller hoppas hinna läsa.
En bra karl är svår att finna - Flanery O´Conner - Bakhåll
Kanada - Richard Ford. Bromberg.
Jesus Barndom - J.M Coetzee. Bromberg.
Utsuddat spår - Dror Mishani. Bromberg. Deckare från Israel.
Jan Allan minns sitt femtiotal. En av våra allra största svenska jazztrumpetare minns med hjälp foto en svunnen tid.
Svekets offer - Set Mattson. Uppföljaren till Ondskans pris. Historiska Media
Dimridå - Philipp Kerr. Andra delen av Berlin Noir. Här kan ni läsa om första delen Falskspel.
Folken på rosornas ö - Nathan Shachar. Atlantis. Essäer om Rhodos.
Parallella historier - Péter Nadas. AB förlag. Tredje volymen av Frihetens andning.
Profeterna vid evighetsfjorden - Kim Leine. Forum.
Min Kamp vol 6 - Karl Ove Knausgård. Norstedts. Ett måste. Längtar!
Sonen - Philipp Meyer. Norstedts
Han är tillbaka - Timur Vermes. Leopard förlag.
Halvblodsblues - Esi Edugyan. Leopard förlag.
Ruben Jablonskis äventyr - Edgar Hilsenrath. Thoren & Lindskog
Agnes - Peter Stamm. Toren & Lindskog
Hur skall det gå med Pinnebergs - Hans Fallada. Lind & CO
Om det nu blir dessa eller några helt andra är aldrig lätt att veta förrän året är slut. ;)
I mitten av juni varje år kommer alla bokhandelsmedhjälpares bibel ut. Nämligen Svensk bokhandels höstboksnummer som innehåller, långt ifrån alla, men en ganska stor del av höstens bokutgivning. Jag har bläddrat igenom den några gånger nu. Tänkte därför ta tillfället i akt och tipsa om några av höstens böcker som jag själv önskar läsa eller hoppas hinna läsa.
En bra karl är svår att finna - Flanery O´Conner - Bakhåll
Kanada - Richard Ford. Bromberg.
Jesus Barndom - J.M Coetzee. Bromberg.
Utsuddat spår - Dror Mishani. Bromberg. Deckare från Israel.
Jan Allan minns sitt femtiotal. En av våra allra största svenska jazztrumpetare minns med hjälp foto en svunnen tid.
Svekets offer - Set Mattson. Uppföljaren till Ondskans pris. Historiska Media
Dimridå - Philipp Kerr. Andra delen av Berlin Noir. Här kan ni läsa om första delen Falskspel.
Folken på rosornas ö - Nathan Shachar. Atlantis. Essäer om Rhodos.
Parallella historier - Péter Nadas. AB förlag. Tredje volymen av Frihetens andning.
Profeterna vid evighetsfjorden - Kim Leine. Forum.
Min Kamp vol 6 - Karl Ove Knausgård. Norstedts. Ett måste. Längtar!
Sonen - Philipp Meyer. Norstedts
Han är tillbaka - Timur Vermes. Leopard förlag.
Halvblodsblues - Esi Edugyan. Leopard förlag.
Ruben Jablonskis äventyr - Edgar Hilsenrath. Thoren & Lindskog
Agnes - Peter Stamm. Toren & Lindskog
Hur skall det gå med Pinnebergs - Hans Fallada. Lind & CO
Om det nu blir dessa eller några helt andra är aldrig lätt att veta förrän året är slut. ;)
tisdag 9 juli 2013
Roberto Fonseca
Ljuvlig sommarkväll med Roberto Fonseca på sommarscen i Malmö.
Den Kubanska jazzpianisten Robert Fonseca född 1975 i Havana gästade Malmös sommarscen med sitt band där alla musikerna (trummor, percussion, bas och gitarr) kommer från Kuba förutom koraspelaren som kommer från Mali(se gårdagen inlägg).
En konsert som kanske inte bjöd på så många överraskningar men som ändå gav exempel på Fonsecas ganska unika spelstil och hans musikaliska intentioner. De flesta låtar verkade vara hämtade från hans senaste skiva Yo som kom ut 2012.
Fonseca började spela piano vid åtta års ålder. Han började tidigt experimentera med amerikansk jazzfusion och kubanska rytmer. Han gästade som femtonåring Havanas Jazz Plaza Festival. Debuterade 1999 med sin skiva Tiene Que Ver. Har sedan släppt yterliggare sju skivor.
Han har också turnerat Buena Vista Social Club, sammarbetat med Rubén Gonzáeles, Ibrahim Ferrer och flera andra namnkunniga Kubanska musiker.
Den Kubanska jazzpianisten Robert Fonseca född 1975 i Havana gästade Malmös sommarscen med sitt band där alla musikerna (trummor, percussion, bas och gitarr) kommer från Kuba förutom koraspelaren som kommer från Mali(se gårdagen inlägg).
En konsert som kanske inte bjöd på så många överraskningar men som ändå gav exempel på Fonsecas ganska unika spelstil och hans musikaliska intentioner. De flesta låtar verkade vara hämtade från hans senaste skiva Yo som kom ut 2012.
Fonseca började spela piano vid åtta års ålder. Han började tidigt experimentera med amerikansk jazzfusion och kubanska rytmer. Han gästade som femtonåring Havanas Jazz Plaza Festival. Debuterade 1999 med sin skiva Tiene Que Ver. Har sedan släppt yterliggare sju skivor.
Han har också turnerat Buena Vista Social Club, sammarbetat med Rubén Gonzáeles, Ibrahim Ferrer och flera andra namnkunniga Kubanska musiker.
söndag 7 juli 2013
Musik från Västafrika
Musik från Västafrika.
En region med en enastående rik musik är Västafrika med länder som Niger, Senegal, Nigeria, Guinea, Gambia, Guinea Bissau och framför allt Mali. Tänkte här redogöra lite kort om all den underbara musik som flödar ut från denna del av världen. Det finns en mångåriga musiktradition som utgår från det för regionen speciella stränginstrument som heter Kora. Det är ett förtjusande stränginstrument som är besläktat med harpa och luta. Kora har skalet av en stor halv kalebass som klanglåda, en rå kohud spänd över den, en lång rund stav som hals och två lager av nylontrådsträngar. Strängantalet är normalt 21.
En tidig mästare var Sidiki Diabaté (1923–1996) från Mali som var känd över hela Västafrika som kungen av kora. Han brukar hyllas som en av de allra största koraspelarna genom tiderna. Han är far till Toumani Diabaté född 1965 som kanske är den mest kända koraspelaren för en västerländsk publik och hans yngre kusin Mamadou Sidiki Diabaté född 1982.
Diabel Cissokho är en annan koraspelare som också kommer från en släkt med traditioner i Senegals och Malis musikliv. Sedan har vi Ballaké Sissoko född 1965 som har gjort många fina skivor oftast i sammarbete med andra artister.
En annan mycket känd västafrikansk musiker är Mory Kante född 1950 i Guinea och växte upp i en familj där det var tradition att ägna sig åt poesi och musik. Skickades tidigt i lära i kora och balafon. Mory Kante började spela i Rail Band Of Bamako ett av malis mest populära band genom tiderna.
Sångare i det bandet var vid denna tid en Malis numera mest kända artist Salif Keita född 1949. Han brukar kallas "Prinsen av Mali" eller "Afrikas gyllene röst" och är ättling i rakt nedstigande led till Malis grundare Sundiata Keita.
1973 lämnade Salif Keita bandet Rail Band och Mory Kante tog över som sångare.
Sångare i det bandet var vid denna tid en Malis numera mest kända artist Salif Keita född 1949. Han brukar kallas "Prinsen av Mali" eller "Afrikas gyllene röst" och är ättling i rakt nedstigande led till Malis grundare Sundiata Keita.
1973 lämnade Salif Keita bandet Rail Band och Mory Kante tog över som sångare.
Ett annat spår är den mer gitarrbaserade musiken( ökenbluesen). Där finns min personliga favorit Ali IbrahimFarka Touré, född 1939 död 2006. Var en malisk sångare och gitarrist vars säregna gitarrstil var påverkad av traditionell malisk musik och amerikansk blues. Han har ofta jämförts den amerikanske bluesmusikern John Lee Hooker. Ali Farka Toure kom att göra många fantastiska skivor. Han gjorde flera tillsammans med Toumani Diabaté(länk) Han spelade också in fenomenal platta med Ry Cooder(länk)
Boubacar Traoré född 1942 sångare, låtskrivare och gitarrist är en annan personlig favorit.
Boubacar Traoré född 1942 sångare, låtskrivare och gitarrist är en annan personlig favorit.
Vi har sedan den underbara sångerskan och låtskrivaren Rokia Traoré född 1974 i Mali. Ytterliggare en sångerska är Fatoumata Diawara som har fått mycket uppmärksamhet på senaste tiden.
Från Mali kommer också Habib Koité född 1958 som förra året spelade in den här fina plattan med den amerikanske bluesmusikern Eric Bibb (som bott flera år i Sverige och även spelat in flera skivor här)
Från Mali kommer också Habib Koité född 1958 som förra året spelade in den här fina plattan med den amerikanske bluesmusikern Eric Bibb (som bott flera år i Sverige och även spelat in flera skivor här)
Sedan har vi Sidi Touré född 1959 som har stora likheter med sin landsman Ali Farka Touré. Vidare Lobi Traoré som avled endast 49 år gammal 2010. Ytterligare en lysande förmåga är Samba Toure som har ett himla gått sväng och som leder oss över till Tuaregerna
Ökenblues eller Tuaregblues.
Tuareger är en afrikansk etnisk grupp som levt traditionellt som nomader i Sahara och som tillhör berberfolk. De kallas ibland "det blå folket", efter sina indigofärgade mantlar och turbaner vilka har en tendens att färga av sig på huden.
Ökenblues eller Tuaregblues.
Tuareger är en afrikansk etnisk grupp som levt traditionellt som nomader i Sahara och som tillhör berberfolk. De kallas ibland "det blå folket", efter sina indigofärgade mantlar och turbaner vilka har en tendens att färga av sig på huden.
De mest kända företrädarna för denna ökenblues är den makalöst svängiga gruppen Tinariwen öknens Rolling Stones. I deras spår har det kommit flera andra. Terakaft som består av några tidigare medlammar från Tinariwen är en av dem. Vidare har vi Tamikrest som har ett härligt karavansväng. Etran finatawa kommer från Niger, bildades 2004 under ökenmusikfestivalen i Timbuktu i Mali. En av medlemmarna har även gjort ett soloprojekt Alhousseini Anivolla. Sedan har vi den helt underbare Bombino född 1980 i Niger.
Det här är en mycket blygsam översikt. Det finns många fler artister och musikstilar som inte omnämns här. Så som Afrobeat med den inflytelserika Fela Kuti som den mest kända företrädaren. Mer om det en annan gång.
Det här är en mycket blygsam översikt. Det finns många fler artister och musikstilar som inte omnämns här. Så som Afrobeat med den inflytelserika Fela Kuti som den mest kända företrädaren. Mer om det en annan gång.
torsdag 4 juli 2013
Klassiska Jazzskivor
Saxophone Colossus. Sonny Rollins – Saxophone Colossus
Nu var det dags igen för ännu en berömd skiva. Detta är kanske den mest hyllade av Sonny Rollins skivor.
Rollins började först spela piano för att sedan byta till altsaxofon. Men 1946 bytte han till tenorsaxofon för att inte hamna i skuggan av Charlie Parker. Han gjorde sin första inspelning 1949 med jazzsångaren Babs Gonzales.
Med Sonny "Newk" Rollins ( född 7 september 1930 i New York) fick tenorsaxen en värdig talesman som matchade vad Charlie "Bird" Parker höll på med på altsaxen.
Saxophone Colossus spelades in den 22 juni 1956 i Rudy Van Gelder's studio och gavs ut i december 1956.
Med på plattan är Tommy Flanagan på piano, Doug Watkins på bas och Max Roach på trumor.
Skivan brukar anses vara ett av skivbolagets Prestige allra viktigaste album.
Skivan inleds med Rollins kanske mest kända låt "St. Thomas". Låten är egentligen en standardlåt, men enligt Rollins blev han tvingad till att uppge sig själv som upphovsman till låten.
Sonny Rollins mottog 2007 Polarpriset.
Vad är Jazz. https://www.youtube.com/watch?v=QKQcagDsa20
Nu var det dags igen för ännu en berömd skiva. Detta är kanske den mest hyllade av Sonny Rollins skivor.
Rollins började först spela piano för att sedan byta till altsaxofon. Men 1946 bytte han till tenorsaxofon för att inte hamna i skuggan av Charlie Parker. Han gjorde sin första inspelning 1949 med jazzsångaren Babs Gonzales.
Med Sonny "Newk" Rollins ( född 7 september 1930 i New York) fick tenorsaxen en värdig talesman som matchade vad Charlie "Bird" Parker höll på med på altsaxen.
Saxophone Colossus spelades in den 22 juni 1956 i Rudy Van Gelder's studio och gavs ut i december 1956.
Med på plattan är Tommy Flanagan på piano, Doug Watkins på bas och Max Roach på trumor.
Skivan brukar anses vara ett av skivbolagets Prestige allra viktigaste album.
Skivan inleds med Rollins kanske mest kända låt "St. Thomas". Låten är egentligen en standardlåt, men enligt Rollins blev han tvingad till att uppge sig själv som upphovsman till låten.
Vad är Jazz. https://www.youtube.com/watch?v=QKQcagDsa20
onsdag 3 juli 2013
Musikbiografier
På senare år har det kommit en flodvåg av musikbiografier. Framför allt rockbiografier som har blivit en stor egen genre. Musiker har så klart i alla tider
skrivit om sina liv och det har skrivits biografier över musiker förr också.
Men aldrig i sådana mängder och så många samtidigt. Det är helt klart en trend
och en framgångsrik sådan. En utgivning
som förlagen vet är en given kassako. Många kunder verkar gilla genren i sig
och väljer inte utifrån om det är en artist eller musiker som de gillar eller
har en relation till. Själv måste jag ha ett intresse för bandet eller artisten
för att jag ska läsa, så som jag läser vilken annan biografi eller memoarbok om
någon jag är intresserad av. Det må vara om Picasso, Gustav Vasa eller Pink
Floyd. Vad jag menar är att det är objektet och inte genren som styr mig.
Här en lista på några bra musikbiografier och memoarer.
2. Just Kids - Patti Smith
3. Clapton - Eric Clapton
4. Precis i Tiden - Rune Carlsson
5. Memoarer, första delen - Bob Dylan
6. Livet -
Keith Richards
7. Dylan -
Howard Sounes
8. A strange tale - Hans-Olov Öberg
9. Jan
Johansson - Erik Kjellberg
10. Miles
självbiografin - Miles Davis med Quincy Troupe
11.
Cornelis - Oscar Hedlund
12. John -
Cynthia Lennon
13. Ett Bluesliv - Klas Gustafson
14. Enkel vacker öm - Klas Gustafson
15. Satchmo - Mitt liv i New Orleans - Louis Armstrong
16. Som om jag hade vingar - Chet Baker
17. Dansat
med lyckan - Édith Piaf
18. Lady
sings the Blues - Billie Holiday
19. Billie
Holiday - Julia Blackburn
20. Leonard
Cohen - Anthony Reynolds
21. The
Beatles - Mark Hertsgaard
22. Bird
lever - Ross Russel
tisdag 2 juli 2013
Bengt Hallberg är död
En av Sveriges ledande jazzmusiker har vid 80 års ålder lämnat jordelivet för jazzhimlen.
Han började tidigt studera klassiskt piano och skrev sitt första arrangemang som mycket ung. Han gjorde han sin första skivinspelning tillsammans med Arne Domnerus redan 1949. På 1950 talet spelade han in skivor med många av de tongivande amerikanska jazzmusikerna som då och då gästade Sverige. B.la med trumpetaren Clifford Brown och tenorsaxofonisten Stan Getz.
En mycket spelad skiva i mitt hem är den här. Sitt ner, tänd pipan och luta er tillbaks.
JAZZ AT THE PAWNSHOP (av någon anledning står Duke Ellington som upphovsman på Spotify)
Musikerna på skivan Jazz att the Pawnshop vol.1 är Arne Domnérus altsax och klarinett, Bengt Hallberg piano, Lars Erstrand vibrafon, George Riedel bas och Egil Johansen på trummor.
Han började tidigt studera klassiskt piano och skrev sitt första arrangemang som mycket ung. Han gjorde han sin första skivinspelning tillsammans med Arne Domnerus redan 1949. På 1950 talet spelade han in skivor med många av de tongivande amerikanska jazzmusikerna som då och då gästade Sverige. B.la med trumpetaren Clifford Brown och tenorsaxofonisten Stan Getz.
En mycket spelad skiva i mitt hem är den här. Sitt ner, tänd pipan och luta er tillbaks.
JAZZ AT THE PAWNSHOP (av någon anledning står Duke Ellington som upphovsman på Spotify)
Musikerna på skivan Jazz att the Pawnshop vol.1 är Arne Domnérus altsax och klarinett, Bengt Hallberg piano, Lars Erstrand vibrafon, George Riedel bas och Egil Johansen på trummor.
Skivrecension
John Scofield - Überjam Deux. Länk John Scofield – Überjam Deux
En av mina favoritgitarrister är John Scofield. Han har alltid vågat provat och experimenterat med olika stilar och uttryck. Det är inte på långa vägar så att allt har varit bra. Den finns en del rätt så tradiga fusion plattor från 80-talet. 2002 gav han ut en platta som heter Überjam som jag med en gång gillade. Här fanns så mycket att upptäcka. Härliga möten mellan funk, indiskt, jazzfusion, drum and bas och acid jazz. Nu har han kommit med en ny platta som knyter an till den först nämnda. Om den första kändes överaskande och crazy. Så är denna inte fullt lika utflippad. Tycker faktiskt att den är ännu bättre. Mer genomarbetad och Scofields gitarrspel är fenomenalt bra. Bandmedlemmarna är förutom John Scofield, gitarr. Avi Bortnick, gitarr och sampel. Andy Hess, bas. Adam Deitch, trummor (1, 2, 4, 5, 6, 10-12), Louis Cato,trummor (3, 6, 8, 9), John Medeski, orgel, jukebox och mellotron (2, 4, 6, 10-12).
Det här är en platta som får allra högsta betyg.
En av mina favoritgitarrister är John Scofield. Han har alltid vågat provat och experimenterat med olika stilar och uttryck. Det är inte på långa vägar så att allt har varit bra. Den finns en del rätt så tradiga fusion plattor från 80-talet. 2002 gav han ut en platta som heter Überjam som jag med en gång gillade. Här fanns så mycket att upptäcka. Härliga möten mellan funk, indiskt, jazzfusion, drum and bas och acid jazz. Nu har han kommit med en ny platta som knyter an till den först nämnda. Om den första kändes överaskande och crazy. Så är denna inte fullt lika utflippad. Tycker faktiskt att den är ännu bättre. Mer genomarbetad och Scofields gitarrspel är fenomenalt bra. Bandmedlemmarna är förutom John Scofield, gitarr. Avi Bortnick, gitarr och sampel. Andy Hess, bas. Adam Deitch, trummor (1, 2, 4, 5, 6, 10-12), Louis Cato,trummor (3, 6, 8, 9), John Medeski, orgel, jukebox och mellotron (2, 4, 6, 10-12).
Det här är en platta som får allra högsta betyg.
måndag 1 juli 2013
Klassiska Jazzskivor
Blue Train. http://open.spotify.com/album/32p5MmSHgwiSQDYdD8XMFI
Nu har turen kommit till en annan klassik jazzskiva. Nämligen John Coltranes Blue Train. Ett album som släpptes sent 1957 på Blue Note och brukar kallas Coltranes första riktiga soloskiva. Fyra av de fem låtarna är komponerade av Coltrane själv. Inspelad i den berömda Van Gelder studion i Hackensack, New Jersey. Det är en mycket stark laguppställning med Paul Chambers på bas, Philly Joe Jones på trummor, Pianisten Kenny Drew, Lee Morgan på trumpet och trombonisten Curtis Fuller. Det här är ett fantastiskt bra album som jag personligen håller väldigt högt vilket även Coltrane själv gjorde.
Nu har turen kommit till en annan klassik jazzskiva. Nämligen John Coltranes Blue Train. Ett album som släpptes sent 1957 på Blue Note och brukar kallas Coltranes första riktiga soloskiva. Fyra av de fem låtarna är komponerade av Coltrane själv. Inspelad i den berömda Van Gelder studion i Hackensack, New Jersey. Det är en mycket stark laguppställning med Paul Chambers på bas, Philly Joe Jones på trummor, Pianisten Kenny Drew, Lee Morgan på trumpet och trombonisten Curtis Fuller. Det här är ett fantastiskt bra album som jag personligen håller väldigt högt vilket även Coltrane själv gjorde.
Klassiska Jazzskivor
Sonny's Crib. http://open.spotify.com/album/469Y1IVCrttWSp2qQYzioA
Är ett album av den alltför tidigt bortgångne pianisten Sonny Clark (21 juli 1931 - 13 januari 1963). Den är inspelad i september 1957 och är ett utmärkt exempel på Hard bopen. Med på skivan har vi John Coltrane på tenor saxofon som samma månad spelar in sin skiva Blue Train. Sedan har vi Donald Byrd på trumpet, Curtis Fuller på trombon, Art Taylor på trummor och den alltid närvarande Paul Chambers på bas. Det är en skiva med en avspänd attityd som om den hade spelats in på en liten intim klubb.
Är ett album av den alltför tidigt bortgångne pianisten Sonny Clark (21 juli 1931 - 13 januari 1963). Den är inspelad i september 1957 och är ett utmärkt exempel på Hard bopen. Med på skivan har vi John Coltrane på tenor saxofon som samma månad spelar in sin skiva Blue Train. Sedan har vi Donald Byrd på trumpet, Curtis Fuller på trombon, Art Taylor på trummor och den alltid närvarande Paul Chambers på bas. Det är en skiva med en avspänd attityd som om den hade spelats in på en liten intim klubb.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)