Så var det dag tre (officiellt dag två, då invigningen skedde igår) på Copenhagen jazz.
Åkte över vid ett snåret och klev av på Nørreport. Väl där började jag dagen med ett besök på Arbejdermuseet på Rømersgade. Här tillbringade jag en bra stund, då det finns mycket att ta del av på detta fina museum.
Ute var det nu soligt och varmt, så jag kände för en öl, på ølbaren på Elmegade. Här blev jag sittande en stund och läste innan jag fortsatte till Den Røde Plads och lyssnade på D/Troit, ett danskt soul och funkband. Här var det trevligt och blev jag kvar till närmare sex, då jag tog metron till DR byn för kvällens konsert.
Jag var där i god tid och kopplade av med ett glas vin och lyssnade på bandet som spelade i foajén.
Jag hade skaffat en utmärkt plats på rad fem framför scenen. Strax efter åtta var det så dags för Bill Frisell att ta revansch för förra årets misslyckade konsert.
Något förvånande var det bara ett halvfyllt konserthus, men vi som var där fick ta del av en sublim konsert upplevelse.
 |
| Officiell pressbild. |
Bill Frisell har med sig Thomas Morgan på bas och Rudy Royston på trummor. De har tillsamman spelat in den hyllade skivan Valentine från 2020.
Det blev en intim och stilla tillställning, där låtarna gick över i varandra. Det var inte alltid något klart och definitivt slut, utan det var ofta en direkt övergång till något annat. Inte mycket sades, bara en liten nick och ett kort tack en enstaka gång under den första timme som konserten varade. Sedan klappades de in två gånger till stående ovationer. Sammantaget varade konserten i en och en halv timme.
Det var helt klart en revansch på förra året, en värdig upprättelse där vi fick uppleva musiker som i stort sett framförde ren improvisation på ett lättsamt, lekande sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar