Så var det då dags för en konsert som jag sett framemot länge nu. Biljetten inhandlades redan i slutet på januari. Gårdagens artist Cat Power har jag egentligen ingen relation till. Men har dock lyssnat in mig lite på henne sedan biljetinköpet, och då framförallt på den skiva som är grunden för turnén hon gör.
November 2023 släppte hon skivan Cat Power sings Dylan: The 1966 Royal Albert Hall concert och strax därefter hörde jag talas om skivan och att hon skulle komma till Köpenhamn och Malmö för konsert. Jag valde Köpenhamn för jag visste att jag inte skulle kunna gå i Malmö.
Det rådde strängt fotoförbud, så jag saknar bilder från gårdagen.
Hela konceptet är så fyllt av metalager. Grunden är en konsert från 1966, där det inte dröjde länge innan det dök upp en ikonisk bootleg, som felaktigt angav att det var en inspelning från Royal Albert Hall, när det egentligen var en inspelning från en konsert i Free Trade Hall i Manchester. Spelningen framförs låt för låt exakt som på den ursprungliga spelningen. Först den akustisk delen som sedan övergår till den elektriska delen, som när det begav sig 1966, framfördes av medlemmarna i The Hawks, som sedan blev The band.
Då Dylan själv aldrig skulle göra något liknande, främst kanske för att han principiellt aldrig tittar tillbaka, är detta det närmaste man kommer magin från denna tid.
Konserten börjar, ramarna är satta, man vet vad som gäller. man följer låt för låt.
Tagen, betagen, bergtagen. Cat Power levererar. Hon har en härlig röst och hon skapar faktiskt något helt eget med Dylans låtar, för hon frasera och lägger tyngdpunkten på andra stavelser än Dylan. Hon lever sig verkligen in i låtarna och man känner hennes passion. Då jag är en stor Dylan älskare, men ingen puritan, så är jag alltid lika förtjust i de artister som kan åstadkomma något annorlunda med Dylans låtkatalog. Det kan vara en liten förskjutning, en annorlunda approach, etc.
