Studieresa till London och Paris 2025-05-08 till 2025-05-12

 

Bokhandelsskolans studieresa till London och Paris 8-12 maj.

 

”London är en dålig vana man hatar att förlora”
William Sansom

 

Torsdag 8/5.

Tidig morgon. Sitter vid gaten och väntar på flyget 501 till London. Det är åter dags igen för en resa med Bokhandelsskolan. Det har blivit några resor sedan första gången 2008. Det är alltid lika trevligt. Intressanta resor med intresserade bokhandelskollegor från hela landet.

Den här gången är resan väldigt speciell, då den går både till London och Paris i samma resa. Jag har tidigare varit med på två Londonresor 2019 och 2023, sedan också två Parisresor 2018 och 2022. Vilket gör att det för mig blir mycket upprepning, men detta gör mig ingenting.

Vi är en grupp på 13 personer, där majoriteten åker från Stockholm. Det är bara Carina och jag som flyger från Kastrup. Jag väntar på Carina som kommer från Göteborg. Flyget går 8.15. Vi möts alla på Hotell President vid Russel Square. Samma hotell som vi bodde på 2023. Ett mycket bra hotell, som är känt för att Beatles bodde här när de flyttade till London 1963.

 

Carina och jag hade lite otur med tunnelbanan från Heathrow. Ständiga elavbrott, vilket gjorde av vi kom fram till hotellet en timme senare. Övriga i gruppen hade inte hunnit gå, utan de väntade snällt på oss, trots att alla var hungriga och att det var bråttom. Vi gick till en närliggande restaurang där vi intog en snabb lunch. Vi hann med en väldigt kort presentation av oss, då flera av oss aldrig träffats tidigare. Vi tog sedan tunnelbanan till Piccadilly för ett bokat besök på Hatchards bokhandel. Vi anlände något försenade och på plats var också då de tre i gruppen som redan dagen innan hade åkt till London.

Bokat besök på Hatchards.

En charmig tjej med italiensk brytning var den som förevisade oss butiken. Hatchards anses vara Storbritanniens äldsta bokhandel, grundad 1797. Den har flyttat på sig en gång, då bara några hundra meter, och har sedan 1801 legat på nuvarande adress. Sedan 2014 har man också en fial på St. Pancras station.

Är kunglig hovleverantör av böcker. Man har ett stort sortiment av äldre sällsynta böcker och första upplagor av både äldre och nyare böcker. Man skyltar ofta med teman i fönstren som sedan speglar en avdelning. Det kan vara blomsterböcker, vilket det var när vi var där, för Hatchards är supporter för den kommande Chelsea flower show. Varje avdelning har en omfattande abonnemangverksamhet. Kunden fyller i en intresseanmälan med sina personliga uppgifter och preferenser. Sedan väljer en anställd på varje avdelning omsorgsfullt ut titlar som slås in i ett vackert paket som sedan skickas ut till kunden en gång i månaden. De har också en stor unik egenutgivning av böcker som är numrerade. Detta speciellt på barnböcker, så som t.ex. Paddington. Man uppmärksamma ofta författares jubileum med speciella väldigt vackra numrerade utgåvor.

Man har ofta olika event i butiken, i stort sett någonting varje dag. Eventen brukar kosta £5 till £10 pund beroende på om man är medlem eller inte. För detta får man också ett glas vin, vilket bokhandelsbiträdet skojar om att det är det billigaste glas vin man kan få i hela London.

Vi lärde oss också att det vi kallar danskt band kallas i England för french flap.                              

 

Efter det informativa besöket på Hatchard var det dags för ett besök hos engelska bokhandlarföreningen. Hit kunde inte jag och Carina gå, för det var något som var tvunget att ordnas. Jag hade vid mitt förra besök varit där, så det gjorde inte så mycket.  

Bokat besök på The Booksellers Association.

-------------------

Hos Boksellers Association.

Vi skulle alla återigen träffas klockan 19.00 på restaurang Sarastro. Det var någon timme dit, så jag och Carina gjorde en pubrunda med litterära förtecken. Vi gick först till The Lamb, som bara ligger ett stenkast från hotellet. Till denna pub gick ofta Charles Dickens, som bodde ett kvarter därifrån (Där finns idag ett museum), men också Oscar Wilde och senare Virginia Woolf hade detta som sitt stamställe.

Vi vandrade sedan vidare genom studentkvarteren till Fitzroy Tavern, som var ett populärt tillhåll för Dylan Thomas och George Orwell.

Det är fint väder i London med ca 22 grader, men efter att först ha suttit ute, valde vi ändå att gå in, då det i skuggan blev lite kalt. Jag beräknade att det skulle ta runt 20 minuter att gå till restaurangen och det hade blivit dags att bryta upp. Vi kom tio minuter innan, vilket också Anders Källgren och Rebecka Vikman från Ludvika Bokhandel gjorde. Vi satte oss till bord så länge i väntan på de andra. När alla var samlade avnjöt vi en tre rätters middag i en miljö inspirerad av Mozarts trollflöjten, således ett orientaliskt fantasirike. 

Klockan var fortfarande bara barnet när vi bröt upp och vandrade hemåt, men då alla var trötta efter att varit uppe väldigt tidigt, så valde alla att gå hem. Jag och Reinhold tog dock en sängfösare på hotellets bar innan det fick vara bra.

Fredag 9/5.

Frukosten är så rörig på detta hotell. Visst är det stort och det är många gäster, men de är så omständliga. Tar sådan tid när ska kolla rumsnummer och sedan ska en i personalen placera en på en given plats.   

De flesta åkte till Nothing Hill denna morgon, speciellt de i gruppen som inte varit där innan. Eftersom jag gjort det besöket två gånger innan tänkte jag göra något annat. Jag vandrade till Euston tunnelbanestation och tog Northern Line till Archway och gick sedan till Highgate cemetary. Detta var ett av de bästa beslut jag tagit, vilken fantastisk plats. Måste vara en av världens vackraste begravningsplatser. Begravningsplatsen är kanske mest känd för att här vilar Karl Marx, men här vilar också många andra berömdheter. 

Här är gravarna lite huller om buller, mycket grönska och det är vilt och otuktat. Otroligt rofyllt och som sagt mycket vackert. Här hade jag kunnat sitta på en bänk flera timmar, men efter runt två timmar promenerade jag tillbaka till tunnelbanan. Tillbaka på Euston gick jag till British library och kikade runt en stund innan jag kände att det var dags för lunch. Jag gick över gatan till Pizza express och åt en helt okej pizza och drack en öl.

Jag besökte sedan en stor Waterstone bokhandel i studentkvarteren som har ingång från tre sidor, Malet St, Torrington Pl och Gower St. Från Gover St kliver man in i ett stort kaffe, med många studenter i rörelse. Gillade mycket denna Waterston, fin och inspirerande med ett enormt utbud av facklitteratur.

 

Något om vårt kvarter: Bloomsbury och studentkvarteren.

Vi bor centralt i Bloomsbury, där vi har några minuters gångavstånd till British Museum, University of London och de många trädgårdstorg som här finns. Här finns många blåa författarplaketter på husfasaderna och byster i parkerna runt Bedford Square, Gordon Square, Tavistock Square och Brunswick Square.

   

Fortsatte sedan till British museum, där jag varit tidigare, för att titta på The Reading Room. 

Efter det var det dags för en pint på puben Museum Tavern. Gick sedan till bokhandeln London Review Bookshop 

och sedan till den socialistiska bokhandeln Bookmark.

Hade läst om en kyrka som avkristnats och blivit matmarknad och tänkte kunde hinna med ett kort besök där innan jag behövde ta mig till hotellet. Matmarknaden som heter Mercato Mayfair var häftigt och roligt. Hit ska jag gå igen någon gång för att äta.

Tillbaka på hotellet tog jag en kort vila och en dusch för att sedan ta en öl med Carina på en pub bakom hotellet, The Queens Larder. Klockan 19.00 skulle vi möte upp flera av de andra på puben mitt emot hotellet, Friend at Hand. Helena, Petra, Elin, Annika och Staffan möttes här. Här åt alla klassisk brittisk pubmat. Själv åt jag en god hamburgare som sköljdes ner med en pint. Här satt vi och hade det riktigt bra, men bestämde ändå att gå bort till St. Pancras Hotell för en drink. Antagligen var mitt prat om detta storslagna hotell, som gjorde att alla ville hit. Vi enades också om att det kunde vara bra inför morgondagens resa, som utgår från St. Pancras station, att också gå dit för vi kunde då uppskatta tiden det tar så kan vi meddela resten av gruppen. Jag, Carina, Helena Elin och Petra gick dit och det tar inte mer än femton minuter, så med väskor imorgon högst 25 minuter. Jag har vid tidigare resor varit här och tittat in men aldrig suttit ner och tagit en drink. Vi satte oss i den jättelika baren som också fungerar som hotellets reception. Vi upptäckte senare när vi gick och skulle ta en sista titt att där var en mindre bar, som vi istället borde valt, då där var ännu trevligare stämning. 

Baren på Hotell St. Pancras. 

Vi drack alla var sin drink, som smakade utmärkt och kostade därefter, men rekordet för drinkar kommer att slås rejält längre fram under resan. Glada och nöjda promenerade vi till hotellet där alla utom Carina valde att ta en sista drink och summera två intensiva dagar i London.

Lördag 10/5.

”There are only two places in the world where we can live happy – at home and in paris”

Hemingway

London – Paris

Då var det redan dags för avfärd då vi idag lämnar London för Paris. Det var tidigt upp idag, då vi har 30 minuter på oss att äta frukost mellan 07.00 då frukosten öppnar och då vi ska samlas för att bege oss 07.30. Vi samlades och gick i samlad styrka till St. Pancras station. Tåget Eurostar är som att flyga, du ska checka in 75 minuter innan och du passera säkerhetskontroller lika effektiva som flyget. Du passera också den brittiska passkontrollen och den franska passkontrollen innan du kommer in i vänthall, som återigen påminner om flyget om än mycket mindre. Här fanns taxfreebutik och jag passade på att köpa parfym till min dotter som fyller 20 år i nästa vecka. Efter två timmar och tjugo minuter var vi Paris på Gare de Nord. 

Vi tog sedan metron till Saint-Michel Notre-Dame. Därifrån till vår gata Rue de la Huchette är det 3 minuter. (Något om vår gata: Rue de la Huchette är en av de äldsta gatorna på södra stranden av Sein. Gatan existera redan på 1200-talet, fast då under namnet Rue de Laas. Gatan har ett intensivt nattliv med många nattklubbar längs med hela gatan.)  

Hotellet i Paris. 

Bara ett stenkast från vår gata ligger ligger nuvarande Shakespeare and Company, 37 rue de la Bucherie. Bokhandeln öppnade 1951 av George Whitman. Den hette först Le Mistral, men 1964 döptes den om till Shakespeare and Company med Sylvia Beach goda minne, som kallade den för sin andliga efterträdare.

Hela gänget stormade in i världens minsta reception på Hotel du Mont Blanc. Vi fick våra rum och lämnade våra väskor och gick sedan till Danton, som vår kära reseledare tycker så mycket om. Där intogs en enkel lunch innan vi skulle gå på en litterär vandring.

 

 

Litterär vandring.

Vi promenerade bort till 7 rue des Grands Augustins, där Picasso bodde åren 1936 till 1955. Här målade han bland annat Guernica.

Utanför Picassos bostad. 

Vi promenerade sedan till Place August-Strindberg vid Église Saint-Sulpice. På detta lilla torg vid absiden till kyrkan finns en bronsbyst av Strindberg.

Gruppen samlad. Foto: Pia Nilsson

Vidare till den ursprungliga Shakespeare and Company som låg på 12 rue de l’Odéon. Här finns en minnesplakett uppsatt. Från 1921 till stängningen som skedde när tyskarna intog Paris, var denna Bokhandel, grundad av Sylvia Beach en samlingspunkt för många författare.

Så här skriver Hemingway i En fest för livet: "På den tiden fanns inga pengar att köpa böcker för. Istället lånade man böcker mot en avgift på Shakespeare and Company, Sylvia Beachs bibliotek och bokhandel på Rue de l'Odéon 12. På gatan var det kallt och blåsigt, men där inne var det varmt och skönt och trevligt, med en stor öppen spis som värmde om vintern, bord och hyllor med böcker, nya böcker i fönstret och på väggarna fotografier av berömda författare, döda som levande. Fotografierna var alla som ögonblicksbilder och även de döda författarna såg högst levande ut. Sylvia hade ett livligt, mycket skarpt markerat ansikte, bruna ögon lika levande som ett litet djurs och lika muntra som en ung kvinnas och vågigt brunt hår som var borstat bakåt från hennes släta panna och hängde tjockt nedanför öronen och längs kragen på hennes bruna sammetskavaj. Hon hade vackra ben och var vänlig, gladlynt och nyfiken och älskade att skämta och skvallra. Ingen jag någonsin känt har varit snällare mot mig."

(Sylvia Beach ,1887-1962, startade 1919 med sin väninna och partner Adrienne Monnier Shakespeare and Company på 8 rue Dupuytren, innan flytten gick till 12 rue de i’Odeon.
Redan 1915 hade Adrienne Monnier öppnat bokhandeln ”La Maison des Amis des Livres 7 rue de l’Odeon. 2 februari 1922 publicerade Sylvia Beach James Joyce Ulysses. Hos bägge dessa litterära damer gästade tidens författare som Breton, Valéry, Aragon, Prévert, Romains, Hemingway, Scott Fitzgerald och så klart Joyce, som kom att bo i Paris mellan 1920-1940)

Vädret i Paris är som vanligt fantastiskt, med klarblå himmel och strålande sol och minst 25 grader varmt. Vi satte oss på torget Place de l’Odéon för intag av vätska. Här var det skönt att sitta en stund. Jag försökte dra mig undan till skuggan, för solen har redan tagit på en.

Skål! 

Vi bröt upp och gick vidare, först genom Luxembourg trädgården och sedan ut på Rue de Fleurus där på nr 27 ligger en berömd byggnad. I dag ser man en plakett på fasaden som talar om att här bodde Gertrud Stein (1874-1946) hennes bror Leo ibland och Alice B Toklas (1877-1967) från de hon träffade Gertrud Stein 1907 under åren 1903-1938.  Under dessa år bedrevs här litterär salong och alla den tidens konstnärer och författare gästade detta hem.

Sedan gick vi runt hörnet och fortsatte en kort bit på rue d’Assas till nr 62 där det finns en minnesplakett som vittnar om att här en gång låg pensionat Orfilia som var en av August Strindbergs många adresser i Paris.

Sedan gick vi vidare och stannade till vid den fastighet på rue Notre-Dame des Champs, där Hemingway bodde en period 1923. Här skrev han en Fest för livet. 

Vidare till det alltid lika trevliga La Closerie des Lilas. 

Ett ställe som jag uppskattar mycket. I pianobaren finns bord med mässingsplaketter med de författare eller konstnärer som satt vid ett visst bord. Här satt vi en stund och tog något att dricka. Vi fick också lite underhållning i form av franska Chanson av pianisten, som egentligen inte hade börjat än, men som för vår skull gjorde ett undantag.

Tillbaka på hotellet, mest för att ta på sig en jacka. Sedan gick jag och Carina för att äta, då klockan började närma sig 20.00. Vi valde en restaurang alldeles nära vårt hotell. Sedan förslog jag att vi skulle gå över till andra sidan Seine för att besöka Hemingway bar på Ritz Hotell. Det var en väldigt speciell och dyr upplevelse, som först kändes tveksam, men som vi summerade efteråt, ändå var värt det. Vi kom till Hemingway bar utan att veta verken vad det kostade eller om man ens kom in. Det gjorde man, men först efter att ha köat i en kvart. Det är så att det är en väldigt liten bar, med ca 30 gäster. Så någon måste ut innan man kan komma in. Under tiden han man gå och kolla in toaletterna på Ritz. Det blev vår tur och en servitris ledde oss till ett litet runt bord med två fåtöljer, där det stod vatten med gurka i och väntade på oss. Också ett stort ställ med olika sorters nötter och oliver ingick i priset, vilket vi gjorde allt för att mumsa upp. De fyllde ständigt på dessa nötter. Så kommer vi till vad en drink kostar. Håll i hatten! Den klart dyraste drink jag någonsin druckit, men som sagt med tanke på inramningen och alla goda nötter, så var det ändå värt det. Dessutom var det mycket goda drinkar, som kostade 39 euro, viket blev 425:-.

Sedan var det dags att återvända hem, för imorgon åker vi till Grez.   

 

Söndag 11/5.   

Till Grez-Sur-Loing.   

Sov gott och åt en frukost redan vid 7.30. Bussen till Grez skulle avgå klockan nio. Vi fick gå en bra bit till Bussen, för chauffören kunde inte komma till, för kvarteren runt där vi bor var avstängda för trafik, då det denna morgon pågick ett löparlopp.

Vår reseledare Annika Hellman

Vi kom iväg lite senare än önskat och kom till Fontainebleau slott vid kl 10.00 och här stannade vi knappt en timme, innan vi fortsatte färden till Grez.  Slottet Fontainebleau är de största av de kungliga slotten i Frankrike. Slottet uppfördes av Kung Frans I (1494-1547) som var kung av Frankrike 1515-1547. 

Som så många gånger förut, så är upplägget att det inhandlas mat innan vi anländer till Grez och pensionat Chevillon. Det var söndag, viket ingen riktigt tänkt på, så den stora livsmedelsbutik som vi vid tidigare resor stannat till vid för att provianterar, var denna dag stängd. Nu blev det bråttom. Vi fick tips på en mindre butik någon kilometer bort, så chauffören tog sikte på den och vi anlände något uppjagade, men i balans. Vi hade blivit uppdelade i olika inköpsgrupper. Vi handlade effektivt och begav oss iväg. Vi kom till Grez-sur-Loing, där husfrun väntade på oss vid pensionat Chevillon. Nu gällde de att få upp alla matvaror och lägga upp. De boende stipendiaterna var så klart inbjudna. Vi tillbringade två underbara timmar på denna underbara plats, som jag hade äran att få besöka för tredje gången.

Carl Larssons ateljé. 

Plakett på Hotell Chevillon. 

Reinhold Hedenblad

Mums, Tårta. 

Minnesplakett över det andra pensionatet.  

Något om den nordiska konstnärskolonin i Grez. 

Den som lade grunden till den nordiska konstnärskolonin på 1880-talet var Karl Nordström, som kom till Grez tillsammans med konstnärskollegorna Christian Krogh och Christian Skredsvig. Vid den här tiden var Karl Nordströms gode vän Carl Larsson i Paris. Carl Larsson befann sig i uselt skick, fattig och deprimerad. Nordström fick Carl att komma ut till Grez, vilket blev en vändpunkt för Carl Larsson på flera sätt. Carl började måla akvareller som väckte stor uppståndelse och han träffade den svenska konstnärinnan Karin Bergö. Han kom snart att fria till henne på den gamla medeltida bron. Efter bröllop i Sverige gick bröllopsresan till Grez. Under hela 1880-talet återkom paret Larsson för längre eller kortare perioder. Andra konstnärer som kom till Grez var Julia Beck, Georg Pauli, Ernst Lundström, Eva Bonnier, Anders Zorn, Bruno Liljefors, Oscar Björck, Tekla Lindeström. Även en del av de danska Skagenmålarna sökte sig hit. 

Akvarell av Carl Larsson. 

Något om Strindberg.

Det finns en fin liten bok som heter Strindberg i Grez av Kåa Wennberg.  Första gången August Strindberg kom till Grez var i september 1883. Han var där för att på uppdrag av Bonniers årskalender teckna ett porträtt av sin vän Carl Larsson. Detta första besök blev kort, men Strindberg kom att återvända. Nästa gång Strindberg besökte Grez var juli 1885 tillsammans med Siri von Essen, döttrarna Karin och Greta och den ettåriga Hans, samt barnjungfrun Eva Carlsson. Här kom de att stanna till maj året därpå. 

Konstnärerna och författarna kom att bo, festa och umgås på de båda hotellen Laurent och Chevillon. Idag finns inte längre Laurent och Hotell Chevillon är en stiftelse där forskare och kulturarbetare i Norden kan bo och vistas.                 
           

 På vägen hem hade det hänt en trafikolycka vilket gjorde att det tog förfärligt lång tid innan vi var framme. Vi hade nu inte mycket tid på oss innan vi skulle vara på La Coupole för kvällens gemensamma middag. Vi kom precis i tid och blev placerade vid ett stort bord för oss 13 gäster. Trevlig att återse denna stora och berömda restaurang där det finns målningar av Isaac Grünewald på två av de många målade pelare.

På La Coupole. 

Först blev det champagne, sedan en väldigt god förrätt, en något mindre intressant huvudrätt för att tyvärr avslutas med en bisarr och meningslös efterrätt, som inte tilltalade svenska gommar. En tidigare gång 2018 var vi här när vår reseledare Annika Hellman fyllde år och då har de som tradition på La Coupole att bära in en kullistårta med facklor. Vi hade förberett personalen om denna minnesvärda historia och ville upprepa den, även om det denna gång vara några dagar sedan Annika fyllde år. Men de var med på tåget och till efterrätten så kom de med denna kulistårta än en gång och nog blev Annika lite rörd. När vi bröt upp, hade det börjat regna, så allt annat än metron var inte att tänka på. Väl framme gick jag, Helena, Carina, Staffan och Reinhold och tog en liten drink innan läggdags.                

 

Måndag 12/5.   

Då var det sista dagen på denna trevliga men intensiva resa. Upp ungefär som vanligt och intog för sista gången den bisarra frukosten. Helena, Carina och Reinhold var på mässa i Notre-Dame. Checkade ut och ställde väskan i det trånga bagageutrymmet och väntade på Carina. Runt 9.30 gick vi till Jardin des Plantes. Vi hade sällskap en bit av Helena, men hon kände sig tvungen att återvända till hotellet. Vi promenerade runt i denna vackra botaniska trädgård en stund, sedan vandrade vi över Pont de Sully till andra sidan Seine och gick i de gamla judiska kvarteren i Marais. Carina shoppade lite i småbutikerna här. Vandrade vidare förbi Le centre Pompidou vidare förbi Châtelet les Halles. Sedan förslog jag ett besök på Galerie Vivienne och sedan intog vi lunch på en fransk gatubistro. Vi tog sedan sikte på att åter vandra över Seine för att träffa Helena på Café de Flore. Här satt vi språkade en timme.

 

Tre berömda litterära Caféer.   

Här återge jag text och bilder från tidigare besök.

På Bd Saint-Germain ligger tre berömda caféer, som fortfarande utövar lockelser för turister och parisare. Här är ofta helt fullt på uteserveringarna. Det ska sägas detta är inte caféer i vår mening, utan riktiga restauranger.

Brasserie Lipp öppnades 1880. 1935 instiftade dåvarande ägarna ett litterärt pris som fortfarande delas ut varje år. Hemingway var ofta här, liksom poeterna Paul Verlaine och Guillaume Appollinaire.

Sitter på Café de Flore och med Brasserie Lipp på andra sidan. 

På andra sidan gatan ligger Café de Flore som öppnade 1887. 1917 var Guillaume Appolinaire en av de första att göra caféet till sitt stamställe. Andra var André Breton och Paul Éluard. Det kom också att vara stamställe för existentialisterna Jean-Paul Sartre, Simon de Beauvoir och Alber Camus. Andra stammisar var Georges Bataille, Robert Desnos, Raymound Queneau.

Bredvid ligger sedan Les Deux Magots som slog upp dörrarna 1885. Stamställe för främst Simon de Beauvoir, som har förärats med en bild på väggen. Så klart satt också Jean-Paul Sartre här, och Hemingway, Camus, Picasso, James Joyce, Bertol Brecht och många fler.

Vi promenerade den korta biten till Danton där hälften av gruppen samlats för en bit mat. Några av oss hade redan ätit, så jag , Carina och Reinhold beställde bara efterrätt medan Annika, Staffan, Lennart, Eva och Helena beställde mat.

Efterrätt på Brasserie Danton.  

Här var det lätt att bli sittande och språka kring allt vi gjort, men tillslut var vi tvungna att bege oss till hotellet, för att hämta väskor och sedan ta den chartrade bussen till Charles de Gaulle flygplatsen. Det blev lite tight med tid, då trafiken som vanligt i Paris är helt förfärlig. Men vi hann och efter att vi tog adjö av varandra gick jag och Carina till vår gate, som skulle ta oss till Köpenhamn och för Carina vidare till Göteborg. 

Tack för denna gång och konstaterar att ännu en gång har Bokhandelsskolan genomfört en trevlig och givande resa.                             

                             

 

Benjamin Koppel Quartet - 2025-05-17

Det var ett grymt sväng igår på Montmartre med med Benjamin Koppel Quartet. 

Jag gjorde mitt tredje pass som "frivillig" och denna gång i baren, efter att de båda tidigare gångerna stått i biljettkassan. Det var svettig värre att lära sig blanda drinkar, hälla upp vin, öl och vatten, lägga upp skålar med nötter och oliver, diska, brygga kaffe och mycket annat. Det gick väl hyfsat för att vara en debut. Det som vållade mest svårigheter var väl att hitta allt på kassaapparaten, att brygga kaffe, då jag själv föredrar en slät kopp svart kaffe, är det svårt att veta skillnaden på alla dessa otaliga varianter av kaffe som finns och vilken kopp som hör till. Dessutom är dessa maskiner irriterande långsamma. Men nog om detta och istället går vi över till artisterna. 

Gårdagens konsert med Benjamin Koppel Quartet var den tredje och avslutande kvällen för detta fantastiska gäng. Förutom Benjamin Koppel på altsax, så var det den i Malmö bosatta basisten Johnny Åman, den danska pianisten Jacob Christoffersen och den ungersk-amerikanske trumslagaren Ferenc Nemeth.  

Benjamin koppel är född 1974, altsaxofonist av världsklass, kompositör och författare. Har medverkat på otaliga skivor och spelat med många av jazzens allra största stjärnor.    

Det var utsålt denna kväll, vilket jag tror det varit de övriga kvällarna också, även om jag glömde fråga mina kollegor om detta. Det blev en fantastisk spelning med två set om ca en timme vardera. Båda seten bestod av i stort sett en enda lång svit. Åtminstone var det ingen tydlig gräns mellan låtarna, utan de vävdes in i varandra hela tiden, och inte heller var det någon presentation av låtarna under tiden. Denna väv av toner, som ofta inleddes med Koppel själv, sedan kunde ibland Åman komma in eller Ference, för att sedan övergå i hela bandet. Ibland lugnt och och stilla med så vackra melodier att man fick en tår i ögonen, för att sedan explodera i ett grymt sväng som inte låg långt ifrån hur det kunde låta på en klubb i Harlem under jazzens guldålder. Publiken ville inte riktigt att det skulle vara slut, så efter rungande applåder framfördes ett extra nummer St Louis Blues, som valdes i stunden. Koppel och Christoffersen hade tidigare under kvällen strax innan konserten diskuterat vad som var den första låt de lärt sig och det var för dem båda St. Louis Blues och då dessutom på vibrafon. Så de enades om att spela denna. Underbara avslutning.    

Så fort det var över gällde det åter att vara alert, då de ätande gästerna skulle betala sina räkningar och det ännu gick att beställa innan Montmartre stänger. Så innan jag fick en chans att fundera över vad jag sett och hört var det fullt fart i baren, med servering, uppstädning och diskning. Det blev lite senare än vanligt för mig, men han ändå med ett tåg 23.44 till Malmö. 

(saknar bilder, kommer kanske senare)                        

        

Konstutställning med Viggo Johansen & Konsert med Philip Catherine

 Igår gjorde jag mitt första pass som volontär eller som det heter på danska "frivillig" på anrika Jazzhus Montmartre. Som alla vet, så går jag väldigt mycket på konserter, vilket är ett dyrt nöje. Ett sätt att ta del av musik gratis och samtidigt göra en insatts är genom att hjälpa till som volontär. Har tidigare under flera år varit behjälplig i föreningen Jazz i Malmö på konserter, främst på Victoriateatern. 

Innan jag berättar vidare om detta, så tar vi gårdagen i rätt ordning. Jag åkte över sundet redan vid tolvtiden för att styra mina steg mot det trevliga muséet Den Hirschsprungske samling. Ett museum som jag då och då besöker när där är någon intressant utställning, vilket var fallet nu när det pågår en ambitiös utställning med Skagenmålaren Viggo Johansen. 

Efter denna fina utställning gick jag för att inta en sen lunch på restaurant under uret, som ligger på samma gata som muséet och som ger rabatt på notan när man besökt Hirschsprungska. Efter smörrebröd och öl, så hade jag fortfarande två timmar kvar tills jag skulle infinna mig på Montmartre. Så då tog jag en längre promenad i den vackra Kongens have, satt en stund och läste Lena Andersson nya bok om Ester. 

Så var det då dags för att göra min första insatts på Montmartre, men förhoppningsvis inte sista. Efter en introduktion, så blev jag tilldelad uppgiften att kontrollera biljetter och hänga in kläder tillsammans med en mångårig frivillig.

Kvällen avlöpte väl och jag fann mig fort. Trevliga kollegor gjorde det hela lätt. Ett utsålt Montmartre hade denna kväll besök av den belgiske gitarristen Philip Cathrine och basisten Martin Wind. 

Philip Catherine (f.1942) har sedan 60-talet varit en av Europas främsta jazz gitarrister som spelat med  storheter som Chet Baker, Dexter Gordon, Charles Mingus. Mångårigt skivsamarbete med Larry Coryell och med den danska basisten NHØP. 

Martin Wind (f.1968) är en av Europas mest anlitade bassister och som medverkat som studiomusiker på en mängd skivor med många av de största jazz stjärnorna. 

De båda har tillsammans gjort skivan New Folks från 2014 och flera av kvällens låtar kom från denna skiva. 

Under några låtar i andra setet medverkade också gitarristen Ulf Meyer. 

Det blev en stilla och stämningsfull konsert, där man som lyssnare fick spetsa öronen och verkligen lyssna noga för att uppfatta alla nyanser. 

     

             

        

                                       

Morden i Muranów - Grzegorz Flakierski

Den polskfödda författaren, med det något svåruttalade namnet Grzegorz Flakierski har än en gång överraskat mig med en intressant och välskriven läsupplevelse. Jag har nämligen en gång tidigare läst en bok av denna i Kramfors bosatta författare (se länk) 

Det här här verkligen ingen dussindeckare, utan tvärtom en mycket annorlunda och medryckande historisk kriminalberättelse.

 

Egentligen är det så mycket mer än en deckare. Det är snare så att författaren använder deckarformatet för att berätta ett historiskt skeende i Polsk historia som inte är vackert. Det är 1962 i det kommunistiska Polen, men historien har förgreningar till andra världskriget och den nazistiska ockupationen.

Trots det tunga ämnet och de fruktansvärda vittnesmålen som läsaren får ta del av, så är det ändå en rapp och rolig berättelse. Speciellt dialogen mellan den gamle ärrade detektiven Adolf Sadurski och den unga adepten Spirydion Kaleta. 

Det sker ett antal fruktansvärt brutala mord i stadsdelen Muranów i Warszawa, som visar det sig har exakt samma tillvägagångssätt. I lösandet av morden står det också klart att de mördade (förutom en, utan att spoila för mycket, är ett misstag) och att de går tillbaka till kriget. 

Det är en berättelse, fylld av, som jag tidigare skrev, förfärliga övergrepp på den judiska befolkningen runt om i Polen. Detta begånget av många vanliga polacker, både med, men också utan den nazistiska regimens påtryckningar eller order. 

Utan att återigen spoila för mycket, kan jag väl säga att jag hade till en början hade svårt för slutet, innan jag funderade vidare och kom fram till att det ändå var ganska logiskt. Handlar kan man säga om oviljan att ta itu med skuldbördan bland just vanliga polacker. Utan då bättre att lägga locket på. 

Under läsningen (utan några som helst jämförelse i själva berättelsen, utan mer i atmosfären och stämning) kommer jag att tänka på storheter som Philip Kerr's böcker om kommissarie Bernie Gunther, eller Friedrich Glauser om konstapel Studer. Även kommissarie Maigret av George Simenon ligger nära till hands att referera till för att ni ska förstå att här finns kvaliteter utöver det vanliga.                        

Elin Forkelid - Dunkers kulturhus - 2025-02-13

Det har säkert inte undgått någon att jag är en flitig konsertbesökare, och då företrädesvis jazz. Nästan varje vecka är jag på någon konsert, främst i Köpenhamn och Malmö. Men ikväll var det konsert i Helsingborg, på det fina Dunkers kulturhus. Konstigt nog är jag sällan där för Jazz i Helsingborg ordnar många förträffliga konserter, och vårens program är mycket ambitiöst. 

Som sagt denna kylslagna kväll for jag efter jobbet till Helsingborg och efter en pint Guinness på Bishop, promenerade jag den kort bit bort till Dunkers. 

Elin Forkelid (f.1984) släppte i höstas albumet Songs to keep you company on a dark night  med sina nya kvartett som består av förutom Elin Forkelid själv på tenorsaxofon och altsaxofon, Tobias Wiklund på kornett/trumpet, gitarristen David Stackenäs och på bas Mats Dimming. 

Det är också denna sättning som äntrar scenen på utsatt tid. Det är ingen stor publik denna kväll, men vi som är där får vara med om en väldigt fin och innerlig stund. 

Jag har en gång tidigare sett Elin Forkelid,då på Copenhagen Jazz med sitt förra projekt Plays for Trane. Denna gång är det något helt annat. Denna kvartett utan trummor framför vacker och stämningsfull musik, som till mestadels har komponerats av Elin, men också två covers, Landslide av Fletwood Mac och Ida Lupino av Carla Bley.  

Elin har sagt att hon inför detta projekt inspirerades av Kenny Wheelers skiva Angel song, som också är en skiva med trumpet, saxofon, bas och gitarr. 

Det var en sjuhelsikes fin tillställning med fantastiska musiker. Utomordentligt samspel  och många lysande individuella prestationer. 

Trots den ihärdiga kylan som rådde i kvällsluften när jag sedan vandrade mot tågstationen, så kände jag mig varm inombords.     

 

  

                       

Jacob Karlzon - Questar - Palladium - 2025-02-05

Igår var det konsert med en av mina favorit pianister Jacob Karlzon. Otaliga är de gånger jag sett honom live. Men man kan aldrig få för mycket av denna begåvade musiker, som ständigt söker och skapar ny musik. 

Först något om det sorliga i att Palladium antagligen kommer att försvinna som konsertlokal framöver. Så om inget väldigt radikalt händer, så var det sista gången jag var på Palladium. En lokal som jag och många andra malmöbor upplevt många svenska och internationella stjärnor på. Just Jacob Karlzon har jag säkert upplevt tre-fyra gånger tidigare genom åren. Detta med att palladium upphör med sin musik och dansverksamhet var också något som Jacob Karlzon, vemodigt pratade om, att platsen betytt väldigt mycket för honom personligen. 

Jacob Karlzon kallar sitt nya projekt Questar. Så här beskrivs det hela "Gränserna mellan det komponerade och improviserade, akustiska och elektroniska suddas ut ska och öppenheten för ett stort antal genrer är lika viktig som en gränslös kommunikation med publiken för att den ska känna sig delaktig. Titeln, Questar, är ett ord för en sökare, men också första låten på Keith Jarrett-plattan My song." 

Medlemmarna är Robert Ikiz, trummor som tidigare ingått i Jacob Karlzons trio. Mads la Cour på trumpet och Thobias Gabrielson på bas. 

Förutom att jag var fokuserad på musiken som framfördes, så är jag också sedan en tid tillbaka restriktiv med att ta bilder på konserter, så här finns inga bilder. 

Musiken denna kväll var något annorlunda än Jacob Karlzons tidigare projekt och mina intryck var väl minst sagt blandade. Bitvis var det fantastiskt, som det ofta är med Jacob Karlzon. Han skriver fenomenal musik enligt mig, många av hans skivor är det mest spelade i mitt hem, men jag var inte helt förtjust i allt denna kväll. 

Det var en salig blandning mellan fusion, lugnt eftertänksamt akustiskt och elektroniskt grove. Fint samspel mellan musikerna, med många soloprestationer. Mads la Cour fick stort utrymme med sitt lyriska trumpetspel. Det var speciellt roligt att se samspelet mellan de mångåriga radarparet Ikiz och Jacob.