Men hur som helst - John Cleese

Man kan utan överdrift räkna John Cleese som en av världens roligaste människor. Tyvärr kännetecknar detta inte hans bok Men hur som helst...

Hans självbiografi är faktiskt något av det tråkigaste jag läst. Visst finns det intressant information hämta(ovanligt lite) och för all del ibland skratta jag till(mycket sällan) . Men på det hela taget är det oinspirerat och träligt. Han berätta om sin barndom, uppväxt, skolgång, sina första framträdande, högre studier, lärarjobb som mycket ung på sin nyss avslutade skola i väntan på att komma in på Cambridge. Vidare om sitt möte med Graham Chapman och deras samarbete. Sedan om sin tid som manusförfattare på BBC, sitt möte med Connie och deras giftermål, manusförfattare åt David Frost och Peter Sellers.

Då och då (för ofta) inflikar han gamla manus till sketcher (fungera inte alls att läsa).

Så strax innan bokens slut kommer han in lite på Monty Python och hur de alla träffades.
Det känns som om en bok till väntar på att skrivas. Den bok som jag hela tiden saknar när jag läser, d.v.s boken om tiden med Monty Python och sedan Pang i Bygget.              

Förtvivlade människor - Paula Fox

I våras utkom på Natur & Kultur Stoner. Nu har samma förlag släppt Förtvivlade människor av Paula Fox, en roman vars utgivningsöde i mångt och mycket liknar den förra. Båda är romaner som fallit i glömska och som sedan "återupptäckts".

I fallet Förtvivlade människor var de framför allt de båda författarna Jonathan Franzen och David Foster Wallace som bidrog till att åter sätta strålkastarljuset på ett av den amerikanska litteraturens mest intressanta författarskap.

Paula Fox (född 1923) är för de flest ganska okänd. Och om hon är känd i Sverige så är det kanske främst som barnboksförfattare. Hennes romaner har aldrig fått något stort publikt genombrott trots fin kritik.

I romanen Förtvivlade människor möter vi paret Otto och Sophie Bentwood . Tiden är 1969 och platsen är New York. De lever ett inrutat medelklassliv som skaver. Då Sophie ska mata en katt blir hon biten. Runt detta kattbett kretsar sedan handlingen. Med en exakt och avskalad prosa skildras ett långsamt sönderfall. En mycket välkomponerad roman med en krypande ångest och ett missnöje med samtiden som skildras ytterst skickligt.

Julöl 7

Kanske hinner jag inte smaka av så många fler av julens öl. Men i så fall gör det inte så mycket för nu har jag ändå funnit vad jag letade efter.  Sigtuna midvinterblot (11383) 8.0%, är en himmelsk uppenbarelse. Ett evangeliskt öl i juletid. Budskapet är glatt och trivsamt. Ett stort belåtet leende spreds från först klunken. Tände ett tomtebloss och skålade med husets alla tomtar.   

  

Sjukt god från först till sista klunken. Det är en imperial porter. Fyllig och nyanserad. Mörk som vinternatten med smak och doft av CHOKLAD, kaffe, sirap och torkad frukt.

   

Den här kommer att hänga med hela julen. En perfekt julöl. Bättre än så här blir det inte. 

Julöl 5

Jacopsen Golden Naked Christmas Ale (11365) Den här avsmakades för några dagar sedan, då släkt var på besök. Vi hade bullat upp med en försmak av julen. Sill, lax, Jansson, köttbullar och prinskorv stod på menyn. Även en mycket god grönkålssallad med mycket apelsin och nötter stod på bordet.

Jag gillar den här skarpt. Det kommer antagligen att stå några sådana här på julbordet. Det finns mycket jul inneboende i denna danska Ale. Dock liksom de flesta andra avsmakade julöl är den för alkoholstark. Och då menar jag inte att det smakar starkt. Men det är detta med att kunna ha öl på julbordet tillsammans med snaps. Då får den helt enkelt inte vara för stark.

       

Men som sagt denna provades med en del julmat och funkade mycket bra. En mycket god och harmonisk gyllenbrun Ale med mycket gräddigt skum. Fruktig och något söt, med smak av citrus, torkad frukt, smörkola och jordgubbe.

Julöl 6

Skål! Trots min bestämda målmedvetenhet och vilja att smaka av alla julens och vinterns öl, så får jag nog vara uppriktig med att det är ett fullständigt omöjligt uppdrag. Det finns också annat att göra.

Men tappert smaka jag av en mycket god Ale ikväll. Flying Dog K-9 Winter Ale (11012) är som så många andra avsmakade öl för alkoholstark (7,4) för julbordet. Dock kan denna funka om en viss återhållsamhet med snapsen kan uppbringas.

Det är nämligen en mycket god öl med mycket jul. Det är balanserad öl med tydlig smak av karamell, kavring, nötter samt äpple och plommon.

Då jag inte druckit den till någon mat, kanske jag skulle gardera mig med att säga att den gör sig bäst framför Kalle och/eller framför brasan.    

Julöl 4

Jag fortsätter oförtrutet att smaka av flera för mig nya julöl. Dagens avsmakade öl är Designbrew JulEko (11394) som är en riktigt god öl, som dessutom är ekologisk. Designbrew är ett för mig obekant bryggeri, men jag läser mig till att det startades i januari 2012 och att deras första kommersiella öl blev klart i somras.

Detta är en av de godaste julöl jag avsmakat. Dessutom är den alldeles lagom alkoholstark (5,5%).
Bara att den är ekologiskt är värt ett extra plus, men det bor också mycket jul i denna flaska. Med smak av ingefära, pomerans och nejlika är detta en optimal julöl. Den är också rikligt fyllig med mycket malt i fin balans.

En öl som helt klart kommer att pryda julbordet.

Julöl 3

Jag fortsätter provsmaka vinterns och julens öl. Idag blev det en S:t Eriks Winter IPA (11362)
En riktigt god och frisk IPA med mycket humlearom. Smak av citrus, passionsfrukt och lite karamell. Härligt bärnstensgul till färgen.

Gillar också att den inte är på mer än 4,1% vilket gör att den lämpar sig mycket bra på julbordet. Kan tänka mig att den passar bra till prinskorv, revben och Janssons.
Men trots min uppskattning är det långt ifrån den optimala julölen enligt mitt tycke.      
 

Låt mig ta din hand - Tove Alsterdal

I lördags tillkännagav Svenska Deckarakademin sina val av årets bästa kriminalromaner. Bästa svenska kriminalroman blev "Låt mig ta din hand" av Tove Alsterdal, årets bästa till svenska översatta kriminalroman blev "Jakthundarna" av Jørn Lier Horst och årets debutpris gick till Anna Lihammer för boken "Medan mörkret faller".

Jag kunde något förvånad, då jag inte läsa så många kriminalromaner längre, konstatera att jag läst två av de vinnande bidragen. Så i söndags bestämda jag mig för att även läsa Tove Alsterdals bok.

Redan i de inledande raderna sätts tonen för den fortsatta berättelsen.Det börjar spännande med en skrämmande obehaglig scen . Vi möter en kvinna som är bunden, har huva över ansiktet och som har blivit brutalt misshandlad och förstår vi är på väg mot kanske sin egen död.

Historien rör sig från Jakobsberg, Sverige 2014 till militärdiktaturens Buenos Aires, Argentina i slutet av 70-talet.

Det är ett mångbottnat familjedrama och en slags politisk thriller på samma gång. 

Natten mot valborgsmässoafton störtar Charlie Eriksson (hon heter egentligen Camilla) ner från en balkong mot en säker död från elfte våningen. Det mesta talar för självmord, då hon har haft ett långvarigt missbruk och tidigare har försökt begå självmord. Det är vad polisen tror och till en början även den dödes syster Helena. Helena lever ett tryggt medelklassliv och har aldrig berättat om sin familjehemlighet. Helena och Camillas mamma övergav dem som mycket små då hon förälskade sig i en argentinsk man och åkte till Argentina.

Då allt för många konstiga sammanträffande och lösa trådar sammanfaller börjar Helena tvivla på om det var självmord. Hennes egen pappa, en alkis som kallas riddaren, är ett av många vittnen som sett Charlie/Camilla lämna en nattklubb med en obehaglig man samma natt som hon dör.

Nu börja jakten. Men det är inte bara jakten på en mördare utan också jakten på en försvunnen moder och kanske mest av allt en jakt på sanningen. Vad hände i egentligen i Argentina mellan 1976 och 1982 under juntans år.

Bokens största förtjänster är just redogörelsen och beskrivningen av dessa fruktansvärda år i Argentinas historia. En tid då så många som 30 000 människor torterades och mördades av juntan. Många slängdes drogade från flygplan i havet utanför Argentinas kust.

En mycket bra spänningsroman med miljö och personbeskrivningar som är mycket mer omfattande och djupare är det mesta annat i genren.

    

Julöl 2

Då fortsätter jag mitt projekt med avsmakning av julens öl. Idag provar jag Mikkeller Santa's Little Helper (11354)
Herre jösses! Den här var stark, alldeles för stark. Och då menar jag inte smakmässigt, för konstigt nog smakar den inte så starkt. Det är en riktigt god öl av Belgisk dark ale typ. Ganska söt med smak av sirap, kaffe, tvål och mörk chocklad.

Mikkeller, Santas little helper, 9,1% 

Men då den är så alkoholstark (9,1%) passar den inte som julöl. Då åtminstone jag anser att en och annan snaps hör hemma på julbordet, så är det i kombination med en sådan här öl förrädiskt.

Den passar bättre dagen innan julafton. En öl till uppesittarkväll med lite nötter eller kanske till avsmakningen av den varma skinkan.

Skivrecension

Det kom två skivor häromdagen. Keith Jarret och Charlie Haden:s Last Dance och Rigmor Gustafsson:s When you make me smile.

I samband med en dokumentärfilm om Charle Haden ( Ramblin Boy) kom Jarret och Haden, som inte hade spelat tillsammans på trettio år, att spela in på Jarrets hemmastudio 2007. Tre år senare 2010 släppte ECM  den underbara plattan Jasmine och nu i höst så kom ytterligare en skiva från denna inspelning Last Dance.

Den är lika njutbar som sin föregångare. Vi får åter ta del av ett knippe låtar som de båda gentlemännen framför med stor innerlighet. Det finns en underbar värme och lyhördhet som de båda herrarna med stor älskvärdhet och mognad uppvisar.

En helt annan skiva är Rigmor Gustafsson nya When you make me smile. Det är hennes sjätte skiva på det tyska skivbolaget ACT. Det flesta melodier har hon själv skrivit och texterna är skrivna av Ollie Olson och Tomas Bäcklund. Med på skivan är Jonas Östholm,piano, Martin Höper,bas, Jonas Holgersson, trummor som tillsammans med Dalasinfoniettan åstadkommer ett mäktigt och välarrangerat sound.  
Här finns flera mycket bra kompositioner. Det är inte något sensationellt nytt som framförs, men det är ändå en mycket bra skiva som tåls att lyssna många gånger på.

Julöl

Så var det då dags att prova årets första julöl. För att hinna prova de flesta innan jul gäller det att börja i tid. Så nu kommer jag med stor sannolikhet att vara på pickalurven fram till jul. 

 Men vad gör jag inte för er!   Allt ska ni veta! Enkom så ni ska veta vilken öl ni ska ha till julbordet.  Idag riktar jag strålkastarljuset på Sigtuna Winter IPA (11319)

Den här lanserades redan förr året. Ölen är bryggd på ekologiskt pilsnermalt tillsammans med amerikansk ekologisk humle av sorterna Simcoe och Cascade.

Beskrivs som en torr och balanserad öl med tydlig beska. Det är nästan lite väl besk skulle jag då vilja påstå. Ganska stark är den också, 6% närmare bestämt  vilket gör att den så här på eftermiddagen slog på ordentligt 

Mumsar på några kalla köttbullar som passar alldeles utmärkt till denna humlerika öl med smak och doft av aprikos, toffee , sirapslimpa och något lite choklad. Kan tänka mig att den passar utmärkt till en del av julmaten. Kanske då främst revbensspjäll.

Det är en god IPA som får högt betyg,  men någon riktigt Julöl var det ändå inte.        

Tyskt Rekviem - Philip Kerr

Så kom den då äntligen, något försenad, tredje delen av Berlin Noir med den cyniske och hårdkokte detektiven Bernie Günther. Tidigare har vi kunnat följa Bernie i ett förkrigs-Berlin. I första delen Falskspel var det 1936 och i den andra delen Dimridå utspelar sig 1938. Nu är kriget är slut sedan mer än två år och vi skriver 1947.

Berlin Noir. Foto: Jesper Ekdahl

I Tyskt Rekviem får vår detektiv ett uppdrag att utreda mordet på en amerikansk CIC* officer. En gammal kollega från tiden på kripo Emil Becker är anhållen för mordet. Denna Becker är en riktig skummis som ägnar sig åt all möjlig handel och vandel, men mycket pekar på att han är oskyldig till mordet han är anklagad för. Han erbjuder Bernie en stor summa pengar för att få honom fri.
Den här gången utspelar sig det mesta av handlingen inte i Berlin utan i Wien. De båda städerna var indelade i fyra sektorer, där segrarmakterna Amerika, Frankrike, Storbritannien och Sovjet styrde över var sin sektor. Alla som sett Tredje mannen känner igen sig i miljöerna och stämningen i Wien. (inspelningen av Tredje mannen är dessutom med i handlingen). Det är agenter och spioner överallt, ingen går att lita på, svek och dubbelspel, efterspanade nazister som tros vara döda dyker upp igen. Det kalla kriget har börjat.

Alla vi som har läst de båda tidigare delarna (finns i pocket) känner igen vår Bernie, Han är lika fräck och brutalt uppriktig som vanligt. Samma schvung i nävarna som i språket.

Det är en sanslöst rafflande historia med många förväxlingar och slutet är otrolig spännande. Sedan är det också en fantastisk historielektion. Den konsekventa hårdkokta stilen med alla roliga liknelser är ytterligare en stor behållning.    


I dagarna har Svenska Deckarakademin nominerat Tyskt Rekviem till sitt pris "Bästa till svenska översatta deckare 2014".


*Counter Intelligence Corps ( CIC ) var en under andra världskriget och i början av kalla kriget en underrättelsetjänst inom Förenta Staternas Armé. CIC blev den ledande underrättelseorganisationen i de amerikanska ockupationszonerna.  

Skivrecension

Det är alltid lika roligt när Bill Frisell släpper en ny skiva. Man undrar vad han hitta på den här gången. Frisell har sedan debuten 1983 gett ut ett trettiotal skivor. Han är en flitig utforskare av allehanda musik och verkar drivas av ett genuint intresse av att undersöka olika musikaliska stilar. Detta blandat med en stor portion humor och ett alldeles eget sätt att behandla gitarren gör honom till en av de senaste decenniernas allra intressantaste musiker. Han har sedan länge på flera skivor framför allt ägnat sig åt att kartlägga den ursprungliga amerikanska Bluegrass/Country musiken.

Den nya plattan Guitar in the Space Age innehåller mycket av det, men också väldigt mycket annat. Det kanske främst är en hyllning till den musik som han själv växte upp med. Det är igenkännbara blues och rock & roll låtar i Frisells egensinniga tolkningar.  

Bandet består av Bill Frisell på elgitarr, Greg Leisz på elgitarr och pedal steel gitarr, Tony Scherr på bas och Kenny Wollesen på trummor och vibrafon. Bandet måste ha haft det roligt när de spelade in för här finns en väldig spelglädje och en smittande humor i allt som framförs.    

En förbannat bra skiva som är en av Frisells allra bästa och det säger inte lite det.

Konsert med The Super Trio 2014-10-30

Gårdagens konsert med The Super Trio var en enastående upplevelse. Mer om det strax. Men först något om hur turnén har kantats av sjukdomar. Det började redan i somras, då Dennis Chambers som är gruppens ordinarie trummis insjuknade. Turnén fortsatte då istället med Gary Novak på trummor. Så igår insjuknade akut Jeff Berlin under dagen. Olika besked lämnades på vem som skulle ersätta honom. På hemsidan stod det att ersättare skulle vara Jonas Hellborg, fast samtidigt på evenemangets facebooksida stod istället att Udo Pannekeet skulle ersätta. Så något förvirrande var det allt.

Bild på den ursprungliga trion med Scott, Jeff Berlin och Dennis Schambers. 

Jag tog det med ro och inväntade med spänning vad som skulle hända. Eftersom det var picknickkonsert, hade jag med mig läckerheter bestående av olika salami och ostar som sköljdes ner med S:t Eriks IPA.

Så var det då dags för musik. Först ut var förbandet We Float, som består av två unga tjejer, Linda Bergström på sång och Anne Marte Eggen på bas som också komponerat låtarna. Under tjugo minuter framförde de några egna komponerade stillsamma och vemodiga melodier.

We Float. Foto Jesper Ekdahl.

Så var det då dags för The Super Trio att inta scenen. Det var tillsagt att vi inte fick fotografera eller filma, så några bilder från konserten finns inte. I stället en pressbild på Scott Henderson.

Något försenade, runt halv nio, kom de småspringande upp på scen. Och mycket riktigt så var det det den holländske basisten Udo Pannekeet (som för de flesta säkert var helt okänd) som bara några timmar tidigare hade flugits in. Så särskilt mycket repande hade det inte blivit. Så utifrån dessa premisser tycker jag nog att han med sin sexsträngade bas klarade sin uppgift med bravur.

Men det hade så klart varit intressant att få sett Jeff Berlin i samspel med de andra två. För visst var det så att samspelet mellan Gary Novak och Scott Henderson var av en helt egen densitet där Udo liksom aldrig riktigt var med.

Men det var ingen tvekan om vem som var kvällens huvudperson. Scott Henderson är en levande gitarrlegend och lärare på GIT. Han har spelat med Chick Coreas Elektrik Band, Joe Zawinuls syndicate och i mitten på 80-talet bildade han Tribal Tech med bassisten Garry Willis. Han är en av de absolut mest kompletta gitarristerna då han behärskar allt ifrån blues, rock, metal  och jazz.

Och detta fick vi som var där på gårdagens konsert flera bevis på. Han bjöd på hela sitt spektra under den knappa en och en halv timme som konserten varade. Ett bländande fruktansvärt grymt, nästan överjordiskt gitarrspel fick vi bevista. Det bjöds på ett gott och blandat, då vi i fick höra Cobham "Stratus", Beatles "Come together", Herbie Hancock "Actual Proof", flera underbara och lekfulla bluesnummer, låt av Wayne Shorter och så Jaco Pastorius signum "The Chicken" och några andra som jag glömt.

En mycket minnesvärd konsert som får högsta betyg.

Ikväll spelar de på Nefertitti i Göteborg och på söndag gästar de Fasching i Stockholm.


    

TWIST - Klas Östergren

Som oftast med Klas Östergren, så är det en stor läsfest han bjuder på. Det är en smittande läsglädje, som är full med infall av alla de slag. En historia som utspelar sig på flera plan och i olika tider. En historia med Twist. En väl vald titel som syftar på väldigt mycket mer än bara dansen.

 
Klas Östergren har varit en favoritförfattare ända sedan tidigt 80-tal då jag liksom många andra blev djupt imponerade av Gentlemen. Då liksom nu har Östergren skrivit en historia som det inte är alldeles lätt att säga vad det är. Det är flera olika genrer insprängda i historien, skröna, folkhemsskildring, kärleksroman och inte så lite thriller a la Le Carré.

Historien tar oss från nutid och femtio år tillbaka. Historiens kretsar kring en kvinna med många namn Anne-Marie eller Anna eller Ami eller Annie som har haft ett förhållanden med flera av bokens romangestalter under olika tider och på olika platser. En riktigt spännande historia med ryska gangsters, stasiagenter, skumma byggherrar och korrumperade kommunalpolitiker och tjänstemän.  

Svek och lögn går som en röd tråd genom historien, skildrat med Östergrens knivskarpa blick för detaljer. Tydliga tidsmarkörer som gör att varje tid och varje skeende känns väldigt autentiskt.

En riktigt bra roman från vår senaste akademiledamot.

Klassiska Jazzskivor

I avdelningen klassiska Jazzskivor har nu turen kommit till en skiva med artisten och altsaxofonisten Art Pepper. Nämligen den väldigt fina plattan Art Pepper meets The Rhytm Section.

Art Pepper föddes 1 september 1925 och dog i hjärnblödning 15 juni 1982.  I hans skakande självbiografi Straight Life som hans tredje fru Laurie nertecknade kan man läsa om hans smärtsamma liv. Hans mor var bara 14 år då hon fick Art med en sjöman. Föräldrarna var gravt alkoholiserade och han skickades därför till sin farmor. Han visade tidigt stort intresse för musik, började spela klarinett vid nio och bytte sedan till altsax vid tretton.

När han var sjutton började han spela professionellt med Benny Carter och sedan med Stan Kenton orkester. Betraktades på 50-talet som den ledande postparker saxofonisten. Tillsammans med Chet Baker, Gerry Mulligan och Shelly Manne brukar Art Pepper förknippas med västkustjazz i motsats till östkustjazz dit artister som Charlie Parker och Dizzy Gillespei räknas. Fast i Art Peppers fall kanske det handlar mer om geografi än om spelstil.

Hans karriär blev upprepade gånger avbruten av missbruk av heroin och flera långvariga fängelsestraff. Men vad som är ganska anmärkningsvärt är att detta inte påverkade kvaliteten på hans inspelningar som höll hög kvalitet under hela hans karriär.

På denna mycket högt värderade platta från 1957 spelar Art med Red Garland, Paul Chambers och Philly Joe Jones, som vid tidpunkten var rytmsektionen i  Miles Davis kvintett.

Skivan är en milstolpe i Art Peppers karriär som var hans tionde inspelning som ledare. Här når han mästerliga höjder med sitt spel.

Dora Bruder - Patrick Modiano

Dora Bruder.

Så var det klart att även Norstedts och Bonnier kommer att ge ut Modiano.  Bonnier ger ut debutromanen  Place de l'Étoile och Bröllopsresa.  Norstedts ger ut De yttre boulevarderna och De dunkla butikernas gata.  Med Elisabeth Grate förlags tre titlar Nätternas gräs, Lilla smycket , Dora Bruder och att förlaget tidigare lägger utgivningen av Horisonten gör att det kommer att finnas 8 titlar av honom i tryck om några veckor.

Jag har tidigare häromåret läst Nattens gräs. Jag återkommer om den längre fram.

I stället kommer här lite om Dora Bruder som jag läste för några dagar sedan.

Liksom flera andra av Modianos verk är den exemplariskt kort till omfånget. På endast 119 sidor berättar Modiano historien om hur han en dag 1988 ser en tidningsnotis från en kvällstidning från 1941 om en saknad 15-årig flicka, Dora Bruder. 

Modiano som är något av  "glömskans arkeolog" utforska här liksom i flera andra av sina romaner det förflutna och då främst tiden under den nazistiska ockupationen.

Modiano kan inte släppa tanken på den unga judiska flickans försvinnande. Under åtta år ägnar författaren,  som är identisk med Modiano själv, sin tid med att lägga ett pussel av insamlad data.

Med en kommissaries blick undersöker han flickans öde från den dagen då tidningsnotisen i France-Soir från 31 december 1941 om hennes efterlysning publicerades.

"Paris

Vi söker en ung flicka, Dora Bruder, 15 år, 1,55m, ovalt ansikte, gråbruna ögon, grå kappa, vinröd jumper, mörkblå kjol och hatt, bruna snörskor. Upplysning kan lämnas till monsieur och madame Bruder, Boulevard Ornano 41 Paris. "

Under kartläggandet av hennes liv  får veta bakgrunden till tidningsnotisen. Hon hade rymt från den internatklosterskola  där hon bodde. Hon var aldrig registrerad som judinna, då hennes far hade struntat i detta.  Sedan dyker hon upp då hon arresteras, kanske för att hon ingen judestjärna bar.

Hon förhörs och skickas till uppsamlingslägret Drancy där hon återförenas hon med sin far. Så småningom skickas hon den 18:e spetember 1942 tillsammans med sin far till Auschwitz.

Handlingen berättas långsamt, sakligt  och repeterande för att vi inte ska missa någon liten detalj i flickans öde.

Modiano studera alla tänkbara källor, tidningar, brev, myndighetsdokument och fotografier. Han söker även upp personer som känt Dora och hennes familj.

Det är en djupt skakande berättelse som handlar om att vi inte ska glömma. Utan för alltid komma ihåg , inte bara Dora Bruder utan också alla de namnlösa som drabbades av nazisternas övergrepp.   

Nobelpriset i Litteratur 2014.

                                                                GRATTIS!

Patrick Modiano 

Årets Nobelpristagare i litteratur är fransmannen Patrick Modiano. Svenska Akademiens motivering lyder: "För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld".


Det mest överraskande med dagens tillkännagivande av Nobelpriset i litteratur var nog att det var en fransman redan igen. Det var inte mer än åtta år sedan sist, då Le Clézio fick det. Och lustigt nog är det samma förlag som ger ut även årets pristagare, nämligen Elisabeth Grate Bokförlag, vilket också är värt ett grattis.

Han finns rikligt representerad på svenska. Nu är det som alltid med nobelpristagare att även om böcker finns i tryck, så är det små upplagor som fort tar slut. Tre av hans titlar fanns i tryck på ovannämnda förlag. Nu kommer de tilltryck av dessa. Sen får vi se med hans lite äldre titlar. Norstedts gav ut honom på 70 och 80-talet. Även Bonniers har gett ut honom. Sedan var det lite roligt att förlaget Daidalos precis utkommit med en bok om honom.

Om det här är nobelprisklass är inte jag rätt person att bedöma. Har bara läst Nätternas gräs och den var mer än bra. Vad jag däremot kan bedöma är att det var ett mycket bra val sett till bokhandelns perspektiv. Är övertygad om att han har potential att sälja bra.

Reseberättelse från Bokhandelsskolans studieresa till Budapest 2-5 oktober 2014.

Äntligen var det då dags att återse Budapest som jag första gången besökte 1989 och återvände till 1991. Redan vid mitt första besök blev jag väldigt betagen i denna stad med sin megalomani. Här är allt så otroligt storslaget och väldigt vackert. 

Från mitt fösta besök i staden 1989.

Budapest  består av stadshalvorna Buda och Pest, väster respektive öster om floden Donau. 

Strax utanför Óbuda (gamla Buda) finns än idag spåren av en romersk stad stad från 100-talet, vid namn Aquincum, huvudstad i provinsen Pannonia. Staden erövrades av hunnerna år 409, och styrdes senare av goter, langobarder och avarer. Ungrarna anlände runt år 900 och år 1000 kröntes Stefan I till kung av påven. Bela IV byggde en ny huvudstad efter mongolernas invasion av Buda söder om Óbuda. Den 1 januari 1873 förenades staden med Buda och Pest till en enda stad, innan dess var de tre skilda städer. Därmed bildades Budapest.

Här följer en reseberättelse som kanske kan inspirera någon till att besöka denna mycket vackra stad. 

Dag 1. 

Alla i gruppen möttes på Kastrup en stund innan planet skulle avgå 10.05. Då hade flera i gruppen kommit med anslutningsflyg från Stockholm och Göteborg. Det var en lugn och behaglig flygtur ner. Landade på Liszt Ferenc flygplatsen i Budapest  11.50 och en stund senare var vi alla samlade vid vår minibuss. Där tog det dock lite tid innan vi kom iväg, då vår chaufför hade parkerat fel enligt två nitiska poliser. En långsam bötesprocedur gjorde att vi blev en tjugo minuter sena till frihetsbron som var den plats där vår guide Lisa väntade. 

Lisa pratade perfekt svenska och var mycket påläst. Från flygplatsen hade vi sett en del av Pest sidan, och nu gick färden över bron till Buda sidan.  Lisa berättade kunnigt om all vi såg, frihetsstatyn, hotell Gellért, Gellértberget, Gellértmonumentet, det kungliga slottet som är nationalgalleri  och så stannade bussen en bit från fiskarbastionen. 

På väg över till Buda. Foto Jesper Ekdahl.

Mátyáskyrkan, Foto Jesper Ekdahl.

             Vi promenerade till  Mátyáskyrkan och området runt fiskarbastionen.

S:t Stefan

25 år senare. (se bild överst) Parlamentet i bakgrunden. 

Fiskarbastionen

Tog oss sedan nerför berget via en bred trappa till bussen som väntade för transport till restaurangen där vi skulle äta lunch.

En utsökt komponerad tre rätters lunch på Restaurant Aranyszarvas intogs under trevliga och gemytliga former.

Vår färd gick sedan  genom slottskullen via buda tunneln över kedjebron till pest sidan. 

Kedjebron. Foto Jesper Ekdahl.

Där vi körde läng med Andrássy boulevarden  passerade S:t  Stefansbasilikan, Operan, Alexandra, Franz Liszt minnesmuseum , Kodály Körönd,  hjältarnas torg och vidare genom parken.

Operan. Foto Jesper Ekdahl. 

Hjältarnas torg. Foto Jesper Ekdahl. 

Efter denna innehållsrika  guidning kom vi till hotellet och där checkade vi in och skildes från vår guide Lisa. Henne träffar vi åter imorgon. Efter en timme på rummet var vi några som samlades i receptionen. Efter att vi pratat oss samman styrde vi stegen till Café New York där vi fördrev lite tid i den magnifika miljön. Vi vandrade sedan vidare längs Rakóczi ut till Donau, där vi njöt av den häpnadsväckande utsikten. Den vackra upplysta Buda sidan med frihetsstatyn, slottet och alla broarna. Vi var nu alla lite hungriga och satte oss på Vaci ut i kvarteret Bel Város, där vi  intog gulasch nersköljt med öl.  Sedan var det dags att gå hem och lägga huvudet på kudden.

Dag 2. Efter frukosten sågs vi i receptionen klockan 9.45 där vi åter träffade vår guide. Vi fick ett dagskort till kollektivtrafiken och vi tog spårvagn till Alexandra bokcafé. Här tillbringade vi en timme på caféet, beläget på  andra våningen i denna underbara bokhandel. Ett vackrare café är svårt att finna. Vi intog kaffe och bakelser i denna enastående och magnifika atmosfär. Köpte en bok med dikter av Sandor Petöfi på engelska och tröjor till barnen.

Bara några meter från Alexandra låg nästa bokhandel.  Författarnas bokhandel är en ganska liten men mycket  trevlig bokhandel. Här fick vi en visning av en av de anställda. Hon berättade om bokhandeln och om bokbranschen i Ungern och svarade på våra frågor. Det var ett mycket givande besök. 

Vi fortsatte vår exposé i böckernas värld till vårt nästa mål som var det fantastiska biblioteket Ervin Szabóbiblioteket. En del av biblioteket är inrymt i det ståtliga Wenckheim palatset. Palatset byggdes 1887 i nybarockstil. Biblioteket består av denna magnifika byggnad, men även av två andra byggnader. Vi fick en lysande och informativ timmes guidning av en trevlig  bibliotekarie.

Vi åkte sedan tunnelbana och spårvagn till saluhallen där vi åt lunch bestående av traditionella ungerska specialiteter.  I en härlig folklig miljö med underhållande zigenarmusik intog vi lunchen. Jag bröt sedan upp för att själv promenera till slottet. Väl där såg jag en tillfällig utställning med flera av de ledande surrealisterna och dadaisterna. En otroligt fin utställning.

Mycket fin utställning. 

Nationalgalleriet i Kungliga slottet. Foto Jesper Ekdahl

Efter det fick jag lite bråttom tillbaka till hotellet, då vi skulle samlas 18.30. Vi sågs alla i receptionen och åkte sedan buss tre stationer till Ferenciek tere. Runt hörnet på Kárlyi Mihály uta  uppenbarades ännu ett otroligt vackert hus. Där restaurang Central Kávéhaz är inrymd. Vi fick ett eget stort bord i en lite avskild sektion med ett stort porträtt av Endre Ady på väggen. Det är en väldigt vacker restaurang, med mycket patina. Här intog i stort sett alla en trerätters meny som var och en komponerade på sitt eget sätt. Efteråt var de lite varierande omdömen om maten beroende på vad man hade valt. Blev sittande länge här, ända till stängning klockan elva. Några hade då redan brutit upp, men vi som var kvar vandrade till bussen. Åkte till Blaha Lujz tér där vi innan vi vandrade hem till hotellet  tog en sväng förbi Café New York, som tyvärr just skulle stänga.

     

Dag 3. Elsa, Gunnel, Lena, Ann och jag begav oss till synagogan efter frukost.  Ett stilla regn kantade vår färd dit. Vi kom inte in i synagogan då det var Jom Kippur. Vi fick betrakta Europas  största synagoga på håll. Vi kunde också på baksidan betrakta Raul Wallenberg monumentet.

Jag  och Elsa vandrade vidare, då de andra skulle gå för att shoppa. Vi promenerade längs med Andrássy, där vi hade kört med  bussen på torsdagen och där vi hade besökt boklådor på fredagen. Gick förbi Franz Liszt museet, men hade inte tid att gå in. Vidare förbi Kodály Körönd med sina fyra frihetshjältar.

Miklós Zrínyi 

Vidare till ännu fler hjältar på Hjältarnas torg. Nu var det dags äta lunch, vilket vi gjorde på restaurang  Gundels bakficka. Det blev öl och Gulasch.

Hjältarnas torg (1896)

Mücsarnok (konstmarknaden 1895)

Restaurang Gundels bakficka. 

Vi  vandrade runt en stund till i parken innan det var dags att möta upp alla andra framför Széchenyi badets huvudentré klockan 14.00.

Széchenyibadet 1913

Här fick vi alla var sin handduk och ett färgat plastband som såg ut som en klocka. Detta band gick till ett förvaringsskåp där man kunde låsa in sina saker. Sedan var det dags att bada. De flesta av oss tillbringade två timmar i denna fantastiska badanläggning. Framför allt då i den 34 gradigt tempererade utomhusbassängen.  Det var underbara timmar och efteråt  var vi alla behagligt trötta i våra kroppar. Några av oss dröjde oss kvar i parken på restaurang Robinson, där vi tog något att dricka innan vi fortsatte med tunnelbanan till Oktagon. Här bytte vi till spårvagn till Blaha.
Blev en kort stund på rummet innan det var samling i receptionen 18.30.  

Vi åkte tunnelbana till Deak Ferenc tér där vi promenerade  till kvällens restaurang Elsö Pesti Réteshaz på Octóber 6 utca. Kvällens restaurang var en förtjusande bekantskap. Otroligt vacker lokal och enastående mat. Även denna kväll var det svårt att bryta upp. Några av oss blev sittande till stängning.

Dag 4. Efter frukost hade vi en samling och ett informellt möte som handlade om bokhandelsskolans framtid.

Vi hade sedan några timmar att fördriva innan bussen klockan 13.30 skulle hämta upp oss på hotellet. Några av oss tog bussen till Ferenciek tere och promenerade till Vörösmarty ter. Vi kikade in på  Gerbard, men bestämde oss för att äta lunch någon annanstans. Efter lunch blev det tunnelbana tillbaka till hotellet. Där hämtade vi våra väskor och strax därefter kom bussen. Efter en halvtimmes färd var vi på flygplatsen.

Hej då Budapest! Det blir fler besök, var så säker!   

Parlamentsbyggnaden invigd 1902. 

Frihetsbron (1896)

Endre Ady (1877-1919) Poet. Foto Jesper Ekdahl

Här några bilder till.