Efter en flera veckor lång sjukdomsperiod, var det dags för, då jag är lång mycket bättre, en konsert. Som alla vet som följer min blogg är jag sedan mer än två decennier väldigt förtjust i det som brukar kallas "ökenblues", med favoriter som Tinariwen, Terakaft, Tamikrest, Bombino och Mdou Moctar (som kommer från samma stad Agadez, som kvällens band)
Kvällens band Etran de L'Air hade jag konstigt nog inte hört om innan. Jag läser att de bildades 1995 och kommer från Niger. Liksom flera av de ovan nämnda banden så tillhör de ökenfolket Tuareger. Bandet är oerhört populära i hemstaden Agadez i norra Niger där de ofta uppträder på bröllop. Läser också någonstans att de är ett familjekollektiv.
Publiken i kväll kunde varit vältaligare. Det var en liten skara bestående av huvudsakligen ungdomar. Kunde dock urskilja två andra gamla gubbar förutom mig själv, denna varma, vackra försommardag.
Bandet har bara släppt två skivor. Den första No.1 kom 2018 och 2022 kom uppföljaren Agadez.
Bandet drog igång halv åtta och körde sedan konstant en timme sin svängiga gitarrbaserade ökenblues/rock som fick publiken att dansa loss.
Trummor och bas pumpar på och de båda gitarristerna får stort utrymme, där de alternera mellan rytm och solo och väver sina transcendentala gitarrslingor.
Då jag fortfarande var lite hängig efter min långa konvalescens gick jag när de hade gått av scenen. Men jag är övertygad om att då återvände till scenen, då publiken ihärdigt klappade och skanderade efter mer.
Det är en härlig glad musik. Det är det närmste man kommer ett bröllop i staden Agadez.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar