Det litterära London & Paris - 2026-09-17- 2026-09-21

           Svenska Bokhandelsskolans studieresa till det litterära London & Paris. 

Sylvia Beach

Hatchards

Årets studieresa med Svenska Bokhandelsskolan var en repris på förra årets populära resa, till London och Paris. Trots att jag var med förra året och faktiskt också två tidigare Paris besök 2018 & 2022 och London 2019 & 2023, så kunde jag inte motstå att följa med även i år.  

För som talesätten lyder "Den som är trött på London är trött på livet" (Samuel Johnsson) och   ----"för Paris är en fest för livet" (Ernest Hemingway) Det är två städer man aldrig blir klar med, och att dessutom åka med trevliga bokhandels människor kan inte göras för många gånger. 

Denna resa är också en jubileumsresa för mig då det är min tionde resa med Svenska Bokhandelsskolan sedan första resan 2008. 

Torsdag 17/9.     

Det var tidigt upp. Tog ett tåg 5.38 till Kastrup och ombord på tåget träffade jag Anna, som  förutom jag själv är de enda som flyger från Kastrup. Resten 17 deltagare flyger från Stockholm.

Flyget gick enligt tidtabell och vi landade enligt planerad tid. Det var ovanligt lite folk på Heathrow så vi gick snabbt igenom passkontrollen och tog Elisabeth Line till Tottenham Court road, och promenerade till Hotell President på Guilford st, bredvid Russel Square. Under färden han jag och Anna presentera oss lite grann för varandra. Vi kom till hotellet runt elva och fick sätta in våra väskor, men rummen var inte klara. Jag och Anna skildes åt, för vi hade olika planer fram till att resten av gruppen skulle komma. Jag gick till Charles Dickens museum, som bara ligger något kvarter bort. Ett museum jag tänkte besöka redan förra årets resa, men då var det stängt. 

Charles Dickens (1812-70) museum är ett väldigt trevligt museum, som är inrymt i den bostad som Dickens och hans fru Chatrine och deras första barn flyttar in i 1837 på 48 Doughty Street. 

  

   Museet består av källare och fyra våningar allt inrett som på den tiden. 

                             

Jag tillbringade en timme här och gick sedan till Puben The Lamb. 

På denna pub gick ofta Charles Dickens då den låg nära hans boende. Andra som ofta gick på denna pub var Oscar Wilde och senare Virginia Wolf som bodde vid Tavistock Square Garden (där man finner en byst av henne)  Det var också på denna pub som Ted Hughes uppvaktade Sylvia Plath. 

Här intog jag en pint och tittade på alla bilder och inredning längs väggarna. Jag promenerade sedan mot Piccadilly för det var sagt att vi alla skulle träffas där när resten av gruppen anlände.

Passerade några boklådor.  

Men när klockan var två sökte jag mig tillbaka till hotellet, för då skulle rummen vara klara.

Mitt rum på Hotel President

De som kom från Arlanda var inte på hotellet förrän klockan var strax efter tre. Efter de fått sina rum gick vi till bokhandeln Foyles. Några av deltagarna har jag träffat vid tidigare resor, men många har inte varit med på någon av skolans tidigare resor. 

 

På Foyles stora bokhandel åkte vi upp till cafét på femte våningen, där vi intog lättare förtäring. Vi skingrades sedan och många gick vidare till Hatchard och Waterstone på Piccadilly.

Jag och Malin gick på den exklusiva bokhandeln och cocktailbaren Maison Assoline.

Här tog vi en drink och efter en stund fick vi sällskap av några andra, som vi följde med bort till Waterstone. Efter en stunds spanande i denna fina bokhandel gick vi till kvällen restaurang Cork & Bottle på Cranbourn Street. Resten av gruppen hade nu också kommit och vi var fulltaliga. Vi hade fått en en egen avdelning, med flera mindre bord, då vi är 19 st är det svårt att kunna sitta vid samma bord. 

                  

         

Anna, Pia och Frederic

Jenny, Patrik, Malin och Malin

Dag, Madeleine, Eija och Gunnar 

Annika, Johan, Monica, Pernilla, Tim, Jeanette och Niklas.

Efter middagen skingrades vi åt, vissa ville promenera och andra tog tunnelbanan. Jag och några till promenerade och när vi kom till hotellet, gick jag, Pernilla och Malin till vår närmaste pub Friend at Hand, där vi stötte ihop med Patrik, Jenny, Monica och Niklas. Sedan blev det kudden. 

Fredag 18/9. 

Vi samlades klockan tio för gemensam tunnelbanefärd från Holborn till Notting Hill Gate. Vi vandrade sedan Portobello Rd tittade på folklivet, butiker och marknadsstånden. När vi kom fram till Notting Hill Gift Shop, bad Annika mig berätta lite om historien kring denna butik och Notting Hill Bookshop som ligger på Blenheim Cres. 

Gruppbild utanför butiken som fick vara interiör för bokhandeln i filmen. 

På 142 Portobello Rd. ligger Notting Hill Gift Shop (med skylt där det står The Travel Book Shop) som är en souvenirbutik. Men det är i denna butik som scenerna från bokhandeln i filmen spelades in. För butiken som var inspirationen för bokhandeln i filmen, är den som ligger på Blenheim Cres och som numera heter The Notting Hill Bookshop, men som då hette The Travel Bookshop. När man skulle spela in filmen The Notting Hill, så ville inte ägaren av bokhandeln medverka i filmen och ha ett filmteam i butiken, så därför spelade man in scenerna i souvenirbutiken som byggdes upp som en bokhandel. När det sedan längre fram skedde ett ägarbyte och butiken döptes om till de Notting Hill Bookshop, så togs den ursprungliga skylten ner och finns därför ovanför souvenirbutiken istället.

Efter Notting Hill Bookshop, och lite vidare utläggning av ovanstående klargörande kring butikerna, gick vi vidare till Daunt Book (tidigare Lutyens & Rubinstein) Sedan samlades vi på puben The Castle där en pint satt fint. 

The Castle

Jag, Pernilla, Malin, Monica och Niklas gick för att se den studio där Bob Marley spelade in flera album. 

           

Sedan var det dags att söka sig till The Ladbroke Arms, för lunch. På vägen dit han vi med ytterligare en pint på puben The Elgin, innan vi fortsatte den kort biten. Vi anlände precis i tid och alla var samlade och sugna på lunch, vilket blev klassik fish and chips som var jättegod. 

Väldigt mumsigt på The Ladbroke Arms

Efter denna förträffliga lunch var klockan närmare tre och det var nu fritt fram för egna aktiviteter. Många skulle iväg till boklådor, men själv hade jag planerat gå längs med Regent's Canal med start från Angel station. Även Malin var sugen på detta, så vi började gå och då dök en gammal kompis till mig från Lund upp. Urban heter han och han är alltsomoftast i London. Han gjorde oss sällskap denna eftermiddag. Det var en enastående fin vandring längs med vattnet, flodbåtar och strosande människor. 

Träffade gammal kompis

Som sagt en storartad upplevelse. Mycket speciellt. Efter någon kilometer satte vi oss för att ta något att dricka. Ett lätt regn föll, men det gjorde inte så mycket. Min gamle kompis skulle iväg och gick till Haggerston station och jag och Malin gick till Kingsland Rd och tog bussen till Liverpool Street där vi tog tunnelbanan till Holborn. Tillbaka på hotellet vilade jag en stund. Pia hörde av sig och berättade att ett stort gäng satt på ett ställe bara en kort bit bort från hotellet. Ett mycket märkligt ställe, en ombyggd gammal offentlig toalett, som har omvandlats till en vinrestaurang med enkla små rätter. Hörde av mig till Malin som var på. Väl där så var det god stämning och våra reskamrater Fredrik, Malin, Pia, Monica, Henrik, Jenny, Patrik och Pernilla var lång gångna redan. Vi fick bord bredvid, men en halv vägg separerade oss åt. Man satt i de gamla toalettbåsen. Helt klart en märklig upplevelse, som är svår att beskriva. Måste upplevas. 

Nedgång till WC - Wine & Chark

Efter det gick vi alla till The Lamb för att ta tillvara sista kvällen. Imorgon lämnar vi redan London och åker till Paris.   

Lördag 19/9.   

Åt frukost efter sju. Vi träffades alla 8.45 för att gå den korta biten till St Pancrass station. Tåget går inte förrän 10.31, men man måste checka in 75 minuter innan heter det. 9.15 började incheckningen och mycket folk var i rörelse när kön började röra sig. Liksom på flyget måste allting skannas, och sedan är det pass för utresa och efter det för inresa till Frankrike, som sker här. Efter det var det väntan innan boarding kunde ske. Vi satt alla sedan i vagn 4 och tåget avgick på minuten. 

Då jag gjorde resan för ett och ett halvt år sedan var det inte riktigt lika spännande som första gången. Vi anlände till Gare du Nord runt 14.00 och gick för att skaffa kort för metron. Vi tog nr 4 till Odeon och gick till Hotellet. Det var trevligt att återse Grand Hotel des Balcons, som jag bott två gånger tidigare på. Överhuvudtaget gillar jag dessa kvarter, med Place de l'Odéon, Jardin du Luxembourg, latinkvarteren, närheten till de klassiska caféerna på Bd Saint-Germain och till Montparnasse. 

Mitt rum

Otroligt osmidigt och långsamt vid incheckning, men till slut hade vi alla fått våra rum och vi samlades på Place de l'Odéon, där vi i grupper satte oss för förfriskningar. Mycket vackert väder i Paris, med ca 25 grader varmt. Det känns verkligen hemtamt att sitta här, då de senaste åren har blivit några gånger. 

Bokhandel

Vi gick sedan på en litterär vandring, som brukligt, med det första stoppet på Rue de l'Odéon, där på nr 12 en skylt vittnar om att här låg en gång Shakespeare and Company. 

Då dess historia är lite snårig, börjar vi helt enkelt från början. Den amerikanska bokhandlaren, förläggaren och översättaren Sylvia Beach (1887-1962) startade 1919 tillsammans med sin vännina och partner Adrienne Monnier, Shakespeare and Company på 8 rue Dupuytren, men redan 1922 gick flytten till 12 rue de l’Odeon. Samma år utgav Sylvia Beach den kontroversiella romanen Ulysses av James Joyce. På väggen på denna adress finns en minnesplakett uppsatt. Ända fram till tyskarnas intåg i Paris var bokhandeln en samlingspunkt för många författare.

En som ofta var gäst i bokhandeln var Ernest Hemingway (1899-1961).

I sin bok ”En fest för livet”(obligatorisk läsning för varje parisresenär) skriver Hemingway: "På den tiden fanns inga pengar att köpa böcker för. Istället lånade man böcker mot en avgift på Shakespeare and Company, Sylvia Beachs bibliotek och bokhandel på Rue de l'Odéon 12. På gatan var det kallt och blåsigt, men där inne var det varmt och skönt och trevligt, med en stor öppen spis som värmde om vintern, bord och hyllor med böcker, nya böcker i fönstret och på väggarna fotografier av berömda författare, döda som levande. Fotografierna var alla som ögonblicksbilder och även de döda författarna såg högst levande ut. Sylvia hade ett livligt, mycket skarpt markerat ansikte, bruna ögon lika levande som ett litet djurs och lika muntra som en ung kvinnas och vågigt brunt hår som var borstat bakåt från hennes släta panna och hängde tjockt nedanför öronen och längs kragen på hennes bruna sammetskavaj. Hon hade vackra ben och var vänlig, gladlynt och nyfiken och älskade att skämta och skvallra. Ingen jag någonsin känt har varit snällare mot mig."

      

Dagens Shakespeare and Company, som sedan något år tillbaka tyvärr har blivit en turistfälla och mest är besvärlig att besöka, (kostar numera också inträde) ligger på 37 rue de la Bucherie. Bokhandeln öppnade här 1951 av George Withman. Den hette först Le Mistral, men 1964 döptes den om till Shakespeare and Company med Sylvia Beach goda minne, som kallade den för sin andliga efterträdare.

Vi promenerade sedan vidare till 7 rue des Grands Augustins där Pablo Picasso (1881-1973) hade en ateljé mellan åren 1936-1955. Här målade han den kända målningen Guernica 1938. Ateljén är klassad som byggnadsminne.

Sedan gick vi mot Église Saint-Sulpice där vi i ena hörnet finner sedan 2017 Place August Strindberg. 

Nu var det hög tid att gå tillbaka till hotellet för att svida om till kvällens restaurangbesök. Vi samlades åter kl.19.00 och de flesta tog metron till Gare de Lyon, men ett mindre gäng valde att gå. 

Väl framme så gick vi till restaurang Le Train Blue. Det var så trevligt att återse denna storslagna restaurang, som jag bara för exakt ett år sedan var på med min dotter. 

Restaurangen skapades till världsutställningen i Paris 1900 och är exempel på Belle Èpoque, med inslag av Art Nouveau. Inredd med 41 storslagna målningar gjorda av den tidens populära franska konstnärer. 

  

Till efterrätten blev det sång och hurrande för Pernilla från Åland, som fyllde år.

Lämnade så småningom denna storslagna restaurang, som just denna dag inte presterade på topp när det gällde maten. Det uppstod stor förvirring när vi skulle ta metron. Väldigt konstig skyltning, men till slut kom vi fram till Odéon och gick till Danton för en sängfösare. Jag var trött och bröt upp efter en stund. 

Söndag 20/9. 

Efter frukost tog jag en promenad i Jardin du Luxembourg. I stort sett hela gruppen ska till Montmartre på morgonen, men jag och även Malin bestämde, eftersom vi gjort denna vandring till Montmartre flera gånger tidigare att istället åka till Père-Lachaise kyrkogården. 

Tog metron från Odéon till Barbès-Rochechouart där vi bytte till blå linje nr2. Det var en linje som gick ovan jord. Det var en trevlig tur och vi steg av på station Pére-Lachaise. Vi tillbringade sedan två timmar med att gå runt bland alla gravar. 

Pére-Lachaise är Paris största begravningsplats och den invigdes 1804. Vi hann bara med att se en bråkdel av alla kända författare, artister, musiker och andra som har sin viloplats här. 

Vi gick förbi Sidonie Gabrielle Colette(1873-1954)

Colette

         

Sedan vidare till Jim Morrisons grav, som är inhägnad för att alla fans som festar sliter på gravarna.   

Jim Morrison

Jim Morrison (1943-1971) var poet och The Doors primära textförfattare. Han dog på ett hotellrum i badkaret i Paris.

   

  

Vi gick sedan till Oscar Wildes stora gravplats. 

Oscar Wilde

Jag framför Oscar Wilde

                          

Oscar Wilde (1854-1900) dog på Hôtel d'Alace i Paris. Först begravdes han i en anonym grav Bagneaux-kyrkogården. År 1908 flyttades kroppen till Pére-Lachaise kyrgogården efter det uppdagades att en anonym donator skänkt 2000 pund till ett gravmonument. 

Gertrud Stein

Vidare sedan till Gertrud Steins grav, där hennes livskamrat och väninna Alice B. Toklas också ligger, men hennes namn är ingraverat på baksidan av stenen.

Innan vi sedan lämnade kyrkogården och gick för att äta lunch hann vi också med att titta på den mest besökta graven denna dag. Nämligen Edith Piaf. Här fanns det mycket färska blommor. 

Edith Piaf

           

Efter lunchen tog vi linje 3 till Temple och vandrade runt i Marais. Vi promenerade omkring någon timme i det fashionabla område, men som en gång i tiden utgjorde kvarteren för den judiska befolkningen. Idag mycket hippa småbutiker och restauranger. Här finns också Victor Hugo muséet, men det hann jag inte med denna gång heller. 

Tillbaka på hotellet via en vandring över Sein över till Île de la Cité och förbi Notre-Dame, vidare förbi Shakespeare and Company tog jag en dusch och sedan sågs Annika, Dag, Madeleine, Pernilla och Malin för färd mot Ritz. 

Vi tog nr 4 och bytte till nr 14 på Châtelet och klev av på station Madeleine och gick till Hotel Ritz, där väntade Tim på oss. Resten av gruppen valde att göra annat. Vi klev in på Ritz men ingen plats stod att få verken i Baren i Ritz huvudentré eller den berömda Hemingway bar på baksidan. Det var en timmes kötid till denna lilla bar. Jag var där faktiskt förra året, så mig gjorde det inte jättemycket, även om det hade varit roligt igen och speciellt eftersom jag sedan dess har hunnit läsa romanen "Bartendern på Ritz", som handlar om föregångaren Le Petit Bar. 

       

Istället kom jag på plötsligt att visst fanns det en annan bar som Hemingway också brukade besöka, nämligen Harry's Bar. Vi fann den ganska snabbt, då den låg nära Ritz. Det var en liten bar och först fick vi stå längs en bardisk, men ganska snabbt så fanns det ett bord till oss. Här var det väldigt trevligt och avslappnat och vi trivdes och beställde in drinkar.

Vi började dock bli hungriga, så efter lite mer än en timme så tog vi metron till brasserie danton och fick platser utanför. Det var en skön kväll med 22 grader varmt fast klockan började närma sig halv nio.

På Danton

Efter vi ätit gick Madeleine och Annika hem medan jag föreslog att vi skulle gå in i passagen på andra sidan. Vi satte oss på Pub St Germain och tog en sista drink innan sänggående. 

Måndag 21/9.      

Idag är det hemfärd, men först senare på eftermiddag. Vi samlades alla utanför hotellet kl.10.00. Då hade vi checkat ut och fått ställa in våra väskor i ett rum. 

Fasad skylt på vårt hotell. 

Medans vi stod och väntade på att alla skulle samlas googlade jag upp vem som är på fasaden på vårt hotell. Den ungerska poeten Endre Ady (1877-1919) Han var en av Ungerns mest betydande skalder och fick sitt litterära genombrott efter sina resor till Paris. Nu när hösten närmar sig så vad passar bättre än en dikt om hösten. Vilket lämpligt nog denna diktare skrev. 

Hösten smög sig in i Paris igår.

Den gled tyst längs Saint Michel
I hettan, under det tysta lövverket,
och mötte mig på sin väg.

Jag släntrade just ner mot Seine
och dyster var min själ,
inuti brann sånger och tårar
om döden, så vemodigt och svalt.

Hösten smög sig in i Paris igår
och när den drog fram längs Saint Michel,
understundom i prasslande, dova lövverk
så rörde den vid mig en kväll

   

Nu skulle Annika ta oss på en litterär promenad. 

Vi gick genom Jardin du Luxembourg 

Gruppen framför Senaten. 

  

till 27 rue de Fleurus där Gertrud Stein (1874-1946) och Alice B. Toklas (1877-1967) höll salong åren 1903-1938. Många var de författare och konstnärer som gästade deras hem. 

Vi fortsatte sedan längs med rue d'Assas till nr 62 där en gång i tiden pensionat Orfilia låg. Här finns idag en plakett som berätta att August Strindberg bodde här en tid under den så kallade Infernokrisen. Han flyttade in februari 1896 och under flera månader upplevde han att han var förföljd och att alla var ute efter honom. Många ockulta upplevelser som bottnade i paranoida psykoser. 

Vi tågade sedan mot Closerie des Lilas och stannade på Notre- Dame des Champs där Annika berättade om Hemingway som bodde här 1923 när han skrev En fest för livet.

Det var en härlig kväll och jag hade arbetat hårt hela dagen och lämnade vår lägenhet ovanför sågverket på Rue Notre-Dame-des-Champs, gick ut via gården förbi travarna med virke, stängde porten, gick tvärs över gatan och in genom bakdörren till bageriet som vette mot Boulevard Montparnasse, in i den goda bröddoften från ugnarna, genom butiken och ut på andra sidan. (En fest för livet)

Det var knappt öppet när vi kom till Closerie des Lilas och vi var de första gästerna. Vi slog oss ner för en dricka vid de många bord som vittnar om alla de författare och konstnärer som har varit här. 

Många var nu hungriga och vi gick bort till ett klassiskt ställe La Rotonde, där det återigen var svårt för vårt stora sällskap att få bord tillsammans. Vi löste det genom att vi i två grupper om åtta i varje med ett visst mellanrum ändå kunde sitta ute denna soliga dag. 

På denna restaurang som bland annat var Picassos favoritställe under en period kring 1914, då han hade en ateljé alldeles i närheten.    

Här åt vi en förträfflig middag. Jag tog en entrecote som var perfekt.    

 

Mätta och belåtna skildes vi åt för den tid som nu var kvar innan hemfärd, skulle tas tillvara på olika sätt. 

Jag och några till vandrade tillbaka genom Jardin du Luxembourg.

Tidig avbildning av en selfie.  

Jag avvek för att gå på konstutställning på Musée du Luxembourg där en utställning med Andy Warhol pågår. 

Efter denna utställning gick jag bort på torget vid Église Saint-Sulpice och satte mig på en uteservering och njöt av solen och en öl. Summerade dessa dagar som varit som vanligt väldigt trevliga när det gäller dessa resor. 

Strax innan  klockan fyra var det dags att bryta upp och gå till hotellet. Väl där var alla samlade och vi kom iväg med bussen. Det gick fort att komma till Charles de Gaulle flygplatsen denna dag. Inga olyckor, vilket gjorde att det tog dryga timmen.  

På flygplatsen fördrev jag tiden med mat och några öl i sällskap av Pia, Anna, Pernilla och Tim. 

När det närmade sig boarding tog jag farväl av alla och tillsammans med Anna gick vi på vårt flyg till Kastrup. 

Au Revoir!  

          

               

Då & Nu - Rydbergs källare

Under denna rubrik Då & Nu tänker jag kortfattat och koncentrerat skildra platser som jag skriver om eller ännu inte skrivit om min längre berättelse om det litterära Köpenhamn.  

Rydbergs källare. 

Om du hade levt i slutet av 1800-talet är det väldigt troligt att du hade roat dig på Rydbergs källare.  

Rydbergs källare låg på Østergade 13 in i porten sedan till höger ner i källaren.  

Stället öppnade som ölhall den 1 jan 1855 under namnet "Den bayersk Ølhalle", men från 1859 drevs stället av cigarrhandlaren Carl Rydberg därav namnet. 

Rydbergs källare fanns kvar långt in på 1900-talet. 

Då: Fasaden på Østergade 13

Då: Østergade 13

För en svensk läsare är det kanske extra intressant vad som här utspelade sig en decemberkväll 1887. 

Denna dag hade August Strindberg, som sedan en månad tillbaka bodde i Köpenhamn, börjat dagen tidigt med starka drycker. En av Strindbergs förläggare var på genomresa och under mötet bjöds det friskt på dricka.

Senare tidig kväll ramlade Strindberg in på Café Bernina för planerad middag med Henrik Pontoppidan(1857-1943) och den svenska författaren Axel Lundegård (1861-1930) som var god vän till Victoria Benedictsson och bekant till August Strindberg. 

Efter en bit mat var Strindberg i något bättre skick och efteråt följde Pontoppidan och Lundegård, Strindberg till Rydberg källare, där annat sällskap väntade. 

Men innan Strindberg går in i porten på Østergade 13, får han för sig att bestiga hästen på Kongens Nytorv. Strindberg fortfarande berusad försöker kravlar upp allt medan en poliskonstapel rusar till och kräver att fridstöraren genast ska kliva ner och sedan följa med till polisstationen. Men då säger resten av sällskapet till konstapeln att, rör honom inte, det är Strindberg, Sveriges största diktare. 

Polisen låter Strindberg med sällskap gå och en stund senare sitter de på Rydbergs källare och förfriskar sig. Det är god stämning och drinkarna avlöser varandra när Strindberg plötsligt tar upp en liten revolver och skjuter två skott i taket. Det blir stor uppståndelse, men inte heller denna gång finkas vår store diktare. 

En annan författare som också skildrat ett besök på Rydbergs källare är Fritiof Nilsson Piraten som skrev så här i en längre berättelse som heter "Resa till ensam cell" 

 "Klockan fem på morgonen frukosterade jag i Rydbergs källare på salt sill och brännevin i ett sällskap av nattens fåglar av han- och honkön: de som till det yttersta förlänger nattens inferno i vetskap att det är intet mot uppvaknandets helvete." 

 

Nu: Ingång till porten

Nu: Denna bild vittnar om svunna tider.

  

Idag finns inget i källaren. Längre fram i gången finns nu ICEBAR.      

 

Då & Nu - Casino Teatern

Under denna rubrik Då & Nu tänker jag kortfattat och koncentrerat skildra platser som jag skriver om eller ännu inte skrivit om min längre berättelse om det litterära Köpenhamn.  

Casino Teatern.  

Casino låg på Amaliegade 10 intill Sankt Annae Plads. Teatern invigdes 1847 och  initiativtagare var grundaren av Tivoli Georg Carstensen. Arkitekten var H.C Stilling. 

Det var en teater med en mer folklig repertoar än vad Det Konglige Teater på Kongens Nytorv framförde. H.C Andersen som hela livet hade en komplicerad relation till Det Konglige Teater, hade flera framgångar på Casino Teater.

August Strindberg kom till Köpenhamn den 6 november 1887, en vecka innan hans pjäs Fadren skulle ha premiär på Casino. 

Då. Casino Teatern

Casino Teatern är nog mest känt för de möte som revolutionsåret 1848, den 20 mars ägde rum här. Det s.k. Casino-mötet utlöste marsrevolutionen som ledde till konstitutionell monarki i Danmark. 

Casino Teatern revs 1960 och på platsen ligger idag den nuvarande byggnaden som ritades av arkitekterna Nicolai Eigtved & Henning Helger. Där har Köpenhamns äldsta advokatbyrå Mazanti-Andersen sitt kontor.  

Nu. 

Kurt Rosenwinkel - Ystad stadsteater - 2026-07-29

Igår var det tredje gången gillt för Kurt Rosenwinkel. Redan för några år sedan var det aktuellt med en konsert som blev inställd. Sedan var han återigen aktuell i Malmö, men då var det något annat som kom i mellan. 

Så igår var det då dags för Kurt Rosenwinkel på Ystad stadsteater. Första stora namn på festivalens öppningsdag. 

Kurt Rosenwinkel (f.1970) är en av sin generation mest betydelsefulla gitarrister. Han är en stor förebild för många yngre gitarrister och bland publiken denna kväll fanns det många hängivna beundrare. 

Det hade uppstått en miss i bokningen av denna spelning. Meningen var att man skulle fira att det är tjugo år sedan Kurt Rosenwinkels sjunde album, liveskivan The Remedy spelades in på Village Vanguard 2006, men gavs ut 2008. Den skivan har hyllats som en av de bästa livealbumen i modern jazz. Han är ute på en turné med detta projekt och senare i höst gör han en spelning på Fasching med detta koncept. Kvällens spelning var dock en annan. Var i missen bestod fick vi aldrig veta, men jag kan tänka mig att man ville ha honom till Ystad och fick loss honom, men då med en annan sättning och innehåll. 

Jag vet inte hur mycket jag tänkte på detta, men min kompis var lite irriterad. Men om vi lämnar detta och istället går över till vad som presenterades på Stadsteatern. 

På scen denna kväll var förutom Kurt Rosenwinkel, Seamus Blake, saxofon, Alex Claffy, bas och Joe Fansworth, trummor. 

Dessa samspelta herrar bjöd publiken på en och en halv timme av lysande jazz. Musiken bestod av några av Kurts egna kompositioner, men det framfördes också en del material av andra.

Bländande gitarrspel, där det bjöds på otroliga åkningar längs med greppbrädan. Många skickliga unisona passager mellan gitarr och saxofon. 

      

Det var helt klart en mycket uppskattad konsert, många applåder och mot slutet stående ovationer och vi i publiken lyckades få de tillbaka på scen för ett extra nummer. Ett fantastiskt sådant också. 

            

   

Copenhagen Jazz Festival -2026

Igår söndag den 12 juli var sista dagen på årets Copenhagen Jazz Festival. Det var den 47:e i ordningen sedan starten. Jag har varit på många genom åren, men har nog aldrig varit så flitig som i år. Av festivalens tio dagar var jag närvarande på åtta av dem. 

Precis innan festivalen började blev en mycket god vän sjuk. Detta medförde lite annat upplägg. Många av dagarna var jag själv över och de gemensamma biljetter vi hade till några större konserter där följde istället min son med mig. 

3/7. Jag startade festivalens första dag med en gratiskonsert på Admiral hotel. Det var en hyllnings konsert till NHØP & Sonny Rollins, Claus Waidtøw, tenorsaxofon, Thomas Fonnesbeak, bas och Janus Templeton, trummor. Det var en konsert som skulle varit ute på hotellets terras, men på grund av ostadigt väder, så flyttade man den inomhus. Trevlig inramning fast trångt och varmt. En mycket bra konsert.

Jag fortsatte sedan till Sofie källare i Christianshavn där Sophisticated Ladies, som består av Marie-Louise Schmidt, piano, Helle Marstrand, bas och Benita Haastrup, trummor spelade. Även denna konsert skulle egentligen ägt rum utomhus vid kanalen, men fick flyttas inomhus. Det var fullsatt och härlig god stämning med härlig pianotrio jazz. 

Senare gick jag till Drop inn för en konsert med Jakob Dinesen, saxofon, Anton Eger, trummor och Warit Tonnam, keyboard. De spelade egen komponerad fusionsjazz. 

Tog mig sedan hem och var i Malmö vid 20.00 Det var en helt okej första dag.

4/7. Hade först inte tänkt åka över idag, då jag gjorde min näst sista arbetsdag innan semestern, men så fick jag nys om att det skulle vara en hyllnings konsert till ECM jazzen på Islands Brygge. Detta ville jag inte missa. 

Kom till Kulturhuset i god tid innan och fann en stol, köpte en öl och satte mig tillrätta. Fantastisk fin inramning med ett underbart väder. Det blev en enastående fin konsert med Fredrik Lundin, saxofon, de båda gitarristerna Samuel Hällqvist och Rasmus Oppenhagen Krogh, bassisten Joel Illerhag och Stefan Pasborg, trummor. Det blev musik signerat Jan Garbarek, Keith Jarrett, Bobo Stenson, Kenny Wheeler, Tomasz Stanko, Högsta betyg. 

Jag avstod sedan söndagen och måndagen. 

7/7.  På kvällen var det konsert med The Bad Plus, men innan dess hann jag och sonen med mycket annat. Vi började dagen på Melchior Plads där ett stilla regn precis upphörde när vi slog oss ner. Det blev en trivsam tillställning med härlig svängande bluesrock. Det var musik av T-Bone Walker, Elvis, Dylan, Neil Young, Beatles m.m. Gruppen som kallar sig The Big Beat består av Kristian Boll, sång och gitarr, Stuart Goodstein, klaviatur, Jesper Dukholt, saxofon, Kaspar Lindhardt, bas och Jørgen Emerek, trummor. 

Vi gick sedan till Sankt Hans Torv där Mikkel Ploug Trio spelade. Vi fick plats på restaurang Sebastopol, där vi intog en överdådig middag med entrecote och en god flaska rött vin. Den namnkunnige danske gitarristen Mikkel Ploug spelade med Felix Moseholm, bas och Jeppe Gram, trummor. 

Efter maten och konserten tog vi en promenad på Assistens Kirkegård och en öl på Café Runddelen innan vi gick till Alice för kvällen konsert med The Bad Plus. Bandet som började som en klassisk jazz pianotrio, består sedan flera år tillbaka av en kvartett med Reid Anderson, bas, David King, trummor, Ben Monder, gitarr och Chris Speed, saxofon.

Kvällen konsert är en av deras sista då de gör sin avskedsturné. The Bad Plus har sedan debuten 2000 varit en av de mest inflytelserika grupperna i den samtida jazzen. Kvällen konsert var på många sätt helt fantastisk, men den kunde varit ännu bättre om inte det hade varit stående publik. 

8/7. Åkte över vid tolv snåret och gick till Enghave plads där Hey Band spelade. Bandet består unga musiker som framför egenkomponerad musik influerad av bland annat Steps Ahead. 

Jag sökte mig sedan till Sankt Hans Torv där jag tillbringade stora delar av dagen. Först hörde jag Tommy Smith with the Carl Winther Trio. Den skotske tenorsaxofonisten Tommy Smith var i mitten av 80-talet en del av Gary Burtons band. Carl Winther har bland annat spelat med Randy Brecker. Med på scen var också Rune Fog-Nielsen, bas och Anders Mogensen, trummor.  

Det var soligt och mycket folk på torget. Stannade kvar och hörde även Cornelia Nilsson Trio, som består av förutom Cornelia på trummor också av Mathias Landaeus, saxofon och Simon Petersson, bas. 

Efter detta blev det hemfärd.  

9/7. Idag gör jag mitt enda arbetspass på Montmartre. Då blir det konsert med Peter Bernstein. Men jag började dagen redan klockan 13.00 med musik på Enghave plads. Det var otroligt varmt denna dag. Solen verkligen stekte. Musikerna i bandet Samuel Winter Trio var försenade och var på plats först 13.30. Men de var värda att vänta på. Jätteduktiga unga musiker med den svenska trummisen Samuel Winter, med Kasper Sundby på saxofon och Sylvester Pedersen på kontrabas.

Trots den starka solen satt jag kvar här till tjugo i tre, då jag tog metron till Christianshavn och gick till Sofie Källare där spelade nästan samma band som jag såg i fredags. Det var Jakob Dinesen, saxofon, Warit Tonnam, keyboard och istället för Anton Eger, så var det en ung kvinnlig trummis från Norge Siv Øyunn.  

Det är alltid lika trevligt att vara här vid Sofie Källare. Bra musik var det också, men jag började bli trött och snurrig i huvudet av den starka solen. 

Sökte mig till Montmartre för kvällens arbetspass. Vilken fantastisk kväll det blev. Peter Bernstein Quartet består av enastående musiker. Förutom Peter Bernstein, en av de allra bästa jazz gitarristerna i den gamla skolan med namn som Wes Montgomery och Grant Green, så består bandet av Danny Grissett, piano, Doug Weiss, bas och Billy Drummond, trummor.  

   

Peter Bernstein Quartet. Foto: Jesper Ekdahl

Publiken på ett totalt utsålt Montmartre fick ta del av två entimmes långa sett med jazz av allra bästa valör. Makalöst elegant spel från alla inblandade. 

Lämnade glad och nöjd Köpenhamn. 

10/7. Även idag är det otroligt vackert väder. Det är nästan för mycket av stark sol för att gå runt i Köpenhamn. Jag tog ett tåg vid tolv och for till Melchior Plads. På torget var det alldeles fullt med folk, så någon stol på restaurangernas uteservering var det inte tal om. Det fick bli att sitta vid trottoarkanten. 

Här blev det sedan jazz av brasiliansk snitt med den danska gitarristen Jacob Fischer och Zier Romme Larsen, piano, Matthias Petri, bas, och Alexandre Damasceno från Brasilien på Trummor.  

Jacob Fischer

Det blev en underbar en och en halv timme på denna fina plats. 

Sedan tog jag mig till 25 Hours Hotel. Väl där så fick jag en plats i baren framför bandet Beautiful Electric, som består av Francesco Cigna, gitarr, Romulo Duarte, bas och Haim E Peskoff på trummor.  

Beautiful Electric. Foto: Jesper Ekdahl

Här blev jag sittandes till det var nästan slut och tog sedan tåget hem. 

11/7. Jag och sonen tog ett tåg klockan 13.08 och klev sedan av i Ørestad och tog sedan Metron till Frederiksberg station. Egentligen skulle en god vän varit med idag, men han hade fått förhinder, så hans biljett till eftermiddagens konsert fick min son. Det är tredje året i rad som jag ser Weather Report Project på samma ställe Bartof Station. Medlemmarna i bandet som spelar och framför Weather Report fantastiska musik är Claus Nauer Reher-Langberg, bas, Henrik Lynbech, keyboard, Ole Visby, saxofon, Thomas Ousager, percussion, Sune Rahbek, trummor.  

 

Jag och sonen väntar på konserten. 

           

Det blev en härlig och svängig konsert med Zawinul och Shorters många fantastiska kompositioner. Bandet är fullfjädrade uttolkare av Weather Reports musik. Min son var eld och lågor, då detta är det närmaste han kommer den "äkta" varan. Själv han jag med och se både Weather Report och Zawinul senare projekt Weather update när de ännu fanns.

Klockan var runt fem när vi sedan begav oss med Metron till Triangeln och till den italiensk tavernan Beviamo, där vi såg och hörde Francesco Cigna, gitarr, Romulo Duarte, bas (båda dessa såg jag igår också) Francisco Nascimento, altsax, och Tony Cigna, trummor. 

Trivsam och trevlig stämning med riktigt bra musik. Enda negativa var att vi fick stå upp. 

Efter detta gick vi bort till Melchior Plads och tog del av andra sett med Vivian Buczek Group, som förutom Vivian själv på sång bestod av Krister Jonsson, gitarr, Jesper Bodilsen, bas och Zoltan Csörsz, trummor. 

Vivian Buczek Group: Foto Jesper Ekdahl

Vi valde sedan att åka hem och var i Malmö vid 20.00. Min son ville se fotbollsmatchen senare på kvällen mellan Norge och England. 

12/7. Så var det sista dagen på årets festival. Jag åkte över vid tolv och gick till Vesterhus vinbar på Istedgade. Här var det musik med Richard Farrell. En irländsk singer-songwriter som bott tio år i Danmark. Vi var inte många på denna trånga och trevliga vinbar. En av gästerna visade sig kunna spela munspel och var med på några låtar. 

Richard Farrell med gäst.

 Jag sökte mig sedan till Enghave Plads där Nathaniel Ford Trio spelade. Musikerna var förutom Nathaniel Ford på trummor också Asger Nissen, saxofon och Martin Brunbjerg, bas. Unga duktiga jazzmusiker. 

Jag tog sedan Metron till Nørreport runddel och gick till Brus där jag hade tur och fick en barstol vid scenen. Det blev en perfekt avslutning på festivalen med bandet RasMohammed Collective, som visade sig vara ett härligt svängande band. Medlemmarna är Kaare Munkholm, vibrafon, Rasmus Kjaersgaard, saxofon och flöjt, Tomas Raae, bas och Ulrik Brohuus, trummor. 

RasMohammed Collective. Foto: Jesper Ekdahl

  Det blev en fin sista dag med varierande musik, mycket sol, öl och hygge. 

         

Nu dröjer det ett år till nästa Copenhagen Jazz Festival, men det återstår många fina konserter detta år. Närmast väntar Kurt Rosenwinkel på Ystad Jazz Festival. 

  

                                                  

    

                 
   

Bombino - Moriskan - 2026-06-12

Igår gästade Omara Moctar, mera känd som Bombino, Moriskan i Malmö. Jag har två gånger tidigare sett honom, på Babel 2013 och på Plan B 2022. 

Bombino som tillhör nomadfolket tuareger är född i Niger 1980. Han har varit professionell musiker sedan slutet av 1990-talet. Han turnera flitigt och har en hängiven publik runt om i världen, även om han nog för den breda massan är tämligen okänd. 

Med tanke på det grymma sväng som han väver med sitt hypnotiska gitarrspel borde det varit utsålt igår, men jag tror inte lokalen var lite mer än halvfull. 

Vi som var där fick i alla fall ta del av ett makalöst sväng med mannen som fått epitetet "the Sultan of Shred". Gårdagens konsert var med en mindre sättning än vanligt. Ingen rytmgitarrist, som han vanligtvis har med utan de körde på trio. Gitarr, bas och trummor. 

Bombino inledde strax efter åtta med tre nummer på akustisk gitarr innan han hängde på sig den elektriska gitarren. Sedan var det oavbrutet sväng en timme till där Bombino med sin gitarr skapar slingor som svävar över alltihopa och hans två tajta medmusiker bara öser på. Många hade nog velat att det skulle fortsätta i evighet, men strax efter halv tio och ett extranummer, så var konserten slut.              

             

Grand Hotel Europa - Ilja Leonard Pfeijffer

Idag avslutade jag den omfångsrika romanen Grand Hotel Europa av den nederländska författaren Ilja Leonard Pfeijffer. 

Det har tagit gott och väl tre veckor att läsa dessa 553 intressanta sidor. Jag har haft mycket annat för mig, annars vore den utläst för längesedan, för när man väl är inne i den vill man vara kvar. Den är beroendeframkallande och oavbrutet tankeväckande. Det var längesedan jag strök under så mycket i en roman och då inte bara en rad utan ofta hela längre stycken. 

Det är en verkligt bra roman och jag hoppas att förlaget översätter också hans tidigare romaner. 

Berättaren Ilja tar in på Grand Hotel Europa för att slicka såren efter en kärlekshistoria med Clio, som han träffade i Genua och tillsammans flyttar de  småningom till Venedig. På Grand Hotel Europa försöker han förstå vad som gick fel mellan dem. Ilja skildrar samtidigt också, och det är här romanen är som intressantast, frågor kring den europeiska identiteten som i mångt och mycket sitter fast i sin historia, men saknar kanske en idé om framtiden. Här finns också fantastisk insiktsfulla och träffande beskrivningar av massturismen. Vi vill alla turista, men helst vill vi inte träffa andra turister och vara i det "turistiska", utan vi vill se och vara i det "äkta" och "genuina". 

Samtidigt med allt detta, så skildras också hotellets många invecklade historier, och dess gäster. Här finns också en jakt på en försvunnen målning av Caravaggio.

En fantastisk läsupplevelse som anbefalles.