Då för ett år sedan var jag imponerad. Nu först mer avvaktande.
Sedan, återigen dras jag med av Lundells svada.
Återigen låter jag mig roas av hans ögonblicksbilder av
samtiden.
Stilen är den samma, en slags prosapoesi som löper som min text
gör här.
Det är högt och lågt, privat och offentligt, lästa böcker
ofta är det litteratur som också jag läser, musikreferenser som jag delar. Dylan, Young, Mitchell. Dock inte mycket jazz där.
Fåglar, mycket fåglar. Trasiga bilar, hur ska det bli med galleriet? Skilsmässan spökar ännu, och än mer spökar SD och all annan skit.
Läser flitigt tidningar och ondgör sig över tidens galenskap.
Nytt är de många barndomsbilderna, minnena som då och då
inflikas i texten.
Texten, ordmassan är som en besvärjelse och rening.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar